Måste säga att det var väldigt skönt att krypa ner i sängen
sent den där fredagen för tre år sedan. När man visste att det då var i stort
sett omöjligt att barnen skulle behöva dela födelsedag! Det gick ända tills
måndagen innan det började bli symptom på annat.

Måndagen – DeLaval servade mjölkeriet igen – jag jobbade på.
Mjölkade, utfodrade, körde balar och utfodrade igen på eftermiddagen. Som
vanligt. Men hela dagen hade jag mer eller mindre sammandragningar. Inte ömma
på något vis, bara kännbara. Runt lunch började jag klocka då det kändes som om
det höll på. 6-7 minuter nånting. När det var dags för utfodringen vid tretiden
låg det på 3-5 minuter mellan och så höll det på. (Man skulle ju invänta 3 minuter;))

Egentligen på ren ploj så ringde vi in till förlossningen
efter lagården. Det var första gången jag fick höra: Har du barn innan? /Ja,
ett/ Ditt personnummer – tystnad – Kom in. NU!

Men det var ju inget, så vi åt middag i lugn och ro, ringde
på syster/svägerska så hon kom från jobbet, tog varsitt varv genom duschen
innan vi åkte. Och blev nästan nersprungna av personalen på avdelningen
”Vi skulle precis kolla om det gått ut en ambulans på ert håll!” Vad då då?!

Visst visade kurvorna att det var något på gång, men varken
mycket eller kraftigt. Men ”med din historik släpper vi inte hem er. Ni
har för långt hit!” Tack för det. Där följde de drygaste sex timmarna i
mitt liv hittills!

Inlåsta i ett rum på fem kvadrat på ett sjukhus…

Innan kvällsskiftet gick av kördes en ny kurva, vissa
ändringar men inga stora, vi gjorde oss redo för att få åka hem över natten,
men tji fick vi. Tillbaka in i cellen. Vi förhandlade oss till att få åka ut
och äta kvällsmat nånstans där. Kom tillbaka ganska sent, tror inte vi blev
ivägsläppta förrän kring tio.

Tog trapporna upp till avdelning igen – ska det provoceras
så ska det. Någonstans där svängde väl känningarna också. Det började röra på
sig. Fick komma in en liten stund senare för ännu en kurva i en
förlossningssal, och då var det full aktivitet, vilket kändes! Det var lite
efter midnatt. Vattnet gick en stund senare, sen rullade det på. Utanför – de
hade inte haft något alls på tre dagar, samma natt var det tre förlossningar,
varav den ena höll på att gå illa, så utanför rummet var det total kaos.

För vår del blev det således till att klara det
”själva”. Där var det ju så lugnt och stilla, så igen fara för oss. Ett tryck på den röda
knappen efter en timme så kom det personal in till oss – för att stanna.

Hade känt mig lite stressad vid krystskedet förra gången,
och det gick ju ändå ganska fort, så hade bett om att slippa återuppleva det om
det inte var fara för någon. Jag blev inte stressad denna gången. Det hade tagit
fyra minuter, visade det sig… Så sex timmar i en cell, strax över en och en
halv i sal. Kvart i två hade vi en flicka, som idag fyller TRE! Lika galet det
som att ha en sexåring. Heja hela trotset framöver eller vad?! (3 OCH 6)

Idag blir det familjekalas för båda, men nu först är det nog
dags för mig att väcka kossera!

Ha en trevlig lördag så kommer här bilder på dotterns tre år
hittills!