Blog Image

En ung bondes vardag

Bjud ni upp till strid, lantisarna står redo.

2019, Bondelivet 2019 Posted on Sun, December 22, 2019 22:39:59

Tänk att det alltid är nån som ska gå emot strömmen… På flera vis, av bilden att döma. Bild från tidigare då de inte behövde flytväst i leran…

Hujedamig vilka blörk-veckor det varit! Stress, press och fläng på alla håll och kanter. Merarbete och otippat arbete. Mycket tidskrävande och ingen tid.

Härligt mönster:)

Klippte ju korna klart en tisdag så där. Inget konstigt med det. Gick och skrapade ner skit bakom korna efter utfodringen en torsdag kväll och såg ett jättejuver. Eller ett jättejuver till en fjärdedel. På en ko som haft en liten tom skinnpåse med spenar på. Juverinflammation. En sån där långsamväxande sak som när den får för sig att dra igång kan gå riktigt fort och ha ihjäl en ko på några timmar i värsta fall.

Ketchup och senap någon?

Jag tillhör den stolta svenska bondekåren som inte missbrukar antibiotika, utan nyttjar det endast då det behövs. Vilket, tack och lov, har varit ganska sällan i min lagård.

Kossan verkade inte påverkad där hon åt för fulla muggar, så valde bort veterinären till dagtid och stack iväg på skolans julfest där jag är involverad som styrelsemedlem och därmed en av de ansvariga för att det skulle rulla på.

Så Luciadagen då. Förra året stod vi med en ko som “för säkerhets skull” skulle dräktighetsundersökas före slakt då jag inväntat brunst länge utan att se någon på kossan. Semin kom ut vilket ledde till veterinär och ultraljud efter ett tag då det visade sig vara ett fullgånget foster som dött, och istället för att ha stötts ut hade det mumifierat sig till ett så kallat stenfoster.

För två år sedan hittade jag min stora tjur Empire hängandes död i en trädklyka, och för tre år sedan fick vi hastigt avliva den stora fina tjuren då han på morgonen stod och rosslade blod, med rödslemmig fradga runt hela sig. Och i år då ett veterinärbesök för en juverinflammation.

Alla vid tidpunkterna då vi stått i beredskap att lämna över rodret och åka iväg.

Lite extra sprutinstruktioner till Jirka, så smet vi iväg söderut till en lugn helg hos Mor. En stund på stan för att komplettera lite julklappar, och sedan en runda till Malmö och en visit hos gamla farmor, innan vi styrde norr igen för firande av Mor och hemåt dagen efter. Det fanns liksom varken ork eller behov att hitta på nåt annat…

Selma fick konkurrens en stund! Och när vi kom hem blev vi nog alla lika snopna över tomten som spionerade på oss! Följt av en Selma som inte kunde krypa intill fort nog

En dag i “vår egna” storstad i norr, hem om och vända och sedan iväg till dagis för hastigt insatt informationsmöte. Mer längre ner, men det blev ingen hemmakväll då.

I torsdags blev det ännu ett hastigt inkallat möte, så ingen hemmakväll då heller. Innan detta var det skolavslutning och en spruta för sonen.

Sonen ringde. Ni har varit borta jättelänge och den lilla sover i soffan. Kommer ni snart? – Grannes katt agerade barnvakt, och i ett annat hörn satt drängen.

I takt med att våra hyllor i källaren blir mer och mer fyllda blir det mer och mer plats i kökssoffan. Nu får jag med andra ord sluta…

De stunder som funnits har jag försökt safta och sylta, vilket gett närmre tjugo liter svartvinbärssaft, rabarbersaft och gelé för säkert de kommande åtta, tio åren. Allt för att bereda plats i frysen för julegrisen i fredags kväll.

Hög koncentration när det ska skäras grytbitar.

Skruva in spannmål… Mitt i allt la skruven av dessutom!!! Shit, vilken klump i magen! Halvt lass kvar, alltså närmre sju ton som skulle behöva in. Ösa, spanna? Inga säkringar fel, sladdarna ok. Ringde nästan gråtfärdig till drängen. “Det är inte strömbrytaren i dosan där uppe som skurrat ur läge?” frågade han. Strömbrytare? Men strömbrytaren på denna är ju alltid att stoppa i sladden!??! – “Jo, men det finns väl en där uppe…?! Är inte där en dosa?” Klick på knappen och skruven gick igen! Tjoho. vilken lättnad. Och intressant att jag missat denna under mina snart tretton år på gården!!! Man är aldrig så lycklig över att se botten på en kärra när man öst en stund!

Typ knökafullt! Och en dag i veckan skulle jag flytta mina kvigor. Naiv som jag är tänkte jag att de går fint bakom mig på vägen och in i nästa hage. Problemet var bara att de gick fortare än mig, och de som var framför stannade inte när jag stannade. Så bara hem, hämta bilen och en foderspann så kom de på den tilltänkta raden. Släppte iväg ett gäng Hereford och fick tillbaka Black Angus…

Igår var vi bortbjudna, och på väg dit kom vi på att det var den stora julkonserten i kyrkan. Denna som vi pratat om i alla år att vi skulle gå på, men oftast inte orkat eller varit hemma, och var där senast 2009. Våra värdar för kvällen nappade, så efter avslutad middag svängde vi inom hemma för att lämpa av sovande eller trötta barn i förhoppning att de skulle lägga sig, och åkte iväg för den sena konserten. Inte utan att man blir stolt över de fantastiskt duktiga musikerna och sångarna från vår lilla by. Att brassbandet tävlar internationellt säger ju även det en hel del om deras kunskap och eldsjälarna som driver det. Filmsnuttar finns på mitt instagram @bondeniskarvhult om någon är nyfiken. Sista snutten tar upp det jag vågar kalla sockens äldsta solist, 85 år.

Nu ska jag mala lite om vårt dagis, så de som saknar intresse i frågan kan sluta läsa nu.

Vi önskar gärna underskrifter i protest på https://www.skrivunder.com/lagg_inte_ner_tallbackens_forskola

Vårt lilla dagis är beläget i en gammal skola, som lades ner kring 2000 och dagiset har varit nedläggningshotat sedan dess. Nu åter på tapeten. Den sista samhällsservicen vi har. Det enda vi får för våra skattepengar. Vi får information, dagen innan förslaget går till allmän beskådan, och beskedet att det klubbas klart den 14/1 – synpunkter ska lämnas senast fjorton dagar i förväg. Dags att glödga järnen och smida fort alltså. MEN – i vanlig ordning la tidningen sig i – och plötsligt skulle det stötas och blötas och inte klubbas förrän i februari, efter flertalet instanser.

Rent krasst och helt ärligt – för min del är det inte hela världen om de lägger ner och jag får lillflickan i kyrkbyn. Efter sommaren har jag de andra två i den angränsande skolan så… Men det är inte där det klämmer.

För det första finns det inte kapacitet för alla våra bruksungar att få plats i kyrkbyn, trots att det är nybyggt. Vi är lovade förtur, men detta skulle i så fall innebära att kyrkungarna inte får plats, de som ska skolas in i höst.

