Vi tog en söndag hos Hans och tittade på ”nya”
huset o besökte en nybyggd lekplats, innan vi åkte en liten bit uppåt där jag stoppade in näsan hos
mina gamla grannar. Sjukdom bitit tag hårt, och det var med en klump i halsen
jag insåg att detta nog var sista minuterna jag fick prata med en av dem. Med
en kluven känsla av sorg tillsammans med en önskan om att lidandet inte ska bli
långrandigt.

Kom hem med sovande barn. Och igår var planen att göra
lagården, ta en lång frukost och dusch före återbesöket hos arbetsterapeuten. Något
som jag i och för sig inte sett särskilt mycket fram emot, då jag upplevde
honom som tjurig mot min ovilja att (kunna) sjukskrivas, och att armbågarna blivit
betydligt sämre sedan jag ökat på antalet skopor pellets att ösa ut.

Pinan blev kort då en av hans kollegor ringde återbud på
grund av sjukdom. Jaha, vad gör jag nu då? Tja, var ju inte inne för frukost
förrän tjugo över elva, så bara där var ju halva dagen löst…

Satte igång att klippa kor! Har ju ett gäng som behöver
ansas. Med väldigt varierande resultat. Om någon undrar jag meddela att det är
stört omöjligt att klippa mer än halva kossan om hon ligger ner. Nedre halvan
är liksom…svåråtkomlig… Och inte vill de stiga upp, så då får man gå till
nästa och återkomma när den första vilat färdigt.

Man står och klipper herefordar, med ryggar i lastbilsbredd
ungefär, och så kommer man till en mjölkis. Ojojoj, vad mycket knotor och veck
det är överallt! Och ju mer man klipper en vit ko, desto mer färgas hon
kycklinggul:) Klippning kräver varierande arbetsställning. Från normalt
stående, till sittandes på en ko, till liggandes över en ko, till huksittande
på den gamla lagårdens stenfot då kossan vägrar ställa sig på sniskan och jag
vägrar låta mig klämmas fast mot väggen.

Vid ett par tillfällen har jag stått med huvudet under magen
på en ko, när jag känt en tunga linda sig kring antennen på lurarna kort innan
dessa flugit iväg. Tack grannen, vet du hur dyra de där är??! Och så kan det bli som gårdagens sista kossa
(vilket låg i planeringen), men det är sällsynt;

Lite varsk var hon. Och lite varsk är alltid jag när jag går
mellan korna. Alltid på helspänn vid svansklippning då det kan komma fötter
flygandes. Men att jag skulle stå och klippa halsen på henne, när hon
smällde undan benen för mig, den var otippad!
Rejält träffade hon också, så kan nog lägga det till ”värsta
sparken hittills – listan”. Blev hängandes en stund mellan grannkossan och
båsavskiljningsgrinden, innan jag vågade prova sätta ner benen igen. (och nej, till de som frågat. Jag svimmade inte, hade inte ens det i tankarna!) De höll,
och då jävlar i det skulle hon inte få vinna. (Mamma! Hoppa över kommande tre
rader!) Så ståendes på ovan nämnda mellangrind, med ena näven mot väggen fick
hon andra sidan klippt. Sparkig som fasen så lovar att 1776 löste enkel
lastbilsbiljett till nästa höst! Men det var nog ett bra uppvak för mig också,
trots allt. Att inte lita så förbannat på djuren. Jag är nog osunt slapp i
hanteringen många gånger, just för att det så sällan är problem. Jag tror mig känna mina djur.

Stannade upp en kort stund för samtal, och kände direkt värk och
stelhet tillta, så bara att knega vidare. Ungefär där blev kvällens
akupressurbesök inställt så ingen tid att passa längre. Så smidigt och lugnt det blev plötsligt!

Elproblem på morgonen så elektrikern kom och konstaterade
att elcentralen börjat smälta ihop (Igen!! Bara några år sedan vi kom ut på
morgonen och möttes av ett sotigt, förvridet elskåp på lagårdsväggen. Änglavakt.
Igen… Men varför?!) Så en kolsvart lagård att utfodra i medan reparation pågick. Fick hämta pannlampa.

In och inspektera om benet höll ihop när långkalsongerna
drogs av – det gjorde det – och sedan julbord hos sömmerskegrannen. Hade planer för kvällen som slutade med en film som jag inte orkade sätta på som slutade i en bok som jag aldrig öppnade. Jag skyller helhjärtat på Selma som tog vid och visade var skåpet skulle stå.

Idag kände jag inte för att gå ojämnt och riva stängsel. Även
om skuggorna och värmen på benet redan avtagit imorse är man en vanemänniska. Och
det är nog bra att tvingas bryta dessa vanor ibland. Hur tar man sig ur
traktorn på ett alternativt sätt? Jag är väldigt medveten om hur jag BRUKAR
göra. Eller, jag har blivit det idag: Tydligen brukar jag även knuffa till foderkärran med högerbenet vid
första vridningen ur ladan. Blivit varse det också…

Istället tog jag min ut-och-fara-dag. Tänkte åka till någon
stad med visste inte vilken. Det löste verkstan åt mig när jag fick meddelande
om att pressen var färdigservad. En traktor skulle in för ett navläckage så jag
tog min tur ditåt för att komplettera det sista till jul (redan?!!?) och
plockade upp drängen på hemväg sen han kört in traktorn.

Tycker det är en galet stor flock här hemma, tills jag inser att det dubbla brukar vara det normala i vanliga fall…

Hemma pågick det årliga pepparkaksbaket följt av middag,
nattning och nu lite mer bak för min del.

Maken gick till lagården för att fixa nåt, och strax efter
han gått ut fick jag bilder:

Snäll kossa, så han hade tagit henne i koppel och lett
tillbaka in.

Mina biskvibottnar ligger på avsvalning och en omgång biscotti rök nyss i ugnen. Dags att fixa fram fika och krypa ner sen! Han som sprang runt och sjöng ”Rudolf-” önskar liksom jag en god natt!