Efter påhälsning i förskoleklassen kom dotter och make hem med blommor. Otacksam som jag är rök de ut på trappan illa kvickt. Är ju så galet allergisk mot allt som luktar starkt. Sen får syren, lupin och lilja dofta hur gott som helst! Prosit bara!

Hur många hönor i samma fack? – Fyra denna gång. Och så undrar man varför äggen krossas… De är flitiga ändå på att värpa!

Barnen skulle hjälpa pappa måla chassit till den nyförvärvade vattenvagnen. Bra, sa jag. Då får jag ju egentid! ”Då kan du dammsuga!” replikerade treåringen direkt. Dammsuga? Nä’ru, då blir det en Tommy-date för min del istället:

En lite dramatisk himmel över fotbollsplanen i måndags, men den höll sig på lagom avstånd!

Det är ju lite småläskigt att hela piren, och även soffans ryggstöd, var puts väck under vatten tidigare i år!

En skolavslutning i tisdags som inte alls var som de förra – familjen var på sitt håll och sonen på sitt. Han kom hem lagom till min frukost, sen smet vi iväg och spelade minigolf en sväng (talade väl med ägarna och fick tjuvstarta tre timmar före öppning…!) Därefter hem och möta upp slaktbilen för avfärd av lite färdiga kvigor och några kor utan kalv, hämta flickor på dagis, ösa intill fodret till tjurarna (av någon anledning fyllde jag inte på!) och så fixa lite middag för att möta maken i dörren och smita iväg till lillstan med en kompis.

Efter en sån där förhatlig shoppingrunda (tycker vi båda) på en effektiv timme, så tyckte jag mig ha en stund över sen hon var avsläppt. Jag tog därför en tur till en annan kyrka och en annan kyrkogård för att strosa runt och fantisera om livsöden. Man ska ju vidga vyerna, som det heter. Himlen var lite lagom dramatisk i den socknen också!

Inte behöver man känna sig ensam heller, när man står och förundras över gravstenen från 1758! Men då jag passerade ”vår” kyrka på hemväg, skyndade jag mig in dit och fotade en gravsten av de mina som snart försvinner.

Och ja… Solsting eller ej, men jag halvlåg på kökssoffan när jag bad maken titta ut, då det såg ut som ett öga i molnet. Reste mig upp för att fota det och den andra halvan av paret dök upp bakom eken. Säga vad man vill, men det där om att ”kika ner från himlen” och ”övervakas” och så där blev fruktansvärt påtagligt. Kalla kårar längs ryggraden och gardinerna för vid läggning!

På dagen sex månader sedan jag klämde fingret. Jaja, jag har ju sån grym nagelväxt så det är snart passé, tänkte jag. Det tar nog ett tag till att läka ut, inser jag nu.

Efter en frukost på den nu städade och iordninggjorda altanen blev det en heldag i bikuporna för mig och maken. Enorma mängder yngel och massvis med pollen, men i det stora hela inte en gnutta honung. Skitkonstigt! Tycker alla förutsättningar har funnits. Men men, det blir ett tempo mindre då vi brukar slunga kring midsommar. Känns inte så tvunget i dags dato. Tyvärr kanske!?

Så var det då dags. Den sista sommarfesten någonsin på vårt dagis. Lillskruttan är beviljad plats i anslutning till skolan, så alla barnen kommer vara inom samma område i höst. Visst kommer hon att få nya kompisar och bla bla bla, men det skär så i mig att hon ska splittras från sin bästa kompis. Den bästa kompis hon haft sen hon började. De har hängt ihop i ur och skur och de dagar kompisen inte var på dagis på grund av syskon, kunde det nästan kvitta att gå dit, enligt lillflickan. Usch. Jag har inte kommit mig för att avbryta alla hennes planer på vad de ska göra på det nya dagiset, genom att berätta att bästa vännen ska på andra hållet. Det är tufft alltså.