Kommungubbarna på mötet tycker nämligen att vi ska köra våra barn till orterna där vi jobbar! Inte till kyrkbyn där de sedan ska gå i skola. De vill splittra samhället genom att låta barnen gå på dagis på tre olika orter. I det stora samhället är det för långt med en kilometer till närmsta dagis då närhet till hemmet är viktigt. Men på landsbygden (och vi talar inte obygden här) är “en mil ingenting. Det är tätt mellan förskolorna i kommunen!” talade ansvarig man om för oss.

Det är tio barn, fördelat på två rum, eller avdelningar om man så önskar. Alla barn äter ihop och är ute ihop. De får mat lagad från grunden på plats varje dag. Av dessa tio barn, bor fem inom kyrkbyns upptagningsområde, så även vi. Detta för att vi uppskattar litenheten, närheten och att våra barn bli välkomnade på morgonen, sedda under dagen och är glada under tiden.

Tror ni att vi uppskattar att få höra typ, Vi lägger ner ert så vi har råd att bygga en åttaavdelningsförskola i en av centralorterna – på HELT FEL HÅLL!! (Sorry, några mil till och från gör ju inget för oss…)

Vi har oerhört friska barn (detta kan komma att slå tillbaka!), säkerligen för att det är små grupper. Till exempel har vi för egen del efter att ha haft barn på stället i snart 7,5 år, aldrig varit med om nån epidemi (förutom magsjuka när precis hela samhället blev dåliga på ett halvt dygn…?!) och har vabbat för den minsta två dagar sen hon började i augusti förra året.

Vem syftar på vad när det gäller “kvalitet”? Och vem ska avgöra vad som klassas som kvalitet? GOD Kvalitet. All forskning tyder på negativt med stora barngrupper. Pedagogerna går i väggen och barnen är oroliga med ständig variation på vikarier. Småungar behöver inte integreras med trettio jämngamla, de behöver trygghet.

Kommunen vill dock påvisa att de VISST bryr sig om de boende i området – de har lagt förslag på en utescen!

Ungarna kostar oavsett var de är. Ingen förskola i närheten har personal i överflöd så att våra ungar inte kräver några extra. Lokalen hyrs av kommunen – från kommunen. Så det den ena inrättningen sparar, förlorar en annan.

Inofficiella siffror visar dessutom att det inte ens handlar om en halv miljon som kan sparas ihop, eventuellt. Vad gör dessa småfisar när kommunen måste spara 25-30 mille? Som det sätts in konsulter för att utreda. Tro mig, vårt dagis med friska barn är betydligt billigare än en årslång undersökning av konsult!

Kommunen pratar om sina prognoser – där jag ifrågasatte om de är lika pålitliga som väderprognoserna, för de har inga barn i byn. Ett hastigt överslag ger tio barn från femton månader och neråt, medräknat några som beräknas födas i början av året.

Och de där som ska skola in nu i början av januari? Självklart vill de inte ha dessa oroliga grunder, så de verkade (bara mina egna spekulationer) begära en annan plats på en annan ort för sin lille son. Allt för att slippa skola in igen om ett halvår. Och där rök ett av våra barn bort! 1-0 till kommunen.

I en angränsande ort är slogan “Där hjulen alltid rullar”. Det borde vara likadant här, för i samhället går alla med hjul! Några med barnvagn, några halvstora ungar med cykel och en hejdundrandes massa med rollator. Generationsskiftet är här och det snart!

För egen del blev jag så j*a förbannad, att jag (faktiskt) insåg vidden i att hålla tyst. Det där med att vara saklig var låååångt iväg.

Så lite lagom blandade känslor när jag fick sms på torsdagens morgon, med text: “Vill du som förälder till förskolebarn och duktig med ord skriva ett öppet brev/överklagan tillsammans med samhällsföreningen?”

Fan. Är jag bestraffad eller dunkad i ryggen nu…? Jag vet fortfarande inte, helt ärligt.

Jag skrev ett utkast, lämnade iväg det och har sett ett vässat förslag. Kul att se att nån kunde vara mer på än jag. Men merparten är mitt (och stolt över det är jag!)

Kommunen kanske vinner, men de ska inte få en enkel match. De har hotat att lägga ner i tjugo års tid och senast för tio år sedan hade de i stort sett släckt och låst när de kom på att de skulle informera om det. Vi är inte dumma för att vi bor på landet.

Nedan följer brevet till kommunen:

M. 2019-12-19

Till G Kommuns kommunstyrelse:

G kommun står inför stora besparingskrav och återigen är det landsbygden som straffas!

Ännu en gång är det Tallbackens förskola i M som utgör den största boven i kassan. Denna skall ännu en gång läggas ner. Detta fick förskolebarnens föräldrar veta i onsdags kväll, med NOLL tid att påverka beslutet då detta är planerat att fattas direkt efter långledigheten.

Man kallar alltså till ett informationsmöte dagen innan mötet skall ske för att ge oroliga föräldrar detta besked och vetskapen att beslutet skall fattas direkt efter två veckors ledighet.

Vi som bor på landsbygden har precis samma skattekostnader gentemot kommunen, som de som bor i centralorterna. Vi frågar oss varför det enda tack landsbygden får är nedläggningar?

Överallt heter det att det ska satsas på kommunen, inflyttning och boende!

M står inom kort för ett massivt generationsskifte. Med billiga hus, redo att flytta in i, där man faktiskt har råd bo. På lagom avstånd från både centralorter i kommunen som centralorter i närliggande kommuner. Här erbjuds ett liv i lugnare takt med någorlunda närhet till centralorternas utbud av service. Varför räknas inte den möjlighet M är för G Kommun med i kommunens “prognoser”?

Borde attraktionskraften i samhället inte stärkas med en fungerande förskola, det enda vi i M har kvar som samhällsservice?!

Kommunen har som förslag att erbjuda oss en utomhusscen istället. För att visa att de bryr sig om de boende. Har ett samhälle i Ms storlek mest behov av en utomhusscen som används ungefär en vecka om året, eller en förskola för våra barn som används 48 veckor om året? Svaret är givet; vi behöver vår förskola! Vi tänker behålla vår förskola!

I centralorterna byggs det ständigt nya förskolor i takt med att det föds eller flyttar nya barnfamiljer till ett område. Detta för att barnen ska få vistas på hemmaplan. Det är inte i alla familjer som båda föräldrar arbetar på samma håll. Är barnen på en förskola i närheten av bostaden underlättar det väldigt för vårdnadshavare, med hämtning och lämning. Men detta skall inte gälla på landsbygden som redan är beroende av bil och restid? I M fick vi höra att vi “ändå kör till annan ort för att arbeta” och alltså lika gärna kan ha våra barn på orten där vi arbetar. ”Några mil extra är ju ingenting”, fick vi höra. Förskolorna ligger ju tätt i kommunen. Vad hände med kommunens miljötänk?

