En ung bondes vardag

Innan jul måste man ju göra sig skuldfri… Det var en hög att ta hand om…

Varför ligger Länsstyrelsen i Jönköping i Överkalix?!!

Lillejulafton gjordes ett familjeryck och hönorna fick julfint!

Satsade på ett alternativt pepparkakshus i år! Sonen har dekorerat allt utom älgen längst fram (dotterns) och det rutiga hjärtat (mitt)

Ingen jul utan lite strul… En halvt lös kviga är ju dock både snabbt och enkelt åtgärdat!

Julaftonsmorgon och barn bubblandes av förväntan… Firade
lite smått kvällen innan med svägerska/syster/faster och familj med tomtegröt och
skinkmacka. Så sonen underhöll sig med sin nya radiostyrda traktor medan jag
gick till lagården. Det där berget under granen var väldigt lockande och jag
var nog den elakaste häxan i världen som propsade på att vi skulle äta frukost
också innan klapparna öppnades. Sonen hade inte ”kunnat sova en blund på
hela natten” och hört hur tomtenissarna tassade runt nere medan de fyllde
på under granen – tomten hinner ju inte med alla ställen!

En paketöppning hemma alltså, stekning av prinskorvar till
knytkalaset och en dusch innan det drogs iväg till min moster för firade. Mat,
mat och åter mat. Speedade barn som hela tiden väntade på mörkrets inbrott då
vi hört rykten om att tomten skulle komma. Som tur var så höll hans schema
ganska bra och en stor säck med klappar släpade han på!

(Gammel)Morfar blev rastad! Tomten var snäll, men lite läskig!

Den nya älgstudsaren fick snabbt skjutas in! Tomten hann tack och lov undan skottlinjen innan!

Några bröt upp därefter, vi andra landade för gröt och
skinkmacka och lugnet började lägga sig. Åkte hemåt kring sjutiden och barnen
somnade gott i bilen när vi var nästan hemma. Således anlände även julfriden
för oss andra två.

Krasch i soffan med en av de nya böckerna, mannen slocknade
en stund innan han åkte iväg som vaktmästare på midnattsmässan och jag sov som
en gris när han kom hem!

Dessförinnan hade drängen ringt och ursäktat att han inte
matat mina hönor under eftermiddagen, (men jag hade ju inte bett honom!) och
undrade om jag kunde hjälpa dem att få igång DVD-spelaren så de kunde titta på
sin julklappsfilm.

Burka, sorgflor, eller bara pedofili – bedöm själva vad mannen gör under flickans kjol…

Idag har kossorna skickats tillbaka över vägen ännu en gång.
Sjön har gått upp, så även tjälen i backen i den sorgligt blöta vinterhagen, så
nu satsar vi på att spara på marken där ännu en stund…

Inne har det varit lugnt. Framåt middag kröp jag ur
understället till förmån för mysbyxor, mannen kom i ett par jeans ungefär
samtidigt och sonen har sprungit runt i sin tomtedress som han sov i inatt. Helt
enkelt mest skrotat runt och tagit det lugnt. Gott!

God fortsättning allihop!

”Man var väl nykter imorse, men nu börjar det ordna upp
sig…” Nja, nykterheten går väl att diskutera men nog börjar det ordna
upp sig!

Mannen är någorlunda på benen efter ett par dagars soffläge.
Det underlättar när han är uppe, så att
säga.

En tur till mataffären igår, innan julruschen börjar på
allvar, en stund på soffan (eller sängen med katten, snarare) för att landa
efter ett par rejält oroliga nätter från alla håll, och kurering av ännu en
laddning blodtrycksfall (spännande när man går bland djuren…)

