Ja… Det känns som att detta inlägg kan bli (ännu) längre
än vanligt. Sitter i min ensamhet och mycket har hänt de senaste dagarna. Så sitt bekvämt och ha kaffet inom räckhåll.

Sist jag skrev önskade jag en bättre natt. Den kommande blev
hundra resor värre, så inte alls någon hit att veta att det krävdes viss social
trevlighet när vi väl fick kliva upp.

Det bar iväg i alla fall. Först till köpcentret för kängor
till barnen och sedan söderut för dop av Hans lilla flicka.

Det blev en ganska sen avfärd. Fixade kvällsmat på vägen
till ingen som var hungrig, utom möjligen lillhönan som vägrar smörgåstårta!
Tanken var att de sketslut barnen skulle somna rätt omgående, men så var inte
fallet! Sonen slocknade först, lillan när vi var halvvägs och ett par mil
senare var lillhönan kissig, vilket krävde ett stopp och samtliga vaknade. Tack
och lov somnade allihop relativt snart (igen) och sista timmen hem var både seg
och lång.

Måndag morgon där alla var riktigt slut, men vi kom upp och
iväg dit alla skulle. För min del bar det iväg till en arbetsterapeut då jag
sedan mitt på sommaren haft väldigt ont i en handled. Till och från, och tyvärr
mest till…

Vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men han avfärdade
min pulserande handled som ”överansträngd” (jag undrar i efterhand
vad han sagt om jag ”gått hemma arbetslös”) och snöade in på mina två
armbågar, som spökar nångång ibland och jag ville ta nåt tips om. Tennisarmbåge
på båda (vilket bara i sig är fullkomligt vansinne – båda samtidigt!!) följt av
en rekommendation av rehab i tre månader och sjukskrivning. Lycka till, hörru!

Inget bra att vara bonde! Absolut inte egenföretagare! Har
jag det ihop med min pojkvän?! (Väääldigt länge sedan jag hörde mig själv ihop
med ”pojkvän”!) Sen jag förklarade att handleden spökade till och
från under de två senaste graviditeterna, blev det plötsligt min man istället).
Kan jag inte rationalisera på något sätt?! (Jaha, ska man tänka på sånt
nångång?!) Och kan jag åtminstone ompröva mina arbetsuppgifter!? (Inga problem!
Är snart klar för året med allt vad stängsel heter. Tar in korna och får helt
nya! Eller, kanske inte vad han ville höra…?!) Jag var en frågvis typ i alla
fall. Han blev inte av med mig! Men hade jag inte velat ha några svar hade jag
ju knappast åkt dit! Tänker jag…!

Åkte hem och ”firade min nästan-sjukskrivning” med
att häva på och av grindar från kreaturskärran på 48 kilo vardera, och samlade
ihop mina rymmartjurar från grannbyn. Jag tänker att jag kanske kan vara
sjukskriven mellan halv tio och elva, och sedan efter fem på eftermiddagen, så
blir det ju några timmar i alla fall. Men först, om jag fattat det rätt, så
kommer det där som är undantaget – Karensdagen!:

Tisdag. Vägning av herefordkalvar på schemat. Rutiner,
frukost, sortering av tjurar för intagning och likaså ta reda på de fyra äkta
herefordkvigorna i gruppen på tjugofem, vinterdäck på privatbilen och fullt
fokus när Växa-personalen kom. Ja, just det! Det var min tanke! Verkligheten
var en annan:

Son och make till sjukhuset – med tablett i kroppen. Check! Barn
till dagis. Check! Betesrunda efter dagis. Check! Rutiner i lagården. Check.
Så, foder i bilen och iväg norrut mot kvigorna. Såg i backspegeln en bil som
kom sakta, men brydde mig inte om det.
Varje morgon jag kommer upp till mina kvigor, kommer de i galopp och har
hittills fått stopp på sig vid stängslet. Inte i tisdags. Stannade bilen och
drängen ringde: Det står en bil illa till på gårdsplan och här står också en
lastbil som därför inte kan vända, vet du nåt om det?! Hmm, vinröd Hilux. Aha,
bigubbar som behandlar mot varroakvalster! – Ringde på dem, inget svar. Och
inga kvigor. Ropade flera gånger men inte en skank. Hällde ut fodret och
hoppades på det bästa. Såg sedan jag vänt att de kom springandes från sjön, så
de var på plats. Drängens fru hittat gubbarna och bilen var flyttad, lastbilen
vänd och chauffören hade börjat lasta av gödningssäckar. Okej, under kontroll. Frukost.

