Jag vet inte om jag är ensam om det, men när det började florera rykten om ett virusutbrott i en stad i Kina trodde jag att det var en ”övergående fluga” som skulle drabba några just där och då och sen skulle det vara bra med det.

Det blev ju inte så, som bekant, och många blev de ord som nybildades. Det som jag tveklöst hört flest gånger under 2020 är ändå ”i dessa tider”. Allting har genomsyrats av dessa tre ord.

För visst har det varit märkliga tider. Men inte på långa vägar så uselt som många vill påskina. Inte ur min synvinkel i alla fall. Men visst finns där många infallsvinklar!

Vi köpte en gård för snart sex år sedan. Kortfattat arrenderas den ut till gamle ägaren för turistuthyrning. Stället var i dåligt skick redan då, men tid och läge har inte funnits med hela somrarna uppbokade av turister – och som lantbrukare har man ju lite fler projekt sommartid.

Tidigt i våras bokades allt av. Och vi såg vår chans att måla! Det vi inte räknade med var att så väldigt lite av färgen skulle sitta kvar när det petades på den, så det blev till att skrapa 240 kvadratmeter vägg trärent innan vi kunde gå vidare. Inte heller låg väl tanken i att bokningar skulle trilla in igen och vår målningstid skulle begränsas till 10-16 samtliga lördagar… Fy fan vilket år alltså. Lägg där till att vi har tre barn och 130 djur på bete som ska ha sitt, och 1200 balar som skulle pressas. Samtidigt.

Tacksam för alla timmar svägerska och svåger tillbringat med oss hängandes på väggarna! Men bra har det blivit. Lång väg kvar, renovering och byte av timmer och panel på några ställen, och samtliga fönster behöver gås över. Dessa ska även fuskspröjsas, kittas innan rutorna ramlar ut, och målas röda.

Lantbruksmässigt var det lite konstigt. Startade kalvningssäsongen på minus med tre döda kalvar på två kalvningar, där den ena tvillingen kom med endast en svans. Där var en tuff natt med maken vid min sida innan vi fick ut den. Efter det tuffade det på i rasande fart. Dock avslutades säsongen med att kossan hivade ut hela livmodern efter kalven, så fick jag uppleva det för första gången på femton år i branschen. Aldrig mer, tack.

En lång och extremt blöt vinter med sjuka översvämningar följdes av en extremvarm och tidig vår och nog fick fler än jag stora skälvan när allt kom igång på nolltid, för att snart skifta i brunt och bäckarna sina. I mitt område fick vi tacksamt regn i tid (trodde aldrig jag skulle sagt nåt liknande i skiftet februari/mars…)

Istället blev det en enorm boozt som slutade med förväxt bete, och fodertillgång av sällan skådat slag. Notera dock att detta varit väldigt lokalt, jag vet flera som hade tredje torkåret på rad.

I höstas när det började skrikas efter kalvar (bristsjukdom på marknaden sen 2018) la jag ut mina årstjurar utan någon större förhoppning på napp – ingen vill ha lätta rasen Hereford. Det ska vara tunga raser som växer fort och tillgodogör sig fint foder utan att bli smällfeta.

De gick dock iväg nästan innan jag lagt ut dem. Lite tufft var det när slaktdjur och kalvar gick iväg vilket tog med sig nästan en tredjedel av besättningen på bara ett par veckor.

Nä, det var åt helvete jobbigt. Jisses vad tårar det var de där veckorna.

För tillfället känns det bra, försöker fokusera på det jag har och lägga tiden där. Dessutom torde jag kunna ha en tom lagård i sommar, (så fokus på det och inte eventuella problem att få ingång alla system till nästa höst…;)

Tidigt i våras enades familjen om att åka till Astrid Lindgrens Värld. Var där förra sommaren och kunde säkert haft dubbla tiden där utan att det stört. I vanlig ordning blir det att åka när det passar, så inget förbokat här inte. Tur det, med facit i hand. Ungefär samtidigt satt vi och skrev ner en önskelista på dagsturer i närområdet vi ville till. I dags dato har vi bockat av alla utom tre, där två av dem kan vara ganska folktäta – något vi undviker i vanliga fall och inte mindre nu!

