Tänk att man kan bli fjantigt lycklig bara över att höra kantklipparen äntligen mala förbi en morgon!

Kampen med stängsel och renovering fortskrider. Fick samtal mitt i middagen en kväll gällande två kalvar på vift på andra gården. Dessa fick släppas in i hage där jag förberett stängsel tidigare under dagen – men tyckte att de kunde skava lite mer på slyet på Ön. Det tyckte alltså inte dessa småpojkar.

Nån stund här och var får gå åt till den sakta framåtskridande renoveringen av andravåning. Ständigt något annat som pockar på uppmärksamhet känns det som.

Samtidigt fascineras jag över, och förbannar, mina barn. HUR kan de sova med grovdammsugare, slipmaskin, dyckertpistol, såg och liknande?! “Vi ger det en kvart så hinner de somna innan vi drar igång!” Samtidigt känner jag det som en oerhörd befrielse – uppenbart är de trygga och berikade med en god sömn. Inte undra på att den minsta vaknat konstant mellan ett och tre när det väl blivit tyst!? (Jag kanske inte heller var fullt övertygad då brandvarnarna, falskt, gick igång för fullt en natt – och ungarna totalt omedvetna om uppståndelsen!)

Barnen ja… Är kluven där. Storflickan har kommit in en mysperiod. Himla go’modig, hjälpsam och generös. För att belysa kommentarerna jag fått på Instagram gällande barnarbete är det väl bara att erkänna att ungarna får en slant då och då för väl utfört arbete. Dottern har tagit detta ett steg vidare, så allt som oftast kommer hon med en framrotad godispåse och bjuder oss, för att “ni är så duktiga”. För att vi “sliter så bra”. Listan kan göras lång. En väldigt fin gest, kan tyckas. Men när hon häromdagen kom med en knölig tvåhundralapp hon dragit ur sin egen sparbössa, och skulle ge mig för att jag “gjorde det så fint”, fick jag mig en funderare. – Är detta “fel” sätt att uppmuntra barnen att hjälpa till. Eller är det ett fantastiskt bevis på vänlighet och god uppfostran att dela med sig?! (OBS att detta INTE gäller syskon emellan!) Tål att funderas på…

En dag förra veckan passade vi på att slutskatta hos bina – plocka ut den sista honungsskörden och istället ge dem sitt vinterfoder – en sockerlösning som är snarlik honung, men som vi tvåbenta inte uppskattar.

Vi kan alltså snacka om massvräkning. Vi väljer att borsta av bina utanför kupan, istället för i kupan. I och med detta får de fullt fokus på att hitta tillbaka in, istället för att flyga runt på oss och vara irriterade. Ett betydligt lugnare och trevligare arbetsklimat. Dock får man ju se till att ha koll på att inte drottningen sopas ut, för då går det ju fullkomligt åt skogen. Utan drottning – inget samhälle. Såna är de, monarkerna!

I somras fick maken ett samtal om en bisvärm i en trädgård, så han var och plockade in den till föräldragården. Tog mig en tur dit i veckan för att ge dem vinterfodret. Korna var fundersamma över min outfit, men lika lyckliga när jag kom med inte bara en utan TVÅ spannar genom hagen! Ena kossan rände ner mulen i hinken bara för att inse att det var sockerlösning i den varvid hon fnös både ljudligt och rejält i spannen och blängde förebrående.

Med hejarklacken vid min sida märkte jag även den drottning som medföljde svärmen, så hittas hon lättare vid vidare kontroller av kupan.

I lördags tog vi oss tid att faktiskt slunga detta. Eller försöka i alla fall. Tror 40% av honungen blev kvar i ramarna, och istället for vaxet all världens väg. Många ramar att skicka på kokning alltså. Betala en slant så får man tillbaka rengjorda ramar och rensat, nypressat vax att smälta i till våren när bina ska få samla in ny nektar. Slutet kretslopp!

Tråkhonung. Inte så värst god, inte så värst rolig. Och absolut inte lättarbetad! Ramen längst till vänster är en “sommarram”, de andra två är “höstramar”. Hälften av honungen kvar, vaxet söndertrasat. Färgen beror på vilka blommor blna hämtar nektar ifrån.

Hela bilen full av ramar som bina skulle få rensa ur – de blir då i stort sett helt rena, och bina får tillbaka lite av honungen de så surt kämpat med att samla ihop under sensommaren och hösten. Kilade lite i luckan, så stod lådorna väderskyddat. OCH jag hittade faktiskt bilen idag inför spånhämtningen. Men att vi hade SÅ många bin, det visste jag inte när jag fick lasta ur flaket!

Idag har jag rastat praoen extra. Hon slapp stängsel men istället har vi trampat arton kubik spån i kärran. Knappast varken trevligare eller lättare, men nu är det avklarat för en god stund framöver.

I vanlig ordning kom vi inte väg som tänkt, men det gick bra att lasta. På hemväg tog vi bilen runt en sjö för att titta till korna. Och mötte två kvigkalvar på vägen. Inga större problem att få in dem, men några minuter går fort. Särskilt om man har en tid att passa.

Hemma således drygt tjugo minuter före ny avfärd. Praoen fick ett lagårdsuppdrag och för egen del var det till att välja på mat eller dusch. Där rök resterna med fläskkotlett och tsatsiki för en dusch och en macka inmulad i nyllet på väg till dagis för att hämta den minsta. Dags för 2,5-årskontroll.

Denna lilla skit som legat långt under och “varit så liten” har nu gått över medelkurvan med sina 92 cm och dryga fjorton kilo. Prata kunde hon visst också.

Ser ut att bli uppehåll i veckan, så ska försöka hinna med att få klart skörden. Hur det ska gå till har jag ingen aning om, men jag vet att jag har en hiskelig massa stängsel att riva och sätta under tiden!

God natt.