Satte mig för att leta reda på mina tjurar då det är dags
att rapportera vilka kor som gått med vilka tjurar, men vad har tjurarna för
öronnummer då? För mig heter de som jag köpt dem: Party, Sven, Krokus, Malte
och så ”hemmatjuren” Rudolf. Men det godkänner inte registret…! Där gäller ”fullständigt identitetsnummer”.

Datorn larmade också – igen- om virusskyddsuppdatering, så
satt med det och var precis klar med både mat och virus när det ringde:
”Tre av dina kossor är ute”. Jahapp, lämna allt och snabbt ner till andra
gården. Inga kvigor på vift. Inga kvigor alls… Jo, därborta! Där går sex
stycken, och lockar ut flertalet kor… H-vete! ”En gul knapp sa att du
slapp…” Iväg, få med korna i hagen, korna utanför hagen, och kvigorna
från vägen och över vägen gemensamt in i en annan hage (måtte stänget vara
relativt okej…!) Fine. Gick bra. Inget att äta. Lite material i bilen…
Liiiite tid. Panikstängsla in fyra hektar åker, två sidor så blev det tätt mot
deras nya hage. Ut med korna. Ingen ström. Varför? Hm, där var felet. Om en
timme står semintanten på gården. Måste hem.

När någon jöns lyckats ”sortera” fem herefordtjurar i tre olika boxar är det bra med märksprej…

Och hem så. Och ser kvigkalvar… Där?! Och DÄR?! OCH DÄR?!
Vafan?!!! Jag ska ha kvigkalvar i EN grupp på ETT ställe! Inte överallt! Aja.
Öppna upp grindarna till uteboxen och över vägen för att hämta mina småkvigor.
Ja, över sjövägen också efter några. Inga problem. Runt hela gården, över vägen och in med dem i uteboxen och
börja sortera, alltså släppa ut, de som inte skulle vara med. Inga problem.
Inga större problem… Ser en kviga smita förbi drängen, mot tjurarna. Resten
av kviggänget följer efter. Inget kan stoppa dem nu! Plötsligt säger drängen
”Nu är tjurarna ute…” F*N. Kanske inte läge att ha blandade kalvar…
Ähum… Sju kvigor i uteboxen, varav fyra ska vägas. Stäng in alla – de står där de står – och försök
hejda tjurvandringen… Som tur var, var det bara den sedvanliga rymmaren 7073
som klivit genom trådarna, och fått grymt mycket stryk av strömmen. Puff undan
med honom neråt kogatan, stänga, sätta drängen på vakt och hoppas på det bästa. Språngmarsch
över gården med kvigorna i släptåg, över vägen och tillbaka i ordinarie hage. Tillbaka
med tjuren. Ut med rätt tjur, och även en kompis till honom då han inte gillar att vara själv, in i drivgången i
lagården. Stänger dörren efter dem och DÄR ser jag V50:n rulla in på gården. In
med drängen bakvägen och lyfta vågburen för att få in vågbalkarna under. Sen
fortsatte kalabaliken! De två tjurarna genom buren, och på väg ut när en
kastvind vräkte igen dörren i mularna på dem. Swich så var de lösa i lagården, halvt skrämda.
Tjoho! Men det gick smidigt att få ut dem igen. En tjurkalv smet rakt igenom
buren och var plötsligt lös han också. Ingen fara dock, han lullade runt lite
och hittade några höstrå att pilla i sig så stod han still. Ja, det fortsatte
ungefär så. Tror vi slog strulrekord med vittne tillreds! Märklig himmel! Vilka skikt! Sju (!) minuter mellan bilderna!

Till sist var vi klara i alla fall. Gjorde lagården klar för
eftermiddagen och gick in. Med rejält mycket fukt i luften… På balvagnen står
en drös gödningssäckar som måste under tak. Maken körde iväg med dem och det
föll därmed på min lott att fixa middag. Men vänta! En, två. En, två? Var är
sonen?! Just det, hos kompis. Kanske borde hämta honom…?! Flickor i bilen och
iväg till tassamarkerna efter pojken.

