Kände mig död imorse när klockan ringde. Ändå var natten
helt lugn.

Snickarna dök upp! Väggar på plats i köket! Det ekar som
attan plötsligt.

Fick ett samtal om att en ko kalvat långt bort. Åkte hela familjen och skulle ta hand om den. Gick jag och mannen, djurskötaren och hans barnbarn. Kalven skulle inte visa sig. Efter en lång stund hittade vi honom, utanför hagen och lagom gömd. Men han fångades in och märktes.

Pressade ihop balarna på andra gården, fick givetvis strul med
en givare direkt… Luckan gick inte ner. Provade det mesta, och ringde
servicekillen som satt upptagen. Till sist bröt jag strömmen, gick ut och körde
ner luckan manuellt och sedan gick det felfritt resterande balar. Den ville nog
bara testa mig.

Drängens fru åkte till Reftele Lantmän för shoppingtur i
mina ärenden, mången tack ska hon ha för denna resa. (Hon åkte dit med en lapp,
lämnade numret till chefen där så ringde han upp mig och löste inköpen!)

Lillhönan fick ett bistick på kindbenet efter att pappan
passerade trädgården med en ilsken svärm ikring sig (ett samhälle har fått
totalt fnatt i år). Tappra flicka. Ett illvrål, när jag kom fram till henne sa
hon ”Bäst vi går in, mamma. Detta gör ont!” Det har jag också
konstaterat att stick gör… Men inte ett gnäll från henne sen, mer än att ”det gör ont”. Att ta hand om henne, amma, vakta ugnen och
grilla revben samtidigt. Det blev flamberade revben till middag.

Nattade barnen och körde sedan ner till andra gården och
strängade ihop surhålorna drängen slagit tidigare under dagen. På vissa ställen
backa in – kör ut. Och tight att komma fram. Men den ena surhålan är slagen för
första gången på många år. Fint blir det, men det muggiga gräset får vi väl ta
som strö till vintern.

Nyss hemkommen. Nu handlar det inte om att orka. Nu handlar
det om att göra. Sängen kallar. God Natt. Ska bara rapportera in de senaste kalvarna till Jordbruksverket.