Ensam hemma med sonen. Jag vann med mina 24 territorier. ”Men det var ju rätt jämnt”, sa sonen. ”Jag skulle förgöra dig!” (Blå gubbar…:) Men han syftade på planfördelningen!)
Jag ska vara helt och fullt ärlig nu. Efter lördagens ensamma fix i trädgården när maken körde hem ved från skogen, hade jag en tanke på att vi i söndags skulle ha en gemensam fixardag ute.
När han sen kom hem, berättade att han skulle vaktmästa i kyrkan på söndagsförmiddagen, och sen ”räknar jag med att du går till skogen några timmar”… Tja… Jag är ju inte den som är den. Ber han mig dra till skogen sticker jag fortare än kvickt!
Tog mig några kilometer norrut, och uppåt, och häpnade över snömängden. Väl uppe på Klantsberget, dit jag tänkt mig länge, länge, var det säkert femton centimeter under skare på skuggsidan. Helt otroligt att kängorna räckte till liksom!
Premiär på denna sidan av Kroksjön. Andra sidan har jag passerat flera gånger när jag gått till Mormor och Morfar, via torpet Johansbo.
Man undrar ibland hur de kan få fäste…
Det är långt dit upp! Tur jag redan tagit mig ner när jag kom på det;)
Det underbara vattenfallet från berget. Lite mindre vatten nu än i höstas, men fortfarande lika vackert.
Siestan, med öronen åt porlandet och blicken åt skyn. Är inte det livet på en pinne så säg.
Vi har en otrolig natur här uppe, och det finns så mycket att upptäcka. Alla berg och dalar, bäckar, skrevor, gammelskog och sjöar… ”Alltså den naturen du vistas i, man kan ju bli religiös för mindre!!” fick jag som en kommentar på mina instagraminlägg igår. Och jag kan inte annat än hålla med. Det är lagom långt hemifrån, fem minuter med bil, och tillräckligt långt bort från allt för att knappt ens ett flygplan ska störa. Den där totala tystnaden som bara naturen kan ge. Sen är det tyvärr en hel del barkborregranar bitvis, så frågan är väl hur länge det får vara så. Desto större anledning att njuta av det medan det finns! Ett hygge är väl okej, men en plantering är inte rolig de första femton, tjugo åren…
Stavas som det låter:)
Förra veckan hade de stora barnen studiedagar måndag och tisdag, så alla var hemma. Tisdag eftermiddag kom det ut meddelande från dagis att de hade magsjuka där, så vi valde att hålla den minsta hemma. Själv låg jag ju nere för räkning och gjorde inte mer än precis nödvändigt.
Tanken var att hon skulle gått idag, men tidigt imorse kom nytt meddelande om mer sjuka barn under helgen, så nej. Hon har det rätt bra hemma hos kalvarna några dagar till. Den tiden då det var ”lämpligt” att hinna bli sjuk är förbi och för tillfället är det ingen bra idé att be om problem med kalvningar och liknande. Problemen kommer ändå, utan att medvetet ta hem dem när man inte måste.
Lite tidigare i lagården idag, så hann med solnedgången. Sjön ser ut att bölja fint, men icke. Den är frusen kant till kant!
Kan börja med att meddela att ”Blogg” stått så länge på dagordningswhiteboarden nu att det krävs T-röd för att få bort det… Men tiden går. Dagarna likaså och sen jag blev klar med den där eländigt efterhängsna doptavlan så har de få stunderna av stillhet gått till efterlängtad bok, och nån stund här och där vid TV:n.
Ska ändå försöka sammanfatta de senaste veckorna, och gå igenom mina drygt 700 bilder… Fotandet är kvar, liksom det snabba Instagram. Kolla där om ni önskar @bondeniskarvhult.
Oro i världen… Väldigt nära. Tror inte det undgått någon. Jag satsar lite på ”huvudet i sanden – metoden” då jag inte kan göra nåt åt det och jag mest känner olust över situationen i stort. Var längesen jag var så oaktiv på kvällstidningarna som senaste veckorna. Har istället gett mer tid till den trevligare boken!
Än mer olust som är svårare att bortse ifrån är kostnadsökningen som kan bli dödsstöten för Sverige som land i allmänhet och livsmedelsförsörjningen i synnerhet. Jag kan lova att lantbrukens intäkter inte på villkors vis ökat lika mycket som insatsvarorna. Spannmål och gödning har varit på tapeten länge, och så dieseln på det nu. Jag beställde kring advent för ca 17 kr litern… Denna ökningen får inte fortsätta, det måste vända neråt kvickt som attan och det är dags för både samhälle och politiker att vakna innan det är för sent. Självförsörjningsgraden är ju ett hetare ämne än nånsin i dessa dagar…
Lite komiskt att vi fått påpekande på lillasysters förmåga att blanda ihop vokalerna (vilket tydligen är väldigt ovanligt för svenskar), men hon visade starkt prov på det sen:) – stavas som det låter!
Men för att återgå till den egna lilla ostkupan, så var det ju bara att bryta ihop och komma igen. Veckan efter senaste inlägget där så fick jag välkommen hjälp med att samla ihop utedjuren och få på dem skabbmedel. Då kom vi också väldigt nära, kunde studera djuren och också konstatera att det var väldigt utbredd ringorm på gänget ute också. Vet att jag där tänkte att jag skulle blogga på kvällen och påpeka att jag inte trodde jag skulle känna sån lättnad bara några dagar efter brytet. Men jag gör det nu istället…
Dottern är väldigt nöjd över sin varningsskylt!
Vi har hunnit fira tre födelsedagar på barnen. Den sjunde februari damp den första kalven ner. Det gick en vecka till innan fler kom, så var lagården obevakad i två timmar vilket resulterade i ett tvillingpar där på gången. Den sjunde mars hade vi passerat halvvägs med kalvningar, och tre (!) levande tvillingpar. Jag har brukat få ett tvillingpar om året mina tidigare sju säsonger, minst en eller båda döda. Märkligt.
