Innan vi kunde räkna ut vad den lilla menade med “längipuffe”. – Vällingpulver, så klart! Burken stod inte på rätt plats. Burken som var bällingburk. Som blev O’boy-burk sen jag slutat med välling. Som åter blev vällingburk. Eller en burk med längipuffe.

Efter två dagars dräll, där den ena omfattade mest horisontellt
läge under täcket för återhämtning, och den andre med att gå igenom tre barns
garderober, lägga undan, plocka fram, tvätta upp och namnmärka, började det bli
dags att göra nåt vettigt. Med mycket hår till vardags, blir det inte mindre med X antal kilo hårsprej och bitvis rejält tuperat. Jag i söndagskväll. Trött och likgiltig. Jag i måndags kväll, utvilad, efter uttrasslat hår, rentvättat och fritt från tillsatser, och redo för ett nytt projekt i samarbete med LRF. Undrar vad Selma ville säga!?

Och om jag gjort något vettigt idag vet jag i och för sig
inte, men det har varit en blandad dag!

Startade norröver hos mina snabbflyttade kvigor. Mötte tre damer som skulle på milavandring genom skogen. Och fick den
roligaste/dummaste frågan på länge: “Har du din telefon med dig?” (När
har jag INTE min telefon med mig? Det är ju nästan så den ligger på duschhyllan
när jag är i duschen! Och ja, det är både osunt och hemskt!) “Kan inte du
ta en bild på oss och lägga ut på ditt Instagram?”

Varsågoda! #tanterkanförekommaiskogen (Fick mms senare när de var framme, så behövde ingen efterlysning!)

Hemma tömdes tvättmaskinen och laddades på nytt. Ovan nämnda
telefon fick agera jourterapi en lång stund, så boken fick ingen uppmärksamhet
över den långa frukosten, tätt följt av förmiddagsfikan. En bit som jag följt i några år. Betesvall före stormen Gudrun, då storskogen låg som plockepinn över taggtrådarna. För fem sex år sedan satte vi nytt stängsel runt och släppte in djur bland de två, tre meter höga buskarna. Idag syns inte ett löv. Inte en enda gång har röjsågen gått där.(Vi skulle ta det “sen” och nu känns det inte längre lönt) Djuren har knaprat pinnar, skadat dem så de torkat och trampat ner dem. Ett arbete som är klippt och skuret för betesdjur. Men ät inte kött för all del, naturen sköter ju sig helt självt så vi får våra vackra, öppna landskap…?? Nedan kommer en annan bit jag tänker följa. En småsnårig hage som gallrades rejält inför fibergrävningen på försommaren. Stått utan djur nu i cirka en månad, och slyet har tagit överhanden.

Åkte ner till andra gården för att flytta tillbaka kogänget
bakom lagården med hopp om att inte möta dem ikväll på landsvägen, och kika
över stänge inför kvigflytt. Sen var det inspektionsrunda av återväxt och
grisskador. Ja, och så fick jag ringa veterinären för en avhorning också; Mina
nubbar växte både fort och mycket, men så är det ibland…;

Om en god vän inte önskar något hellre än att få låsa in sig
i en ensam grotta och knapra bark, är man väl inte sämre kompis än att man kan
bistå med det man kan. Jag har ingen grotta – så en kasse med bark hängdes på köksdörren när jag ändå var på turné.

På föräldragården tog jag en tur till svampstället med
rejält lyckat resultat. Mötte upp familjen för fika i Gamla Fabriken och
tillsammans tog vi sedan en tur i skogen vilket resulterade i minst lika mycket
svamp till, och ett strykjärn på ett torp! Mot Sherwoodskogen!

Och jisses vad mycket folk det var i skogen! Första dagen
man får släppa hund i skogarna, och det nyttjades visst.

Förväntade inte heller oss att möta en nästan helt ny Volvo
på en skogsväg. Lika snopet att en kvinna drog ner rutan, med en – låt mig
uttrycka mig lindrigt – fly förbannad karl i telefonen; Han var på jakt efter
sin hund, och hon fick order om att möta upp honom på en specifik väg. Och
tänker vi nu på detta vägnät i skogen som ett stort, trassligt garnnystan,
slängt på ett golv, och en knapp kastad på måfå någonstans i trasslet. – Berätta
var du är!

Lyckades re ut med den ilskna mannen att frun var på fel
håll, hon tackade och vi fortsatte med vårt. I en minut eller så tills vi
överlagt att jag nog skulle följa med henne och visa avtagsvägen för att komma
till den förmodade plats maken väntade.

Lagom stressad kvinna. Första gången i den nya bilen – med
automatlåda. Jag fick peka ut bokstäverna på instrumentpanelen för att hon
skulle veta vilket håll hon skulle föra spaken (“Jaha, kan man se det där!”) Hon fortsatte lägga spaken i D och bilen rullade framåt. Jag fick lägga i R åt henne (“Jaha, den ligger uppåt!”) Och sedan kom det en lång harang om hur konstigt bilen betedde sig. Fick lite
lagom försiktigt påpeka att hon nog skulle lyfta foten från
“frikopplingen”… Hon hittade sin make i alla fall, och han var inte
riktigt lika synligt tacksam som hon för guidningen (inte för att jag hittar mer
än hjälpligt där, men bättre än en uppstirrad utsocknes pensionär).

När vi närmade oss tillbakavägen sprang vi på ännu en jägare
med hund, och han kunde lotsa mig till var det ena torpet låg, där jag bara
hittade kåtan. Måste svänga in och leta reda på det i det snaraste. Har varit
på fel ställe. Eller så stämmer inte kartan riktigt med verkligheten!

Platsen där vår lillstuga skulle stått på kände han inte
till någon skylt, så vi får väl se.

Väl hemma insåg jag hur mycket svamp vi hade, med över två
kilo kantareller och nästan lika mycket Karl Johan. Så sprang in till drängen
och fru med en laddning. De som inte kommer ut efter någon svamp, och så blir
det lite mindre förr oss (maken) att rensa. Win-win.

Har i ett par dagar, nu när stressen börjat släppa, haft
rejält ont i halsen. Brukar jämföra det med brunstslem (vilket fick mors B att
bryta ihop för nåt år sedan). – Ett riktigt fint brunstslem ska man kunna ta
mellan tumme och pekfinger, dra isär och det hänger ihop som ett gummiband –
sånt lär man sig på lantbruksskolor för att veta när det är dags för betäckning
eller insemination – sägs även funka liknande på människor, men det har jag
aldrig provat!

Öm i halsen i alla fall. Som ett taggigt rör i strupen,
omgärdat av bruntslem. Går inte att skölja bort, svälja ner eller hosta upp. Och
skulle den där sletan man kanske fått upp försöka spottas ut skulle det kanske
spritta i tårna av sega trådar… Känts lite mindre illa där idag. Istället har de
beryktade “frätskadorna” långt in i gommen gett sig till känna, liksom molande
värk i båda öronen. Hur är det nu? Tre veckor sedan dagis började va?…. Söppe ska ätas rykande het!

Nu blir det kvällsfika. Med biskvi! (“Såna köpte man på fiket när det skulle vara lite extra fint och gott. Men det var före dina!” – Tack maken)