Jag tyckte att om postköraren kunde jaga fatt i mig på en åker för att fråga om en faktura med tvivelaktig adress, kunde de allt klistra på ett frimärke också! Eller?

Bara att konstatera att både jag och pressen haft tur…

Fuskigt att syskonen tog på sig termobyxorna, tyckte den lilla…

Ja… Veckan som gick skulle spenderas med att göra lagården klar för inflyttning… Men det blev Vab med lillasyster istället. Tyckte att om de ändå saknade tolv av fjorton barn på avdelningen så skulle de säkert inte märka om hon saknades också… = Julstädning inne! Sååå lämpligt.

(Lillasyster har varit pigg som en lärka, förutom gruvliga hostattacker några gånger om dagen, och en helkass mage i ett par dagar.)

Tredje däcket – tredje bilen. Men nu är det klart för ett tag!

”En koja!”

Insåg att även storstädning är något som ska göras oftare – eller aldrig! Tisdagen gick ju bra med att sanera den numera helt färdiga hallen på andravåning, men i onsdags blev det dags för leksaks-/bokhyllan i vardagsrummet. Och jag är visst hyperallergisk mot damm! Fritt flöde i nosen räcker inte till – det var som ett enormt vattenfall. Konstant! Det tog inte slut!! Inte på kvällen, inte på natten, inte morgonen efter. Sen började jag frysa. Och svettas. Och frysa. Och så fick jag rejält ont i halsen. Och sen började jag hosta.

Vård av sjuk mamma. <3

Jag visste på fullaste allvar inte att man kunde få träningsvärk i ljumskarna av att hosta, men det är fullt möjligt! Och ”sendrag” i nedre delen av magen så jag knappt kunde räta på mig efteråt. (Måste nog ta itu med den där träningen snart! – Hur tränar man upp ”hostmusklerna”?!)

En snöig fredag, där lillasyster äääntligen fick göra sin snögubbe som hon längtat efter sen förra hösten. Maken pillade med en vattenläcka i lagården och jag genomförde lite julbak varvat med längre stunder i soffan. Tänkte inte så mycket på det där och då, då jag inte brukar baka just den sortens kakor – men en aning skumt att inte ens det sticksiga hjorthornsaltet bröt igenom. Maken kom in och fixade en sen lunch och jag kröp ner med katten en stund – jag reagerar ju när det börjar osa mat. Nix! Men när jag varit ute och kommer in i pepparkaksbaket får jag njuta av doften! Nope! Jag andas ju med näsan!!! – Här ligger en hund begraven! Covid-provtagning!

Spårsnö – så man hittar i skymningen.

Känner ni doften? – Inte jag heller!

Visst sa de att det var mat, men hur ska man kunna störa Selma där på låren?

Igår kände jag att jag bara måååste ut! Noll energi efter en sönderhostad natt. Totalt mörbultad i kroppen och ett sprängande huvud. Måste få lugn. Frid. Tanka.

Så gick ut. Ensam, i maklig takt (kunde nog blivit omkrupen av en sexmånaders bebis, men eftersom jag var själv var det ingen som kommenterade det!). En motorsåg långt bort i fjärran, fnasande byxor och stundom knastrade snö under stövlarna där i bergen norrut. Fin väg, fuktig luft. Fika/lunch på den maffiga stenmuren till torpet och sedan maklig takt tillbaka mot ”storevägen” och bilen – för även om jag kunde kört in och bara gått de sista hundra meterna, förtar en biltur den där sköna strosa-känslan som är så viktig. För en gångs skull ska jag dock erkänna att det var längre ut än in! Och jag kan lova att jag inte gick lika mycket nerför in i skogen, som jag fick gå uppför för att komma tillbaka ut! Andfådd, javisst, men tror ändå inte jag höjde pulsen nångång under strapatsen.

Underbart är kort…

Stolpen står där, men Kvarnarydet 1900 -skylten är väck.

Så är det! Varför bunta ihop sig i en trångsint kyrka som sägs sig behandla alla lika men ändå vara förmer än andra, från andra inriktningar eller icke kyrkliga, när man kan sätta sig på en stubbe i skogen, få utöva sin egen tro utan inblandning och åsikter från andra? I den takt man vill och på det sätt man vill. Och när man vill.

Imorse fick jag besked att det var tvättäkta barnbaciller jag är drabbad av, så vi kidnappade med oss Mor och B på utflykt för att få träffa dem en stund. Mor lite lagom rädd då hon hade vår förra söndagsutflykt i färskt minne (”vi vill inte långt ut, vi vill inte gå vilse, vi ska köra hem idag!”), och kanske blev de lite fundersamma när jag lovade dem en tur långt ut i Ingenstans, och förhoppningsvis skulle deras Caddy klara det…

Det gick fint och vi gjorde ett återbesök vid flottningsrännan vi besökte i somras. Betydligt mer vatten nu, häftigare att se och mycket riktigt – Mor var i nån halvchock över hur långt ut vi var (”HUR hittar man nåt sånt här?!”)

Grötabullebak till kvällsmat.

Jag är en sidosovare! Sen många år. På senare tid har jag ibland vaknat liggandes på mage, men allt oftare vaknar jag upp på rygg. Börjar till och med bli mer regel än undantag. Med armarna över huvudet… Kanske för att det är tungt att andas. Kanske för att ”öppna upp” bröstkorgen. Tror dock det hjälper föga med en drös katter på bröstet. Den svarte i knähöjd gör väl inget just där och då, men de andra två. Det mesta som känns är när jag ska försöka skramla liv i armarna och få ner dem över huvudet igen. Aj! Någon kallade mig Crazy Cat Lady. Skulle hellre säga Crazy Cats with Lady!

Hoppas ni haft en trevlig Andra Advent!