En ung bondes vardag

Ja, så swischade ännu ett år förbi, med många tankar kring uppdateringar. Men vad att göra?

I mars snubblade bodelningen på snöret till Tinget och pappren skrevs äntligen på, efter mer än 1,5 år. Ibland undrar jag om det inte varit bättre att dra det hela vägen, men då hade det inte varit klart ännu, så det var nog det bästa som hände. Nu är det så i alla fall.

Det var med lycka jag tog hjälp att gjuta ett nytt fundament till flaggstången och fick den rak på gården jag till slut fick loss – gården som var/är en förutsättning för att kunna bedriva mitt lantbruk. Den sneda flaggstången fick stå där som ett sorgset monument över situationen. Men när det var löst hissades flaggan i topp och vajade där i nästan sju månader – på en rak stång.

Det drog givetvis med sig många beslut och mycket planering, men vilken lättnad att äntligen kunna dra igång renoveringen av boningshuset, med allt vad det innebär, och känna att en nystart närmar sig. ”Jag vill känna att jag levt Mitt liv” – Gabriellas Sång. Har även rutit ifrån till nära familj, kommenterat att det stöd jag fått från bygden vägt ännu tyngre, då inte ens de närmsta trott på mig. (Även om bygden bara är ute efter mina betande kor!)

Separationen och dess sår kommer ta många år att läka, men det ligger på var och en att ta ansvar för sitt liv. Det är inte ens fel att två träter, som bekant. En sak som man vetat om, var ju att vänkretsen skulle kastas runt. De man trodde var nära vänner visade sig försvinna helt. Plötsligt kom också insikten i att så många gemensamma vänner försvunnit ur deras liv i samband med separationer – man är alltså inte längre värd att umgås med! Nåväl, det har svidit, saknaden kommer då och då, men var det inte mer värt är det lika bra att de försvann. Min tid att krusa folk är över sedan länge. ”Lev nu, dö sen, var dig själv, tar de höger går du vänster” – Miss Li.

Men precis likväl har det dykt upp folk man aldrig kunnat ana. Nya vänner som flyttat in nära hjärtat. Allt från grannar och ”tjänstemän/hantverkare” som av en slump halkat in. Värdefulla insikter, om vilka som skulle bort, vilka som kom till och vilka som stått stadigt. Finns det inte nåt ordspråk som säger ”Bara livet kan bevisa vilka vänner som finns kvar”?! Några är med en kort period, andra hela livet. Tiden och förutsättningarna visar vad som är vad. Och vissa saknas med en axelryckning, andra med hjärtesorg. (och så finns de som ryker ut med huvudet före och får en att ångra att man någonsin haft sovrum på bottenvåningen utan tjocka gardiner för fönstret…) Urk för gubbslem!

Men åter till året som gått – jag tog en säsonganställning på parken. Det var väldigt skönt att få stadga kassan lite och faktiskt känna att jag hade en tydlig uppgift under dagen. Trivseln med kollegorna var dock inte den bästa, så jag avstod förlängning. Därtill har jag ju som bekant tre barn varannan vecka med alla aktiviteter det drar med sig, ett jordbruk jag skött på nästan heltid innan (som nu fallerat med ännu ett år utan vår-/höstbruk – orken och tiden har inte funnits), en renovering och en segdragen utmattning efter flera års kämpande och strider, både invärtes och utvärtes. Nu har jag valt att lägga jobbsökandet till halvfart, fokusera på att renovera/kapa boendekostnaden genom att sluta hyra bostad, och läka.

Jag sa till min läkare efter att pappren var påskrivna, att det var som att kränga nylonstrumpan på TVn och äntligen se i färg igen, efter flera års gråzon. Och få en liiiite mer sträckt lina att balansera på. Åtminstone en lite mindre slak lina. Att få ett mål att arbeta mot. Kunna våga och tro på drömmarna.

Fokus på huset, familjen och läkningen, sen hitta nivån mellan bortajobb och hemmajobb och få till den där lagården. Det är otroligt tacksamt att få leva parasit och hyra in mina djur i annans lagård. En trygghet och stor räddning i kaoset, men det är inte hållbart på sikt. Jag måste kunna hysa mina djur själv, och han måste lära sig att odla sitt foder själv:) Att det dessutom finns ännu en arrendelagård som hyser våra ungdjur gör ju det hela ännu skevare. En nödlösning som går in på sitt tredje år nu. Han står för lagård, jag för foder. Jag kunde hålla mina djur utan egen byggnad, och tack vare mitt foder slapp han lägga ner sin dröm. En trygghet också att det alltid finns någon att rådfråga, nöta/stöta/blöta med (något vi båda har stora behov av), och kunna dela ansvaret med – både glädje, sorg, frustration och arbetsinsats. Faktiskt kunna vara helt ledig, eller sjuk, vissa dagar. Win-win, under rådande förhållanden.

Utmattningen är sakta på väg tillbaka in i skuggorna, men som bekant går det fortare att falla än att resa sig. Siffror dansar inte konstant längre – jag kan själv sköta mina papper, bankärende och djurrapporteringar utan att bli sängliggande resten av dagen. Äntligen har jag kunnat börja läsa igen, utan att läsa samma sida 10-15 gånger och börja ana att det känns bekant. Smärtan i magen beror oftare på skratt än oro, och den samma i ansiktet beror inte lika ofta av käkpress som av skratt.

Livet börjar kännas lättare än på många, många, många år, och det där jag varje nyår försökt önska; lite stabilitet, ork, hopp är på gång. Jag börjar bli redo för livet. Jag växer mig starkare, självständigare, ser fram emot utmaningar och nya erfarenheter (fråga mig inte hur jag hamnade på ölprovning, jag som inte ens dricker öl! Och därav även blev salongsberusad för första gången på mina 36 år. Tja, vissa var visst lättdruckna, även för en icke-öldrickare!) Jag är redo för en ny fas i livet. En skuta som jag styr. Jag ska flytta till mitt eget hus, stå för mina egna kostnader till mig själv istället för till någon annan. Få göra vad jag vill, hur jag vill. OM jag vill. Och ingen annan har mandat att lägga sig i. Mina misstag får jag själv bekosta. Men – jag kommer att få försöka, misslyckas och testa igen. Jag känner mig trygg i vilka som är mina vänner, både i innersta kretsen och de i utkanten. Jag hoppas kunna uppfylla min dröm om ett hus fullt av liv, värme och gemenskap. Ett där dörrarna alltid står öppna. För mina vänner, barnens vänner och familjen. Jag är redo för nya relationer, både inom vänskap, jobb och kärlek. 2026 får allt passa sig, för även om jag flyttar 60 höjdmeter ner, är jag på väg mot toppen. Än ska några dalar passeras, men de ska inte behöva vara så djupa och mörka framåt.