En ung bondes vardag

Idag borde jag flyttat djuren här hemma, men det har tagit
emot att springa ut mellan skyfallen! Förhoppningsvis stannar de i sin hage
tills imorgon, annars är den dagen räddad från planering! Barnen på dagis, och glada för det. Några fler barn kommer för var dag nu, så de verkar vara nöjda. Ska försöka vända tillbaka dygnet på dem i alla fall…

Idag har jag hittat lite motivation igen. Åtminstone tagit
mig i kragen tillräckligt mycket för att starta några projekt som jag sedan
varit tvungen att ro i hamn.

– Frysboxen urfrostad, nu vet jag definitivt exakt vad jag
har i botten, Hans. Du som inte trodde mig.

– Hittade 2,5 kilo hallon som rykt i saftgrytan tillsammans
med en skvätt blåbär och några gamla äpplen. Riktigt blandsaft alltså! För det
är väl det det heter, när äpplen blandas i?! I alla fall i affären!

– Tog fram en hemma-fläskbit som är lagd i saltlake för
rimning.

– I detta nu puttrar tre kilo grytbitar av älg på spisen
tillsammans med ett par omgångar gula kantareller, direktimporterade ur boxen!

– Hittade dock bara en ynkans liten bit vetelängd. Därav
rensningen av bär, så det finns plats för en nitto bullar snart igen!

– Mangeltvätten har hamnat på altanen för att fuktas, men är
ännu inte omhändertagen. Kanske ids jag, annars får den fortsätta stå tills en
annan dag!

När boxen var tom passade jag på att flytta den tvärs över
hallen uppe. Det gamla fina, ofunktionella skrivbordet ska bort (det samlar
mest urvuxna barnkläder som ska sorteras in i klädkammaren – sen) och ett fint
gammalt skåp med massa gömd förvaringsmöjlighet ska dit. Ska bara intala mig
att måtten stämmer med det begränsade utrymmet, att det ens går att ta uppför
vår branta, svängda trappa. Och sen ska mannen övertygas också. Den detaljen
med…

Blev smärtsamt påmind om VARFÖR frysboxen stått i hörnet och dolt väggen. Tidigare boendes katter tyckte det var en perfekt klösbräda…

Det röjs lite mellan varven också. Fyllt en kartong från
köket med sådant som vi aldrig använder. Varför ska det stå och ta plats när vi
redan har ont om den? Ska ta en räd i undanlagda leksaker också så småningom,
men det ska ske när barnen är på behörigt avstånd. Sonen måååååste ju ha kvar
sitt bilgarage tex. Det som han packade upp ur kartongen och sedan aldrig har
tittat på, av en så enkel anledning att han aldrig lekt med bilar, och garaget
är för olikt en maskinhall, så han tar hellre tomma flingpaket…

Men jag minns ju själv hur jag förbannat min egen mor så
många gånger för att hon aldrig lyssnat på mina spara-argument. Nu är man där
själv – ett bra eller dåligt tecken att man börjar inse det? Ålderstecken
kanske… (Jo, jag hör dig, mamma)

Hönshuset är delat igen. Bra med dörrarna mannen satte dit.
Burit in tupparna från sina 5+6 burar – tyckte det började bli trångt för dem. Nu
återstår det att se om det går bra eller om de slår ihjäl varandra i natt, då
får jag väl bära ut några igen! Och måste förstås hålla koll på om hönorna
vågar gå in, med massa ungtuppar på andra sidan nätet. Vill någon köpa tupp
förresten? Några är fantastiskt fina, men när rötmånaden är över ryker de i
frysboxen, om det inte krävs tidigare!

Ordning och reda, pengar på freda? Denna bild tillägnar jag med återgäldad kärlek till min älskarinna som sände mig kärlek efter förra inlägget;)

Kallt och rått på dagarna, denna vind alltså, men underbart
med lite svalare nätter. Nu kan jag ställa ut min köttgryta på verandan direkt
från spisen, så står den svalt och gottar sig tills imorgon!

Ps. Till er som säger att ni vill kommentera, men inte vet hur. Under inlägget – klicka på ”kommentarer”, skriv vad ni vill och fyll i koden som står. Klart!