Föreslår kommunen att G-borna ska ta med sina barn till H där de arbetar eller vice versa? Föreslås Å-borna med en nybyggd förskola att deras barn körs till G? (Å erbjuder endast marginellt fler arbetstillfällen än M!) Knappast!

Föräldrar med barn inskrivna på Tallbacken i M har blivit lovade förtur på andra förskolor. Rimligtvis kommer merparten av familjerna i M önska platser på Ekbackens förskola i Å, i samma område som dessa barn ska gå i skolan sen. Allt för att undvika att barnen kommer ensamma till sin skolklass sen. Kommer vi då att få dessa sista platser i Å och kommer Å-borna ta med sina barn till sina respektive arbetsorter?! Knappast!

G kommun är inte känd för att ta hand om sina byggnader, de verkar leva efter devisen att det är billigare att bygga nytt än att underhålla.

Inget nytt under solen att Tallbackens lokaler är dåliga!

I centralorterna går det ju alltid att smälla upp baracker här och var. “Tillfälligt” heter det. Medan något nytt byggs. Och dessa baracker får sedan fortsätta i tjänst då det ständigt byggs för litet när det väl är dags.

Då kan vi väl få en ändamålsenlig barack i M också? Utegården finns ju redan. Det är fler barn än på länge i väntan på att få börja på Tallbackens förskola. Och fler kommer att födas i början av nästa år. Det råder en barnboom utan dess like i M och vi kräver att få behålla vår förskola!

Det som händer med en lokal som kommunen redan äger, är att BUN sparar pengar på hyra, samma hyra som Tekniska förlorar i intäkter. Så kommunen sparar inte ett öre! Kommunen kunde för övrigt under mötet i onsdags inte precisera vad man kommer att spara på en nedläggning av förskolan.

Barnen försvinner inte, de kostar någon annanstans. Det finns inget överflöd av personal på våra förskolor som det är, alltså måste nya tjänster tillsättas. Tjänster som föreslås tas bort i ett försök att spara.

Och hur kan kommunen gå ut med sina enorma besparingarplaner, när det överhuvudtaget inte finns något underlag? Det är till att famla i blindo. Ingen långsiktighet alls! M-borna är värda ett seriöst bemötande. Det minsta man kan förvänta sig som samhällsmedborgare är väl underbyggda underlag och kalkyler som kan presenteras för skattebetalarna i samband med ett möte av denna karaktär?

Är det inte bättre att vi får behålla vår förskola, med ett rejält barnuppsving inom kort? Våra små barngrupper i harmoni och med friskast barn i kommunen? Barn behöver lugn och trygghet. Det är just lugn och trygghet som gjort att vi valt att bosätta oss i M, för att det är lugn och trygghet vi vill ge våra barn. Det är lugn och trygghet ni nu förvägrar våra barn boende i M med omnejd.

Om inte annat vore det väl trevligt för kommunen att få vända trenden med en avfolkande landsbygd, med förtroendevalda (??) politiker som faktiskt visar i handling att de bryr sig om sina väljare och invånare.

Det beslut ni skall fatta i februari 2020 kommer att ge eko långt in i framtiden.

Vi M-bor kräver att vi får behålla Tallbackens förskola. Den i stort sett enda samhällsservice vi har kvar för våra skattepengar i vår by!

Styrelsen för M Samhällsförening plus föräldrarepresentanter för barn på Tallbackens Förskola



Dubbelchock

Bondelivet 2019 Posted on Wed, December 11, 2019 22:08:14

Vet ni?? Chockvarning!! – Jag klippte klart korna igår!!! Och jag blev visst abrupt nertryckt av drängen. Jag har sjutton kor kvar att klippa, klippte sex den ena dagen och hade nio kvar! Inget konstigt. Så står jag där dagen efter och klipper den femte kossan, perfekt, mer än halvvägs och maken hade lunchen klar där inne. Och så kommer drängen “Ja, då har du sex kvar då!?” Nä, fyra! “1-2-3-4-5-6 står här och är inte klippta…:?!” Jaha, blir sjutton minus sex inte nio, menade han!? Rätt hade gubbstrutten… Har i år klippt 41 kor, från halsband till has, och även juverna på de flesta. En fot har lyfts mot mig, dock missade jag att stoppa saxen i tid och stack den stackars kossan i en av alla vinklar i hasen, då får man regera. Av sex kokvigor som aldrig varit inne var det två som var lite skeptiska mot min närhet och saxen, men inte mer än att de steppat i sidled så långt bort från mig de kunnat, och jag följt efter. Mina kossor alltså.

En så fantastiskt gyllene, vacker päls! Synd att klippa henne. Dessutom syns valkarna ännu mer när hon är naken, precis som på de flesta;P

Bara saneringen kvar då… Lika mycket ludd på insidan av understället som utsidan av overallen…

Maken hade lunch ja, han vabbade med lillfisen som nattades med en bra dos feber i måndags. Dock sov hon 13,5 timme och kom nerskuttande i trappan pigg som en lärka.

“Ja e lite fuuuuk”

Ja, men god morgon i skiten igen då… Varför går du inte ordentligt nu då?

Drängen ställde den halvhavererade balen lite för nära visst…

Idag var det till att masa mig upp tidigt. Sovit illa i natt och vet inte hur många gånger jag tittat på klockan och de första siffrorna visade 02:xx. Blir så trött på mig. Men det var väl oro för att försova mig misstänker jag.

Tur jag inte är så tidig så ofta. Synd att riva upp korna ju!

Så det blev lagård tre timmar tidigare än en normal onsdag, dusch och sedan väckning av barn och morgonrutiner. Och tror ni skolbussen kom? Nix, fem i åtta (han brukar hämtas fem över halv) fick jag skicka även sonen i bilen, köra till dagis, köra till skolan och sedan halka iväg på byggkurs. En vanlig dag kunde han ju stått kvar, men kunde ju inte lämna honom där vind för våg när jag inte skulle hem igen. Trots sinkning var jag framme med en kvarts marginal, och ingen avåkning i snorhalkan.

Fick till och med träffa min telefonkollega. För andra gången i år och hittills. Skitskum känsla att anse sig känna en person väldigt väl utan och innan, dela det mesta mellan himmel och jord, lämpligt och olämpligt, och inte känna igen varandra i faktiska livet! Mycket märkligt… Mycket märkligt…

Dög den till mig duger den till henne, eller hur!?!:=)

Selma tar sin plats….

Kvällen idag känns bättre, trots mitt pulserande trötthetsillamående. Igår när jag nattat barnen och maken gått ut för småfix, kröp jag upp i soffan, lät chocken löpa ut, och grät. En av mina ungdomsidoler och trognaste stöd genom de svåra tonårsåren har lämnat livet, alldeles för tidigt. Nedan kommer ett axplock av mina favoritfraser, framförda av henne. Vila i frid, Marie.  

