En ung bondes vardag

Stängsel, stängsel och åter stängsel… Känns detta igen? (Och kommer någon ihåg min lilla barkepisod härom veckan? När jag skulle sätta mig i jobbebilen en morgon hade det spökat tillbaka!)

• 

• 

Folk får säga vad de vill, men korna gör riktigt fint i buskarna! Och de som kom in förra veckan ser välmående ut.

• 

• 

Nåväl, en hel del tid har gått till andravåningen också. Där har lagts många långa och sena kvällar. Samtidigt har det gått ganska bra. För förutom lite hjälp av Mors B i januari, så har vi – jag och maken – snart fått ordning på hela alltet i år. Och detta i små stunder mellan djurfix, djurstrul, lantbruk, jobb, barn, vardag och det mesta däremellan. Är det konstigt att jag tog lite tvärslut nu ikväll?

• 

Haft ett par såna där trevliga nätter med bråkande tvååring. Men så här kan det se ut är de som har måsten och krav motvilligt lämnat bingen… Somliga har det bra. Och då syftar jag inte på de som saknas i bild!

En orsak kan ju vara att jag haft måndagspraoen också. Blir ett helt annat tempo på dagen då (mot vad Tant är van vid). En god hjälp är hon med stängsel. Även om det kändes idag som att entusiasmen dämpats något sedan förra veckan då hon insåg att det var åtta timmars stängsling idag också… Vem fan blir inte tji på det?

• 

Fickorna plockades fulla. (VEM har stulit påsen från min ficka??!) Sen fick fickorna tömmas i kepsen och läggas på en bra plats där den kom ihågs. Sen fylldes fickorna. Och SEN kom jag dit jag vet att jag brukar kunna hitta nån kantarell… En bättre stängselrunda alltså. Men man kan ju undra vad den stackars praoen tänkte…

• 

Förra året satte jag stängslet ute vid vassen, på andra sidan ”viken”. I år är det tack och lov alldeles för blött. Och så fick jag då bittert erfara hur fort en flatbottnad sjö ändrar vattennivå…

• 

Fyndade lite bakom hönshuset en dag också. Det var en smärre chock, men den lilla blev glad!

• 

”Ja ha många tosscha!” Och ja, det börjar vankas 2,5-årskontroll. Hur många ord kan ditt barn säga?? – På hur många minuter? kontrade maken. Språket som talas är Skärvhultamål. Får se vad den nya BVC-sköterskan säger om det;)

• 

• 

När barnen är i säng tänker man sig få gå på toa i fred utan diskussioner, knäsittande eller kramande. Där och då ser Kissen sin chans. Bara att stressa av alltså. Och sitta kvar en stund med nåt varmt och brummande på låren som lämnar halva bohaget kvar sen han lämnat. O mängder med småsår under byxtyget…

• 

• 

• 

Träd sägs ju ge harmoni… Vi lever på hoppet! Och tänk på ”färdigt” det blir direkt med lite lister. Maken lägger golv – många jävliga vinklar och vrår = hans uppgift. Tålamod efter uppgift. Jag kunde istället lägga fokus på att få upp just lister här och var. Tanken slog mig igår – Satan vad vi är duktiga på mycket, både han och jag. Vilka mångsysslare vi är! (Om man nu får skryta och det får jag!)

• 

• 

Denna skrift var precis vad jag behövde:)

Di gamle tittade in en kväll. Hade tomtegröt på spisen så erbjöd kvällsmat. Nix! sa Mormor. – Klart vi ska äta om vi är här! sa Morfar. En god lördagsstund gick till dem. – Med kvällsmat.

Maken åkte och hjälpte systern sin med bina. Barnen skulle i säng och di gamle lämnade. Mindre än en halvtimme senare ringde det – jag i precis lagom färd att få till en överjävlig tapetvåd med många olika längder och vinklar i ett. Och di gamles nummer. Vad hade nu hänt??? Många tankar hann snurra upp innan jag fick loss en näve och svara. Men det var Gubben Pettson som undrade om hans glasögon låg nånstans hos oss – för de var inte med hem. Låg på köksbordet här, precis som de brukar göra hemma hos dem. Tar det som ett gott tecken:) Ner med hjärtat och upp med tapeten.

Fick lite påpekande om text i bilderna förra gången. – Det la sig så fint som en underliggande text här hos mig, men vid publicering var det skrivet rakt över… Hoppas jag fick ordning på det. Nu har mina kategorier hängt med också. Vi får väl se var det tar vägen.