Onsdag kväll: Biträff

Tordag kväll: Grillning hos grannar

Fredag kväll: Metartävling med LRF

Vilket biodlarknä är skönast? Tur det fanns dessa två och ett gäng till att provsitta…

Späckat schema helt plötsligt! Igår tog vi oss i kragen och
åkte till Åsenhögas hembygdspark för våfflor och en titt på årets utställning.
Det var nämligen sista gången för säsongen, så skulle det bli av så… Årets
utställning hade fokus på kvinnorna, och deras arbete med textil. Dagen till
ära stod ett par damer och kokade tvätt, drog en gammal tvättvagga och
skrubbade trasmattor. Mycket folk och trevlig tillställning, som alltid.

Kul att se en tvättvagga in action! Finns en på Morfars snickarboavind, och en i lagården på andra gården! Roligt med historia!

På sen eftermiddag/kväll var vi bjudna till ett par grannar.
De har två hästar och några får, och ingen gödselplatta, så de kör sin skit
till mig. Det lilla det tillför spelar liksom ingen roll på alla mina kubik. Så
nu var vi alltså bjudna till dem – som tack för allt skit vi tar utan att
gnälla! En trevlig kväll.

Och på tal om att gnälla – alla ni som gnäller över att det är dyrt med bil – skaffa inte traktor!

”Mamma, ta en bild på himlen, den är fantastisk!”

Idag gick den årliga metartävlingen av stapeln. Den som den
lokala LRF-föreningen arrangerar. Ett femtiotal personer var på plats. De
flesta främlingar, men en del kändisar också. Sonen fick en liten liten
pluttefisk, sedan trillade hans krok av.

Detta ledde till ett mindre sammanbrott i bilen på vägen hem
– då allt bus mellan barnen tog slut och han fick tid att grubbla. Hans
livsfarliga krok lämnades i sjön. Tänk om någon fisk ser masken på den och
sväljer den. Då blir den ju skadad invändigt och kommer därefter plågas till
döds… Ja, djurvän eller inte, det är frågan. Var hittar man balansen som
förälder?!

Annars rullar det på här. Ligger fortfarande lite lågt, men
mannen har gått några rundor med röjsåg, dels i skogen, dels på nygamla
betesvallar. Har ingen före-bild, men tänk till slye på drygt en meter, så går det snabbt att inse vad betesdjur, följt av en eller två gånger med röjsåg, gör för vårt landskap!

Några grupper djur flyttas ibland. Jag har gått i sjökanten och
stängslat idag. Och till alla er som säger att byn där den andra gården ligger
är sååå fin, slät och stenfri – gå ner till sjön! Där ligger stenen! Men inga
ben brutna och inga fötter stukade!

Kvigorna lärde ju sig att bada, och då den ena hagen går
långt bakom hjorthägnet och slutar vid ån, nu utan vatten, då det återigen är
extremt torrt, är jag inte sugen på att leta efter djur i grannsocknen! Eller
på campingen där, för den delen. Stängt igen alltså, tappar mycket bete, men de
har ju putsat av rejält en gång, och kommer det en syndaflod längre fram i höst
får jag väl rulla upp min tråd och släppa på dem igen. Nästa gång de flyttas
ska de tillbaka in i hjorthägnet, där behöver jag inte tänka på nåt stängsel!

VARFÖR ska man behöva gå på sin åker och plocka burkar? VARFÖR kan man inte släpa med sig en tom, lätt burk, när man kan dra runt på en full, tung? Skärpning, Svenssons!

Inte är det så smidigt heller att flytta djur, när en grupp
på elva ligger på vägkanten, och på andra sidan vägen ligger de 18. Alla far
upp och börjar tuta när man hojtar på dem. Tack och lov stannade de 18 på sin
sida…

Idag har jag dessutom fått erbjudande om mer åkermark, två
byar bort från oss. Den förolyckade mannen har haft åkrarna, min dräng haft
betesmarken i många år, men alltid betat åkrarna i samma veva. I samband med
överenskommelsen av återväxten bestämde vi betet i år också, men när det nu
blev som det blev tog jag tillfället i akt att stoppa markägaren när han körde
förbi. Om inte annat för att få veta om jag fortfarande kan beta, eller måste
rädda allt vårt stängsel däruppe.

Vad ska det bli av denna femåring?? Sitter och pillar med sin modellera och kommer sedan och visar upp sin solros, gris och häst…

Imorgon blir det en ny roadtrip med Jirka.