Tur kossan är snäll när jag sitter på hennes kalv. Alla möjligheter att få stryk där! Och nedan är jag tacksam att jag fick dela råmjölk med kalven när en annan behövde lite stöd.
Fick-inventering. Alltid redo!
Vi har hunnit ha sportlov och även tagit lite utflykter, mestadels i närområdet men tog oss hela vägen till Växjö en dag för Utvandrarnas Hus.
Både utsikt och nersikt vid Grottan
Underbart att även dasset fått en utmärkelse!
Rosetter igen, i masugnen
Varför tänker jag på en groda!?
Loftbod som kräver restaurering. PRONTO!!
En fantastisk stensatt gammal väg!
Uppåt igen. Upp till hällristningen. Utsikten visar gården i mitten. Vi som brukar titta på berget från sjön.
Följde lodjuret, och paret från grannbyn jag snubblade över, till Hidingshallen – ännu en jätte som kastat sten mot kyrkan och missat.
Bäst var ändå den där timmen i ensamhet på soligt hygge, med fågelsång, bok och lunchfika.
Olika krav på passen:)
Sonen har avslutat sin allergivaccination och målade ett minne till sköterskan vi träffat i cirka tre års tid. Nedan ett av hans senaste alster.
Senaste veckan har varit fantastiskt vårväder. Otroliga solnedgångar över sjön och krokusen har slagit i full blom.
Sjön har frusit i vågorna.
Vi satte upp nät mot häcken i dessa dagar för tio år sedan. Dags att plocka ner resterna av det nu.
Har även lyckats prova mitt livs första slidframfall. Trodde det lilla som var skulle gå tillbaka efter kalvning, men istället trillade det ut tre veckor senare. Dagen efter var mer ute, och då jagade jag på veterinären som fick ta sig ut och ”sätta skosnöre” runt vulvan.
Jag anser mig inte vara blödig, men det var banne mig makabert när hon körde en penntjock nål rätt genom blygdläpparna och grävde runt… Kan lova att femåringen som stod på första parkett gjorde stora ögon, men icke att hon skulle lämna. Så fick min behandlingsbur för första gången nyttjas även för veterinärbehandling.
Gick förbi en ko på väg ut från lagården en eftermiddag också. Hade lagt en god stund på att möblera runt djur för kalvningen, men reagerade plötsligt på att det såg ut som att hela kossan stod på en vibratorplatta. Akut trumsjuka, när gasen i magen inte kommer ut utan kossan svullnar som en ballong mot en säker kvävningsdöd… Stannar idisslingen dör djuret. Satte in det mest akuta jag kunde komma på – vatten och matolja som ”husmorsknep” följt av diskmedelsvatten… Låter skumt (haha) men det gäller att punktera skumlocket som satt sig i magen, bort med ytspänningen och ut med gasen. I det läget har man inget att förlora, och skickade även ut henne på en promenad för att skumpa igång sig.
Låg där sen, helt slut efter flera dagar strul med allt från diarrékalvar till egen dunderförkylning till slidframfall till halvskurna vattenpumpar, och önskade livet hur kossan. Jag kände verkligen att jag mycket hellre kom ut och fick dra ut en död ko (och nästan fullgången kalv då) från lagården, anmäla det till kadaverbilen och sedan bara låta det vara ur världen. Alternativet hade varit en utvärdering på allmäntillstånd, inkoppling av veterinär och frågan om värdighet i lidande eller inte… Ganska besviken när jag såg i kameran att hon plötsligt stod upp, men väldigt stor lättnad när jag kom ut till en kossa med säker en meters mindre magomfång, febrilt idisslandes och en god aptit. Den skyhöga (stress)febern var nere på acceptabel nivå och allt verkar vara frid och fröjd. Ibland lyckas det. Man har ofta små marginaler. Hade vi lämnat lagården några minuter tidigare, eller hon börjat krampa några minuter senare, hade utgången kunnat vara en annan.
Är gruvligt trött på det där fingret med… Brister väl varannan månad, tjocknar så det knappt går i en handske, följt av en iskyla som är riktigt hemsk i några veckor. Varför håller det på så?
Blev många bilder nu, men plockat bort över 660, så tycker jag gjort ett rätt bra jobb ändå. Hoppas det inte dröjer lika länge till nästa blogg, men det kanske inte finns några tålmodigt väntande läsare kvar ändå?! Eller?!
Påbörjat lite av årets projekt också. Och hittat några fler när det börjat städas…
Ett par damer har börjat få vårkänslor och tar alla chanser de får att utforska vägen…
Jag tog (motvilligt, då jag varken innan eller nu tror på det) mitt ansvar och tog min tredje vaccinspruta mot Covid-19 i torsdags. Sen dess har jag varken vågat köra bil eller kunnat gå rakt. Milde tid vilken yrsel jag haft. Och tröttheten som är massiv till vardags har varit sju resor värre.
Kontorsdag med Selma
Valde ändå att ta mig till skogen en sväng i lördags. Trots hällregn och stormvarning. Det ville till att hålla i hatten, kliva över en hel del stormfällt och undvika att halka i allt ris där de röjt planeringar. Det var även en hel del nivåskillnader där jag var, och efter halva vägen mådde jag tillräckligt dåligt för att skicka en skärmdump med planerad riktning till maken. OM jag inte skulle komma tillbaka där i skymningen.
I brist på precis ALLT av mitt intresse – huggna stenar, rösen, torpgrunder – så fick jag hålla till godo med trekantiga gränsstenar!
Pattagran är ett vida känt begrepp, men vad är detta? Rövagran?!
Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men för första gången i livet blev jag både glad och tacksam över att skymta vindkraftverk i skogen! För där en bit bort på andra sidan stod bilen. Tog mig ut till de större vägarna innan jag vågade stanna och landa lite. Om det låg träd över vägen skulle det vara betydligt lättare att få hjälp i närheten av byarna än vid en omärkt, knappt farbar skogsväg.
Det må varit dumt, men välbehövligt!
I fredags när jag skulle strö i ligghallen såg jag ganska direkt att något inte stämde – det låg en knall-fall-död kviga där inne. Så… Bara att släpa ut den, lägga på plats under presenning och anmäla till kadaverbilen.
Som jag antydde i min årssammanfattning ligger livet knappt över helvetet och balanserar. Och om det där gamla ordspråket stämmer – ”den man älskar agar man” – så önskar jag att jag vore hatad, av hela mitt hjärta.
För ett par veckor sedan upptäckte jag ohyra på mina djur. Trots en förebyggande behandling mot löss vid installning. Tog kontakt med veterinär och fick ut medel jag hällde på dem förra veckan. Däremot tyckte någon en våning upp att jag ska prövas lite mer, för från ingenstans har det även visat sig att jag fått ringorm på flertalet djur.
Så det är väl bara att bryta ihop, försöka strukturera upp det hela, och så uppbåda lite mer energi från det som inte finns nånstans och lösa det hela. Se om ringormen eller jag överlever längst. För jag orkar fan snart inte mer. Men men, är man redan både slut och knäckt så kan det väl inte bli så värst mycket värre?
Lite mer skabbmedel som förhoppningsvis stannar på runt tjugo tusen pengar, lokaltvätt av sjuka djur, några hundra djur som ska sprutas, några vaccinationer av alla kalvar kommande tre år åtminstone, och ett par rejäla saneringar av lagård i sommar. Äh, de lella….
Andra året med pandemi har för oss, liksom för många andra, lett till rekordmycket vabbande. Och då känns det ändå som att vi kommit ganska lindrigt undan. Däremot blev det helt klart en ökande börda, när ett stort utbrott av Covid stängde ner hela skolan i två veckor. Mitt under kalvningsboomen. Vi löste det också.
I januaris snöglopp började vi plocka ut fönster på andra gården. Dessa behövde – och behöver – lite omsorg och färg. Röda blir de, till det solgula huset, och en fuskspröjs sattes mellan rutorna. Blir ju givetvis inte lika bra som äkta vara, men det gör vad det kan, och gamla hus ska inte ha ospröjsade fönster!
Ett evigt hattande med fönster och en kamp mot klockan och
hyresgäster. (Detta projekt ligger vilande så länge då orken tryter.)
Kalvningen rullade på i rasande fart periodvis, men det gick
förhållandevis bra. Ett par döda kalvar, en navelinfektion och en kalv som inte
fick äta och krävde både en del huvudbry och analyser för att komma i ordning
med. Även detta löste sig, och det blev dags för vårbruk och betessläpp. De två
nya tjurarna som köptes blint från Värmland på rekommendation har jag inte
ångrat.
I vanlig ordning händer det lite med hundrafyrtio djur på bete, men i precis lika vanlig ordning är det en grupp eller ett fåtal individer som är överrepresenterade rymmare. En grupp kvigor hämtade jag ute på ett hygge flertalet gånger, och samma grupp var det som äventyrade hela vår planerade semester när de försvann och inte hittades förrän tidiga morgonen efteråt, ett dygn före avfärd.
Semester ja.. Det blev en liten ”tidig” tur till
Skånelandet som avbrott innan vi drog igång med det där vi skulle gjort 2018 –
måla huset. Skitigt var det, och det visade sig att färgen knappt satt bättre än
på andra gården.
Många timmars skrapning för maken, många timmars målning för
mig. Ovanpå allt annat. Detta år dock på våra villkor, när vi hann och orkade. Eller
ja… ”Orkade”… Nu är hela huset i samma kulör åtminstone. Det tog
bara fyra år att få fasaden färdig efter tillbygget.
Mitt på sommaren fick den gamle katten Snobben även sitt hembud,
äntligen. Det katt som vi till hälften betraktat som vår. Alltid i centrum vid
folksamlingar, och ju mer barn som plågade honom, ju bättre, verkade han tycka.
2020 var ett ganska bra skördeår. 2021 var på god väg att bli som 2018. Här! Runtomkring regnade det. Och regnade. Och kom hutlösa åskskurar. Och regnade lite till. Men precis i detta området rådde torka. Det brände ner gräset, både på åkrar och betesvallar. Allt medan de som bor två, tre mil bort ojade sig för att gräset aldrig hann torka till innan det blöttes ner igen. Frampå hösten pratades det om vilket enormt svampår det var, men här fanns inte en enda svamp!
Tacksam för min kvarvarande foderhög i alla fall, utan den
hade jag stått nära på i samma position som 2018, men det blev ju inte så. Tack
och lov.
Honungen däremot, gick det bra med. Hjälp vad honung de drog
in. Slungning och silning tog aldrig slut. Det gjorde däremot burkarna…
2021 var även året då både jag och maken valdes in i
styrelsen i varsin (!) hembygdsförening! (Jag som inte skulle dra på mig
mer…)
Sen de där förrymda kvigorna hittats i gryningen en
söndagsmorgon, åkte vi och ett par goda vänner på vår första gemensamma
semester till Kolmården för en natt på Safari Camp. Riktigt fint väder hade vi
tills vi mötte ovädret på väg hem. En natt i Linköping för att dryga ut resan
lite, en tur i Gamla Stan och dessutom lite avstickare på vägen.
