Förmiddagen började med surande – det klarnade upp efter
nattens regn med hög fin luft och vind som gav ett perfekt torkväder! Det gick
tack och lov över vid lunchtid!

Tog en betesrunda med drängen, som fortsatte med en roadtrip
på en hejdundrandes massa skogsvägar och tror inte någon av oss vet riktigt var
vi varit!

Både mina djur och
Prästabonnens djur reagerar tydligt på en vit Kangoo. Dumma djur, han har ju
extraljus på sin bil! Det borde de väl kunna se!

Även kalvarna börjar vänjas in på en vit skåpbil. Dessa stoppade fram näsan när morsorna steg åt sidan!


Åkte ner och gjorde ett nytt försök med mina
rädda-för-bäcken-djur. De kommer inte när jag ropar på dem, utan att de ser
mig. De verkar behöva en konkret punkt att följa och är inte intresserade av
att leta efter ljudet. Dessutom blir det ett farligt skrikande om de andra 30
djuren hör mig… Så bara att promenera iväg, igen, ca en kilometer bakom
hjorthägnet för att få kontakt med dem. Och de följer mig som hundvalpar! Och
är livrädda för alla andra, vet inte varför…

Lagom tills att jag fått fram dem till bäcken, igen,
underhåller dem med krossad spannmål och tänker slinka bakom dem med en tråd
och tvinga över dem, kommer ett par gåendes på vägen. Och inte slut med det –
djuren var så upptagna med att äta – hon korsar vägen, går fram till stänget
och säger ”Hej kossa!”, varpå alla elva sticker bort i sken. Hon
vänder sig till mig och säger ”De här är så roliga, det var de som var
därborta?! De springer när man pratar med dem!” Tror det räckte med min
surmulna uppsyn för strax efter att jag väst fram ”oooooooooonödigt”,
sa hon ”Du kanske precis hade samlat ihop dem?!” Jag kanske hade
gjort det… Precis… Tankarna snurrade och jag bara önskade att de skulle gå
sin väg så att de var utom hörhåll när jag nästan exploderade! Det kan gå fort
att plocka ner sig många steg på min gilla-lista!

Ingen tid att grubbla på det. Tog bilen, snabbt bort för att stänga till hagen med en eltråd, så att djuren
inte kommer längst bort igen, och hann före dem! Morrande gick jag tillbaka för
att öppna mellan hagarna så att djuren kunde flytta sig själva, när de svultit
färdigt, när jag hörde en av kvigorna ropa på mig. Så jag svarade, och de kom
igen, men först efter att paret hade passerat på hemväg.

Nytt försök! Kross vid trumman och alla djuren upptagna, jag
bakom med tråd och föste djur för djur, halvmeter för halvmeter, och ser –
granngubben komma gåendes, riktning på mig!

– Nej! vrålar jag. Stanna! Gå hem! Försvinn! Jag kommer och
pratar med dig sen!

– Men vill du inte ha hjälp?! frågar 83-åringen hjälpsamt.

– Nej för i helvete! Gå in! Jag kommer sen!

Stoppade djuren på ca 5×5 meter, for som en spole mellan
träden med min tråd. Hällde ännu mer kross över bäcken och på andra sidan,
satte spannen och gick sedan för att be granngubben om ursäkt. Just där och då kunde jag inte göra mer än att vänta ut dem. När jag kom
tillbaka låg min tomma spann i bäcken och tio djur hade gått över. Visade den
elfte hur hon skulle gå och samlade sedan ihop mig. Genomblöt efter 2,5 timme i
regnet, men djuren är över!

Varför står en sån här stolpe mitt ute i skogen? Och vad betyder den? Dags att sätta Morfar på detektivarbete!


Och jag är så lycklig för regnet!