Hereford på rad. Jag tror faktiskt att de är lite raskännare…

Idag en sväng till stan för att lämna in mannens telefon som
la av i torsdags, för att hoppa igång i söndagskväll och stendö när han satte
tillbaka sim-kortet. Tur att jag hann rädda hans bilder medan den låg i koma,
innan den dog. Säkerhetskopiering? Varför då?! Självklart går det inte på
garanti, då telefonen är använd och dessutom fått ett par knappt synliga repor
på baksidan (efter 1,5 år), så den är givetvis tappad och därför trasig… Men
förhoppningsvis täcker ändå försäkringen han tecknade när han köpte den… Ett
nytt sim-kort som passar i den aningens äldre Samsung han fick låna av Mors B,
så var det uppdraget utfört. Sen till apoteket i stan som har extra inriktning
på djur, för uthämtning av lus- och avmaskningsmedel (som vi la till efter
veterinärdiskussion i torsdags, det skadar väl inte i alla fall) till mina
ungdjur i lagården, som de givetvis inte hade. Eller jo – de hade en liter, jag har fått fem liter
utskrivet då det doseras efter vikt, och vi gjorde ett grovt överslag på att
jag har drygt 30 ton djur kliandes i lagården. Så de får gno och härda ut till
nästa vecka, tyvärr, kossera.

En laddning lussebullar är äntligen gjorda, jag rullat ut,
sonen knorrat ihop och dottern pillat i russinen. Så har vi hunnit med att
hämta gran också! Nu ska vi bara hitta den förrymda julgransmattan…! ”Det är ingen ordning med allting!”, som Pippi sa.

Barnen nattade och en laddning vedervärdig lakritskola kokar
på spisen (vad gör man inte för kärleken…?!) Dags att rasa i soffan!

I somras någon gång uttryckte en, för mig helt okänd
följare, på mitt Instagram, en hopplöshet mot livet. I ett inlägg skrev hon att
om hon väljer att avsluta sitt liv, är det hennes beslut och ingen annan är
ansvarig för det. Efter detta har det varit tyst.

Jag kan ha väldigt svårt att släppa saker, jag har gott om
tid att grubbla och gör just det mycket, på gott och ont.

Döm min lättnad mot denna tjej, hennes tre barn och
”resten” när det nu efter nästan tre månader av tystnad dök upp ett
inlägg i flödet, från just henne, följt av en lång chatt oss emellan nu under
kvällen.

Kanske fastnar såna öden lättare än andra i huvudet, för att
jag själv suttit där på kanten till avgrunden och dinglat med benen. När
flykten från livet hann ikapp i kombination med en destruktiv pojkvän. När man
hoppades på stöd men blev än mer sviken av flera närstående. När man som mest
behövde stöttning fick höra saker som ”du fattar väl att jag inte tycker
om att höra sånt här… Och att jag tvingas ta ledigt från jobb för att…” När det varit så lätt att rikta blicken åt ett
tomt hål istället för att vända om och möta demonerna. Få vet hur illa det
verkligen var ställt…

En kompis till mig dök upp, tillät mig att förälska mig
igen, höll om mig när jag behövde. Gav mig en mental käftsmäll när jag behövde.
Matade mig i skolmatsalen bara för att förnedra mig tillräckligt för att jag
själv skulle greppa besticken och tvinga i mig tugga för tugga, när jag behövde.
Efter ett år med honom, och till viss del medikament stod vi där, i gemensam
vetskap om att han räddat mig, men att vi nu inte hade mer ihop.

Några minuter på soffan kan vara nog så ångestframkallande – det är skitjobbigt att andas med två katter på bröst/mage! Men smiter man från jobbet får man väl ta sitt straff… Tack och lov visade dagens prov att jag återigen har blod i kroppen! Idag var nämligen både rätt tid OCH dag!

Dyker det upp såna öden som tjejen på instagram kommer mitt
eget arkiv i rullning. Tillsammans med vetskapen om att den enda som kan rädda
dig är du själv, för ingen annan är stark nog att dra dig tillbaka från kanten.
Inte om du själv stretar emot. Du är själv ansvarig för hur du ska må och hur
du ska komma dit du vill.

En vetskap som lärt mig vilka de riktiga vännerna är, vilka
anhöriga som fanns där när det behövdes och inte bara när det passade dem. Att
man inte ”ska hålla till godo” utan se till att ha det som man vill
och behöver.