Du sa Inget här är givet, för sådant är livet

Jag lovar inga stjärnor i natt, allt jag lovar är en annan strand

There’s a time for the good in life, a time to kill the pain in life

Anyone who ever kissed in the rain, knows the whole meaning

Du ger mig lugn efter stormen

Genom regn och sol har du hjälpt mig att hålla ut

Allt jag önskat kom tillbaka till mig om igen

Här är jag, och jag glömmer aldrig det du sa.

Chasing your shadow moon and the water

Den fjärde vågen inifrån min själ, en våg av kärlek utan svek och skäl

Sometimes you wonder if this fight is worthwhile

Every time you leave the room I fell I’m fading like a flower, fading lika a rose, beaten by the storm

Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten, känna tro igen

Lay a whisper on my pillow

I’ll feed your heart and blow the dust from your eyes

Ännu blåser vindar som stillar sig till ro

Du finns kvar, och jag minns dig som den vän du var

Du lilla sparvöga, flyg över ängarna, dröm dina drömmar



Det är skillnad på ko och ko!

Bondelivet 2019 Posted on Thu, November 28, 2019 21:00:37

I måndags var vi hos di gamle. Familjen skickades hem och jag stannade kvar, då jag skulle på en akupressurbehandling några kilometer därifrån och inte såg det lönt att köra “hem om” för den dryga halvtimmen innan jag skulle iväg igen. Dessutom en omväg på nära fem mil, nu en direktlinje på fem kilometer.

Fick en stund över med andra ord, och nyttjade den till att spela in Morfar. “Gårdens historia? Tar tre minuter!” Nåväl, han har väl kanske ingen riktigt nykter tidsuppfattning alltid, men det tog ganska exakt en TIMME och tre minuter. Sen trodde han att jag stängde av diktafonen, och han kom på något annat – en sådan, för en åttiotalist, simpel sak som elen. Och jag hade ju inte stängt av, så där gick en kvart till (Tänk så lycklig jag är! Och tänk vad mycket nytt jag fått höra under dessa timmarna!)

När vi kom ut i köket igen, påpekade jag för Mormor att det är hennes tur nästa gång. “Va? Men jag är inte färdig”, kom det från Morfar. “Jag har mer att berätta!!” – Så han ska få en stund till i det snaraste. Känner dock att jag fått ut “det viktigaste” från honom, så ska gå emellan med Mormors historia medan tid är. Vilken skatt för framtiden!

Så har traktorn nu gått trettio timmar i vår tjänst…

Några kossor är klippta, inte alls kul då saxen inte vill i år. Bara tuggar. Tur jag har snälla kor. Sparar kokvigorna till sist – de som aldrig är klippta och jag inte vet något om. Fjolårets sparkade kor kom tillbaka till mig som avräkning från slakteriet igår.

Det och utbetalningsbesked från EU. Äntligen kommer alla pengar man legat ute med under året. Äntligen lite lön och tid att andas ut från de bekymmren i alla fall.

Men när jag klippte nu, insåg jag att jag råkat sätta en 50%-ig mjölkko (En av de äldsta dikorna födda här) jämte en av de fetaste herefordarna jag har. Ska också påpeka för icke-bransch-folk, att det är två totalt skilda kroppar på mjölkdjur och köttdjur. Rent krasst brukar man säga att när en köttko ser mager ut, då är det illa. När en mjölkko ser fet ut, är det riktigt illa. Det är två helt olika linjer, och de sätter fett helt och hållet olika. Något att ha i åtanke. Men visst kan det se illa ut, för en med ovana ögon. (När vi var på Wapnö i somras var min kommentar “Oj, vilket jättefint hull de håller korna i, de ser ju inte ens urmjölkade ut!” – Och kort därpå frågade guiden samlingen om de tyckte korna såg magra ut och ett rungande JA hördes…)

En ko som inte lider av undernäring… Inte kan man skylla på ullig päls heller, när hon är nyklippt.

Näst på tur tittade långt efter mig när jag började fippla med skären istället för att klippa henne. En högbent rackare, grannarna är betydligt lägre!

Femton djur klippta, och en välpackad pälssäck. Årets Skitlisa ser ut att bli 140. Hon kunde väl ligga lika fint som de andra trettionio kan tyckas….

När jag släppte iväg kvigkalvarna drog de längst bort på gärdet, råkade inse att det fanns större flickor på andra sidan vägen där. Fem vägrade komma efter mig till tänkta hagen, så då struntade jag i dem också. Ett dygn senare stod tre av dem och skrek efter sina små systrar på andra sidan vägen och släpptes över. De andra två är fortfarande blåsta.

I början av veckan kände jag att de måste över, så släppte över ett gäng andra, för att få en större gruppa att hantera och de där två, som varit rejält avvaktande, inte skulle känna sig hotade. Efter många om och men, fick jag erkänna mig besegrad, fösa ut hela ligan på vägen och gå där med dem – en av de där två vågade ju inte blöta ner fötterna i hålet i stengärdesgården, så de kunde vandrat i hage och sedan bara korsat vägen…

En annan dag fick jag nypa åt kulorna på tunnan så den skulle hålla fokus på arbetet… Skit som inte gör att vacuumpumpen går ordentligt. Alltid lika spännande att vingla runt längst där uppe och försöka rengöra. Dessutom få det tätt sen så det inte drar luft…

Fick ett spännande samtal igår också – utvald gård för djurskyddsinspektion nästa vecka. Det har jag aldrig provat innan. Vem vet – jag kanske får passa mig…!

Idag gjorde snickarna rätt i att inte komma till taket. Själv passade jag på att åka en runda till stan.

Så mycket tak, och så lite tegel… Jag såg framför mig hur man skulle kunna gå torrskodd här ute efter takbytet. Nästan i alla fall…

Nu ska jag strax krypa ner. Måendet är inte vad det borde och vila brukar vara bästa boten.

Men Oj, vad har hänt här?? “- Ja busat mamma!” Nedan är hur det går när mamman vinner tävlingen om vem som får på sig nattlinne och blöja snabbast…

Trevlig helg!



Så var alla djuren hemma!

Bondelivet 2019 Posted on Fri, November 15, 2019 21:20:11

Igår fick jag prova på singellivet. Det vill säga att jag var övergiven av drängen som för ovanlighetens skull var på vift.

Tvättade klart de sista båsarna som tänkt och lastade sedan upp lite slaktdjur inifrån. Planen var ju att slaktbilen skulle kommit vecka 43, men den lyser med sin frånvaro. Och plötsligt hade jag ju ingen plats inne till mina sparade kor heller då… Slakten skulle varit väck. Så nu fick de ännu en chans att få ströva fritt på de vissnande ängarna. Föste på fyra kossor, släppte ut dem till de andra och när de rusat ett antal varv gick jag in på auto – räkna. Och hur jag än räknade fick jag bara tretton… Jag BORDE ha fjorton. Tills jag kom på att jag glömt en ko inne!? – En kossa jag sett betäckas i mitten av juni som nu stod med stor saftig mens i lagården. Skitkul… Men nån får man ju räkna med går bort. Så är det ju. Synd kanske att det var en äkta hereford och förstakalvare. Men så är det ju alltid. De man vill spara händer det nåt dumt med, och de man bara önskar livet ur överlever allt.