Igår blev det en snabb stängsling, en ännu snabbare flytt av kvigor och sedan hämtning av slåtterkross och strängläggare. Nu ska vi igång!

Idag har således drängen startat upp skörd 2020 med att slå ner åkrarna här hemma. Bara vi såg att han hade tankarna på annat håll smet vi! Iväg till skogen en tur och kika på resterna av den gamla ångsågen i faggorna. Känns tyvärr som att en grävmaskin modifierat grunden lite… Däremot låg boningshusets huggna grundstenar och stoltserade på höjden. Och jordkällaren sen! Jag trodde först att den var uthuggen ur berget, men det var ju ”bara” ena enorma stenblock!

Sågen för ca hundra år sedan bakifrån, och sågen nu, framifrån.

Familjen utposterad på varsin hörnsten. Det måste varit ett rätt rejält hus när det begav sig!

Extra kylhål i källaren eller vad!? Ett på var sida.

Det var faktiskt på en begravning för snart fyra år sedan som de avslutande orden var något i stil med ”en väldigt fridfull plats”. Vi tog oss dit idag, och det var en fridfull plats.

Efter vår fika fortsatte vi genom skogen på detta myller av vägar och stannade till vid ett torp jag ”snubblat” över. Man blir ju ganska ödmjuk inför alla dessa stora stenrösen som ligger i skogen, då man idag kan leja in helautomatiska stenplockningsmaskiner för egentligen hur små stenar som helst…

(Dessutom kan man sitta och läsa i historieböckerna att de fattiga torparna i nöd och svält kunde be om ”fattigstöd”, men i ganska många fall fick till svar att de allt kunde klara sig på marken de fått, om de bara ansträngde sig lite mer. Slet som djur i omänskliga förhållanden och fick höra att de var lata. DÄR kan vi ju börja snacka om prestationsångest!

Så sitter man själv med ”nödåret” 2018 med torka i färskt minne, där man fick gå till banken och låna pengar så man kunde köpa dyrt foder till sina djur. Skit i det, egentligen, för mat till oss själva finns alltid – hittills. Vi står inte och faller för att grönsakslandet torkar bort. Det går ju att komplettera… Lite nyttiga om än olustiga funderingar. Välfärden för ju med sig sina problem.)

Ett torp där maken dessutom har rötter. Själva torpet gick vi bet på idag, men markerna vandrade vi, och jordkällaren (som jag tänker mig att de ”ska” vara) hittade vi.

En annan sak som oroade mig lite häromdagen var när det gick ut rekommendationer om att inte elda öppet i skog och mark. FINNS det på allvar såna dårar som ens överväger att tända på nånstans i den torka och storm som råder? Vad hände med sunt förnuft liksom?

Det finns ingen gång jag lever så hårt i ”nuet” som när jag går med röjsågen; Blicken neråt. Fokusera. Inte titta upp och se hur långt det är kvar. Inte titta bakåt och se hur ynklig sträcka du kommit. Blicken neråt. Vänster till höger. Höger till vänster.

När vi väl lallat färdigt i skogen så blev det alltså röjande i trädgården. Stort behov fanns och oerhört bra blev det! Och medan vi grejade med vårt, hittade barnen på att inreda en koja/fikaplats. Räfsa, snöskyffel och grensax följt av en vuxen med röjsåg, så var de väldigt nöjda!

En bänk att kunna ställa glas stadigt på vid fika snickrades till i garaget, och hinkar redo för kommande bärplock fick dela gren med trädkrokar.

En annan sak som slog mig idag när jag var ensam med tankarna är hur extremt fort det kan gå att rasera något! Det kan ta åratal att bygga upp något (förtroende, verksamhet, rykte, självkänsla) men det kan raseras på en sekund! Läskigt det också.

Utsikten från sovrummet är inte så fel i alla fall. Utan ögon närvarande;P

Ha en fortsatt go helg alla!