Trevlig helg!

Jag skrev igår att man blir liten med fullt räddningspådrag
i skogen där man bor.

Man växer inte precis när man inser att det är mannen och
svågern som plockat upp en jaktkamrat till mannen, som vinglat runt på vägen
vid vår andra gård. Som har gått flera kilometer genom skogen för att komma ut
till en väg, och försökt stoppa två bilar som kört förbi. Som blivit tvingad
att gå efter hjälp, chockad och med kända hjärtbesvär, då hans vän hade nyckeln
till fyrhjulingen de åkt iväg på. Detta efter att ha tvingats släppa sin goda
vän och lämna honom i vattnet när att deras båt välte. Mannen som klarade sig
hade flytväst, den andra hade det inte.

Sjön ligger oländigt till, så en i grannbyn satte sig i
brandbilen för att lotsa den genom skogen på omärkta vägar för att de skulle
komma fram till skogssjön. Min man fick lämna över jaktkamraten till
ambulanspersonal och följa med i polisbilen för att lotsa dem och resterande
fordon den andra, något bättre, vägen till sjön.

Fullt adrenalinpåslag alltså. Mannen blev hemkörd av polis
vid midnatt, då pågick sökandet för fullt.

Det har inte blivit mycket sovit i natt. Tankarna far på
alla möjliga håll, från den drabbades familj, till markarrenden till praktiska
göromål.

Olyckor och tragedier händer alltid bara andra! Nu, ännu en
gång, har den drabbat ”någon annan” som är nära. En man vi inte kände
väl, men kände väl igen. En från grannbyn som började vara till åren, men som
kunde haft många år kvar. Sista gången jag såg honom var när vi tog i hand,
överens om att jag skulle ta vara på andraskörden. Senast i förrgår var han här
och hämtade en halmbal, då han behövde mer strö till grisarna.

Idag hittade dykarna honom i sjön. Hoppet är definitivt ute.

I dessa småbyar känner alla igen alla. Sorgen ligger därför
idag tung över bygden. Det är SÅ onödigt med hela historien. Tänk på att allt
kan ändra sig snabbt. Skiljs inte som ovän med någon, det kanske är sista
gången ni ses. Det kanske inte är ”någon annan” som drabbas nästa
gång

Använd alltid flytväst!! Oavsett om du är en bra simmare
eller inte! De flesta sätter på sig bilbältet så fort bilen börjar rulla. Inte
för att vi förväntar oss att krocka, bara för att det ska vara så! Precis samma
sak! Och om du ser någon på vägkanten, stanna till åtminstone och lyssna på vad
som har hänt. Denna gång var det redan för sent, men nästa gång kanske det är
avgörande för att rädda livet på någon.

Vad denna katt har varit med om innan hon kom till Mor, vet bara hon. Om det handlar om skrikande barn, flygande bollar eller smällande bildörrar… Antingen är hon extremt trygg eller otroligt korkad!

Mumintroll i skyn!

Tryggt i Sverige! Tur man inte springer på såna här skyltar överallt…

Vid avgrundens rand på Ven

Lååångt ner

Han surade ihop en stund i början över att inte få cykla själv, men det gick snart över när han insåg att han och pappa alstrade den perfekta raketfarten

Hamnen i Backafall, Ven

Lite skugga och lagom kamouflerad mot husgrunden. Bonus att gråsparvarna i holken ovanför blev tokiga…

Back on track!?

Måndagen startade med en tur på ca sju kilometer, innan
lillhönan fick för sig att frukosten inte hade plats i magen på våra krokiga
vägar, så det blev till att vända om och sanera bilstol och unge. Därefter
kunde vi starta om vår trip och kom ner till Skånelandet runt middagstid.

Tyvärr råkade jag under kvällen bli varse en kalv på vift
hemma, det var ganska onödigt för man kickar igång på det även om man befinner
sig långt hemifrån! Situationen reddes upp av drängen med fru, samt Jirka som
hade ringts in. Så kunde jag sitta kvar i hammocken.

Tisdagen blev en kringåkning på bygden med mat, fika,
artigt, stelt konverserande, livliga samtal och många skratt. Tillbaka till
kvällsmat hos Mor, vars gästrum utgjorde vår bas.

