Ja, rubriken omfattar de största ingredienserna i den parodi
som utgör mitt/vårt liv. Dessa utgör en lång kedja, så sitt ner så länge.

Himlen är oskyldigt
blå – som ögon när barnen är små…

Måndag kring lunch tittade Hans och sambo in. Alla gick och
mötte sonen vid bussen som var glad och nöjd över första skoldagen. På sikt får
han lära sig att gå halvkilometern hem ensam, men nu i början kan han allt få
lite stöd.

Redo för skolstart och
i väntan på bussen…

Ett samtal med en erfaren bigubbe under söndagen ledde till
att Hans tog barnen på promenad, hennes nyfikne sambo drog på sig bidräkt och
Jirka ringdes in som extra ögon. Plockade igenom vårt troligt drottninglösa
samhälle, och mycket riktigt låg där mängder med ägg i varje cell – med andra
ord har ett vanligt bi börjat lägga ägg vilket innebär att de inte bryr sig om
nån ny monark. Det i sin tur innebär att det bara kläcks värdelösa drönare (hanar, alla
feminister!) och kommer att utrota sig självt då de bi som tillför nåt kommer
att dö ut. En avläggare har inte gått så bra, så dessa två slogs ihop. Inget av
dem kommer klara vintern var för sig, och det värsta som kan hända nu är att de
utrotar varandra. Men då har man i alla fall försökt. Det kändes ganska
skumt att knata iväg med tusentals och åter tusentals bin i skottkärran och
rätt och slätt sopa av dem en bit bort. De äggläggande orkar inte längre flyga,
och de andra får försöka ta sig in där de är välkomna. Deras kupa spärrades och
då mängder av bin samlades i flustret på sena kvällen bjöds en ny tur ut och
sopa ner dem i avläggarkupan istället.

Släpp in oss!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Tisdagen bjöd på introduktion av Babysim. Har gått med de
andra två, så det var inget nytt. Och sanningen att säga kostar det egentligen
mer än det smakar. Men det är en mysig aktivitet med bara fokus på bebisen. Man
kommer hemifrån och man får se något annat. Och detta med det ”tvång”
det innebär att ha antagit platsen. Och att förhindra socialfobin. Vi har ju också förmånen att kunna lösa det
med de andra barnen på ett relativt smidigt sätt med gårdsfolket, så bara att
passa på.

Hans och sambo mötte upp sonen vid bussen och lämnade in
honom till drängens fru innan de åkte hemåt.

Tjoocke råmjölk. Nu i
frysen!

Den lilla har problem nu. Alla saker sopas utom räckhåll och
inga är dresserade till att komma tillbaka. Ligger hon på filt kommer hon inte efter och ligger hon
på golvet hasar hon bakåt. Visserligen är detta en bättre position, då sakerna
inte längre hamnar preciiiiiis utom räckhåll, utan definitivt. Detta leder ändå till
en hel del frustration!

Nej, inte så jag lagt
henne, men hon verkar ganska nöjd ändå!

Dessutom ett par nätter med strul från hennes sida,
något som utkörda jag inte uppskattar! Mat vid midnatt och morgon klockan
fem… Nej, tack!

Igår lades den lilla över i vagnen, strängaren kopplades och föräldragården
strängades ihop. Eller havren och strögräset i alla fall. Hem för tankning av
lillan, mig och traktorn. Lillan lämnades till drängen (som även hämtade sonen
vid bussen med traktorn senare) och jag styrde kosan bortåt igen. Varje kvart
där med att både undvikit att köra i diket och/eller somna och/eller spy av
trötthetsillamående var en bidrift, men oj vad balar det blev! Över hundra
vilket definitivt är rekord. Har haft drygt åttio som mest innan, har jag för
mig. Synd att hälften ska gå rätt i ligghallen!

Bara att knappa ner
till en lägre växel – när pressen är full och plastaren ändå har en fem-åtta
varv kvar. Då kan man lika gärna köra sakta istället för att stå still och invänta.

Veketåg, trinngräs,
mossagräs, pinngräs. (O)kärt barn har många namn…

Nej, de varken visslar
eller ler, bugar eller ber, men de står på rad när jag kör förbi!

Hade bara fattats…

Hade tagit mig igenom havren när jag tog beslutet att skippa
biträffen på kvällen och köra på i lugn och ro, åka hem för middag, dusch och
tidig nattning. Tji fick jag! (Så himmelens oväntat! NOT!!)