Jag har det över lag riktigt bra nu! Har en rörelse jag
trivs med och en underbar familj. Men på gott och ont tar jag helst några steg
tillbaka i ren osäkerhet mot att låta någon komma riktigt nära – det måste
överväga risken för svek.

En sak kommer jag trots allt aldrig att glömma – att oavsett
var mitt ex J är idag, är det till stor del hans förtjänst att jag sitter här
och skriver detta, elva år senare! Och även om detta för de flesta var rejält främmande och för mig väldigt utlämnande, känner jag när jag läste igenom det, är det viktigt att komma ihåg att vi alla är människor. Döm mig om ni vill, jag står för det och tål det. Det är en del av mig, men det är inte JAG! Bara för att man har/hade en depression betyder det inte att man är ett psykfall som ska undvikas eller tassas på tå kring. Man är inte dum i huvudet och behöver inte behandlas därefter.

Hittade dessa när jag röjde ur några skåp. Bäst före 2008. Skickade iväg skiten till Apotekets återvinning. Jag har provat det, och har lärt mig dra i bromsen för jag tänker inte hamna där igen!

Men det är rejält beklämmande när man läser om ungdomar, i
många fall tjejer, i samma ålder som jag var då, som mår riktigt skit, med självskadebeteende och dylikt. Lika
beklämmande kan det kännas över läkares snabbhet att skriva ut psykofarmaka. Det
är alltid lättare att behandla symptom än att gå till botten med ett problem,
tyvärr.

Men men, tillbaka till nutid! Sängen börjar locka. Tog precis ut sista plåtarna
med Vårgårdatårta som ska göda sextio pers på lördagens Lussedans, leve
varmluft, säger jag!

Tur det ligger ett par melittafilter i botten, men det gick åt ett gäng ägg ändå.

En omgång till. Dessa ska sedan läggas ihop och pyntas mellan lagårdspasset och Mormors födelsedagsmiddag på lördag, sen drar jag direkt iväg på heldags dans med julbord – ja, och så kvällstårta så klart!

Och så kan jag berätta att den där skutan som seglade i hamn
för några veckor sedan – jag håller nu segervisst i ankarlinan!

Kom att tänka på denna för några dagar sedan och vaskade fram den från botten av mailkorgen. Ursprunget är för mig okänt, men likväl ett tänkvärt budskap:

Majonnäsburken och två koppar kaffe.
När saker och ting i Ditt liv nästan har
blivit för mycket för Dig att
hantera, när dygnets 24 timmar inte
känns nog, kom ihåg majonnäsburken och
två koppar kaffe:

En professor stod inför sina
filosofistudenter med några föremål på bordet
framför sig. När lektionen började lyfte
han under tystnad upp en mycket
stor och tom majonnäsburk av glas och
började fylla den upp till kanten med
golfbollar.

Han frågade sedan sina studenter om
burken var full. Studenterna samtyckte
till att den var det.

Då lyfte professorn upp en ask med
småsten och hällde dem i burken. Han
skakade den lätt. Småstenarna rullade
ner i tomrummen mellan golfbollarna.

Återigen frågade han studenterna om
burken var full. De höll med om att den
var det. Därefter lyfte professorn upp
en ask med sand och hällde sanden i
burken. Naturligtvis fyllde sanden upp
resten av tomrummen.

Han frågade ännu en gång om burken var
full. Studenterna svarade med ett
enhälligt ”ja”.

Då lyfte professorn fram två koppar
kaffe som stått under bordet och hällde
hela deras innehåll i burken, vilket
effektivt fyllde upp det återstående
tomrum som kunde finnas kvar mellan
sandkornen. Studenterna skrattade.

”Nu”, sa professorn medan
skratten klingade ut, ”vill jag att ni påminns om
att den här burken representerar ert
liv. Golfbollarna representerar de
viktiga sakerna. Familj, barn, hälsa och
annat som ligger passionerat i ert
hjärta. Sådant som – om allt annat gick
förlorat och bara dessa återstod –
ändå skulle uppfylla och berika ert liv.