Onsdagen erbjöd en upplevelse på den vackra lilla ön Ven.
Sonen sattes på en påhängscykel efter pappa, och trampade som en dåre, medan
pappan mest verkade sitta och njuta av utsikten med stilla fötter… Lunch i en
sommarstuga med samtal som tog alla möjliga (och omöjliga) utsvävningar
tillsammans med en gammal bekant och hennes man.

Idag var det så dags att åka hem! Men först efter ännu en
hetsig diskussion med lillflickan rörande nappen, vilket slutade med att hon
slängde den i soptunnan! Hon la sig snällt ner i vagnen för middagsvila, men
hemma i sängen blev det jobbigare. Slutrepliken blev ”hämta tutte momo
Skåne tissda!” I hennes värld händer det mesta på tisdagar!

Vi plockade upp Hans vid bussen så åkte hon med oss upp.
Sömmerskegrannen ska fixa en klänning till henne inför helgens bröllop de är
bjudna på.

Måste säga att jag känner mig besviken! Hur många tröskor
som helst, men INGEN i närheten av Mor. Jag är ännu ett år snuvad på doften av
mogen säd (nåja), det dova, monotona mullret från en tröska, och detta
vidunderligt hemska, fantastiska tröskdamm! Typiskt

Barnen har saknat hemmet. Mannen och sonen gick direkt till
sjön för att meta. När det blev dags för dottern att lägga sig fick hon
uppmaningen att vinka god natt till drängen, men nej, Kram! sa hon och sprang
emot honom!

Svågern med söner kom förbi och la i båten i sjön. Skulle släppa
av mannen på föräldragården för att hämta sin bil.

Tjejsnacket här kom rejält av sig när det plötsligt blinkade
blått utanför fönstret när det kom räddningsbil, brandbil, polisbil. Ännu en
räddningsbil, brandbil med båt på släp och två ambulanser, följt av en tredje
insatsbil. Sanningen att säga så blir man ganska liten. Sannolikheten att någon
man känner är drabbad är hög…

Det har blivit sent. Mannen är hemkommen, men här är fullt
adrenalinpåslag. Bilder kommer en annan dag.

Som en extra kommentar till slutbilden, ska jag citera
Magnus Uggla (trodde aldrig det skulle hända): ”Jag dansar aldrig nykter
någonsin inte en chans!”

Tog en familjedag på High Chaparall igår. Hittade denna lapp på skinnprodukter som en granne uppe i byn syr! Underbart!

Fick ett sms igår morse. Två tjurkalvar på vift. Det visade sig
dock vara fjolårskvigor. En stolpe var avbruten och eltråden låg nästan på
backen. Skyller direkt på älgar/hjortar som är fenomenala på att riva stolpar!
Senare på kvällen, mitt i barnens nattning, fick jag ett sms från samma man. Han
hade sett var mina kalvar rymmer! (tjurkalvarna, trodde jag) Super! Så jag
stack ner ganska omgående och mannen kom ut och berättade. De springer i hörnet
därborta och hoppar över när de busar. Fuck… Det där är inget bra, men kändes
ganska otroligt, då de varit lugna och stilla innan. Och det är ganska ovanligt, men inte omöjligt att nötkreatur hoppar över tråden oprovocerat…

Djuren hade ju hört att min bil stannade, så de kom gåendes
i rask takt mot oss. Jag i bilen och tänkte att nu! Nu – ska hagen minskas, och
det ska dras en andra tråd mot sjön, för det är DÄR kalvarna går ut! Så kvickt
iväg över åkern och drog upp en tråd mellan åkern och ner till överfarten till
Ön. En ko kom i sken och drog ut på ön med några kalvar. Märkligt tänkte jag
och vände mig om för att gå till bilen och hämta stolpar att trampa ner. Tänkte
lite för mig själv att ”vad stor den där ljusa kalven är! Eller nej, det
är ju en förstakalvare! Har jag en sån utan horn här?! Det har jag inte tänk
på…” (Den polletten ramlade inte ner förrän jag satt i drängens kök för
rapportering) Insåg strax därefter att det fanns flera stora kalvar/små kor… Kossan
som sprang ut på ön kom tillbaka med ett gäng. Typ 10 kvigor och en tjur
extra… Ohps! Men hela andra grupppen var ju där, så skadan var redan skedd. Rapporterade
till mannen som blivit första kalvvaktare! Att jag hade badsugna kvigor som
simmat ur hagen, gått upp på land och hittat sina släktingar. Rivit ner stänget
i ett hörn (där han sa att de hoppade) och gått in. Tur för mig att de gick in,
och inte hämtade ut de andra 18…