Det är även ute och tillsammans vi har tillbringat förvånansvärt mycket tid i familjen. Väldigt mycket, faktiskt, när det börjar summeras.

Även själv har jag tillbringat väldigt mycket tid ute i skogen. En önskan jag haft under många år men inte riktigt satt fingret på hur jag skulle lyckas. Svaret kom i år – Torp. Helt insnöad och dille på detta. Allra mest för ATT komma ut. Ut på riktigt. Inte lalla på nån runda att vända på eller trava gata upp och ner. UT. En utmaning för mig, som utan några problem skulle kunna gå vilse i trädgården. Än så länge har jag kommit hem varenda gång jag varit ute, men fråga mig för allt i världen inte var jag varit! På fler ställen än väldigt många andra, så mycket vi ju säga.

2020 kan ju i många fall summeras som ohälsans år. Även om jag/vi inte haft några allvarligare fall av sjukdom i närheten har året varit haltande.

Jag började året med att klämma fingern, där nageln för övrigt lär behöva första halvåret nu för att helt läka. Kort därefter fick jag en dunderförkylning som satt i länge. (Men med paus för två spahelger och en begravning). Februari gav för första gången oss en förklaring till varför månaden går som Vabruari i folkmun. Sjukorna avlöste varandra och vi var hemma mer än iväg. Och detta var innan det blev nolltollerans!

Ja, det var hostigt och harkligt och sen blev det uppenbart att Corona var här med en fulländad pandemi världen över och det blev än mer att förhålla sig till.

Påsken kom med nästa drabbning för familjen, och sedan dess har jag väldigt få tillfällen då jag kunnat äta eller dricka något utan att kort därefter drabbas av hostattacker i allt från rejäl rökhosta till långt sittande slemhosta. Superkul att planera in mat och dryck för att kunna åka och handla utan att få ilskna blickar på sig. Så är det ännu! Täta bihålor, snorig näsa, extremt ont i halsen vissa dagar och i synnerhet kvällstid, och denna huvudvärk… Det är inte många dagar jag kunnat stå rakryggad och säga att jag mått 100% bra.

Sommaren rusade på, ett snabbt gästspel i Skåne, och lagom tills det mesta hamnade under hyfsad kontroll blev jag både överkörd av ångvälten och dränkt av den jagande flodvågen. Jag har mått skit. Kroppen har tagit stryk. Efter några veckor under bottensedimentet började jag min långa resa uppåt. Ännu har jag väldigt svårt för ljud – därav är det än viktigare att gå ut i skogen och total naturlig tystnad (Aldrig att jag skulle få för mig att lyssna på bok eller musik när jag är ute – det gör jag ju konstant i jobbet!) En del i koncentrationen är vajsing – korta stunder på kontoret sen är pulserande skallebank ett faktum – och även den där, för mig, livsviktiga läsningen har fått stryka på foten. (Lägg där till att maken kidnappade min sänglampa…) Men att läsa har varit mitt sätt att fly verkligheten och varva ner. När jag inte kan hålla fokus för att få ihop handlingen i text har det blivit ännu mer fokus på att rymma verkligheten ute bland träden.

Höst, födelsedag och vandringsled med en hal spång så hade jag ett knä i alldeles för stor storlek precis lagom till högsäsongen för återväxtstängsling. Tjurigheten vann och knäet mådde bäst utan stillhet så jag fortsatte med mina minst sju, åtta kilometer om dagen och sen kvick insomning på kvällen innan kroppen hann fatta att knäet var stilla! Tyckte det tog evigheter med denna situation, men nyligen insåg jag att tre veckor efteråt var det milavandring på branta skogsvägar utan smärta, så det kanske inte var så långvarigt som det kändes.

Två gånger har jag varit inne på Covid-provtagning, den ena gången var jag riktigt risig. Den där pinnen i näsan är inget jag önskar min värsta fiende, men jag har varit lika negativ där som i verkliga livet.

