Då var vi tillbaka sen ett dygn. Tog en helg med
mamma/mormor-vård. Lite lagom eremitliv i tysthet. Har knappt lämnat deras hus
under helgen, än mindre träffat nån. Mors B och sonen åkte i och för sig till
bygghandeln och tillbringade sedan en del tid i snickarboden med projekt. Allt
hanns inte med, så det verkar ha blivit hemläxa för B!

En liten tur på utflykt blev det. För variationens skull
gick vi inte Vilse-stigen, utan Mulle-stigen. Och hamnade Vilse… Mitt i
ingenstans tog stigen slut, sätt er och grilla korv eller fika, typ. Inte en
markering tillbaka eller nåt. Inte var vi så långt bort, men ändå. Man går inte
så fort på barnens hinderbana, med barn, men en härlig offroadtur med
barnvagnen fick upp pulsen lite ändå (undra på att du har smygpunka på ett
däck, muttrade Mor) Skitkul sånt där. Bebisen – totalt oberörd. Rätt vagn för
projektet med andra ord! Ska dock erkänna att jag delade den på två när vi
skulle klättra över en stengärdsgård!

När det begav sig hemåt slocknade lillhönan redan efter två
mil ungefär, så mitt på mitten av resan fick det bli en glass-, bus- och
väckningspaus. Passade även på att tanka i den lilla lite för att inte krocka
med hennes matklocka längre fram, och fann mig utstirrad av en kines (tror jag
det var…) som kom med en busslass landsmän. Glo du, tänkte jag. Jag skäms
inte för att amma på en nästan tom uteservering på McDonalds längs E4:an. När
jag reste mig för att slänga skräpet kom hon fram till mig och sa nåt i stil
med: ”Nischi, naschi bebe”, upprepade det och visade upp fingrarna, stannade
viftandes mellan tre och fyra. Jag höll upp tre varpå hon gjorde det där
superkvinnliga – handen på bröstet och en suck. (Det slog mig inte förrän långt
senare att hon kanske syftade på tre veckor, jag på tre månader…!) Direkt
pekade hon på de två större barnen, som nu var på väg uppför rutschkanan,
bebisen och höll upp tre fingrar och pekade på mig. Jag nickade och svarade med
tre, då hon klappade i händerna lite, log och gick iväg… Skumt! Lika skumt
som att jag satt i inhägnaden, fortfarande ammandes, när en kvinna hojtade till
utanför; ”Kan du hålla koll så ingen tar min hund medan jag går på toa?!”
med en gest mot en V90 med öppen bagagelucka. Eh… ja… Men hur vet du att
inte jag passar på att ta den? Eller rycker med axlarna mot hennes
”make” som tog hunden på promenad?! Hon hade som tur var kuriosa nog
att ”tacka för hjälpen” när hon kom ut med en skål vatten minuterna
senare. Jag måste skaffa mig en tuffare look, känner jag.

Vi rullade vidare mot vår ”hemstad” och svängde in
på ett sjukhusbesök – hos drängen. Han som varit förkyld några dagar mådde
plötsligt sämre, fick tid på vårdcentralen i torsdags och togs därifrån i
ambulans till akuten med kraftig lunginflammation och urusel syresättning. En snäll sjuksköterska försåg barnen med varsitt bandage och en spruta på hemvägen. (Vilken tur att jag fick detta, Alice är kanske sjuk imorgon”, sa lillhönan om sin docka.)

Idag dök inga snickare upp. Istället bäddade vi ner drängens
fru med dunderförkylning och feber, fixade hennes ärende på väg till stan och
vidare till revisorn som gjorde klart att jag dragit momsen på firmabilen –
vilket jag tydligen inte fick – och tvingas betala tillbaka den. Man får visst
bara dra momsen på bilar som är givna arbetare, det vill säga antingen med
skåp, luftspalt mellan hytt och skåp, eller flakbilar… Jag bad henne googla
bilder på Nissan Navara och återkomma… Därefter blev det en snabbis på rean –
en liten skuttar igen i storlek och med ett närstående blöjstorleksbyte lär
flertalet bodys krympa. Med eller utan igelkott… Och nej, det var inte mitt verk, jag bara förevigade det!

Sen togs loven kring sjukhuset och fiskade upp drängen som
blivit utskriven.

Då vi fått ett så stort kök som vi är rädda att gå vilse i, använder
vi det endast som beredningskök och utforskar det där med ”compact
living” i vardagsrummet. Inga snickare idag. Hoppas de kommer imorgon så
vi kommer igång med spacklande och takspikning snart!

Har varit ute och återställt familjeskicket i bilen. Stolarna
fick stryka på foten under stadsresan, disken i köket väntar tillsammans med
skåpplocket jag börjat med, och nyss gjordes ett försök att natta den lilla
tidigare, vilket inte riktigt lyckades, öronen flaxar fortfarande! Hon sover nu
tio-elva timmar i stöten på natten (jo, jag är rejält mjölkenödig när vi
vaknar) och ser det som mer praktiskt om hon vaknar och väcker mig på morgonen,
istället för att jag ska väcka henne kring halv niotiden! Fick ikull henne kring nio nu, så kanske hon vaknar lite mer normalt imorgon.Sov gott!