Bilden är mörk, tagen runt halv elva då jag var nere för koll. Den stora tjuren står framför den lilla, vars bakände sticker fram (bak). Fyra år till och från gör en del på tjurar…

Idag blev då dags för delning. Mannen plockade ihop grindar och
kopplade kärra medan jag och drängen tog bilen ner. Alla djur låg på den lilla
åkerlappen, så vi sprang med en tråd vid en avsmalning ut mot skogen för att
slippa ha hela området att jaga dem på. Men precis när tråden var uppe, kom
åtta kvigor, tre kor med en kalv, två kvigor och en tjur! Så kvickt en tråd
bakom dem också! Smidigt att peta ut korna bara! Var nära på klara med det när
mannen kom med grindarna! Mycket smidigare än så här kan det inte gå att dela på två grupper!

Kvigorna föstes bort och stängdes ut mot ön, massor
av bete, och de bör (?) stanna för en tråd mot sjön. Kor med kalvar föstes över
stora vägen till nytt bete tillsammans med den lätt halta stora tjuren. Inte
lätt att tukta småpojkar på tillfälligt besök…

Stängseltrådsspännare – en fantastisk uppfinning för skarvning av ståltråd! Tyvärr ryker kringståendes stolpar när djur springer på tråden, istället för att skarven går upp…

Röjde upp på vår byggarbetsplats som lämnades i höstas efter
hönshusbygge, rev ner kragarna vi inte ska ha och gick en runda med röjsågen
och trimmade i trädgården. Barnen terrat drängens fru när hon stått i
bärbuskarna, och jag lät dem hållas! Alla hönor skyndar sin in – utom den gamla beiga, som tror hon bli fin! Skämt åsido, hon kommer alltid fram när trimmern kommer! Vinklar man huvudet rätt skvätter grönt in, och då vore det synd att inte vara först!

Inte är man välkommen i sen heller…

Mannen klippte gräs på andra gården och
slängde sedan på en sektion av en 100-pinne-harv, som vi bla använder för att
räfsa grusgången, och körde där jag lyft upp jord med traktor och skopa från de
före detta så kallade odlingskragarna. Och hur gör alla som inte har traktor?!!

Två stånd potatis! Bad sonen hämta en spann, men han kom med sin skopa så jag skulle få med mig allt!

Jag är ingen selfie-människa, och gör mig inte bra på bild, men denna bjuder jag på!

Jag är SÅ Tacksam för grannar som ”älskar” att ha
djur omkring sig. Som inte gnäller för att en förrymd kalv äter upp deras späda
körsbärsträd på en natt, eller två kvigor kliar deras postlåda av stolpen. Som
håller koll och rapporterar så fort något avviker. Som ställer sig som vakt på
vägen om nåt djur kommit ut, så det inte ska bli påkört! Om ni visste hur
värdefullt det är!

Om man inte stått på huvudet sedan någon gång på gympan under mellanstadiet, med en tjock madrass under, är det ingen bra ljusblå idé att försöka göra det inomhus, med vedlåren i närheten. Trots den intalade kroppskontrollen och styrkan(??)! Men men, kan ju kanske sälja mig som palett imorgon, som kompensation för det ”ben jag just nu inte kan stå på…!”

Medan mannen tappade upp 56,5 kg honung (Dumt att tappa honungen, tycker sonen. Den kan ju bli smutsig…), rensade jag i en garderob på föräldragården. Hittade lite av mannens och svägerskans babykläder, samt flertalet vackert monogrambroderade lakan! Tänk om svärmor visat och erbjudit oss detta när vi fick sonen, istället för den brungulrandiga stickade bodyn…

Inte lika oväntat var det att hitta dopklänningen som syddes till mannens faster 1928 och som använts inom familjen sedan dess. Sonen kunde inte för sitt liv fatta varför han, lillasyster och pappa haft den, men inte jag… Hittade också svärmors brudklänning och en hemsk (förlåt), volangprydd knallrosa klänning svägerskan haft som tärna en gång…

Sittpinne som sittpinne, verkar de tycka. Har svårt att tro att en kalvkrubba för hö är så bekväm, men dessa sitter där kväll efter kväll.