Mellan varven har vi även försökt pricka in lite familjeutflykter i närområdet, jag har tagit mina välbehövliga skogsturer och i höstas tog vi oss en dagstur till Åsle Tå. Kan varmt rekommendera detta ställe. Sveriges största samlig av backstugor. Helt annorlunda i Västergötland där de stått på rad, mot här i Småland där de placerats ut en och en i skogarna långt från gårdarna!
Vi tog även en höstrunda österut. Ett barndop i
Kalmartrakten, en övernattning och en hemresa i Vilhelm Mobergs spår.
På det privata planet har det varit minst sagt tufft;
Förra hösten dog min gamle granne. Och på något sätt tror
jag inte jag insett riktigt vidden av hur mycket hon faktiskt betydde för mig,
förrän det var för sent.
Jag gick till henne efter skolan, oftast ett par dagar i veckan (men aldrig på onsdagar för då cyklade hon – i knapp styrfart – till affären). En fristad dit jag kunde gå efter den tuffa miljön i skolan, med mobbning och utanförskap i många år. Vi fikade, spelade spel, oftast nån form av kort, och kunde diskutera det mesta, dock sällan skolan. Men det var ett regelbundet inslag, från det att jag började i trean och slutade hos dagmamman. År efter år. Det blev givetvis lite annorlunda när vi flyttade i åttan, men kunde återupptas när moppen kom in i bilden.
De, och i synnerhet hon, har ju alltid funnits med. Givet var att de skulle komma på konfirmationen. Givet var att de skulle köra till Småland för att fira min student. Eller att de skulle köra upp för att hälsa på mig när jag flyttat hemifrån, hit till denna gården. Självklart kom de när jag fyllde 20, hade presenter till mina små bebisar och kom för att fira vårt bröllop. Lika givet var det att vi alltid skulle hälsa på dem när vi var nere.
Någonstans fick jag ju också börja inse att de trots allt inte var lastgamla när jag var liten (Kanske bara runt 55!!) Men plötsligt var de gamla på riktigt. Och sen borta. Och den märkliga värmen när den nyblivne änkemannen ringde mig för att meddela hustruns bortgång, och ”bjuda in” till begravningen när restriktionerna härjade som mest. Den där tryggheten. Den stabila punkten alltid inom räckhåll. Fristaden. Borta. Det gjorde så ont att fylla år utan att få det där självklara kortet med den otroligt spretiga handstilen. (Det var mannen i paret som avled precis nu vid nyår och jag var på begravning för – efter att deras barn ringt och meddelat.)
Kort efter kom beskedet vi väntat på (och fasat för) i många
år. Mormor och Morfar var redo att sälja.
Där kom nästa käftsmäll! Jag är född i Skåne, men har så länge nån kan minnas haft en längtan efter Småland. Jag bodde i Skåne, men vid varje skollov åkte jag HEM. Hem till skogen. Hem till Fållet. Hem till där hjärtat alltid bott. Den där andra fristaden. Där man alltid bara fått vara. Där man fått vara sig själv. Dit inga plågoandar från klassen hittat. Där jag alltid fått känna mig trygg och tillfreds. Där drömmarna fått leva. Bort med det också.
Och dessutom en fruktansvärd påminnelse om att de, som
aldrig upplevts som gamla, faktiskt ÄR ganska gamla. En påminnelse om att inte ens
de är odödliga. Bort med dem ”snart” OCKSÅ!
Hela året har gått åt att övertyga mig själv om att det är bra att allt löser sig medan de båda lever och är klara i knoppen. Att morbrodern får gården som han alltid velat ha, som fjärde generation i rakt nerstigande led. Att di gamle fått renovera lillstugan till sitt ”äldreboende” och får leva nöjda resten av sina dagar.
Men det har inte gått! Sent i höstas kom känslan av att inte
ens vilja åka dit, jag som ALLTID velat åka dit. Det har gjort alldeles för ont
att se bohaget delas upp, rummen eka tomma, att inte ens hitta ett glas om man
blir törstig… Tryggheten och stabiliteten är försvunnen. Även där. Ingenting
stämmer längre.
Dessa två stora detonationer i mitt liv, på kort tid, tillsammans med allt annat, har varit nära att knäcka mig totalt. Med ett ”normalt” jobb skulle jag säkerligen varit sjukskriven sen ganska länge för utmattning. Det fattar jag, och den blinde skulle se det. Men jag har inget normalt jobb. Det finns liksom inget ”normalt” längre.
En slags identitetskris, kan man kanske kalla det. Gung och
knak överallt. Tvivel på allt och alla. En stark önskan om att komma bort, få
slippa allt. Slippa vara med om förändringarna jag inte bett om. Slippa vara
”en stark, duktig flicka”.
Hela livet långt djupt ner i ett bottenlöst träsk. Fritt
fall. Många timmar i parterapi har räddat vårt äktenskap, några timmar med
kurator har räddat mig.
Ännu fler timmar med den man jag börjat kalla min bror. Den
bror jag längtat efter hela livet men tog trettio år att finna. Den själsfrände
jag kan prata ofiltrerat med om precis allt – från att korka upp en flaska
bubbel den dagen livet leker, till de andra dagar jag behöver hjälp att hålla
spypåsen. Den jag inte behöver skämmas för. Den jag ringer för att asgarva med,
eller störtgråta. Den som tillsammans med min make blivit så himla värdefull.
Det har varit ett år då jag lagt mer pussel än i resten av
livet totalt. Allra mest för att få släppa fokus på livet, tänka på något annat
och just för att jag inte längre kan göra det jag älskar mest – läsa. Det går
inte. Det finns ingen logik som kopplar ihop orden till en handling.
Och samtidigt ska man slita ihjäl sig i en lagård som håller på att rasa,hålla ordning på djur, företagande, myndigheter, barn och familj, och dessutom gärna vara någorlunda trevlig mot de man möter.