Det femte hjulet, förlåt, kossan.

Den där kvigan fick jag ta in i juni. Skydde inga stängsel och var stirrig som tusan. Här har jag precis klivit in jämte henne och tagit av halsbandet. Och jag hade ett smärre helsike att få henne att ställa sig upp.

De två korna som blivit ståendes i box den senaste veckan bands upp och maken har svetsat febrilt i grindar och ränngaller.

När man flyttar djur själv får man satsa på koppelträning. Att går före och tro att man kan dra dem dit de ska…. Det finns säkert såna, men jag är inte en av dem. Repet jag använder är typ tio meter långt, så det blir ett stort nystan att hålla i handen, men ALDRIG runt handen. (och bara titta på det ljusa taket!=))

Det finns tillfällen då man ska ljuga, och så finns det tillfällen då även jag inser att man inte ska försöka. När maken kommer och småroat frågar “Glömde du lyfta kreaturskärran innan du rullade iväg…?!”

Avslutade gårdagen med att plocka in en förrymd  ko från andra gården. Han vågade inte ringa – utan jag fick bara ett sms. Antagligen var jag alltså rätt otrevlig när han ringde dagen innan… (Förlåt!)

Jag startade denna fredag som friställd från lagården för förmån för tandhygienisten. Och ja. Det var ett elände, så jag är välkommen tillbaka. Om tre år! Måste vara min grönsaksrika, fikafattiga kosthållning som gör’et – – –

Hem och iväg efter djur. Och såg en kalv ensam ute på åkern. Visade sig vara ickebefintlig ström i tråden men det tänker jag banne mig inte åtgärda nu!

Faktum var att det gick så himla bra idag, att lagom till mörkrets inbrott fattade vi beslutet att hämta de sista åtta också. Så 49 djur har vi tagit hem idag, skiljt av, sorterat, hivat ut de förhoppningsvis dräktiga kvigorna och bundit in arton kor. Installning 2019 är klar! Alla djuren är hemma.

En blå hink med foder!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! (Man ska inte äta upp barnens fredagsmys hörru!)

Och jo, jag har valt att även i år binda in mina kor. Trots årets fodertillgång. Det tar lite tid att klippa korna, men ack så smidigt det var i vintras – de bajsar där de ska – i rännan, och inte mitt på båspallen och sedan ligger i det… De äter upp det de får – ensilaget ligger inte utdraget i ovan nämnda gödsel och får skottkärras ut på gödselplattan. Och vilken djurkontakt det gav! Förvisso rätt rejält arbetssamt vid kalvningen, men samtidigt väldigt roligt. OCH JAG SKA INTE SKOTTKÄRRA UT TRE TON PELLETS I VECKAN!!!!!! Inte ens ETT TON!!!! De får leva på ensilage. Plus att jag kan ransonera lite på de fetaste damerna, för det kan behövas.

“Nu gå vi å fika mens de dra hu’et å si”. Hon fick stå där och fundera över livet medan vi hämtade nästa lass. En av få som bangat för ränngallret i år.

Fullt vare här!

Oavsett har detta varit en väldigt rolig period trots allt. Inte ett enda springsteg har jag tagit för att få stopp på smitande djur (sen att jag har fått springa undan för att de varit alldeles för närgångna behöver ju inte tas upp nu). Djuren har nämligen kommit till mig. Lätta att stängsla in och relativt smidiga att lasta. Backat intill kärran och låtit korna gå av en och en för halsband och båsplats. Två stycken småkvigor har lyft fötterna när de tyckt jag varit för hetsig mot dem. (Eller kanske när jag råkat glömma att meddela min närvaro) Ingen har träffat. Det är de lugnaste djur jag någonsin haft, stort som smått och det känns rent ut sagt jäkligt bra! Jag har lyckats med ett av mina mål. (Sen att problemet legat i att djuren inte rört sig alls är även det ett annat forum). Etthundratrettiosju djur har jag haft på bete i år. Alla har åkt kärra minst två gånger. Det Måste strula nånstans. Procenten är fortfarande extremt låg.

Tänk sedan vilken lycka att efter detta dagsverke få sätta sig direkt vid dukat bord! För drängens fru har inte bara tagit hand om flickorna hela dagen, utan även ordnat middag till oss alla. Vi är bortskämda. Bara erkänner. Men ack så tacksamma.  

Hon har en likhet med pappa – uppenbart väljer de för ointressanta böcker;P

Ikväll är det grabbkväll – de ska titta på när några dårar jagar en fläckig boll på en stor gräsplan. Med andra ord ska jag ta boken med mig till sängen och kura. Och så ska jag skicka in mitt bröd i ugnen – råkade hitta en deg i kylen. Så får se om det blir lika bra som sist – den limpan åkte iväg till en gruppfika och kommentaren var “det godaste bröd vi ätit” så jag får baka ett till och se om det var sant!

Ikväll ska jag somna ovaggad!

God natt och Trevlig helg alla!



“Det gick kanske lite fort…”

Bondefamiljen 2019, Bondelivet 2019 Posted on Thu, November 14, 2019 12:04:08

“VAR ÄR MIN TUMSTOCK?? Det ska ligga en tumstock OCH ett måttband i min låda. ALLTID!!! Och nu är båda borta! VAR ÄR MIN TUMSTOCK??” – Jag vet Mamma, jag hämta!! – Ja, vad ska man säga?! Och vad skulle en möbelhandlare säga om nån kom in med en beställning på ett skåp med mått på 27 gånger 15 gånger 138 minitamponger?!…;P

“Klockan är sju och det blir nyheter…!” Det är inget jag uppskattar att höra på morgonen. Det innebär att jag legat under kudden minst en kvart för länge… Mötte sonen i trappan där hans första ord var “Har du glömt att väcka mig idag?” – Nej, jag har glömt att väcka mig själv…

Godmorgon onsdag. Och dagen “avslutades” med “Hej Åsa, det gick kanske lite fort förbi, men jag är rätt säker på att du hade en ensam kalv ståendes på åkern…”

Ibland funderar jag på en sak; Hur låter jag i telefon? Jag är en sån som sparar ALLA tänkbara nummer. Det KAN ju vara bra-att-ha. Nångång. Men allra mest för att veta vem som ringer mig. De flesta okända nummer bemöts med hög grad av misstänksamhet. Garanterat nån säljare. De ger jag inte mycket för. Vill jag köpa nåt, kontaktar JAG.

Sen kanske telefonboken ser lite intressant ut, många namn är följda av “i” eller “på” och ett byanamn eller gårdsnamn (joodå Hans, precis så är det!) Man kan även hitta kontakter som “Gris”, “Foder” och “Ruggugglan”.