Var halvvägs igenom mossagräset när det ringde: ”Din
herefordtjur är ute och går på vägen norröver. Ringde Prästabonden, men han
hade inga hereford sa han…” Jahapp. Bara att ringa drängen och fråga om
han och frun kunde ta sig dit upp. Ringde Prästabonden och frågade om han kunde
hjälpa dem om han ändå var i byn mittemellan. ”Så fort jag fått in de som stuckit
för mig”, svarade han. Telefonen plingar – Batterinivå under tio procent.
Shit… Den skulle jag ju laddat när jag var hemma.

Drängen ringde upp – det gååååår inte att fösa ett djur,
öppna och undvika att släppa ut de andra fem på två gamlingar! Ett sms till
maken på biträff – ring drängen. Jag sitter liksom en och en halv mil bort i
traktorn och är sanningen att säga inte jättesugen på att lämna det. Drängen
ringde en i grannbyn som anlände samtidigt som maken som lämnat barnen i
bikuporna och tillsammans fick de in tjuren. Han som enligt uppgift varken var
stressad, rädd eller särskilt samarbetsvillig…

Jag tänkte skynda mig lite för att komma till undsättning om
de inte skulle lyckas. Och, ja. Resten är historia. Som bekant – Det började strula! Misstag
av mig att köra iväg när jag hivat av den plastade balen – tänkte inte på att
den i pressen skulle ut till plastaren, så en massa gräs hamnade i kläm på alla
de jävligaste ställena man kan komma på… Nätet fick inte grepp utan gick om
valsen. Det satte sig i pickupen och jag är fortfarande chockad över att
plasten räckte och att jag INTE körde fast. Men så länge det står vatten bär
det, som man brukar säga.

Kom hem lite efter åtta. Irriterad, trött, hungrig och darrig av lågt
blodsocker och fruktansvärt mjölkenödig efter åtta timmar utan bebis. Kanske lika
bra att jag inte heller ätit mer än lite fika på samma timmar… Maken kom hem
med tre trötta barn, varav den ena då även hungrig. (Han vände i dörren och körde
två byar norrut för att dra en ny stängseltråd längs vägen på återväxten för
att förhindra fler rymningar – det som låg på denna eftermiddags planering
egentligen.)

Jag hann ta mig en snabbdusch innan de ramlade in. Förbannar
det där med att jobba med shorts och linne – man vet aldrig om det är blåmärken
eller om man faktiskt kan skrubba bort fläckarna. Oftast får man lägga några dagar
under skurborsten innan märkena försvinner. Lillan fick kvällsmat utan risk
för saltförgiftning och sen hon var i sängen kunde jag äntligen sätta mig med
lite uppvärmd middag. Och kom faktiskt i säng tidigare än vanligt. Hon hade
inte passerat elva i alla fall… Man får vara glad för det lilla.

Det vankades bröllop i
grannbyn i helgen som gick. Klart att stenen skulle pyntas!

Lillan vaknade tjugo i fem och kom inte till ro utan mat.
Halv sex, lagom tills jag fått ner henne i sängen igen ringde mannens klocka –
som han inte reagerade på då han inte heller skulle iväg idag. Strax efter sju
satte en snickare sågen i väggen i vardagsrummet tog upp dörrhålet till nya
sovrummet.

Lillhönan kördes till dagis och resten av familjen styrde
kosan norrut till länssjukhuset för allergiutredning för sonen. Reagensen mot
pollen och gräs har ökat rejält på ett år och tyvärr även mot pälsdjur. Försöker
få igenom en allergivaccination för honom så att han åtminstonde bör kunna
vistas utomhus i uppehåll under två månader då det är som värst med skit i
luften. Men en rejäl smäll på näsan fick vi. Då vi anser det humanare för honom
att gå runt med blanka, röda ögon och rinnig näsa med en tablett i kroppen, än
att vi får hjälpas åt att hålla honom fast och tvinga i ögon- och näsdroppar.
Så, tyvärr – sommaren har inte gett maxad medicinering och därför ställs ni på
kö till nästa höst. Bättre lycka då… Besviken?! Jepp!

Själv mår jag skit – inte sovit ordentligt på flera veckor.
Kroppen är trött och orkar inte med det jag brukar klara att göra. Förkylning
är på väg upp och känns som om jag hade en gnutt feber. Fryser som en gnu i Arktis
men är varm i ansiktet. Magen har kraschat i vanlig ordning och hormonerna är
på väg att lämna kroppen. Förvisso har jag mycket hår att ta av, men på allvar
– jag fäller som en cellgiftsbehandlad highland cattle!

Snart ska jag krypa ner. Hoppas jag… Mannen är iväg och
visar föräldragårdens lillstuga för en ny spekulant, då han som tackade Ja senare kom på att det var för långt hem (1,5mil)

Tack för mej. Hej!