Att i morse var det tjockt av dimma. På andra gården alltså.
Vill till att veta att det står ett hus där uppe!: Men så halvvägs uppför
backen hemåt, som genom ett trollslag försvann ridån och det blev tokklart.

Efter lagårdspasset blev en tur till kvigorna som jag åter
bygger relation med. Fuskat lite när de var ännu längre bort och det märktes
när de var på vift i fredags. Idag behövde jag dock bara sakta in bilen så kom de mig
till mötes. Härligt! Precis så det ska vara. Filmsnutt finns på @bondeniskarvhult.

Vidare till skogen, för nyfikenheten gav mig ingen ro. Jag
nämnde nåt om vägarna igår, och så även idag. Hur man benämner vägarna är ju
olika. Jägaren igår sa vägen till sjön, så jag körde ju till just den vägen.
Det visade sig dock att han menade första vägen, den som går upp till byarna,
där vägen till sjön ansluter senare. Inte sjövägen som jag tänkte. Men men,
lite pinsamt att torpskylten stod fullt synligt från nämnda väg. Den lär jag
aldrig missa igen. Som så mycket annat är det lätt när man kan det. Plusset att
irra runt var dock hela kepsen full av kantareller. Antingen är det ett enormt
svampår, eller är vi bara duktiga på att vara ute.

Hem för frukost där jag hann sätta en bröddeg. Kom på att
jag lovat barnen mackor med kantarellstuvning, men inget bröd fanns att hitta.
Lagom att slänga degen i formar och gå ut för att möta slaktbilen. Tvära kast på en dag, i detta liv jag lever.

Brukar säga att det är en speciell, vördnadsfull tystnad som
lägger sig när slaktbilen lämnar. Det blev extra påtagligt idag när han hämtade
tjugotvå tjurar, och lämnade endast fem djur kvar i lagården… Mina fina
tjurar…:'(

Jo, det tog emot att skicka så många på en gång. Samtidigt
går min produktion ut på just detta. Pengarna behövs och platsen krävs för
årets kalvar. Dessutom blir det en grymt lättarbetat lagård ett tag framöver. (Svalorna är på väg ut, bås och boxar står tomma så argumenten för att INTE tvätta lagården tryter…)

Bävar dock inför nästa gång han kommer – då är det kor som
ryker. Och de är ännu mer kompisar än tjurarna. De flesta har varit med ett bra
tag och vi har verkligen hunnit bygga upp en relation till varandra. Dessa
gånger är det lättare när det är “problem” med korna. Dåliga juver
som kommer ge lidande vid nästa kalvning, dåliga klövar eller bara avvikande
beteende. Jag har en hög ribba på mina djur. De får En chans och jag tror det
är lika mycket för min skull som för deras. Men man kan ju inte bara öka heller.
Ska jag släppa fram några nya kvigor måste jag rensa bland korna, hur gosiga de
än är.

Jag också vid flertalet tillfällen påpekat min åsikt att man
ska sluta i denna bransch när man inte längre känner för det man gör. Så även
om det är jobbigt ser jag det som en “friskhetstecken” att en
slaktbil inte går omärkt förbi. Jag vet ju hur fina djur jag lämnar ifrån mig,
och hur de haft det. Det är inget jag skäms för.

När bilen åkt var det dags att skicka in bröden i ugnen.
Familjen kom hem och vi tog en cykeltur för en fika. Tog sedan en tur med Tommy
också, så han fick sota ur lite i backarna.

Innan maken åkte iväg nu ikväll tog han och jag en liten
date och flyttade kvigorna från hjorthägnet till fårhagen och allt sly där.

Nu har jag en helan drös identitetsnummer att utrapportera
till Jordbruksverket för anmälan av slakt, så dags att sätta igång.