Jag har en handfull otroligt väderfulla vänner. Jag har min
man, mina barn, storebrorsan. Och jag har kvar tryggheten i di gamle, om än på
”fel” ställe. Likväl som jag är övertygad om att mina gamla grannar
vakar över mig. Och det kan jag behöva!
Detta år kommer bli avgörande för framtiden. Om det blir
”vinna eller försvinna”. Jag hatar att vara beroende av andra, och
jag hatar att sitta i den sits jag är nu, med miljoner lösa trådar i ett evigt
trassel utan ände. Att vara i händerna på alla andra, på många olika plan.
Det jag vet är att det inte ska bli några enormt stora privata projekt (hoppas jag innerligt – var snälla och påminn mig innan det går över styr!). Han vet det inte än, men planen är att lura hit Mors B en helg så han får hjälpa till att fixa till barnens lekstuga vi hade hit 2018. (Detta ständigt återkommande 2018…!) Och så ska fönsterna fixas klart i huset vi bor. Det får dock blåsa klart först!
Det får nog räcka så! Må lycka och välgång vara med er under
2022!
Vi försökte maxa jullovet med utflykter och jag tycker vi lyckades väldigt bra. Väl inrökta men med många timmars ljus och luft.
Vacker frost på bilen!
Vatten är kul! (Och blött!)
Värmeslingan funkar numer!
Jag är så tacksam att våra barn vill vara ute. Tycker man hör överallt ifrån att ungarna bara vill sitta med sina skärmar. Frågar vi våra barn om utflykt blir det ett unisont, jublande JAAA! Och väl ute är det full fart på vad som finns. Bäckar, kojor, klätterstenar, bågskytte, eller bara sitta ner och elda.
Kritiskt läge i slutskedet…
Blev avsläppta ett par byar bort för att gå genom skogen till Mormor och Morfar. Sonen följde med mig medan maken och flickorna körde runt. Det var en otroligt solig, fin dag. Och jag såg flertalet vackra vyer jag inte tänkt på vid tidigare rundor. Bland annat ett helt otroligt porlande vattenfall längs ett av bergen.
Dimman låg tät en morgon när jag skulle riva lite mer tråd för att underlätta för skogshuggarna som kom till andra gården. En knapp halvtimme senare hade det lättat!
Kring lucia fick jag ett samtal som jag också såg som en början på ett slut. Sjukdom hade kopplat ett rejält grepp och ett par dagar in på detta året fick jag ett nytt samtal, från ett okänt nummer. Ett dödsbud.
Jag visste att jag skulle få det, har aldrig tvekat på det. Men jag trodde Aldrig att det skulle vara hans dotter som ringde. Mitt i allt det sorgliga, har de även tänkt på MIG, ett före detta grannbarn. Letat reda på mina uppgifter för att de ville att jag skulle få veta.
För mig känns det väldigt betydelsefullt, för någonstans måste det väl ändå vara ett tecken på att de inte bara betytt väldigt mycket för mig`?! Utan en ömsesidighet?!
Jag tackade för samtalet, för att de tänkt på mig, och till svar: ”Ja, men vi såg det som självklart, du har ju alltid varit här!” (Och under mina drygt trettio år tror jag inte jag träffat dessa barn mer än att jag kan räkna det på mina fingrar!) Redan dagen efter fick jag begravningsdatum, så det blev en Skånetur ganska kort därefter.
På eftermiddagen sen tog jag en strosande promenad, bland annat längs en gammal banvall. Knappast den typen av terräng jag är van vid, med kilometerlång sikt på platta slätten. Jag brukar följa djurstigar. Denna dag blev det ”stridsvagnsstigar”. I ett soligt men vinterstormigt Skåne. Men det var välbehövligt. Nittiofem procent av tiden tror jag att jag lät tankarna flyga, minnas och gråta. Ännu en stabil trygghet från barndomen är försvunnen. De övriga fem procenten satt jag lutat mot ett staket, dold från allmänheten högt ovanför banvallen med mössan intrasslad i en taggtråd. Hyfsat lä, sol och fika. Och tacksam att jag inte tänkt köra hem samma dag.
Fikautsikt
Dagen efter en liten tur i tjock dimma innan det begav sig hemåt.
Där var den! Platsen och skylten jag letade efter i många varv innan jul. Satt på en stubbe och fikade ca tjugo meter ifrån, med blicken åt skylten. Syntes inte. Däremot hade stormen uppgraderat trestegs-grenen till att även omfatta häcklöpning.
En sjö full av krossad is
Ponsse och Melker poserar!
De som följer mig på Instagram kanske även minns episoden med foder. De tre ton pellets som levererades. Till det som numer är ett förråd med diverse. Pellets i halva ladan! Tjoho! Allt på grund av en feltryckning hos orderläggaren på Lantmännen… Tre ton på fel ställe är mycket!
Ett par minuter efter sex i lördags morse rullade en foderbil in på gården. Med sug för att ”helt enkelt” dammsuga upp fodret. Taskigt läge att förrådet ligger långt in i lagården, otillgängligt, så han endast räckte in en halvmeter i rummet med sina slangar. Långt att suga också, så dålig fjutt i rören. Det där med att det är roligt att dammsuga när det rasslar i slangen fick sig en helt ny innebörd! Det kanske inte är lika roligt att ösa fram två och ett halvt ton till munstycket, som den stackars chauffören fick göra.
Han var klar lagom tills solen gick upp, jag har det mesta av fodret i containern där det ska vara, och jag hade precis dukat fram frukosten och skulle sätta mig när maken ringde och behövde ha ner bilen med motorsåg. De hadde krabblat!
Så med björkar kloss intill bakhjulet, och mellan hytten och framhjulet så kom han inte så långt… Björkar är farliga saker. Har för mig att vi träffades på ett liknande sätt… När någon trasslat in en björk mellan traktorn och slåtterkrossen… Och se hur det gick… Då fick han rädda mig, och nu fick jag rädda honom. 1-1.