Hem, konstaterade att jag behövde duscha, laga middag och
äta på en halvtimme för att hinna vara iväg i utsatt tid. Nä-Ä. ”Jag blir
sen!” Och det blev jag, men gick bra ändå. Jag fick ännu en gång vara
försökskanin på akupressur.

Igår då, kunde inte bli likadant väl? Och nä, inte riktigt.
Men hittade en av mina kvigor på fel åker där nere på andra gården, så fick
fösa in henne. Till campingbyn och kika på djuren där och vidare ut till föräldragården
och spana in kreaturen. Sen tillbaka till andra gården, riva kornas gamla hage
och sedan klafsa ut i sjömossen för att rädda mitt sommarstängsel där. Stoplade
upp till ännu en hage till den nu plötsligt stora gruppen på tjugonio. Hade tänkt
fortsätta, men blev bara trött och hungrig, så åkte hem.

Tacksam utfodring på föräldragården för att få freda mig en dag eller två… Och inne gick det inte fort nog att få fram maten! Då får man tigga vid spisen!Maken tog lagården och jag fixade middag innan det var dags
att köra ner barnen på sin onsdagsaktivitet.

Idag stängslade jag vid norra sjöspetsen och gjorde sedan
ett stolleprov – släppte ut mina kor på skogstorpet och hoppades på det bästa. I min fantasi gick de liksom två och två efter mig på ett symmetriskt led. Men men. Att det fanns så många skogsvägar/stigar längs vägen till sjön… Det visste
jag inte! Men alla är nog provade av korna. Börjar förstå Mormors klassiska
kommentar om att de drev kor på vägen på söndagsförmiddagarna när alla andra var i
kyrkan, och sätta ut ungarna vid vägar längs vägen… (Hade ju min livlina
Drängen att ringa till om det gått åt skogen – haha…) Till sist så hade jag
alla sexton korna i hagarna nere vid sjön. Inte i sjön och inte i någons trädgård. Tog bort tråden över vägen, men lät
varningstriangeln stå kvar, gick till min bil som jag ställt i ”den större
korsningen” och körde upp till torpet för att hämta aggregatet. Och när
jag kom fram och det öppnade upp sig, är det första jag ser den nerrivna
tråden. Fa-an. Varför är det nerrivet?! Vänta lite… Är det nu jag ska börja
bli orolig för mig?!… Rev inte jag ner detta för mindre än en halvtimme sen
för att få med mig alla kor på promenad…?! Går det uppför på ena hållet går det nerför på andra. @bondeniskarvhult för filmsnuttar. Före mig. Och in på en liten väg. Efter mig, på väg låååångt på fel håll – tillbaka. Började allt bli lite nervös då… Ikapp och före igen. Till nästa väg. Sen till slut så! Nästan… I sea (?!) the light! 172:an har inte tagit sommaren för hårdbantning… Tur det inte var spårsnö!

Hem till lagården och sedan födelsedagsmiddag hos drängens
fru. Eftersom man alltid ska försöka se det positiva, är jag ju ändå ganska tacksam att djuren höll sig i skinnet när vi var iväg, så Jirka slapp trassla ut det…! Och – utan att säga alltför mycket – blir jag bara av med de tjugotre kor som väntar på slaktbilen (jag anmälde dem i januari för att vara säker på att bli av med dem, och blev lovad hämtning vecka 42 – inte sagt vilket år dock), men NÄR jag blir av med dem, tror jag att jag sållat bort de djur som jag jagar. Merparten av de jag har kvar jagar istället mig. Och det sparar jag mycket tid på. Om jag hinner undan i tid…!

Barn i säng och maken åkt för att visa lillstugan på
föräldragården för en intresserad.

Ursäkta längden om någon pallat läsa ända hit. Stoppa in
lungor och återta kontroll på hicka och andning. Jag har säkert hållit undan en
stor del ändå… Nu ska jag skynda mig så jag hinner vara sjukskriven och köra min rehabträning en stund
före nattning!