Jag ska snart i säng! Vad hittar ni läsare på med?

God natt.

Ny vecka. Ny månad. September. Höst. Ljuvligt. (Fast jag önskar kanske lite mer klara, fina höstdagar så jag kan slå av min nästa skörd snart…!)

Hinner inte med bloggen, nu går kvällarna till andravåning igen. Och nån minut här och var med nosen i boken för avkoppling.

I måndags ”skulle jag bara” springa över lite stänge, flytta djuren, stränga upp det drängen slagit i lördags och pressa. Det tog lite längre tid än jag tänkt, så hann bara med att få upp stänge, göra en fålla genom hela byn, få djuren över vägen och vidare till sin nya hage, och stränga upp.

• 

Pressningen blev i tisdags. Torrt, men få balar. Drängen kom direkt med balvagnen och samlade efterhand, och när jag var klar drog jag söderut och hemåt. Trodde jag. För mitt på vägen stod hela kalkningsekipaget och blockerade. Dubbla lastbilar med släp, en ledningsbil, en dragbil och så släpet med bulkarna som helikoptern tar med sig.

Var bara att snällt backa in på planen vid det gamla missionshuset och vrida av nyckeln. En man kom springandes och frågade om jag ville förbi, och helikoptern blev hovrande ovanför, i väntan på vad som skulle hända.

• 

Kör ni, tyckte jag. Jag kan lika gärna ta lunchen här och nu som på nästa åker. De gjorde tummen upp och tjugo minuter senare rullade konvojen vidare till nästa plats. Utom den ena lastbilen då, som stod på vägkanten och jag skulle krångla mig förbi. Och precis inse att jag visst har en liten åkerlapp bortanför också. Så ner på den, betrakta drängen som for förbi (”Jag var hemma före pressen!!! Det har nog aldrig hänt förr!!”) Och eftersom nerfarten till åkern är både brant och snäv finns det bara ett alternativ ut med mitt stora ekipage – samma väg som jag kom in. Så ännu en gång förbi lastbilen, denna gång med bale på och i pressen, backa runt vid det gamla missionshuset, och rulla hemåt, förbi lastbilen…

Hade trott mig ha hela kvällen i pressen då jag inte fick nåt kört i måndags, men var klar redan strax före sex. Vilken lycka!

En dag samlade vi ihop avelstjurarna, jag och drängen. Det var nästan pinsamt smidigt att få ihop alla fem till hjorthägnet. Men skönt när det är så. Himla smidigt att kunna ställa en spann på åkern (om det ens behövs). Djuren samlas kring den och jag kan dra en tråd bakom dem för att minimera utrymmet. Det mesta av åskskurarna missade vi också!

• 

• 

• 

• 

Insåg att det nog började vara dags att byta ut regnkläderna på dagis… De började bli korta i rocken…

För jisses vad det åskat och regnat i förra veckan. Men en väldigt vacker kväll på sjön fick vi till. Premiären faktiskt. För barnen och mig, om man bortser från min och makens utryckning förra våren när vi fiskade kalv…

• 

• 

• 

Stängsel och stängsel, och så lite fix där uppe. I fredags åkte vi och köpte golv och tapeter – ursäkterna är få nu.

• 

Invigde sonen i att spackla hörn. Bara älskar att han hade sin Övningssnickrar-tröja på sig!

• 

I lördags var vi på välkomstmiddag för syrrans nytillskott, kallt och ruggigt hemma, stekande hett i södern. Toppen, tyckte ungarna som fick chans att prova poolen.

• 

• 

Söndagen tillbringades med att byta djur på ett ställe. Peppar peppar, så har det hittills bara strulat med två kor i år. Väldigt synd att båda dessa kor gått på samma ställe. Bara dessa två kor med sina kalvar. Ena kossan har blivit rejält halt – igen – och den andra fått ett stort sår på sin ena spene som behöver tillsyn. Så plockade med två kor med kalvar hemifrån och bytte på stället.

• 

Tjejerna fick inte följa med i traktorn, som brorsan, så de stod så fint och väntade på att pappa skulle bli klar och komma in igen.

• 

Ett eftersläntrande svalbo har trillat ner från ventilationsluckan, så för att undvika att de trampas ihjäl på golvet…

• 

…Så har de fått flytta upp på en dunk.

