Kan börja med att meddela att ”Blogg” stått så länge på dagordningswhiteboarden nu att det krävs T-röd för att få bort det… Men tiden går. Dagarna likaså och sen jag blev klar med den där eländigt efterhängsna doptavlan så har de få stunderna av stillhet gått till efterlängtad bok, och nån stund här och där vid TV:n.

Ska ändå försöka sammanfatta de senaste veckorna, och gå igenom mina drygt 700 bilder… Fotandet är kvar, liksom det snabba Instagram. Kolla där om ni önskar @bondeniskarvhult.

Oro i världen… Väldigt nära. Tror inte det undgått någon. Jag satsar lite på ”huvudet i sanden – metoden” då jag inte kan göra nåt åt det och jag mest känner olust över situationen i stort. Var längesen jag var så oaktiv på kvällstidningarna som senaste veckorna. Har istället gett mer tid till den trevligare boken!

Än mer olust som är svårare att bortse ifrån är kostnadsökningen som kan bli dödsstöten för Sverige som land i allmänhet och livsmedelsförsörjningen i synnerhet. Jag kan lova att lantbrukens intäkter inte på villkors vis ökat lika mycket som insatsvarorna. Spannmål och gödning har varit på tapeten länge, och så dieseln på det nu. Jag beställde kring advent för ca 17 kr litern… Denna ökningen får inte fortsätta, det måste vända neråt kvickt som attan och det är dags för både samhälle och politiker att vakna innan det är för sent. Självförsörjningsgraden är ju ett hetare ämne än nånsin i dessa dagar…

Lite komiskt att vi fått påpekande på lillasysters förmåga att blanda ihop vokalerna (vilket tydligen är väldigt ovanligt för svenskar), men hon visade starkt prov på det sen:) – stavas som det låter!

Men för att återgå till den egna lilla ostkupan, så var det ju bara att bryta ihop och komma igen. Veckan efter senaste inlägget där så fick jag välkommen hjälp med att samla ihop utedjuren och få på dem skabbmedel. Då kom vi också väldigt nära, kunde studera djuren och också konstatera att det var väldigt utbredd ringorm på gänget ute också. Vet att jag där tänkte att jag skulle blogga på kvällen och påpeka att jag inte trodde jag skulle känna sån lättnad bara några dagar efter brytet. Men jag gör det nu istället…

Dottern är väldigt nöjd över sin varningsskylt!

Vi har hunnit fira tre födelsedagar på barnen. Den sjunde februari damp den första kalven ner. Det gick en vecka till innan fler kom, så var lagården obevakad i två timmar vilket resulterade i ett tvillingpar där på gången. Den sjunde mars hade vi passerat halvvägs med kalvningar, och tre (!) levande tvillingpar. Jag har brukat få ett tvillingpar om året mina tidigare sju säsonger, minst en eller båda döda. Märkligt.

Tur kossan är snäll när jag sitter på hennes kalv. Alla möjligheter att få stryk där! Och nedan är jag tacksam att jag fick dela råmjölk med kalven när en annan behövde lite stöd.

Fick-inventering. Alltid redo!

Vi har hunnit ha sportlov och även tagit lite utflykter, mestadels i närområdet men tog oss hela vägen till Växjö en dag för Utvandrarnas Hus.

Både utsikt och nersikt vid Grottan

Underbart att även dasset fått en utmärkelse!

Rosetter igen, i masugnen

Varför tänker jag på en groda!?

Loftbod som kräver restaurering. PRONTO!!

En fantastisk stensatt gammal väg!

Uppåt igen. Upp till hällristningen. Utsikten visar gården i mitten. Vi som brukar titta på berget från sjön.

Följde lodjuret, och paret från grannbyn jag snubblade över, till Hidingshallen – ännu en jätte som kastat sten mot kyrkan och missat.

Bäst var ändå den där timmen i ensamhet på soligt hygge, med fågelsång, bok och lunchfika.

Olika krav på passen:)

Sonen har avslutat sin allergivaccination och målade ett minne till sköterskan vi träffat i cirka tre års tid. Nedan ett av hans senaste alster.

Senaste veckan har varit fantastiskt vårväder. Otroliga solnedgångar över sjön och krokusen har slagit i full blom.

Sjön har frusit i vågorna.

Vi satte upp nät mot häcken i dessa dagar för tio år sedan. Dags att plocka ner resterna av det nu.

Har även lyckats prova mitt livs första slidframfall. Trodde det lilla som var skulle gå tillbaka efter kalvning, men istället trillade det ut tre veckor senare. Dagen efter var mer ute, och då jagade jag på veterinären som fick ta sig ut och ”sätta skosnöre” runt vulvan.

Jag anser mig inte vara blödig, men det var banne mig makabert när hon körde en penntjock nål rätt genom blygdläpparna och grävde runt… Kan lova att femåringen som stod på första parkett gjorde stora ögon, men icke att hon skulle lämna. Så fick min behandlingsbur för första gången nyttjas även för veterinärbehandling.

Gick förbi en ko på väg ut från lagården en eftermiddag också. Hade lagt en god stund på att möblera runt djur för kalvningen, men reagerade plötsligt på att det såg ut som att hela kossan stod på en vibratorplatta. Akut trumsjuka, när gasen i magen inte kommer ut utan kossan svullnar som en ballong mot en säker kvävningsdöd… Stannar idisslingen dör djuret. Satte in det mest akuta jag kunde komma på – vatten och matolja som ”husmorsknep” följt av diskmedelsvatten… Låter skumt (haha) men det gäller att punktera skumlocket som satt sig i magen, bort med ytspänningen och ut med gasen. I det läget har man inget att förlora, och skickade även ut henne på en promenad för att skumpa igång sig.

Låg där sen, helt slut efter flera dagar strul med allt från diarrékalvar till egen dunderförkylning till slidframfall till halvskurna vattenpumpar, och önskade livet hur kossan. Jag kände verkligen att jag mycket hellre kom ut och fick dra ut en död ko (och nästan fullgången kalv då) från lagården, anmäla det till kadaverbilen och sedan bara låta det vara ur världen. Alternativet hade varit en utvärdering på allmäntillstånd, inkoppling av veterinär och frågan om värdighet i lidande eller inte… Ganska besviken när jag såg i kameran att hon plötsligt stod upp, men väldigt stor lättnad när jag kom ut till en kossa med säker en meters mindre magomfång, febrilt idisslandes och en god aptit. Den skyhöga (stress)febern var nere på acceptabel nivå och allt verkar vara frid och fröjd. Ibland lyckas det. Man har ofta små marginaler. Hade vi lämnat lagården några minuter tidigare, eller hon börjat krampa några minuter senare, hade utgången kunnat vara en annan.

Är gruvligt trött på det där fingret med… Brister väl varannan månad, tjocknar så det knappt går i en handske, följt av en iskyla som är riktigt hemsk i några veckor. Varför håller det på så?

Blev många bilder nu, men plockat bort över 660, så tycker jag gjort ett rätt bra jobb ändå. Hoppas det inte dröjer lika länge till nästa blogg, men det kanske inte finns några tålmodigt väntande läsare kvar ändå?! Eller?!

Påbörjat lite av årets projekt också. Och hittat några fler när det börjat städas…

God natt