Med risk för att bli lynchad har det här året passat mig som handen i handsken. Visst har man fått tänka till både en och två gånger, men då jag varit den mest sjuka i familjen har jag gjort mitt bästa för att hålla avstånd till kollegor och arbeta hemifrån. Vi träffar inte mycket folk till vardags och därför har just den omställningen inte varit så omvälvande. Tidigt sa jag att jag var extra tacksam för två saker; Att vi inte har nån nära på hemmet (med tanke på våren) och att jag inte är gravid. (All osäkerhet med allt och okunskap av påverkan vid en eventuell infektion)

Behov att flänga runt och resa har vi inte heller utan snarare har det varit väldigt skönt att ”slippa stå med hundhuvudet” över att barnen inte fått åka utomlands, bo på hotell mm mm. (Jag upplever dem som rätt harmoniska ändå, men jag är ju partisk!) Vi som stannat hemma var för en gång skull inte de udda, utan en i mängden. Kanske de mest nöjda i mängden också då det är självvalt.

Jag tror också att detta varit en fantastisk möjlighet att prova på ett ”katastroftillstånd”. Allt snack om gränsöverskridande handel och liknande gällde plötsligt inte när det kom en pandemi och alla såg till sig själv först. Leveranser av förnödenheter uteblev och folk fick allmän panik och hamstrade – toapapper?!! Dags att lyfta frågorna kring självförsörjning och lagerhållning – det som Sverige kämpat i nära trettio år för att avveckla. Om det kan bli sån panik som i våras för att det går lite rykten om eventuell minskning på förnödenheter – vad händer då när det sker nåt ännu värre under ännu längre tid?

Det har garanterat varit nyttigt för många att prova på ett alternativt liv, som är fullt funktionellt om kanske inte normalt och garanterat ovant. Frågan är ju vad som blir det ”nya” normala, för jag tror inte att vi kommer gå tillbaka till det ”gamla” till hundra procent.

Jag kan personligen känna väldigt stark olust över att pandemin i sig inte är det farliga i vår tillvaro. Följderna av den blir betydligt värre, är jag rädd. När all psykisk ohälsa kommer i dagsljus, alla som haft sin livlina i att gå till jobbet – eller komma hemifrån – tvingas sitta i sitt fängelse hemma… Alla som blivit av med jobb och kanske även bostad på sikt. Eller när vården kollapsar totalt men ändå ska fortsätta trolla med knäna.

Alla har ju det inte lika bra som oss! Det som varit mitt största problem i höst är att jag, samtidigt har njutit av att slippa all hets och press med att få ihop dagen och passa tider, har tappat den enda lokalisering på vilken dag det har varit. Inga aktiviteter att passa så dagarna har varit snarlika. Tyvärr har detta inte lett till att tiden saktat ner.  

Visst har jag förståelse för alla uppoffringar många fått göra, förluster inom både arbete, företag och, inte att förringa, sjukdom och dödsfall. Men ur mitt perspektiv har det mestadels varit en normalt år. Med den lilla skillnaden att vi tillbringat väldigt mycket tid ihop med familjen. Något som vi alla uppskattat. (Men barnen saknar simhallen!)

Även jul och nyår överlevde de flesta av oss, trots andra villkor på det avskalade firandet.

2020 har varit året då vi haft en mer stjärnklar vår än någonsin, blåare himmel och väldigt få ”streck” från flygplan har genomsyrat den. Extremt bärår är väl en passande kommentar! Det var också året då vi fick tillbaka både grönfink och mängder av gulsparvar vid fågelbordet. Inte sett såna på flera år.

Det var också året då vår stora flicka började i skolan och ännu en vision om levande landsbygd gick i graven då vårt lilla dagis låstes igen i juli och lillflickan fick skolas in på ett nytt. Det verkar funka, men minst en gång i veckan påpekar hon att hon längtar tillbaka.

Under 2021 är tanken att vi ska avsluta målningen på den andra gården. Vårt eget hus skulle målats under året som gick – men jag lyckades avstyra maken från detta när vi drog igång det andra. Nytt försök i vår – på våra villkor.

Om några veckor drar kalvningen igång och givetvis önskar vi det bästa. Det bästa av allt både för egen del, men även för er andra och övriga världen.

Gott Nytt 2021