• 

Igår hade jag prao. Riktigt roligt, för det vara bara ”spotta i nävarna och köra på” -mentalitet. Och jag måste erkänna att det är längesen jag fick så mycket stängsel satt och rivet på en och samma dag.

• 

Djungelkossor

Lägger ut en inbjudan här också. För er som inte reder ut sonens skrivstil (”Jag skriver det i skrivstil då det blir lite extra fint!”) lyder det som följer:

• 

”Mamma fyller 30! Vill ni fira är ni välkomna hem till gården på drop-in from kl 16 lördagen den 5 oktober. Osa senast 20/9. Ps. Inga presenter men gärna något gott till fikat, eller ännu hellre en frysbar middag för fem pers.”

• 

När jag var liten hette min gosekatt Gräddnos. Ärligt stulen från min syster som muta för att jag skulle lämna hennes rum, har jag för mig. Nu heter min gosekatt Selma, och där hon ligger på armen, under armen mår vi nog rätt gott båda!

Jisses. Detta var mitt första inlägg i WordPress. Fick mail om att min blogg bytt plattform. Precis vimmelkantig av koncentration! Men det blir nog bra när det blir klart. Nu ska jag upp en sväng och måla lite lister.

God natt och hoppas ni kan läsa’t.

Vilken helg vi haft!

Dottern tyckte att grannen lovat ritt tillräckligt många
gånger utan verkstad, så i torsdags tog hon cykeln dit och bad om att göra slag i saken. Allt funkar som ursäkt för att få ge sig av på cykeln som hon äntligen lärt sig behärska.

I fredags eftermiddag gick vi bort och ungarna fick sitta
upp på varsin häst. Tror både jag och barnen hade tänk ett par varv på en åkerlapp
på den lilla shettisen. Inte en ritt i skogen där sonen släpptes med fria
tyglar – i flera avseenden!
Gick bra i alla fall, och ungarna var i sjunde himlen. Åtminstone tills efteråt
då sonen svullnade igen i ansiktet efter hästkontakten… Trist det där. (Var inte mycket sämre själv med extremt kliande ögon för att inte tala om näsan. Klipulver delux där!) Men det var ju kul så länge det varade!

Stå still och håll i här nu!

Drabbades av tillfällig sinnesförvirring i fredags också, så
vi började riva tapeter i hallen uppe. Bland annat ska vi frilägga och måla murstocken
som tapetserades in för drygt trettio år sedan. Men dessförinnan skurade jag köksluckor, och under vasken. Antingen ska man göra det där oftare, eller inte alls. Jag hittade äntligen alla disksvamparna i alla fall. Har inte kunnat begripa hur det kunnat vara sån strykande åtgång på dem…

Bara de inser att man inte ska riva tapeter till vardags – det mesta är ju nytt nu…

Maken tillbringade lördagen på andravåning även han, och på
mitten svidade jag om för att gå på ännu ett bröllop. Inte alla år man springer
på tre bröllop, och absolut inte två på en vecka! Men denna gång var det bara
ett tillfälligt gästspel. Som representant för gårdens grannar, och
igenkännande för verkstadsmekanikern.
Sonen var med faster och bowlade, födelsedagspresenten nyttjad. Det har bara tagit ett halvår, men ibland är transportsträckan lång. Det vet vi om någon.
God morgon, med både unge och svans, eller är det automatisk tandborste månne?

Idag har vi krämat ut bland det sista i Westernstaden. Varmt
och precis lagom öde.

Hem för en fika, jag smet till lingonskogen en snabbis och
maken tog barnen till sonens fotbollsträning. Mellan hemkomst och kvällsmat
fick det bli ett snabbt dopp i sjön.

Nu fika och sängen. Nä just det… Har ju en tvätt att ta hand om…

Späckad vecka väntar, ha en bra sådan alla!

Att i morse var det tjockt av dimma. På andra gården alltså.
Vill till att veta att det står ett hus där uppe!: Men så halvvägs uppför
backen hemåt, som genom ett trollslag försvann ridån och det blev tokklart.

Efter lagårdspasset blev en tur till kvigorna som jag åter
bygger relation med. Fuskat lite när de var ännu längre bort och det märktes
när de var på vift i fredags. Idag behövde jag dock bara sakta in bilen så kom de mig
till mötes. Härligt! Precis så det ska vara. Filmsnutt finns på @bondeniskarvhult.

