tor, november 30, 2017 – En ung bondes vardag

Är lite orolig att min
insådd inte mår jättebra för tillfället…

Idag har jag förbannat mina tjurar. På riktigt. Det är dags
för träckprov. Paratuberkuloskoll och dräktighetsundersökning (inte för
tjurarna). För att underlätta processen tog jag med drängen idag och gav
tjurarna en bale i hjorthägnet där de vistas, och i fickan ett gäng burkar.

De första fyra tjurarna gick som en dans. Bara ett par
minuter där de stod samlade kring den halvfyllda foderhäcken. Men sen undrade
de nog vad i hela friden jag höll på med som dök ner i deras blajor med en
plastkopp! Så de sista tre knep. Det är inte helt lätt att få Ko-lugna djur att
stressbajsa. Har buffat, knuffat, tjoat, tjimmat, föst och tragglat med dem så
jag nästan började vara orolig att de skulle puffa tillbaka i ren irritation. En
och en halv timme. Sen hade jag till sist fått den sista lufsen att släppa sig
så jag kunde åka hem. Hade skickat iväg drängen ett par minuter tidigare då
han, liksom jag, behövde mat. Var inte helt sugen på att gå bland tjurarna helt
själv, men när drängen åkte stod de spridda över kullen och jag hade bara en
att gruffa med. Skam den som ger sig! (Och tur jag inte hade personal ute att
stå och titta! – hög timtaxa.)

Imorgon drar vi igång med dräktighetsundersökning,
träckprov, avlusning, svansklippning och klövkoll på flickorna hemma. Hoppas
det går lika bra som de andra åren…

Tagen på bar gärning
med byxorna nere och fingrarna i kakburken. Eller batteriladdaren

Det har pratats mycket om fördelen med att ha lådor istället
för skåp i köket. Bebisen håller inte med! Handtagen sitter på precis lagom
höjd – Jippie! – Men när man rest sig med hjälp av de samme, jazzat med rumpan en
stund, så följer ovan nämna låda med ut och tar bebisen med sig i fallet. Eller bebisen tar fallet och lådan hänger kvar, är nog närmre sanningen. Än
har hon inte lyckats slå ut sin första tand i alla fall. Den som brast igenom i
tisdags.

Livets första gelé koktes en dag i veckan. Och den verkar ha
stelnat! Åtminstone slutslatten. Nybörjartur. (Toppfyller burkarna, på med lock och vänder dem upp och ner = 100% tätt – i annat fall läcker det ut = vacuum. Slipper på så sätt krångel med den där parafymen, som sonen säger!) Någonstans känns det inte som att man kan lita på
Mormors produktion i all evighet.

Mammas första
kommentar när vi flyttat in i nya köket: ”Var har du gjort av alla dina
burkar och flaskor nu när ni fått så stort?!” Tja, varför inte låta det
stanna i kökssoffan där det platsat i många år!??

Min sällskapsdam

Snickarna som skulle kommit i tisdags sköt på det till
onsdag. Klädkammaren är tömd (allt är utslängt på andravåning…) Hål i väggen får jämkas med takstolarna
och idag kom fönstret i. Nu är det upp till oss igen att gå vidare vid
tillfälle. Och inte glömma elektrikern på halva vägen, som den ena snickaren
sa! De är klara för nu, har inte lyxen att få nån mer lunchdate med två rejäla
karlar för tillfället alltså. Det är då inte alla som kan stoltsera med att ha två män i garderoben!

Hur ska det tolkas att
den ena snickaren kör runt med en handikapptoalett?! Försökte introducera
lillan till gubbsen också. Tänkte det började vara läge!

Tvättmaskinen snurrar, diskmaskiner surrar, Bobban väser,
grötabullarna är packade, köksbänken inoljad och månadens räkningar är betalda.
Spännande att se om min förkylning tänker knocka mig eller fortsätter nöja sig
med att reta mig. Det gör den med råge.