”Vilka dagar” var förra inläggets rubrik. Om jag
bara visste vad som komma skulle!?

Till alla som gnäller på att våren inte finns: Det gör den!
Ta ut musiklurarna från öronen och lyssna istället på takdropp och fågelsång. Helt
fantastiskt. Perfekt vårvinter nu tycker jag. Ser inte fram emot en massa regn
som blir is innan det börjar torka upp och spritta i rabatterna. Hellre som nu,
med värmande sol som försiktigt töar bort snön. Sen kanske det är ”för
sent” enligt almanackan… Titta inte i den nu. Carpa dagen och bla-bla-bla. Stirra inte på datum!

Söndagen var helt underbar. Heldag ute. Eller inte inne i
huset i alla fall.

Mannen hittade en dödfödd liten kalv när han var ute på
tidiga morgonkvisten. Bara en ko som vi kunde tänka som skyldig, och hon mådde
inte bra.

Gjorde lagården med ett öga på henne och gick sedan ut med
rep för att fånga in och känna på henne. Sagt och gjort. Eller nåt… Lyckades
slänga repet om halsen på henne och efter några (många) vändor runt där jag
misslyckats att angöra henne – måste tänka på fingrarna också – lyckades jag
till sist få fast henne i den ena foderhäcken. Kände två klövar och en mule i
fostersäck där inne – med andra ord hade hon två små från början. Hade ju gått
några timmar så denna andra kalv måste ut. Slängde av mig jacka och handskar på
backen – vilken tur att det inte var i lördags – då hade jag frusit ihjäl i vinden! Drängen
körde iväg till lagården efter rep att dra med och en spann vatten, och jag
passade på att ta nätet av balen han lämnade. Tyckte mig höra ett ljud och när
jag vände mig om stod ”kossan” och slickade på min jacka. Dragit itu repet. Here we go again! Nytt infångande. Nytt bindande i samma foderhäck och
punktera fostersäcken. Någon sörja i färg och form som senap slemmade ut. Tur
man inte är så värst äckelmagad. Bara att konstatera att kalven var död. Denna med. Det
var ju knappast något fint rosaskimrande fostervatten… Rep på de små klövarna
och drängen gjorde mig sällskap. Tur det, för det hade varit tufft att dra ut
kalven själv. Stor buse. Fick till sist ut huvudet och döm min förvåning av att
uslingen blinkade! Asade fram den till mamma som lagt sig utmattad och
slickandet tog fart. Inom en kvart stod de upp! Galet!

Mu (0)007-1 fick sin kviga som lämpligt nog fick nummer 71-7

En bil på väg att tina fram och jag gjorde Selma sällskap på trappan med min ”frukost”, kl 12.Inte lätt när man trillat ur hagen och lägger sig på andra sidans undertråd! Utan ström i – planerat.

I alla fall fortsatte det ploppa kalvar så vi, som haft
rekord med tre kalvar på ett dygn, slog nytt med åtta kalvar (varav sju
levande) på ungefär trettiofem timmar. (Med tanke på att vår minsta skulle
fyllt ett igår om allt klaffat förra året, kan man verkligen säga att hon
skulle födas mitt i kalvningen!)

Nästa generation privatchaufför!Vidare är det lite turer då en ko som hade kalvat tidigare
på söndagsmorgonen plötsligt adopterade kvigan med död tvilling. En kalv med
två kor och en stackars tjurkalv utan ko! Adopteraren låstes in med sin egen tjur och kvigan slöt sig till sin rätta moder. Tre, fyra kalvar hugger första
spene som dinglar förbi utan en tanke på egen mamma och kossor som accepterar detta.

Jag kom iväg till Reftele igår. Lastat bilen och rapporterade
sedan vad jag tog. Hemma hade det kalvat igen, så in med den i ligghallen. En
rejäl känga från sonen som tyckte att ”kalvarna är ju viktigast. Du har
inte så mycket tid med oss nu!” Ajajaj, kändes inte bra att få denna
känsla bekräftad…

Kalven var kall och slö, så extra tillskott med råmjölk till
denna. Medan mjölken tinade bar jag in de sexhundra kilo foder jag hade hem. Skippade
måndagsträningen alltså. Sena kvällar och oroliga nätter. Det sliter. Denna herefordflicka på 40 kilo fick nummer 74-1. Modern heter 174. Lite ironiskt – jag märker i ordningsföljd. Startade 2015 på 0001 och är nu på 0081 på kvigor. Tjurar startade på 7000 och ligger just nu på 7082. Ganska jämt mellan könen med andra ord! Dags att rapportera in ett gäng nu!

Kalven uppskattade mjölken så bra, att hon försökte ta sig
upp och ramlade ut i snöisen igen. Fick släpa tillbaka vederbörande till
ströbädden. Och konstatera att jag hade tur; Kossan vaktade som en hök. Nåde
den som närmade sig hennes kalv. Flera meter ifrån så jagade hon iväg. Både kor
och kalvar. Skickade blickar som kunnat tända eldar. Men inte mot mig. Är hon
så trygg med mig, alternativt litar hon helt på mig, eller utgör jag inte något
som helst hot? Kunde varit kul att veta. Kalven bölade lite smått några gånger
och kossan nosade på mig innan hon ställde sig en meter ifrån och höll undan
nyfikna. Förutom 1790, som stod bakom mig. Vi krockade. Jag hängde över kalven
och tydligen hängde hon över mig. Reste mig upp och pannlampan sa smack i ett
horn. Undrar vem som blev mest snopen…

Idag har Mormor, Morfar och gårdsfolket varit på middag. Maken
fyller år. Och alla kom. Utom jag och drängen då. Tog hand om dagens kalv och
blev då varse en söndagskalv som inte ätit något. Hon letade spenar på mammans
hals. Även de stängdes in för lärdom och vi kom en halvtimme sent till den egna
middagen. Blev inget plockande och duschande som tänkt. Konstig… Har detta
hänt förr?! Kul och lätt att krypa in. Var värre ut…

God natt!