Vidare till skogen, för nyfikenheten gav mig ingen ro. Jag
nämnde nåt om vägarna igår, och så även idag. Hur man benämner vägarna är ju
olika. Jägaren igår sa vägen till sjön, så jag körde ju till just den vägen.
Det visade sig dock att han menade första vägen, den som går upp till byarna,
där vägen till sjön ansluter senare. Inte sjövägen som jag tänkte. Men men,
lite pinsamt att torpskylten stod fullt synligt från nämnda väg. Den lär jag
aldrig missa igen. Som så mycket annat är det lätt när man kan det. Plusset att
irra runt var dock hela kepsen full av kantareller. Antingen är det ett enormt
svampår, eller är vi bara duktiga på att vara ute.

Hem för frukost där jag hann sätta en bröddeg. Kom på att
jag lovat barnen mackor med kantarellstuvning, men inget bröd fanns att hitta.
Lagom att slänga degen i formar och gå ut för att möta slaktbilen. Tvära kast på en dag, i detta liv jag lever.

Brukar säga att det är en speciell, vördnadsfull tystnad som
lägger sig när slaktbilen lämnar. Det blev extra påtagligt idag när han hämtade
tjugotvå tjurar, och lämnade endast fem djur kvar i lagården… Mina fina
tjurar…:'(

Jo, det tog emot att skicka så många på en gång. Samtidigt
går min produktion ut på just detta. Pengarna behövs och platsen krävs för
årets kalvar. Dessutom blir det en grymt lättarbetat lagård ett tag framöver. (Svalorna är på väg ut, bås och boxar står tomma så argumenten för att INTE tvätta lagården tryter…)

Bävar dock inför nästa gång han kommer – då är det kor som
ryker. Och de är ännu mer kompisar än tjurarna. De flesta har varit med ett bra
tag och vi har verkligen hunnit bygga upp en relation till varandra. Dessa
gånger är det lättare när det är ”problem” med korna. Dåliga juver
som kommer ge lidande vid nästa kalvning, dåliga klövar eller bara avvikande
beteende. Jag har en hög ribba på mina djur. De får En chans och jag tror det
är lika mycket för min skull som för deras. Men man kan ju inte bara öka heller.
Ska jag släppa fram några nya kvigor måste jag rensa bland korna, hur gosiga de
än är.

Jag också vid flertalet tillfällen påpekat min åsikt att man
ska sluta i denna bransch när man inte längre känner för det man gör. Så även
om det är jobbigt ser jag det som en ”friskhetstecken” att en
slaktbil inte går omärkt förbi. Jag vet ju hur fina djur jag lämnar ifrån mig,
och hur de haft det. Det är inget jag skäms för.

När bilen åkt var det dags att skicka in bröden i ugnen.
Familjen kom hem och vi tog en cykeltur för en fika. Tog sedan en tur med Tommy
också, så han fick sota ur lite i backarna.

Innan maken åkte iväg nu ikväll tog han och jag en liten
date och flyttade kvigorna från hjorthägnet till fårhagen och allt sly där.

Nu har jag en helan drös identitetsnummer att utrapportera
till Jordbruksverket för anmälan av slakt, så dags att sätta igång.

Innan vi kunde räkna ut vad den lilla menade med ”längipuffe”. – Vällingpulver, så klart! Burken stod inte på rätt plats. Burken som var bällingburk. Som blev O’boy-burk sen jag slutat med välling. Som åter blev vällingburk. Eller en burk med längipuffe.

Efter två dagars dräll, där den ena omfattade mest horisontellt
läge under täcket för återhämtning, och den andre med att gå igenom tre barns
garderober, lägga undan, plocka fram, tvätta upp och namnmärka, började det bli
dags att göra nåt vettigt. Med mycket hår till vardags, blir det inte mindre med X antal kilo hårsprej och bitvis rejält tuperat. Jag i söndagskväll. Trött och likgiltig. Jag i måndags kväll, utvilad, efter uttrasslat hår, rentvättat och fritt från tillsatser, och redo för ett nytt projekt i samarbete med LRF. Undrar vad Selma ville säga!?

Och om jag gjort något vettigt idag vet jag i och för sig
inte, men det har varit en blandad dag!

Startade norröver hos mina snabbflyttade kvigor. Mötte tre damer som skulle på milavandring genom skogen. Och fick den
roligaste/dummaste frågan på länge: ”Har du din telefon med dig?” (När
har jag INTE min telefon med mig? Det är ju nästan så den ligger på duschhyllan
när jag är i duschen! Och ja, det är både osunt och hemskt!) ”Kan inte du
ta en bild på oss och lägga ut på ditt Instagram?”