Några av kontakterna används varje vecka. Några samtal inleds med “Nej, ingen har dött, det är inte därför jag ringer…” (Då vi insåg att enda gången det ringdes oss emellan var vid dödsfall eller andra tragedier). Sen finns det ju de kontakter där samtalsämnena kan variera mellan hur man skarvar ett elstängsel med en BH, vilka kommande investeringar som ska göras, svensk byråkrati, eller frågeställningen om man ska ha dubbla tvättmaskiner – eller två hushållerskor (jag höll på det senare!)

Sen kan det ju då ringa andra, inlagda nummer, som bara och enkom ringer mig av en enda anledning – problem. (Och jag uppskattar det!! Det är inte så jag menar. Jag älskar folks engagemang och välvilja att berätta om det är djur ute eller intrasslade i nåt – jag kan ju inte vara överallt och snabba varningar brukar ge bäst resultat!) Men vad hörde denna stackaren när jag svarade igår? Uppgivenhet, irritation, normalitet? Det är ju (tyvärr) inte så att jag jublar när jag vet att det strular någonstans. SÅ, till er som är snälla och meddelar mig vid problem – ta inte min aversion personligt, för det är garanterat inte ert personliga samtal jag ogillar, utan budskapet. (Och vem skjuts oftast? – Budbäraren)

Den där nosbågen har jag haft mycket nytta av!

Kalven puttades in under stora protester. Samma kalv som varit ute flertalet gånger i sommar kring andra gården. Han ville inte och jag höll på hur länge som helst i min mörka, dimmiga ensamhet. Dock hade det tagit en kvart från det att jag lämnade av barnen i brukssamhället tills jag lämnade den andra gården med kalven på rätt sida stänget, men ändå.

I det senaste inlägget hyllade jag min vågbur/behandlingsbur. Dagen efter la jag ut en film på instagram om hur det verkligen såg ut här. Med flertalet kor som vägrade gå in, jag satte på halsband ändå och så gick vi… Jaja, men det lät bra!

Denna vecka har vi hittills hämtat hem kvigorna från skogen. Bokstavligen från skogen då två kvigor försvann från grindarna och återfanns snabbt -tack vare ett samtal.

Slaktdjuren hemma, (med bokad hämtning v 43…) där fem av tio gått kvar med sina kalvar, avskiljdes under högljudda protester. Tillräckligt för att två av dem skulle återfinnas i grannens trädgård femhundra meter bort vid åttatiden på kvällen. Satmaran som ledde tåget är inlåst i uteboxen. Uteboxen som tömdes några timmar tidigare då samtliga kvigkalvar vägts och fått svansen klippt före utsläpp i hage igen.

Idag kom flertalet kalvar och mötte mig när jag kom med spannen. Vilken fjantig lycka!

Idag ska de sista båsarna spolas rena, det ska förberedas inför morgondagen då 41 djur ska hem och lördagen då de sista åtta ska återvända till gården. Sen har jag åtskilliga kilometer stängsel att riva, men det blir en senare historia.

En tredje historia kan ju vara att köpa foderhäckar från Kellfri… Klart att de mår dåligt av att det står en tjur i den, men om bogstöden hållt hade han aldrig kommit i. Senaste veckan har tre stycken brutits av. Kul när man köper nytt.

En tidigare historia är att den minsta blivit nappfri. Ofrivilligt. Lägger man en halvtimme mitt på dagen med att gallskrika efter nappen får man två alternativ: Skärpa till sig så man kan få nappen till läggning, eller slänga nappen. Svaret? “JA HA MIN NAPP NUUUUUUUUUUUUUUUUUU!!!!!!!!!!!!!!!!!!!” Så soptunnan fick dem.

När hon kommit till sans var det annat ljud i skällan: “Mamma, vi kan köpa nya!” (ALDRIG), men sen kom funderingen. “Ingen napp till Tomten… Ingen napp – inga paket?!…” Tomtebebisarna skulle få napparna, det har vi pratat om länge. Och får tomtebebisarna nappar, så får ju barnet nåt fint av Tomten?! – Lugnt, sopbilen kommer att lämna dem när han hämtar sopor hos Tomten, och den allsmäktiga Tomten vet att de kommer från dig, så du ska få nåt fint ändå som tack. (Visst får man ljuga lite för sina barn? – De lär ju ljuga i vissa åldrar de också!)

Detta har dock lett till att den lilla sover sämre än någonsin. Många uppvak och svårt att komma till ro.

Detta har i sin tur lett till orolig sömn hos en annan – för inte kan väl flertalet vrålande djur på gården bidra?! – med frossa och halsbrännan som står långt upp. Efter helgen lugnar det sig ur arbetssynpunkt.

Helgen ja. I helgen som var köpte vi vinterkängor till barnen. Skoja cykeldoja, men jag kände mig inte redo för storlekar på 27, 32 och 38. Visserligen går det fort tills de fyller 3, 6 och 9, men… men… Var är mina små barn?!

Fick igång snurran i brunnen igår. Senaste tidens regn har luckrat upp svämtäcket, så det tog en halvtimme innan brunnen var upprörd. Nytt rekord. Nåt år har det tagit flera dagar.

Detta leder också till lite åldersnoja mellan varven. Inte för min skull, men ju äldre jag blir, så inser jag att även många runtomkring mig blir äldre. Och såna “som alltid varit gamla” är ju det nu, fast på riktigt! För hjälp vad mycket gamla människor jag har omkring mig. Som betyder så väldigt mycket. Plötsligt kommer en insikt om att de inte alltid kommer att finnas, även om de alltid funnits! – Såna funderingar kan man gå och roa sig med i brist på annat… Och försöka ta in vidden och lyckan i att ha dem och fått ha dem så länge som jag har. Ta vara på tiden!

Mycket, mycket märkligt ljus igår eftermiddag. Men på ena hållet var det vackert.

Nu ska jag tugga i mig det sista av min sena frukost – kan nog hoppa lunchen idag – och se till att ta mig ut och greja lite.

Ha det gott.

Ps. Den där snickarglädjen var inte långvarig – de kom, såg och försvann…



Första drabbningen gjord

Bondelivet 2019 Posted on Fri, November 08, 2019 09:05:35

Nu har jag tvättat. Och tvättat. Och tvättat. Och slagit ut ljuset på grund av fukten. Fast bara över foderborden i den “nya” lagårdsdelen och bara över natten i gamla delen.

Oavsett blir det ljusare. Taket var riktigt illa. Får väl erkänna att jag inte är mer än människa heller, så jag tvättade inte 2017. Husbygge, renovering och bebis. Orkade inte! 2018? Tja, om inte torkan knäckt en hade det inte varit nån hit att tömma brunnen för att tvätta lagården. Så behov fanns, bara att erkänna! Har bara dragit över foderborden några gånger och lekt diskmaskin till djuren, men det hjälper ju inte på taket! Sen tror jag att hetvattnet gjort en del också, mot kallvattentvätten. In i dimman bara.

De senaste gångerna jag tvättat tak har vi riggat den lilla byggställningen. Det är värt den, konstaterade jag efter att nu ha nyttjat en hederlig trappstege.