Småstenarna representerar andra sakerna
som betyder något, som ett hem, jobb och bil. Sanden representerar allt annat
– småsakerna.

”Om ni lägger sanden i burken
först”, fortsatte professorn, ”går det inte
att få plats med golfbollarna eller
småstenen. Samma sak är det med livet.
Om du lägger all tid och energi på
småsaker finns det inte plats för det som
är viktigt för dig.

Så… var uppmärksam på det som är
oumbärligt för din lycka och
förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta
med din partner ut på middag. Ägna en
omgång till åt det som gör dig
passionerad. Tids nog kan du städa huset och
annat som är mindre viktigt.
Ta hand om ”golfbollarna” först
– sakerna som verkligen betyder något.
Återställ det som är viktigast i ditt
liv. Resten är bara sand.”

En av studenterna räckte upp sin hand
och frågade vad kaffet representerar.

Professorn log. ”Jag är glad att du
frågar. Kaffet finns med för att visa
er; att hur fullt och pressat ert liv än
känns, så finns det alltid plats
för en fika med en vän.”

Vaknade igår morse liggandes på rygg med katten utstäckt
längs min sida. Kände att jag var i behov av att ändra ställning och rullade
försiktigt över på sidan, så katten hamnade mot mage och bröst istället, synd
att störa henne liksom. Och fick fullt med ludd i ögon, näsa och mun! Då låg
tydligen grannens katt på huvudkudden – något som aldrig hänt tror jag. Abrupt
uppvak!

Lillhönan kom till lagården med blomma till mig igår. Idag är hon dock tillbaka på dagis och mannen på jobb.

Drängen har äntligen kommit igång med gödseltunnan (kanske
inte fler som säger så i trakten…) och jag tog mig äntligen i kragen och stallade
in slåtterkross och strängläggare! I det gamla ängahuset. Där grävligen boat
under och underminerat hela golvet så jag åter brakade igenom med traktorn.
Tror vi klarade oss från punka i alla fall, såg inget idag.

Vad luftigt det blev! Brukar trökas in press, kross och plastare. Annat i år!

Gjorde lagården klar nu på morgonen, och jag och drängen gav
oss ut för att köra balar. Kom bort till kogänget och lät som alltid blicken
svepa över flocken. Klev ur traktorn för att öppna grinden och kom i ett annat
spaningsläge, längre ner. På andra raden, suktandes efter foder, stod en ko
(häftigt va?!). Med akut juverinflammation.

Och kallbrand.

Ena juverfjärdedelen var mörkgrå, skinnet sprucket i ett V
kring spenen. Blodigt och varigt. Kroppen har börjat stöta ifrån den sjuka delen. Plötsligt är ett avlivningsbeslut oerhört
lätt att ta! Föste över kossan i den andra hagen, där hon fick en egen bale att
mumsa på. Skickade iväg anmälan till kadaverbilen och hoppades att vi skulle
hinna få död på henne innan den kom.

Saken är den att kadaverhämtning utförs måndagar och
torsdagar i dessa trakter. Här är så bondefattigt (eller skadefritt, beroende
på hur man ser det) att bilen ibland kör närmre femtio mil för ett lass, med
utgång från Varberg (vilket förvisso är typ 30 mil bara tur och retur). Men man
vill ju helst få med djuret i fråga, så man slipper ha det liggandes under presenning
flera dagar. Det går väl an i kylan nu, lagom kul i rötmånaden… Och det
brukar funka också, men den gången jag ringde direkt till bilen (vilket man
egentligen inte får, då det ska gå via centralen) och han svarar ”Är hos
er inom tio minuter!”, då har man flyt, men får också en fruktansvärd fart
för att kanske till och med dra ut djuret ur lagården! Samtidigt kanske man
ringde ibland och de precis kört ”förbi”…!