Varsågoda! #tanterkanförekommaiskogen (Fick mms senare när de var framme, så behövde ingen efterlysning!)

Hemma tömdes tvättmaskinen och laddades på nytt. Ovan nämnda
telefon fick agera jourterapi en lång stund, så boken fick ingen uppmärksamhet
över den långa frukosten, tätt följt av förmiddagsfikan. En bit som jag följt i några år. Betesvall före stormen Gudrun, då storskogen låg som plockepinn över taggtrådarna. För fem sex år sedan satte vi nytt stängsel runt och släppte in djur bland de två, tre meter höga buskarna. Idag syns inte ett löv. Inte en enda gång har röjsågen gått där.(Vi skulle ta det ”sen” och nu känns det inte längre lönt) Djuren har knaprat pinnar, skadat dem så de torkat och trampat ner dem. Ett arbete som är klippt och skuret för betesdjur. Men ät inte kött för all del, naturen sköter ju sig helt självt så vi får våra vackra, öppna landskap…?? Nedan kommer en annan bit jag tänker följa. En småsnårig hage som gallrades rejält inför fibergrävningen på försommaren. Stått utan djur nu i cirka en månad, och slyet har tagit överhanden.

Åkte ner till andra gården för att flytta tillbaka kogänget
bakom lagården med hopp om att inte möta dem ikväll på landsvägen, och kika
över stänge inför kvigflytt. Sen var det inspektionsrunda av återväxt och
grisskador. Ja, och så fick jag ringa veterinären för en avhorning också; Mina
nubbar växte både fort och mycket, men så är det ibland…;

Om en god vän inte önskar något hellre än att få låsa in sig
i en ensam grotta och knapra bark, är man väl inte sämre kompis än att man kan
bistå med det man kan. Jag har ingen grotta – så en kasse med bark hängdes på köksdörren när jag ändå var på turné.

På föräldragården tog jag en tur till svampstället med
rejält lyckat resultat. Mötte upp familjen för fika i Gamla Fabriken och
tillsammans tog vi sedan en tur i skogen vilket resulterade i minst lika mycket
svamp till, och ett strykjärn på ett torp! Mot Sherwoodskogen!

Och jisses vad mycket folk det var i skogen! Första dagen
man får släppa hund i skogarna, och det nyttjades visst.

Förväntade inte heller oss att möta en nästan helt ny Volvo
på en skogsväg. Lika snopet att en kvinna drog ner rutan, med en – låt mig
uttrycka mig lindrigt – fly förbannad karl i telefonen; Han var på jakt efter
sin hund, och hon fick order om att möta upp honom på en specifik väg. Och
tänker vi nu på detta vägnät i skogen som ett stort, trassligt garnnystan,
slängt på ett golv, och en knapp kastad på måfå någonstans i trasslet. – Berätta
var du är!

Lyckades re ut med den ilskna mannen att frun var på fel
håll, hon tackade och vi fortsatte med vårt. I en minut eller så tills vi
överlagt att jag nog skulle följa med henne och visa avtagsvägen för att komma
till den förmodade plats maken väntade.

Lagom stressad kvinna. Första gången i den nya bilen – med
automatlåda. Jag fick peka ut bokstäverna på instrumentpanelen för att hon
skulle veta vilket håll hon skulle föra spaken (”Jaha, kan man se det där!”) Hon fortsatte lägga spaken i D och bilen rullade framåt. Jag fick lägga i R åt henne (”Jaha, den ligger uppåt!”) Och sedan kom det en lång harang om hur konstigt bilen betedde sig. Fick lite
lagom försiktigt påpeka att hon nog skulle lyfta foten från
”frikopplingen”… Hon hittade sin make i alla fall, och han var inte
riktigt lika synligt tacksam som hon för guidningen (inte för att jag hittar mer
än hjälpligt där, men bättre än en uppstirrad utsocknes pensionär).

När vi närmade oss tillbakavägen sprang vi på ännu en jägare
med hund, och han kunde lotsa mig till var det ena torpet låg, där jag bara
hittade kåtan. Måste svänga in och leta reda på det i det snaraste. Har varit
på fel ställe. Eller så stämmer inte kartan riktigt med verkligheten!