Det sliter på axlar och nacke. Huvudvärken har pulserat sedan första dag. Nu har tvätten avtagit, värken likaså.

I veckan kom äntligen snickarna. Eller äntligen och äntligen. Det är ju inte mina bekymmer om det blir nytt tak på gårdens stora hus eller inte, men ändå. Det har talats om byte i två år nu. Så bara att erkänna – det händer att jag tar traktorn hem från jobbet! Via trädgården… Hur gör folk som varken har traktorer eller tomt stor nog att köra i. Det måste ju underlätta väldigt för alla att bara kunna dra in och lasta av en komplett byggställning med pallgafflarna?! Det är helt klart smidigare att ta hand om en mindre tomt livets alla andra timmar, men det är ett annat kapitel. (och jag tog traktorn till jobbet dagen efter:P)

Igår tog vi ett idiotryck, drängen och jag, och hämtade hem 44 djur från ena byn. Rigga en fålla, vandra över mossen, hämta djuren och vandra tillbaka med dem. Fick i alla fall in 43/44, lite svinn får man räkna med! Och kom sedan på den briljanta idén att dela in djuren i fållor i fållan. Allra mest för att faktiskt kunna räkna och kolla att alla var med, de står liksom inte två och två i fina led…;) Men också för att slippa dra runt på alla djuren vid varje lastning! Ska jag fortsätta ha så stora grupper ska jag ta med mig denna lösning!

De där ville inte följa med mig hem! Jag frågade!

Hem och lasta av en och en. Kor in i lagården via behandlingsburen (älskar den, för halsbandspåtagning, trots att djuren knappt bryr sig) och kalvar till uteboxen. Nu är det tutiluren!!

De har vuxit på åtta månader, flickorna!

Om det har undgått någon så har jag extremt hårda krav på mina djur. De ska följa mig, vara lätta att hantera och de ska vara lugna. – Jag har lyckats! Klapp på axeln! MEN det vore ju jäkligt bra om de rörde sig ALLS!!!!!! För det gör de inte. Får nog lägga till den punkten på kravlistan – ska gå att rucka lättare än en pansarvagn utan hjul med handbromsen i.

En kokviga insåg att hon var livrädd för gallret över gödselrännan. Jag band henne och tänkte “nästa ko som går förbi trycker väl till henne i röva så jag får lite assistans”!? Knappast. Nästa ko stannade och nosade, för att återgå till att konstatera att det var under hennes värdighet att skuffa på småflickor. (Fan vad jag önskar att jag hade en trehundra kilo att sätta till med axeln ibland!)

Efter några försök flyttades kokvigan ur vägen, till “gamla” lagården, så de andra kunde gå. Där stod hon ett par timmar innan hon plötsligt hade gått in.  

Fram till fyra går det bra, sen blir det kolsvart direkt!

Tredje lasset fick vi bara hiva av, korna står kvar i box så det är dagens projekt, och hämta det fjärde och sista medan vi såg handen framför oss.

Så låter vi maten tysta mun! Blir lite mer hemmajobb, men förhoppningsvis vet jag var de är. Och när man är klar, så är man klar.

Glad att vi körde djur igår. Idag piskar regnet mot rutorna. Risken för snö och modd är hög, och djuren hade inte klarat sig utan mat över helgen.

Sitter just nu inne och väntar på att den minsta ska vakna. Den snälle maken och dottern skulle ut och inspektera och passa på att utfodra.

Tre av mina hjärtan.

Skittråkigt på årsmötet med biföreningen i måndags. Efter tio minuter segnade hon ner i min famn, lades på en soffa vid fikat. Reagerade inte när skor och jeans krängdes av för en blöja och pyjamasbyxor, men tittade upp ett par minuter i bilen…

Ja, jösses vilka bilder det där gav! Jag tror det vore en upplevelse nog att se GW göra kullerbytta utan skokartong! “Hit med flaskan” av Emma Knyckare – boktips från mig till er.

Har en hel del projekt för dagen. Djuren borde kräva en del. Men har samtidigt tre barn i skriande behov av vinterskor. Barn eller djur, vad ska gå först?! Ständigt dilemma…

Ha en go helg hörrni!



Strömt vatten, men ingen ström i vattnet?!

Bondelivet 2019 Posted on Wed, October 30, 2019 22:22:09

Lycka är att ha ett kök stort som en bowlinghall! Och Snobben hejar på.

Vet ni? Idag har jag stängslat det näst sista stället för året! Och jag har sån god lust att kräkas på allt vad stängsel heter. Fan vad trött jag är på stängsel.

Fick inviga min kabel under vägen som råkade hamna där samtidigt som den grävdes av för nedläggning av fiberkabel. Det funkade!

En tröst eller vad man kan kalla det är att jag har stora områden inhägnat. Så i stort sett allt material jag har är ute på vischan, men jag ligger inte efter med nån rivning. Det har det inte funnits utrymme för!

Har likväl ett par tusen stolpar att samla ihop inom några veckor. Och ett antal kilometer tråd att rulla upp…

Förbereder för vintern och nuvarande köldknäpp. Välter vattenbaljor och tömmer överblivet vatten från tankarna. Fick dock en liten chock när jag kom tillbaka från beteskollen…! Vacuum, så bara att försöka skruva av locket och ta ett steg tillbaka medan tanken pös upp igen.

Höstlovet har firats in med Hela Hallen Gungar – en sporthall full med hoppborgar. För lillan och mig blev det istället ett besök hos di gamle och Bokbussen. Mormor hade fått städsug i det fina höstvädret och gått “med kissen (???) i taket”. Den lilla… Tja, hon hittade ett annat användningsområde:

Igår fixade jag en del i hos tjurarna. De stängdes in – igen – och det som betades i somras blev av med stängslet. Och nog för att SMHI varnat för strömt vatten, men ström i vatten är ingen hit. Tjurarna hade gått iväg (inom hägnet) pga dålig ström. Men så fort jag kopplade bort det som agerat vattenhåla i ån i sommar, den numera väldigt översvämmade ån, sa det skjuts upp i utmatningen. Och jag som använder näven som strömmätare blev abrupt påmind om mitt hål i stöveln och därmed blöta fot. Fick knyta ihop trådarna ståendes på ett ben. Nån självbevarelsedrift har man ju!

Borde ju ha en mindre överfartsväg här. Jag var inte sugen på att prova hållfastheten. Eller min balans!

Båda hörnen i soffan var upptagna när jag skulle kura ner mig med boken. Så det fick bli sängen för min del. Hann ju dock knappt ner innan Selma anslöt.

Hann ur sängen idag innan katta ockuperade kudden i alla fall. Man får vara glad för det lilla.

Hur många ägg på ett recept?!

Fått ett nytt uppdrag av dottern – baka bröd med mindre hål i! “Det går ju inte att bre dessa!” Istället får nattens utmaning bli surdegskanelbullar:



Senaste veckan… 8, 14, 41 eller 44. Hur många djur har jag?