Denna gosse återuppstod när det vankades mat i alla fall. Dessförinnan sov han gott…

Till höger ligger en ”normal” nättuss. Till vänster har jag känslan av att jag svurit över pressen när den inte stoppat nätningen. Det tog tid att snurra av det av balen, kan jag lova.

Kossan lider inte mer nu i alla fall. Jag ska äta frukost
äntligen och sedan köra färdigt dagens balar, innan jag ska dra iväg en snabbis
till Reftele för lite våmstart så kvigan som inte ätit med någon ordning på en
vecka kanske kan komma igång.

Tur jag har många djur, så strulprocenten håller sig
relativt låg. Känner dock att jag är i ett stim nu med kalv, halt tjur, ko,
kviga… Men det är bra. Bara att ta sig igenom så är det lugnt ett tag sedan

Navaraträff på lagårdsbacken igår kväll

Krosset tog slut, så stuten satsade på att testa att tugga i sig botten istället.

På fredag förmiddag flyttades en grupp djur. Snabbt hem och
tvätta håret inför klippningen.

All cred till lastbilschaufförer som tvingas backa in till en affärs lastbrygga, från stora vägen rakt igenom samhället… Och korka igen trafiken

Handla mina metallformar, hem och luncha, pilla
runt lite, baka ut kakorna. Hämta Hans vid bussen, en halvtimme sent på grund
av tågproblem vid bytet i Alvesta och sedan strul med tågbromsar en bit innan
Värnamo.

På lördagsmorgonen tog mannen med sig barnen till
höstmarknaden i Skillingaryd, sonens Dag, med stort D. Dagen då han kan köpa
fler djur (för tillfället hästar). Jag och Hans stannade hemma och höll
ställningarna. En totalt misslyckad tårtbotten fick resultera i plan B och en
ny tårta gjordes. Mitt i allt kom samtal om en kalv på vift på andra gården. Äpplena i hagen hade tagit slut, så han hade brutit sig ut och fortsatt i trädgården. Drängen fick åka med ner på jakt och Hans sattes som spis- och ugnsvakt.

”Jag har väl inte gjort något fel? Enligt socialtjänstlagen ÄR barn berättigade lördagsgodis…”

På eftermiddagen kom närmsta familjen – Mor och B, Mormor och
Morfar, Drängen och fru på fika. De fyra förstnämnda stannade även på
kvällsmat.

Är det kalas så är det! Fatet till vänster är beställningsjobb från Mormor

Mitt under pågående kafferep togs beslutet att flytta ett bisamhälle från en uppstaplingskupa till en nygjord trågkupa och vintra in dem. Morfar ställde upp som frivillig bärare och utrustades med slöja och handskar!

Mor blev än en gång smått galen på mina önskningar. Men nyttogrejor, det är min modell. En peng i näven också, med stränga förmaningar om att den skulle gå till privata MIG! Och dit räknades INTE mat eller bensin… Hårda bud…

Söndagens födelsedag firades på rymmen med Hans – på Dagspa
med frukostbuffé på Hooks Herrgård. Behöver det skrivas ut att man var såsig
sen?

Körde hem ”via” Värnamo för att släppa av Hans vid
bussen. Tack för denna gång!

Vacker morgon på väg förbi den andra gården.

Hooks Herrgård i vacker höstskrud

En typisk ”instagrambild”. Vatten och himmel hand i hand.

Hur som helst tänker jag inte ha dåligt samvete för att jag
smet igen – mannen kontrollerade och byggde älgtorn med ett av jaktlagen han är
med i, för att sedan åka på barnkalas med barnen – vilket gav mig en lugn
halvtimme på soffan med katten för att återhämta mig efter allt
varmt-vatten-avslappning. Senare dök en vän upp, följt av min moster en stund
senare! Bra att tårtan gick åt!