”Öppna upp lite vid sjön” är väl en definitionsfråga… Nog blev det sjöutsikt alltid!!
Nallat av det som skogshuggarna fällt, så är det ett tempo mindre. Årets ved är hemma och det behöver vi ligga i med. Lagerna börjar sina.
Livsfarligt, så man får välja mellan att övervaka barnet, eller vända ryggen till och njuta av utsikten…
Det blev en söndagsutflykt på vandringsled och skogvägar i området, efter att den minsta önskat lunchfika vid Farmors Soffa. Det var sväll-is lite överallt, så några backar var rejält spännande.
Någon som vill räkna årsringar? Detta var ingen ung tall!
Jag har en stengärdesgård, och en jordkällare, men ingen som verkar veta nåt om det…
Vår runda slutade på ungefär 5,5 km. Väl hemma stack flickorna ut för att leka en timme till i mörkret. När de kommit in, så kom snart-femåringen nerför trappan: ”Mamma! Jag är stel! I mina ben! Tror du jag suttit still för mycket?!”
När arbetsveckan drog igång blev det dags för att ta itu med det förhatliga kontoret. Förra året skulle avslutas och ett nytt påbörjas, dessutom påstår någon att det snart är ny månad igen – hur är det möjligt?! Selma hejade på flitigt, men tröttnade snabbt. Önskar jag kunde gjort det samma…
Orken ligger långt under bottennivåer, det är inget kul men bara att acceptera läget och agera där efter.
Jag vet knappt inte vad jag gjort, mer än släckt en jäkla massa bränder som uppstått över allt.
Ganska tacksamt att veta att denna oljesträng fanns där när jag kom med den låga Toyotan! Jag såg precis var det slagit sönder oljetråget, på väg ut till större vägen, och det var för övrigt samma ställe jag var rädd att mitt oljetråg rök när jag tappade hjulhusklädseln på exakt samma ställe… Så går det när man trotsar skyltar (eller anser sig vara behörig trafik…!)
Skabberödjan!? Det stämmer hyfsat med den angivna längden och riktningen i böckerna.
Jag tassade ut en dag för att parkera på en vändplan, kan vi kalla det, där en annan bil svängde in före mig. Det visade sig vara en ägare till ett stående torp, och jag fick mig en privatvisning av Soldat Flinks bostad, troligen uppförd sent 1700-tal. Förrådsbyggnad nu, men där skulle jag kunnat botanisera länge om tiden funnits. Oj vad många gamla prylar, för att inte tala om den helt fantastiska bredden på golvplankorna!
Vidare gicks det mot dagens mål, jag hittade den där jordkällaren som är ”så lätt att hitta” (och det var den när man kom från rätt håll!). Jag ringde sedan ner en markägare för att visa var backstugan legat, den han visste plats på. Vi hittade den inte då, MEN tidigare idag fick jag faktiskt meddelande från honom om placeringen han nu funnit. Det är Så Kul att det engagerar.
En rote i socknen, den sista, är väldigt ospecad, så där har jag lite svårt att leta, känner jag. Ett omärkt ställe är funnet, och jag söker (passivt) kontakter för att få bekräftat mina misstankar. Jag får väl placera ena foten i rotegränsen och gå ett varv för att se vad jag hittar! Någon måste ju veta nåt sen, tänker jag.
En dag ska jag sätta mig och leta reda på bilder på denna stugan som jag tog för 10-12 år sedan… Då var det en söt liten stuga om än med eftersatt underhåll…
Vintern överrumplade med fruset vatten och trasig värmeslinga. Efter flera dagars strul förbarmade rörmokaren sig och ryckte ut för att fixa ordentligt.
Hur många kossor rymmer ett badkar?
Fullspruta i lagården x2 är åtgärdat. I ena fallet en ny vattennippel och i det andra fallet krävdes en större operation då stolpen där vattenkoppen sitter ätits upp och allt var knäckt.
Finn ett fel… 02:an var säsongens första frivilligstädare av lagården. Det tog 15 dagar innan hon upptäckte att halsbandet satt för löst…
De små barnen fick inte så mycket uppmärksamhet som de borde fått vid sin Luciasång, då sonen kraschade från en lekställning och slog upp ett rejält jack i hakan. Ett jack som slutade på akuten och nål och tråd. Så har vi provat det också.
Vår årliga ”jultur” till Skåne höll på att gå i stöpet då vikarien troligen fått en väldigt smittsam sjukdom på sina egna djur. Så visade sig inte vara fallet i efterhand, men en annan stackare kastades snabbt in på inskolning och skötte det med bravur.
Både gubbe, käringa o katta mötte oss efter en resa som tog 2 timmar längre tid än normalt på grund av uruselt väglag. Men fram kom vi.
Det har varit svinigt kallt, antingen på termometern eller i luften med vind, fukt och elände. Men också otroligt vackert!
Rimfrost ger Hereford än mer karakteristisk vit rand på nacken!
Julen både kom och försvann, i precis vanlig ordning. Och precis som alla andra år är den bästa stunden på hela året när man kan krypa ner i sängen på julafton och nöjt veta att det är minst 364 dagar till nästa drabbning.
Dags att lämna över önskelistorna.
En unge försvann över grannens hygge!
Selma uppskattade också när lugnet la sig. Då fick hon chansen att vara med.
Då det blåste lite kyligt från sjön, tog vi oss friheten att låna den lilla stugan som lunchplats innan fortsatte vidare och åkte pulka.
Dagarna före jul rasade ett lager på spannmålskrossen. Fick ryktesvägen höra om en till salu, så det blev till att trycka tillbaka yrsel och illamående, och dra på masken i måndags, efter den alldeles för intensiva annandagen, och åka och hämta. Men det fick vänta tills dagen efter innan vi lastade in.