Stegräknaren tar inte hänsyn till backarna man får knata i när man ska hämta djur…

… som uppenbart inte är hungriga, där de ligger längst bort och längst upp

Hade heldag med mannen och stängsel på föräldragården, men vi arbetade mest på var sitt håll – har inte råd med skilsmässa varken privat eller ekonomiskt! Tillägnar denna bilden min moster om hon tittar här. – Kramar om mig, knackar mig på nyckelbenen och gnäller över hur smal jag är- på bilden har jag allt lagt på mig lite, så sluta klaga!

Stängseldag på andra gården vid sjön. Vad då vass? Jag ser ingen! Det är en djungel!

Ett typiskt drängajobb!

Och inte behöver man bli besviken! Aningens högt kanske, men det sjunker väl. Tanken är ovan mark!

Sonen ser ut så här… Svårt att ta honom på allvar när han strax efter kom och skrek om en fisk på gräsmattan…

…Men han hade rätt! Någon pippi blev utan lunch!

När Momo kom idag hade hon handlat lite. Självklart måste lillhönan prova sin nya pyjamas, och ALLA FEM paren trosor…

Ännu ett extremt långt inlägg, bara förvarnar…:

Det blir ju inte alltid som man tänkt sig. I fredags kom
slaktbilen och fem tjurar åkte iväg. Efter frukost slog drängen gräs. Jag gick
och småpulade lite, tankade upp traktorn med pressen. Medan jag stod där och
pumpade ringde jag och beställde en ny omgång, man måste hålla sig framme, för
på dessa småorter händer det ju att man stänger för semester. Hade inte varit
kul att nödgas köra 1,5 mil enkel resa för att tanka diesel på macken innan man kan
sätta igång med nåt… Bestämde en viss dag, då den ena tanken sjunkit och står
under mark, och måste lyftas upp, vilket är smidigast om den är tom. Tankade lite i bilen med, men kom snabbt på att jag borde prioritera
plastartraktorn. Satte således över handtaget i dunken, tog tre pump, och det
släppte. Det vill säga, det började dra luft- slut i tanken.

Slängde dunkarna i bilen och åkte ner till firman där jag
köper diesel och tankade dem på plats. Svängde sedan in på bygghandeln och
köpte lecablock att sätta under tankarna. Lastade av blocken hemma, slängde i
några rullar plast och åkte ner till andra gården för att tanka traktorn och
lasta av. Precis ditkommen ringde en av djurlånarna om att hans djur stuckit. (Hur
det kan komma sig när stängena är under all kritik bitvis och djuren hade ätit
slut för två veckor sedan… Skumt…) Hittade dem efter många turer i
Prästabondens hage (grannstället till där de borde vara), stängde in dem där
och tjuvade ström från hans andra hage.

Mannen och barnen hade åkt för att titta på skogsvägen och
grävaren, eller läv-hin, som lillhönan säger. Jag stack dit också och hade ju
den stora oturen att komma precis efter middag, och det hade blivit rester
över. Så där var middagen räddad! Gick i skogen och fascinerades av maskinen och
dess arbete tills det var läge att åka hem och förbereda inför hämtningen av de
förrymda djuren.

Det tar tid att gå i skogen med en som hela tiden ser BÄR!!!

Gamla sulkyn fick komma ut och lufta sig. Smidigt att bära den där det inte gick att köra! Tänk så misshandlad den stackaren är! Kusinen hade den först, jag efter det. Sedan jag och min enda tjejkusin tillsammans – en unge i och en ståendes på pinnen längst ner och tjo vad det gick nerför backarna hos Mormor och Morfar. De senaste femton åren har den stått ihopfälld i snickerboa eller lillstugan.

Morfars dröm har gått i uppfyllelse! När han köpte sitt föräldrahem 1967 skulle han göra en väg till sjön som första projekt. ”Var inte dum pajk”, sa hans far. Nu, nästan 50 år senare har det blivit en väg! ”Om farsan varit här nu…” sa Morfar.

Stenen har plötsligt hamnat synlig vid en väg! Det som huggits av den ligger som stenfot till snickarboden, byggd 1911!

Drängen och fru sattes med barnen. Jag tog traktor och djurkärra
till Jirka för att hämta hem grindarna han lånat när slaktbilen skulle komma,
och passade på att ta med honom också i traktorn.

