tor, november 16, 2017 – En ung bondes vardag

”Hej!”

Detta lilla korta ord. Tre bokstäver. En stavelse. Med
utrymmer för så otroligt mycket. Egentligen är det ganska fantastiskt hur
mycket man kan läsa in i detta minililla ord. Som till exempel en påminnelse
(igen…) om att inte ta något förgivet, då livet ändras i tvära kast.

Tog några timmar i lilla staden och undrar fortfarande om
jag såg så ynklig ut eller om jag bara hade turen att stöta på vänligt folk!?:

I färghandeln blev det ju en del pytsar. Expediten lastade
upp alltsammans på en vagn och följde med ut. Innan jag fått lillan i bilen var
det lastat och redo i bagaget! Hatten av!

Storhandling, i dess rätta betydelse, på Kvantum gav inte
bara en pratstund med närmsta grannen (!) utan även en lång stund i kassan. Eller
kunde blivit i alla fall. Stod och plockade upp på bandet. Inser att någon
pratar med mig. Ber om kassar så hon kan börja packa. Inte kassörskan, utan en
annan. Sneglar lite diskret över axeln. Är jag sååå slö?! Inte en kotte varken
före eller efter mig. ”Skitdött! Kan lika göra nåt vettigt av tiden”
säger hon. Betalade och lastade i kassarna i kundvagnen. (Frågade om hon erbjöd
billastning eftersom de gjorde det på andra stället, men så lyxigt var det
inte!:))

Var på väg till dansen på kvällen och tog barnen med mig för
avlämning på Onsdagsträffen i brukssamhället. På vägen dit började bilen kränga
konstigt. Punka?! Insåg dock väldigt snart att det var total svarthalka. Jag
vände och körde de tre kilometerna hem igen. Det kändes inte värt en tur på
nattsvarta vägar närmre sex mil tur och retur. Men plötsligt blev en onsdagskväll torsdag! Jag är ju aldrig hemma på onsdagar! Skumt.

Imorse var det rent ut sagt jävligt på vägen. Var beredd att
det kunde släppa i kurvan vid fabriken – gjorde det en gång samtidigt som jag
mötte bussen… – även om jag hade knapp styrfart. Såg ungarna vänta på bussen,
i färd med att åka kana på vägen i skorna. Lillhönan klev ur bilen SWOSSCCH!
Godmorgon Bambi!

Tittade på djuren, skulle vända på vanliga stället vid
hjorthägnet, nope. Bilen på tvärs över vägen innan jag kunde starta om och
rulla in på skogsvägen. Jag låg i max 30! Tvåan hela vägen uppför backen hem
till byn – minsta lilla ökning ledde till tjut och pling i bilen.

Just nu?! Ösregn. Kanske lika spännande imorgon. Nä just
det, då ska jag ju inte iväg!

Öh, den gamla ratten var visst fuktig. Ny form av morgongympa; Flytta
omrörare i brunnen. Med 650 utan servo-olja!

Lerigt?! Knappt… Tänk
vad gött det kan vara att ha en tjugoårig Emmaljunga att asa runt med i skiten!
Den kommer aldrig in!

Plockade itu och bytte lameller i vacuumpumpen på
gödseltunnan. Alltid denna service-ovänlighet. Sen var det ju som så att vi sög
avloppsbrunnen med tunnan när rören havererat i våras. Slangen skulle på
utloppet i brunnen också, med andra ord. Nästan lika smidigt det… Lillfisen
satt och hejade på, men till sist var det inte roligt längre så hon slocknade.

Inväntade sonen – drängens fru iväg och drängen själv
började ju köra gödsel! – innan resten av familjen kom hem och jag åkte ut
till föräldragården för djurflytt igen. Jagar denna slaktbil alltså. Lovad v 42-43
och fortfarande knäpptyst… Kan snart inte förhala det längre. Måste lösa det
på något sätt så jag kan ta hem djuren.

Den lilla började ju åla i fredags. Hon kommer på fler saker
för varje timme. Reser sig på knä mot saker. (Stopp stopp stopp! Du behöver
inte börja gå om en vecka bara för det!!!) Hade en lång stund med köksbordet. Upp
och ner. Ner och upp. Tills bordet plötsligt gick till attack mot mun/näsa. Fläskläpp
deluxe, undrar om det är därför hon är så orolig inne i sängen kanske… Får
dressera bordet bättre. Så det lär sig lite hyfs!

Men lite mysko är det allt. Bebisen mitt på köksgolvet. Går själv
på toa. Och köket tomt. Tyst. Tills hon ulkar som en katt med hårboll på
tvären och det är dags att plocka ut något från munnen. Löv, ved, bark,
tidning. Pennvässare och kritor har hon provat. Livet är fullt av saker att
upptäcka!