Nästan måttanpassat för traktorn…
Var inte så bra sparkföre som vi trott och önskat.
Passade på att städa ur kylen innan jul. Uppenbart gillar vi choklad. Och lika uppenbart köps det hem betydligt mer än det äts!
Det var otroligt tung snö på träden i onsdags, med mildvädret, men undertill var det barrigt.
I dags dato har vintern tyvärr försvunnit till förmån för lervälling, duggregn och gråväder.
Tjockt igår… Jag tog mig en tur norrut med tanke att runda gölen och sedan sjön, men något (troligen jag) gick fel, så hamnade lite tokigt. Inte ledsen för det, men det gällde att ha koll på fötterna då jag från ena steget till ett annat stod inför stup på tiotalet meter… Spännande värre i dimman. Kom dock ut ungefär där jag tänkt, förutom ett antal hundra meter fel då. Detta efter att jag fått ett lyckorus för en potentiell jordkällare mitt ute i ingenstans, som visade sig vara ett naturens mästerverk!
Ber om ursäkt för bilden, det stökade med ljuset i grå skymning.
Sjön på vänster hand, precis som tänkt! Fel ände att börja med det dock. Rundade sjön gjorde jag, men med en rätt rejält vid cirkel! Revansch en annan gång.
Fler än jag som traskat runt i leran på grusvägen. Inte avtryck från gråben dock, som rört sig synligt i området.
Hittade en Bibel hos Mormor och Morfar, en som skulle avyttras. Komiskt nog härstammar den från ett ställe dit vi snart ska gå, i grannsocknen, och bibeln tänker jag överlämna till ättlingarna vid tillfälle.
Jag ska försöka samla ihop mig och skallen hyfsat för att sammanställa året som gått, i sedvanlig ordning. Först ska jag dock satsa på en lugn natt med katterna.
Hoppas ni alla har det bra, om någon orkat vänta tills nu på uppdatering.
Förra fredagen kidnappade jag drängen från hans nya förälskelse. Japp, så fräck är jag. Han fick snällt avstå gödseltunnan han kärat ner sig så totalt i, kört ut över 700 kubik hittedags, och köra djurkärra.
112:an tog sig en promenad ute och kollade läget, och sedan tog hon ett studiebesök i lagården för att se om det var sig likt.
Man har en tendens att skita ner sig rätt rejält när man håller på med djuren, så det brukar passa att tvätta kläderna efter en sån pärs. Jag brukar stoppa ”bra att ha – grejerna” i stöveln. Det funkar varenda gång! Jag blir alltid lika knasig när jag ränner i fötterna och det tar stopp…
Sex lass djur, från tre olika ställen körde vi hem. Korna släpptes av hemma med övriga kor, tjurarna direkt in på box och slaktdjuren fick gå en och en från kärran, in i lagården och passera buren för svansklippning och lusmedel innan de gick ut på andra hållet.
Jisses, vilket projekt. Och så skönt när alla djuren är hemma!
Lördagen var just en-dagen-efter så det var inte alltför många knop då. Fattar egentligen inte riktigt varför jag ständigt blir så utmattad av nåt som bryter vardagen. – Just djuren hävdar jag bestämt att jag inte oroar mig för, men kanske är det ändå en underliggande tanke – för man VET ju aldrig förrän efteråt.
Det är ju lite synd att köra huvudet i sanden när man gjort sig omaket att tvätta håret, så bättre att kamma fram luggen. Syns man inte finns man inte!
Söndagens Fars dag spenderade vi i ett ganska nytt vindskydd vi fått nys om. Vacker plats, fint gjort och en antydan till sjöutsikt, dessutom på skapligt hemmaplan,
75:an tyckte det var praktiskt med både långa ben och lång hals när balen stod utanför hagen. Grannen ser allt lite bedrövad ut.
Ny vecka, nya möjligheter. Jag gav mig i kast med ännu en stort projekt. Klippa och avlusa/avmaska ungdjur. Det kunde gått fint, djuren är snälla, men saxen… Jag undrar om jag verkligen lämnade iväg skären på slipning, eller om det stannade vid tanken… Efter tio djur gav jag upp!
Kviga 150 krävde sällskapsdam i paniken. Det var inte lättare att komma åt och klippa med dubbla djur i boxen… Var det ”Mr. Bean-klippning” innan blev det inte bättre. Hon har även fått en plump i protokollet och därmed en placering på den fruktade listan.
I torsdags tog jag mig en sväng efter en ny sax. En fårsax (eller kamelsax, det är väl en benämningsfråga…) och JISSES vilken skillnad! Ullen vek av i stora sjok och jag klippte resterande 18 djur på mindre tid än de tio dagen före. Började med kvigorna på 250kg och slutade med slakttjurarna på 600. Gick suveränt, både sax och djur. (Jag har snälla djur!)
Det var inte helt lätt att klippa en så stor tjur heller när han stod i buren…
I fredags blev det så dags för dräktighetsundersökning. Fixa och rigga innan, locka med djuren upp på lagårdsbacken för att själv slippa klafsa runt i lera. Dela in i olika fållor för att slippa dra runt på alla hela tiden. In med korna i lagården, en eller två i taget beroende på hur de ville ha det. Stänga dörren bakom och fösa in i buren. Allt väldigt lugnt och stilla. Det ska bygga på frivillighet i möjligaste mån.
