Jo, som det så fint påpekades igår kväll, så skriver jag
mindre, eller i alla fall mer sällan här än för ett tag sedan.

Känner pressen ibland, men försöker samtidigt övertyga
samvetet om att jag inte skriver för någon annan. Tiden finns helt enkelt inte.
Orken finns definitivt inte. Texten i sig är inga problem – jag är som bekant
en skrivare – utan bilderna, som jag tycker ger rättvisa och behövs. Varför ta 400 bilder i veckan om de aldrig ska visas?! Och det tar i bästa fall en knapp minut
per bild att ladda upp, i sämsta betydligt längre tid beroende på hur
mottagning, väder och belastning på det mobila nätet är. (landsbygdens förbannelse och ett urtypiskt I-landsproblem! Lika mycket som att jag börjar få förhårdnader kring de torrspruckna tummarna så telefonens touchscreen knappt reagerar!;P) OCH, som vi alla vet –
börjar jag slutar jag inte! Och igen – det ska alla veta att jag inte hinner
med i dessa dagar. Deadline på rummet är satt och kommer inte kunna hållas –
för jävligt – och det där med en massa kalasande drar en hel del med sig. För
nu är vi där igen. I kalasfebruari. Med start imorgon.

Idag har jag tillbringat hela förmiddagen i samtal. Först på
Blodcentralen på sjukhuset (inget allvarligt – kollar bara upp eventuell
blodgivning) – därav en tidig lagårdsmorgon innan huset väcktes och sedan har
jag fört en monolog med en ung man (oj vad gammal jag lät!) som hälsat på. Eller
kanske det var en dialog? Eller epidemiolog?! (Nu blev nåt fel igen va?!)

Jag har tryckt särskilt på ett par saker:

1. Torkan 2018 är inte slut bara för att året är det. Tvärtom
är det NU problemen börjar på allvar. Pengar tryter. Foder tryter. Ork tryter.
I bästa fall ligger man på noll, i värsta fall långt ner på minus. Det präglar
liksom vardagen på alla sätt som tänkas kan.

2. Sverige har inte sin vackra natur och rika fauna av en
slump. Klyftan mellan land och stad måste minskas för att de i staden ska
förstå att man inte kan framställa livsmedel i fabrik. Det kräver sin bonde.
Det kräver sina betesdjur. Det kräver sin gödsel OM man nu vill minska
miljöpåverkan alltså. Eller så fortsätter man bidra med långa transporter.
Uselt djurskydd. Mer fossil åtgång och en högre miljöpåverkan då mat, oavsett
vad det är för något kräver gödning för att marken inte ska utarmas helt. Baljväxter
som bönor och ärtor i all ära, men det räcker inte. Önskar man då konstgödning
som är just konstgjort med kemikalier, utvunnet ur fossilt material i många
fall, eller naturgödsel (djurbajs och kiss) som dessutom leder till bundet kol
och öppna, vackra landskap.

3. Knyter ihop punkt 2; Vetenskapen måste sluta nischa sin
forskning. Det krävs ett helhetsperspektiv. Som jag tidigare nämnt kom sonen
hem med meddelandet att en ko är lika miljöfarlig som en bil. Jag köper det,
tveklöst. Men som jag ständigt återkommer till: Vilken nytta gör kossan vs
bilen i naturens kretslopp? Läste en forskningsrapport för ett tag sedan (fråga
inte var) där en grupp var tillsatt för att konkret få fram nötkreaturens
skadeverkan på miljön. Tillbaka med en vissling till ruta Två. Läkeverkan då?

4. Bonneriet måste stärkas i samhället och bli ett attraktivt
yrke. Men för det måste punkt ett till tre behandlas PLUS att det måste bli
värt det. Det måste gå att leva på det. Myndighetskrav och allt vad det nu är
måste förenklas så att det inte krävs hjärnkirurgi för att fatta. De som vill
satsa måste ges chansen – idag är du i stort sett körd om du inte är född i
det. Eller kan tänka dig att behöva trettio fyrtio år för att komma till punkt
A.

Nu hade jag förmånen att ”få” en färdig besättning
som jag sedan kunnat spinna vidare i och forma efter eget huvud. Jag är ung. Jag är förälder.
Jag är tjej. – Jag har det mesta emot mig. Men samtidigt inte. Tillåter jag mig
att lyssna och acceptera, finns det många därute som verkar se upp till mig. Flera
gånger har jag blivit kallad ”stark förebild” både som djurägare för
mina ”lugna, fina djur”, för mitt föräldraskap och för min organisation (och
nej, de som sagt det har aldrig varit här och tittat IRL!). Idag blev jag
kallad influencer, med glimten i ögat. (Är inte influencers såna där nippertippor som delger
minsta nagelfläkning på sociala medier och hävdar att allt de är bäst på allt
de gör?! – Nu blir jag snart lynchad igen).

Men det är ganska självklart att jag är stolt över mina
instagramföljare. Tveklöst ska jag erkänna det. Det jag är allra mest stolt över
är att jag inte har någon Facebook att ansluta till. Jag tänker att det beror
på att någonting är intressant av det jag lägger ut. Och att folk hittar dit. Och stannar.

Jag är stolt över att (merparten) av mina kossor är både
lugna och lojala. Jag har trots allt etthundrafemtio stycken i dags dato.
Någonstans har jag ju lyckats med något.

Och det är en utmaning 2019 – att inte ”vifta
bort” det bra för att snöa in på det som är enklare – det mindre bra.

Det blev långt detta också… Skickar över lite bilder på veckan som gått. Och skriver när jag får tid, ork och lust till det nästa
gång. Med gott samvete! Jag har en del böcker att beta av också. Vilken lättnad det är att få fly in i litteraturens förlovade land en stund ibland. Sällskap på frukostmackan och tillika vårtecken?! Sop-sop-sop Bara resten kvar nu då… Tills imorgon… Blir lång kväll… Någon som kan gissa sig till min lyckliga stjärna att jag stängde igen drivgången sen förra rymningen?! Nu är boxdörrarna välsprintade! Lördagskväll, med pälsen lite nonchalant slängd över axeln… Sonen gjorde Gotland, med skog och några små russ. Förkyld och hängig i helgen. Bästa botekuren gjord! Noll motivation på lördagsmiddag. Kändes dock rätt o-okej med hämtpizza, så fick bli chokladfondanter till efterrätt. Och busmaräng av de ratade äggvitorna. Någon rotade både länge och väl i min garderob för att få fram en gungstol…?! När vedspisen blir blöt av torkande vinterkläder eldar man för dåligt! La TV/DVD-dosa längst i botten. Sonen beklagade sig för pappa att han inte kunnat starta TV:n och blev mäkta förvånad över fyndet när han utförde order om att ta hand om sin tvätt! Det är vinter på allvar nu. Låt det vara det då. Inget mer regn, tack! Vedspisasoppa i råkalla februari. Mycket tjock ”plast” på balarna…

3 D! Gårdagens morgonbravader. Grusa loss den, på gårdsplanen, fasthalkade foderbilen… …och rädda Jirkas snöplöjande mitt-på-vägen-dieselslut med en dunk och luftning innan han behövde passera, och innan sopbilen kom… Vill till att ha snälla kor när man står och öser halm i arslet på dem. Fick ta med den lilla ut. ”Det finaste man har sätter man på fodret!” ”De också mamma!”