Denna vecka blir det till att hämta djur. Den alltid lika
lagom ångestfyllda uppgiften. Lika skönt som det är att köra iväg djuren på
våren, lika skönt är det när de är på hemmaplan. Det brukar dock sällan strula
något nämnvärt med infångning och lastning, men man vet ju aldrig hur
samarbetsvilliga kreaturen är. Ryggen är inte vad den borde, och tyvärr har jag
ny massagetid redan på tisdag, så ser inte fram emot att tvingas misshandla
ryggen efter det i veckan, med släpandet av grindar på typ femtio kilo stycket,
då kalvar inte går att lasta enbart med stängseltråd som stopp. Det rör sig om
trettiofyra djur, på fem ställen som ska hem denna vecka, då älgjakten börjar
nästa måndag. Ingen vill hålla ansvar då, om jägare öppnar grindar, eller
älghundar jagar kor istället för älgar. Dessutom åker min ständiga inryckare
Jirka på en onödigt tråkig Finlandsresa denna vecka, så han är ute ur räkning
för min del. Får muta mannen till en dag ledigt för att hjälpa till, tror jag.

En trasig boxvägg i lagården ska bytas (behov har funnits i
tre månader, men ska ske ”sen”…typ när det blir panik!), tjurar
vägas och nyss försökte jag lura slaktbilen till att komma och hämta ett gäng
så jag får loss ett par boxar då de tjurkalvar som nu ska hem också ska in och
avvänjas. Får se om planen lyckas. Dessa chaufförer måste ju också jaga älg
nästa vecka, så då hinner de inte bry sig om lilla mig!

Stängsel ska sättas, djur flyttas och stängsel rivas. Och så
ska stängsel lagas, då det känns som om det kommit ett stim av hjortar/älgar
som springer ner mina permanenta stängsel med trästolpar och ståltråd.

Dags att bränna av sommarens damm – nu är det höst!

Ännu en späckad helg avslutad, följt av ännu en späckad
vecka. Helgen avlutades (hela helgen egentligen) av firande, och denna vecka
sparkar vi igång med ett nytt firande: Åtta år med mannen idag! Lite galet
faktiskt!

Att jag aldrig lär mig. Flyttade en grupp djur till ännu en
helt ny hage, de som var på föräldragården och sakta äter sig hemåt.

Stannade på andra gården på hemväg och slängde in nya
saltstenar till kvigorna i hjorthägnet. Det värmer i hjärtat, när de är så
långt bort de kan. De hör bilen stanna, elva huvud och 22 öron rakt ut, sen full
galopp mot mig (bilen) innan jag hunnit få fram en saltsten och gå in till dem!

Sen skulle jag flytta den stora gruppen på 18. Är det inte
jägare som ska jaga, så ska mannen styra över var djuren ska, då han ”ska
bara” köra ut ved från en hage i helgen. Så jag fick dra dem tillbaka till
deras gamla hage för att sedan släppa in dem i nästa. Tänkte dock inte på att
stänga till ännu en hage, trodde djuren skulle stanna upp i sin gamla och äta
lite återväxt, inte fortsätta in till sin gamlagamla. MEN – vad betyder jag när
de kan följa en vit bil som står på vägkanten, en halv kilometer bort? Efter en
lååång stunds skrikande efter dem så fattade ett par gamla kor att jag kanske
ville nåt, och tog flocken med sig och gick dit de skulle. Hittade ett två(!)färgat löv medan jag inväntade djuren

Alla utom
tröggöktjuren, förstås. Kände just då att han är för gammal, för stor och för
lat för att få leva vidare, men jag vet inte. Han är ju lugn och snäll, ger
lugna och fina kalvar som växer bra… Man kan ju inte få allt…!

Alla kor och kalvar satte av från mossagräset mot den goda återväxten…

…men tjuren stod kvar och tittade efter dem…

Flyttade djuren hemma också, innan jag landade för lunch.

Den där låsningen jag var hos kiropraktorn för förra
måndagen har gått tillbaka till samma eländesläge som tidigare, gillar det
inte. När jag pratade med kotknackaren sa han nu att det ofta är inflammation i
musklerna när det blir såna låsningar, så nu rekommenderade han mig att prova
på antiinflammatorisk medicin. Jo tjena, det räcker ju med att jag läser
etiketten på såna så är jag tvärkass sen! Fick bli en kylklamp i byxan under
middagsdiskningen istället.