Platsen där vår lillstuga skulle stått på kände han inte
till någon skylt, så vi får väl se.

Väl hemma insåg jag hur mycket svamp vi hade, med över två
kilo kantareller och nästan lika mycket Karl Johan. Så sprang in till drängen
och fru med en laddning. De som inte kommer ut efter någon svamp, och så blir
det lite mindre förr oss (maken) att rensa. Win-win.

Har i ett par dagar, nu när stressen börjat släppa, haft
rejält ont i halsen. Brukar jämföra det med brunstslem (vilket fick mors B att
bryta ihop för nåt år sedan). – Ett riktigt fint brunstslem ska man kunna ta
mellan tumme och pekfinger, dra isär och det hänger ihop som ett gummiband –
sånt lär man sig på lantbruksskolor för att veta när det är dags för betäckning
eller insemination – sägs även funka liknande på människor, men det har jag
aldrig provat!

Öm i halsen i alla fall. Som ett taggigt rör i strupen,
omgärdat av bruntslem. Går inte att skölja bort, svälja ner eller hosta upp. Och
skulle den där sletan man kanske fått upp försöka spottas ut skulle det kanske
spritta i tårna av sega trådar… Känts lite mindre illa där idag. Istället har de
beryktade ”frätskadorna” långt in i gommen gett sig till känna, liksom molande
värk i båda öronen. Hur är det nu? Tre veckor sedan dagis började va?…. Söppe ska ätas rykande het!

Nu blir det kvällsfika. Med biskvi! (”Såna köpte man på fiket när det skulle vara lite extra fint och gott. Men det var före dina!” – Tack maken)

Jag publicerade föregående inlägg strax före åtta i fredags
morse. Så långt höll planen.

Sen var det att ta itu med det där som inte orkades med i
torsdags kväll – städa bilen. Barnstolar ut och dammsugare in. Och så packa
kanske… Finklockan, som jag alltid drar ut ploppen på för att den inte ska
tugga batteri i lådan mellan gångerna jag använder den – funkade inte… Okej,
jag hinner duscha, göra mig klar och åka ner till samhället för ett nytt
batteri, och lite snabbhandling före middagen lagas. Super!

Precis passerat kassan när telefonen ringde. ”Jag har
fått lite mycket kött här på gårdsplanen, och jag tror att det är från
dig…” (Inte lika super!)

Så, ett samtal till maken – som precis klev ur duschen – om
att köra upp med Navaran så jag kunde sticka direkt från samhället. Tre kvigor lätta att
lokalisera, men
resterade sju var väck. Slängde in jackan i Navaran och och tog Spannen. Som tur var hittades de sista sju snabbt, men de var
inte helt samarbetsvilliga att gå in i den nya hagen, i denna andra by, dit de
gått. Men det gick. Och satan vad blött det var i återväxten – genomsura byxor
och gympaskor. (Inte visste jag att jag skulle tacka kvigorna för rymningen
senare!) Maken hade stövlar, så han fick snällt springa runt stänget och kolla
över det innan djuren eventuellt hittat nåt hål – tanken var ju inte att de
skulle flyttas extremhastigt denna fredag eftermiddag precis…

Så jag hem till barn, Mor och B som anlänt. Av med skor till
torken och jeans på elementet och så värma på maten. Klockan var ju ändå bara
halv tre då, tanken var mat vid ett. Absolut senast tre skulle vi iväg, men
målet var två. (Känner någon igen denna jargong?!) Mat i magen, torra byxor på
och fortfarande dyngsura skor fick tidningspapper i skuffen och de lite finare
tygskorna rök på. (Och en gedigen ”Jirka får fixa-lista” till den där
kviggruppen vars stänge hade lite mer att önska. Tänk att få svaret ”ÅK!”
när man frågar om det är okej. Ännu en gång Stort Tack till alla som ställer
upp och gör det möjligt för oss att åka en hel helg så här!<3) MEN!! Mors B tog Navaran till bygghandeln. Och när vi ska åka hittar jag inte min jacka. Tog maken inte in den när han kom hem? Han som tog bilen för att hämta elaggregatet när kvigorna väl var inne. Nix. Alltså hade jag ingen plånbok, och därmed inget körkort. Alltså igen – invänta återkomsten… Inte heller så super…Fick bli en premiärtur i en biltvätt. Nöden har ingen lag.