Bondelivet 2019 Posted on Sat, October 26, 2019 18:59:32

Hade en flicka som var väldigt taggad för att få vara med på älgjakt i fredags! Lillfisen skickades in till grannen och sen fick jag greja på där ute.

Helgen då? Jo, den blev lugnare. Men visst fick jag totalt hjärtsnurp när det ringde och samtalet inleddes i stil med “djuren där på sjökanten…?!” Men det handlade om älgjakten. Var djuren borta (!!!??) skulle de släppa hund igen, var djuren kvar (förhoppningsvis!) blev det istället drevkedja. Skönt med förståndiga medmänniskor. (Om det nu kan ses förståndigt att gå skallgångskedja och tjoa och tjimma…?!)

…så vet man att det är lördagskväll…

“Ja mysa Jobben!” Frågan är om Snobben är lika övertygad?!

Söndagen tillbringades hos di gamle, och vi tog oss en tur till Amerika och kikade. Dålig idé dock utan regnbyxor och i gympaskor… Storflickan gick i egna tankar och när skogen öppnade upp sig för inägorna, sa hon: “Här är många träd. Tänk om vi kunde hugga ner några och bygga ett hus här (pekade). I så fall kunde vi gå till Mormor och Morfar alldeles själva precis när vi ville. Det skulle vara jättekul!”

Den förnuftiga storebrodern kontrade: “Men då får vi ju inte bo så nära ‘Drängen och Fru’!”

Systern: “Vi kunde nog hugga lite träd här på andra sidan vägen så kunde vi bygga ett hus åt dem också!”

Ibland undrar man verkligen vad de där små funderar på.

Ååå hopp över pölen till Amerikat!

Sista dagen med måndagsprao tillbringades med stängslig. Gick med kvigorna genom skogen en bit till nästa bete, rev där de varit och åkte iväg till ett annat ställe och rev. Hängig prao gick hem tidigare och jag fortsatte stolpa årets sista bete för kvigkalvsgruppen.

Man kan ju ha sämre utsikt från arbetet! Och nedan visar ett litet bi att det inte är vinter ännu.

Veckan har fortsatt med stängsel. Nåväl, ena dagen gick hela förmiddagen sittandes vid drängens köksbord (men vi klarade upp ett par punkter samt bytte en taklampa!) Och när jag väl tog mig ut stod grannen på vägkanten, så blev det lite prat där också, innan jag kom igång och en annan granne stannade till med bilen.

Han kom hemdragandes med en massa svamp. Äääääntligen klara, sa jag. -Nja… Jag har en kasse till….

Tisdagen bjöd på en spaghettigudstjänst – dagens barngrupper avslutades med en andakt och därefter bjöds det på spaghetti och köttfärssås i församlingshemmet. Bonus att en av mina favoritpsalmer sjöngs. Det är så sällan den är på tapeten den gången om året jag är i kyrkan…

3x katt och jag ska gå och lägga mig. Undrar ständigt vad det är för fel på makens tomma halva av sängen – han sov på soffan tills den lilla väckte honom vid fyra.

I onsdags kom dippen; På morgonen hittades katten Abbe hängandes på ränngallret och visade sig ha bruten rygg. Skitkul att ringa ägarna på morgonen… Avslutade dagen med djurvaktsuppdrag och hittade ett årslamm halvdött. Hade inte sett något konstigt på morgonen, och hon hann dö helt innan maken hann komma till undsättning. Alltid tråkigt när djur dör, men ännu värre om man har ansvar för någon annans djur och de dör. (Jag fick inte alltför mycket skäll av ägaren dock. Får se om jag får vidare uppdrag. Jag har ju som minnes papper på dålig rutin och tillsyn…;P)  

Rev ner ett knippe hö ur högen för att ge fåren, och hittade en äggömma!

Betesdjur kan förekomma på vägen. Det är sen gammalt!

Kan bara erkänna att det känns väldigt bra att komma hem till balhögen! I år finns resurser. Mer än dubbelt mot förra året.

Torsdag morgon ringde det om kor i trädgården på föräldragården. Visade sig vara samma tre kalvar som jag mött där en gång tidigare. Trevliga småflickor trots allt. Väldigt stabila och till synes lojala.

Skickade in hela ligan i en av de mindre hagarna, och tillsammans med drängen lastade vi upp dem och körde ett steg hemåt, till den andra kviggruppen. Planen var att backa till skogskanten och gå med djuren över mossen, men vägen höll inte ens att backa på, så fick snällt släppa djuren mitt på gärdet och hoppas de följde med. Det gjorde de och väldans vilken hög det blir med djur när det är 44 i en flock. Det är djur över allt!

En grådisig morgon, men flaggan i topp. Gubben Pettson fyllde 81 och fick sitta så mycket i telefon för gratulationer att han inte hann ut till sitt nya projekt i det fina vädret: Hugga stortimmer för en ny skogsväg.

Väldigt fullt i kärran, men de gick på ett lass… Sen var det då transportsträckan för egen maskin.

Förra året vid ungefär samma tid kunde man kliva över rännilen om man hade hyfsat god vilja och väldigt långa ben. I år ska man inte tänka tanken.

Jag VÄGRAR!!!! rensa en enda svamp till!!!!

Frukostbröd, med mycket luft.

Med dagens syndaflod på ingång var det till att ligga på igår. Göra klart det sista stora området (tog ju aldrig slut med stängslandet där!!!!) flytta kvigkalvgruppen, riva deras gamla, sätta upp det på annan plats och försöka få med sig 41 tjurkalvsdjur genom skogen. Det gick jättebra, men jäklar vilken pärs det var. Första trettio meterna genom en röjning = massa ris i olika tjocklek och snorhalt. Djuren klarar sig, men min enda tanke var att 1. Inte ramla, och 2: Bryt inga ben. Upp på skogsvägen och nästa tanke – måtte jag klara att hålla dem bakom mig så jag får dem med mig in på anslutningsvägen. Annars fortsätter de framåt, gudarna vet hur länge! Det gick bra. Någonstans i bakhuvudet: Hoppas alla följde med ut ur hagen…

Jisses vilken drös! Tur det glesade ut sig efter femtio meter…

Ifall någon skulle sura ihop över blockerad väg kunde de ju fatta varför!?

Sista tjugo meterna kunde jag inte hålla dem bakom längre, så var till att stiga åt sidan och låta dem rusa. Precis när jag skulle stänga igen kom två kalvar skuttandes, så det var ju en himla tur att jag var lite saktfärdig… Sen började då utmaningen att räkna till 41 i klump. En svart, en vit och två ljusbruna. Resterande trettiosju rödbruna med vita huvuden… Aja, ingen har ringt i alla fall. Varken folk gällande djur på vift, eller diskriminerade kreatur.

Efter mer än tre års tankar och planering utan att komma till skott, lejdes det in folk som reste gårdslampan.

Trevlig helg! Jag har bara gått och drällt idag, så det känns som extra lyx att det faktiskt är en dag ledig imorgon också.

Jag försöker. Men inte säker på att mina spår överlever de stora kogrupperna jag har i släptåg:P



Next »