Men det är ju inte bara elände. Det finns ju roliga nyheter
också, men de tänker jag inte nämna förrän jag fått klartecken att det är
officiellt! Handlar inte om mig, kan tilläggas, men roligt är det!

Tog mig faktiskt i kragen och tog itu med min kartong
framkallade foton. Som legat i… cirka två år… Men alla bilder har jag
daterat och namnat tidigare, men sen skulle de in i album också. Gjorde klart
tills albumet tog slut, så får väl de sista ligga i två år till… Man kommer
ihåg mycket i alla fall! Påminns om mycket. Det fanns både födelse, dop,
bröllop, begravning, bröllop igen och massa bebisbilder på lillhönan som då var
upp till ett halvår.

Hittade också hennes prick-bilder. De jag ringde BVC för,
för rådfrågning då de blossade upp och jag inte kände det likadant som den
gången sonen hade vattkoppor. ”Kom inte hit, det är vattkoppor, vi vill
inte ha ner smittan”, fick jag höra. Både första, andra och tredje gången
jag ringde, då de såg värre och värre ut och inte visade tecken på att ge med
sig. Kontaktade till slut en bekant pensionerad distriktssköterska. Det slutade
med en dag på barnakuten i Jönköping, samt tio dagars penicillin för
smittkoppor… Jag gillade inte BVC-sköterskan (inte vår ordinarie) sedan tidigare,
inte blev förtroendet bättre…

Väldigt stora vattkoppor… Men kom inte hit!

Lillhönan ja, nu för hon sig egen talan… Väldigt
intresserad av pojkar, så till den grad att hon varje gång hon är på toa säger:
”Jag har ingen pung! Bara rumpa!” Alla påstående hon inte gillar
svarar hon med ”Jag är lång!” Igår hade vi en diskussion då hon ville
ha tofsar när hon skulle lägga sig. ”Det sover man inte med”, sa jag.
”Mamma gör!”, kom svaret direkt. Hmm. Det hade hon förstås
(självklart) rätt i… ”Joo, men mamma har väldigt mycket mer hår…”
”Jag är lång!”

Imorgon blir det full time job

Titta vad jag hittade inbackat i ett hörn bakom lagården. Mitt semesterprojekt. Tre kubik täckbark…

…Och hur man lastar av det. Självklart tippar man ju av en tippkärra!

Ännu är jag inte klar i jorgubbslandet, men jag tänker inte
skämmas över det längre!

Lilltjejen gick runt i hagen intill, var ”inlåst”
och sedan kom hon mot mig och skrek till. KALLT MAGE!!! Så låg elstängselståltråden
under hennes tröja. ”Ingen fara lilla docka, det är bara så att vi ditt
hår ska locka…” (Strömmen var för tillfället avstängd) Varför är alla så
hysteriskt rädda för elstängsel förresten? Jag fattar inte. Ok, ska erkänna att
jag fick mig en rätt bra kyss när jag skulle skarva en avryckt tråd i veckan, i
sura strumpor och blöta träskor… Då valde jag att gå de fem meterna bort till
aggregatet och stänga av det. Men annars?!

Det är kul att åka gräsklipp..pp..par…e…

I-landsproblem ja. Det finns rätt gott om dem när man börjar
tänka efter:

Jag fick mig en tillsägelse av Mormors lillebror (Nej,
förlåt. Mormors bror. Hon har ju tre
yngre bröder, men bara en lillebror…
Sak samma, men detta märkliga resonemang) Han ”gillar inte när jag skriver
på engelska, för det förstår jag inte”. Vågade inte säga till honom att
det finns bra pensionärskurser i olika språk, förlåt K. Grunden till det hela
är att jag ibland skriver på engelska på Instagram. Något han inte har själv,
men tjuvkikar via fruns konto… Ett typiskt I-landsproblem!