Anlände vårt brudpar vid sjutiden på kvällen (ett par timmar
senare än önskat), lagom till kvällsmaten. Därefter blev det tjuvtitt i
festlokalen och blomsterplockning. Nåväl, lite okänt ogräs och några strå vete
nallades av bonden också.

På sena kvällen blev det till att stuva undan nio pers i
husets vrår och husvagn sen samma nio pers lärt sig samsas om en toalett. ”Inget är som väntans tider, tänkte kanske både bröllopsfotografen och hunden Hedda” Nä, ingen ”öl-allergi” än, utan plockning av vägrensblomster;) Månen över Kalmar Sund.

Tidig morgon och ett besök hos frissan för mig, bruden och
fotografen. Maken fick rastas av brudens far (”Stackare, ska han försöka
hänga med i pappas tempo???” – hade gått jättebra!).

När frisören får fria händer. ”Hur har du tänkt?” – Jag har inte tänkt, men jag ska INTE ha håret i en stram knut!Bruden hade däremot sin ljuvliga önskan, och bra blev det. Någonstans där under ska bruden hittas!Hem för lunch och proffsfotograferingen och sen blev det massa
tid att slå ihjäl före kyrkan – nästan en timme! (Varför hade vi ingen tid över?!
– För att vi gifte oss kl 14, istället för 16, och skulle synka in en treåring
och amning av bebis samtidigt kanske…!?)

Fin vigsel av en bra präst, det är väldig variation på såna.
Men ett färgglatt pärlarmband runt handleden och ett Bamseplåster på hälen är
ju bara att gilla! Lite svettigt för kantorn kanske, då solisten blivit magsjuk
dagen innan, så en annan kallades in.

Så nu har jag provat alla tre sidor av ett bröllop. Inte ”ogift, gift och skild”, som marskalken föreslog, utan ”gäst, brud och tärna”. Det sista hade jag aldrig gissat för ett år sedan:)

Mellan bilen och festlokalen sen tyckte jag ena skon kändes
konstig. Tittade ner och såg att fyra av sex remmar lossnat. Den följde inte
riktigt med foten alltså. (Nåväl, jag har en känsla av att det är mina konfirmationsskor, men de kunde väl gått sönder efteråt, i garderoben istället!!!!!! – Får börja slita på mina studentbal/brudskor nu alltså. Ett par i taget;)) Tack kvigorna, för att jag slapp fira bröllop, som
tärna, i grova gympaskor! Tygskorna hade aldrig funnits en tanke på att ta med annars!
Inget ont utan något gott…

Hela kvällen klaffade annars riktigt bra. Värsta galenskapen
jag var inblandad i var ”som tur var” med brudens far; Efter mycket
tjat fick han upp mig på dansgolvet – var bara vi två där – och båda två
började sjunga med i Gyllene Tider-låten som spelades. Efter vår duett i refrängen
kunde jag inte annat än att bita mig i tungan och fråga om detta var lämpligt
att sjunga oss emellan, i en tight dans, varpå han nästan bröt ihop av
skratt.

Jag vill känna din kropp emot
min. Höra pulsen slå. Din mun tätt emot min. Hjärtat snabbar på. Jag ser på dej och du ser på mej och jag säger: Jaja, jag vill ha dej. Jag vill känna din kropp emot mig. När vi två blir en.

Han konstaterade att han vägrat ha nyckeln till hotellet i
fickan, och när jag sett den förstod jag varför:

Japp, det var sent!

En fantastisk kväll, och en heder att fått dela den. Som jag
sa i mitt tal till brudparet – det var ju ingen självklarhet eftersom jag inte
skulle få träffa brudgummen. Jag kanske ”skulle skrämma iväg honom”. (Brudens
ord)

Också väldigt imponerad alla som fixat, kanske mest av
brudens föräldrar och den kvinnliga delen av värdparet – som hon fixat och
grejat med precis ALLT inför detta bröllop. Från planering till möhippa till
utsmyckning av lokalen och smink. Det där med att titulera sig själv som ”lite
hyperaktiv” har hon verkligen levt upp till!

Svarttaxi av brudparet på natten och för egen del tog det
inte många sekunder innan jag slocknade ovaggad på gästgiveriet.

Imorse var det gemensam frukost innan vi åkte på ett
studiebesök. Man är ju inte mer uppsnoffsad än att man kan det, så här dagen
efter!? Grevar, bönder och nyfikna körde en liten bit och kikade på en
kycklinggård. 240 000 slaktkycklingar, 650 hektar åker och 1400 hektar skog på
en ensam ägare. Det får en annan att framstå som backstugusittare! Men så är
man ju också en ”stenrik” Smålandsbonde med största åkern på fyra
hektar. Lite olika förutsättningar.