Djuren var totalt fnattiga! Skydde ingenting och stannade
inte för nåt. Tre ettåringar, en årskalv och en ko som pga lynnesproblem ska gå
på slakt när hon fött kalven färdigt, är ingen bra kombo. Fick in fyra av fem i
alla fall. Den femte stack genom stänget och sprang hem till sin gamla hage, så
fick släppa tillbaka de andra fyra där och sätta dit en bale. Får flytta
dem till veckan när de lugnat sig…

Var hemma på sena kvällen. Flickan var lagd och sonen
skickades i säng på några minuter. Drängen var precis på väg att gå då en
granne till den andra gården ringde om att kalvar var på vift… Bara att muta
drängen till att sitta kvar, på med stövlar igen och ner på nästa ställe.

Hittade sex av åtta tjurkalvar gåendes på havreåkern! De kom
så fint till bilen och sprang in utan större tvivel när vi öppnade till dem. Precis
så det ska gå till! Sen felsökning på ström. Mannen gnällde över att det var
fruktansvärd ström när han skulle sätta tråden i en stolpe nere vid sjön, medan
jag inte hade någon och var säker på att batteriet tagit slut. Efter några
turer lokaliserades felen till en överfart ut till Lammön (ohps – tittade att
det var stängt, inte att det var ihopkopplat), och sen att grannen gjort en
öppning i min tråd när de hade häst på försommaren, som inte heller var
ikopplad. Med andra ord har djuren haft ström på ca 25% av sitt stänge i nästan
en veckas tid… Men medan vi letade ström insåg vi
också att den stora tjuren saknades… Var var han?! Han hade dock bara kommit
på efterkälke och stod inne i buskarna! Hemma vid elva och då var det väldigt
gott med en macka och en dusch. Det finns mer eller mindre roliga
bondedagar…!

Det där med stängsel är ju bara för syns skull. Denna herre kunde lätt ställa sig över tråden utan att snudda med magen. Men som Jirka så påpassligt sa: ”Klart han stannar! Han är ju rädd att fastna med pungen i strömmen!” (om det finns någon)

Igår lämpades barnen över på sin faster. Drängen, mannen och
jag gjorde årets första större ryck med ensilaget. Precis när växel var ilagd
och kopplingen på väg upp, ringde gubben från grannbyn, som jag fick gräs av
för ett par veckor sedan. Hans press hade havererat igen och han hade några
strängar liggandes. Så jag vände på steken, körde norrut och pressade den dryga balen det blev med grönfoder. Sen ner till andra gården och det
rullade på ganska bra.

Staben samlad för lunch. Lagom höjd för ståbord på balvagnen, och självklart pratas det om allt annat än jobb och väder vid måltiden (haha)

Blev att byta nätrulle också. Slet som en dåre förra året, och beklagade mig lite för honom jag köper det av! ”Men det finns ju fortfarande rullar med 2000 meter, istället för de på 3000, det kan vi ta hem till dig”, sa han då. En rulle på 1,3 m, som ska upp på 1,20:s höjd… Det spelar väldigt stor roll med 12 kg hit eller dit! Den lilla rullen jag satte dit nu var ju rena leken med sina 31 kg! – Det blev många nervösa blickar på en vimpel, när det blev svartare och svartare på himlen. Vänder vinden? Kommer det hitåt? – Mannen ska svetsa en fot till balvagnen som byggdes om från en trasig gödselspridare förra året. Det ligger dock på ”listan Sen”, och för att slippa springa ut och lägga nåt under när den ska kopplas av, drog han ihop en nödlösning!

Var hemma vid sju igen, så då blev det en sväng till
hönorna, duschen och iväg på kvällsmat och hämta hem barnen.

Bilden nere till vänster tagen i sydostlig riktning över Mosjön, de andra två ca 30 min senare över vår sjö hemma, i ritning väster

När sonen kom intassandes imorse, muttrade mannen något till
honom att ligga en stund till – mörkt och regnigt – men en titt på klockan
visade på 9:20… Sena som det var, så varför inte baka scones till frukost som
precis nu är uppätna. Klockan är halv tolv… Det är jobbigt med småbarn:)

Idag ska honungen tappas på burkar och så ser vi äntligen
hur mycket det blir!