Läs detta med då, och tänk ännu en gång när ni handlar…

Bloggen ja. Jag har fortfarande inte landat i skrivandet.
Och definitivt inte att det finns såna som känner mig som läser det. Flera
gånger har jag blivit påmind om den eskalerande djungeltelegrafen när folk
kommer fram till mig och pratar om något som hände ”ganska nyss” som
jag ännu inte trodde var ute på bygden. Eller åtminstone inte hos personen i
fråga. Tills jag inser att jag själv är orsak till telegrafen…

”Jag vet att hon hällde ut allt, men kanske att det finns ett litet kli kvar på botten…”

Lillkillen som föddes kring nyår. Är inte säker längre på att kossan väger mest…

Sådan mor, sådan son. Sen vem som är vem i förhållande till hornen… Därom tvistar de lärde…

Ett annat ganska (inte för stunden) angenämt problem är
sällskapliga djur. Det är fantastiskt trevligt att man inte kan gå in i sin
hage med snörskor, då de gnager av snörena, tillexempel. Eller kommer i galopp
när man stannar bilen och säger Hej! När man går in i hagen och blir så omringad
att man står som en makrill i burk och funderar på hur man ska ta sig därifrån…
Ännu värre är det när djur ska flyttas,
och de blir kluvna över vart de ska gå när jag står på ett annat ställe än
bilen… Det som inte är lika trevligt är att man sällan kan vistas ute i
trädgården, då de ständigt tror att de ska bli flyttade, även om det skedde för
en timme sedan. Då hänger hela gruppen vid tråden och vrålar. Konstant…

Att få in djur på sitt gamla bete för att få dem vidare till nästa… Ni ser bilen till höger om stolpen. Där fastnade djuren en stund innan de övertygats om att det inte var den som gällde idag…

Nästa: Nu i bockjackten går en skröna i bygden om ett
kylrum. En man hade hängt in sin rådjurskropp i ett kylrum i en annan socken,
och även lämnat huvudet där i väntan på beredning och konservering av hornen. När
denna man kom ett par dagar senare för att ta med sig huvudet till konservatorn,
hade tre andra (?) tyckt att någon föregått med gott exempel och lämnat sina
huvuden i kylrummet också. Omärkta. Och alla fyra skallar var prydda med tre
plus tre taggar på hornen, så plötsligt visste ingen vems huvud som var vem… Snacka
om att ha tappat huvudet!

Arbetsbyxor är ständigt utrustade med enormt många
skräpsamlare (läs fickor). De har även så kallade mobilfickor. MEN, mallen för
dem tror jag fortfarande är Nokia 3310, för det finns inte en chans att få i
dagens halva laptops i dem! Framfickorna går det inte att stoppa telefonen i,
om du har en tanke på att sätta dig, klättra på stegar eller böja dig fram. En
del modeller har dessutom väldigt grunda ”fladderfickor” (spikfickor
tror jag de heter på fackspråk), så att lägga telefonen där sker med dess liv
som insats. Jaja, lämna telefonen hemma då!? Knappast, när den är en bondes
kontor, kalender, agenda och livförsäkring! Resultatet är att telefonen i vissa
byxor hamnar i benfickan, på sidan av låret, vilket leder till många och långa
stunders letande efter en försvunnen telefon när man kommit in, klätt av sig
och svidat om. Vilket leder direkt till nästa problem, som min femårige son
bejakade för ett par dagar sedan:

”Titta mamma, jag har bundit fast (leksaks)telefonen
och hängt upp den här, så behöver man aldrig
leta efter den. För sitter fast här vid väggen i ett snöre! Den är alltid där
den ska vara!”. Är det då man lyfter upp honom i knäet, sätter sig i
gungstolen på verandan och säger: ”Well, my son. Once upon a time there
was a phone…”

Det heter ju att man ska ta tillvara på stunderna. Fredagsmys med mannens ben, mina ben och katten som grädde på moset!