Kom hem på sena eftermiddagen som slagna hjältar. Lika
slagna var nog Mor och B (”vi behöver vila öronen!!”). Mat på bordet och färdig
lagård. Inget för oss att bry sig om alltså.

Som grädde på moset även en ”hylla” byggd till
Navaran med hopp om lite mindre kaos på flaket och rullgardiner i barnens rum –
de har bara stått och väntat på montering sen i mars.

Bilen är åter monterad i vardagsmundering och ikväll blir
det tidig nattning. I min stenhårda säng, som Mor gnällde på. Jag har ingen
hård säng, det är andra som har extremt mjuka! Oavsett så är den MIN och bara
min. Och Min är bäst! Enkel matte:P

Det där med att försöka få bort all hårsprej och tupering får bli morgondagens projekt, innan jag åker till storstan för bonnamöte.
Ännu en helg bortlullad, så back to business.
God natt

Undrar om detta kan klassas som Torpens år. Det är väldigt
roligt att leta runt i alla fall, när man hittar nåt. Lägg där till ett par vänner,
skapligt väder och en massa kantareller, så blir det riktig bonus.

Två ”nya” torp hittade vi, varav det ena hade en
väldigt fin jordkällare att stolta med. Sen är det ju ”bara” kring
åttio år sedan stället revs, så…

Så vacker välvning av stenarna i taket. Det är ett hantverk! UTAN ingenjörskonst!De glömde få med sig pottan, men det kanske var en skitsak!?

Oavsett finns det mycket att kika på kring hemmaplan! Jag
kanske skulle köpa mig en drever – och lära känna min hembygd!?

Lite maränglek:)

Veckan har varit blandad med stängsel, rivning av stängsel,
stängsel, blåbärsplockning med sonen och Morfar, kvällsmat hos Mormor (svårt
att neka när jag hade med mig korv,
mjölk och spenat!) lite mer stängsel, injagade – och utjagade – av djur (leve
spannen!), stängsel, start av sonens fotbollsträning och djurkörning.

Vem brukar gnälla om dåligt benutrymme för bakåtåkande barn?!

Tjur åter från inhägnad av pumphus. ar ju trevligare att gå där i grönskan än i hagen. Fottvätt på köpet då han vadade i dammen. Och gruppen nedan ser ju harmonisk ut – inte alls som tolv timmar tidigare då jag mötte dem i fullt sken på landsvägen. Jag kom i full fart från mitt håll och vad den stackars snälle tysken, som stod på vägkanten och blinkade med helljuset tänkte, när jag nitade mitt i flocken några decimeter från en ko, vet jag inte. Jag hade säkerligen idiotförklarat mig om jag varit han. Flocken hejdades i alla fall, och efter mig och spannen så var de inne på ett par minuter i en annan hage.Idag lämnar vi åter över stafettpinnen – det har blivit dags för bröllopet på östkusten! Djurvaktare finnes men det konstigaste är väl att lämna över hus och barn till mamma. Första gången de ska ha barnen över natt och dessutom i vårt hus?!! Måtte inte liken ramla ut från sina gömmor;PHa en trevlig helg!

…om att jag skulle hotat folk. Detta för att jag inte fått
släppa djur på deras dryga hektar betesmark de senaste åren. Jag blir lika
förbannad och ledsen, som full i skratt. När andra kommer till mig och undrar
vad som hänt då ”det låter väldigt märkligt”!? (Därav fick jag reda på det) Varför skulle jag
komma på att hota någon flera år efteråt (om ens alls)? Och varför skulle jag ens sjunka till den
nivån? Oavsett så är det så skrattretande lite areal att det inte är värt att
kiva om.

MEN, det lämnar mig inte oberörd när det kommer till min
kännedom vad de berörda i sammanhanget sprider ut. Jag försöker hålla det ifrån mig då jag själv känner till sanningen och hela historien bakom, men det ligger där och pyr.

Det är upp till var och en att bedöma sanningshalten i det
som sägs, men om någon tror något av det som sägs om mitt usla beteende och
sätt att hota folk… Då är jag den första att beklaga.

Mycket kan man säga om mig, men SÅ LÅGT skulle inte ens jag
sjunka.