”Semintanten” (förlåt, du kille några år yngre än jag!) rullade in på gården tio över tio, bytte om, bytte några ord och drog igång. 12.00 hade han lämnat gården, nytvättad, dokumenterad och 55 kor senare, där han känt på 53, varav 51 dräktiga. Det är nytt tidsrekord här, det är en fet go klapp på axeln för min del och för både ”teamet” – bestående av drängen som burgrindsvakt och maken ute, och jag på mitten – och djuren. Det är bra för egot, må jag säga. En rejäl bekräftelse på mitt arbete och alltid en tyngre uppmuntran när ”en sån”, som ser precis allt på gårdarna, kommenterar och konstaterar. (Jag betvivlar inte det minsta på att de har gårdar som de bävar för att besöka! – Jag hoppas och tror inte att min är en av dem…) Allt detta under tiden småkvigorna låg i sina boxar precis där korna kom in, låg – ja – och idisslade i godan ro. Bekom dem inte ett dugg att det var action precis intill.
Kanske är jag naiv, och har faktiskt inte ens en tanke på en tanke, gällande personskador där och då. Det kanske man borde ha. Kossan kan ju rimligtvis trycka till honom där framme, men jag är blåögd nog att betvivla det starkt. Han uttryckte inget obehag heller, så få väl leva på hoppet.
Eftersom det gick nästintill äckligt smidigt, djuren stod samlade och slussen stod där, riggad och nerskitad, tog vi beslutet att ”börja” stalla in. Börja… Vem försöker man lura va? Börjar man så slutför man.
134:an var rätt nöjd över att få komma in efter större delen av dagen ståendes ute och vänta. Det kvittade väl att det gick både folk och kor bakom och intill!`?
Det är ganska simpel matte, eftersom även jag kan förstå den! – Vill de inte gå, då går de inte. Sen vilken stil de väljer varierar från ko till ko. Men medan hon där inne funderade klart, passade 90 på att inspektera spannmålsfläkten.
Där står de på rad…
Tyvärr stack maken iväg för att stycka älg på mitten, och det fina flytande arbetet sackade när jag blev i stort sett ensam, med en dräng som var både arg och frustrerad över sin ”oduglighet” att hjälpa till.
Maken kom tillbaka, vi fortsatte och höll på länge för att mata in korna i buren ännu en gång, släppa ut de icke dräktiga och de som funkar smidigt med kalvning ute och inte får plats inne, klippa svansar och lusa av samtliga och sätta på halsband för att leda in de som skulle in.
Behöver jag säga att klockan stack? De sista fyra korna trökades bokstavligen in i en box, och jag tackar min lyckliga stjärna att jag inte hunnit sortera om ungdjuren och fyllt alla. 18.44 stängde vi lagårdsdörren om de hungriga djuren, 19.03 parkerade vi bilen i kyrkbyn, nyduschade och bara några minuter sena till hembygdsföreningens jippo. Det var farligt med mat och stillasittande! Tro mig.
Hemma vid tio igen drog maken på sig kläderna och gick ut för ett utfodringspass i lagården.
Jag var rätt sliten när jag vaknade i lördags, men det var bara att masa sig ut, ta hand om de sista korna från boxen, inse att en ko hade rymt där ute när det ljusnade, och släppa ihop grupperna (slakt och dräktigt) för vintern. Jag är fortfarande lite i tacksam chock att det bara var en som smet. De hade trots allt ganska kasst stänge, ännu sämre bete och inte någon ström i trådarna.
Ännu en gång var det 90 som utforskade omgivningen, medan hennes halvsyster 95 satt och begrundade sin nya tillvaro.
Och så iväg igen med flickorna för pyssel. Lillasyster var trött när vi åkte, och gick käpprätt utför, så en timme tidigare än avslut lirkade vi oss loss och åkte hem med kokande feber på den minsta.
Pyssel… Det är ju Djävulens påfund efter hopprep, tätt följt av cykel… Men ibland får man offra sig. Barnens (stora flickans mest) verk, och min Värk. Ändå rätt okej första försök.
Nästa bakslag kom igår då. Föga oväntat. Livet går i sken, det finns sällan tid att stanna upp, flera besvikelser avlöste varandra och då är det som att rycka en dammlucka och försöka stoppa forsen med händerna. Det är lika bra att virvla med, försöka hålla näsan någorlunda över ytan och hoppas man orkar kravla sig upp på andra sidan. Funderingar på framtid, ska man packa ihop och dra vidare? Sitta kvar och snurra på hatten och vänta medan någon annan håller ens öde i händerna? Och hur länge ska man orka vänta? Anspänningarna som släpper när stora projekt, som nästan alltid går bra eller fantastiskt, men som KAN gå rent åt helvete, är undan. Tvivlen, på allt, alla, mig själv och de som tvivlar på mig… Jag gick ut i torpskogen, på ”Svältorna”, i hopp om att få den där sedvanliga friden när allt rinner av. Det hände inte. Istället blev jag sittandes på en mossig sten, skakandes av gråt och köld, titta på solnedgången och lyssna på hackspetten.
Den där svarta katten mitt i bild höll mig sällskap hela tiden jag satt där. Tack, Stubben.
Jag har snokat runt mycket det senaste året. Och det är lika fascinerande som irriterande som skrattretande att det är fruktansvärt många byggnader som är målade på den sidan som syns, och inte alls sen…
Den är inte vacker-tall-vacker, men den står där. Rak, stark och envis mot den oskyldigt blå himlen.
Hem och tina upp mig med brasa och feberhet unge.
Idag är det ny vecka igen. Nya tag. Sopa av dammet från axlarna, räta på ryggen och gå vidare. Rivit mina sista stängsel. Den säsongen är alltså slut nu, så fort jag tömt den överfulla bilen.
Den svarta 1780 sticker ut, både på höjden och längden. Det är en fruktansvärt stor ko!
Dags att tömma ut vattnet, nu behövs inte det på betena längre.
Gesällprovet…. Hur brett sprider tunnan??? Jag hade rutorna nere i bilen för kondensen… (Det klarade sig!)
Ville inte lämna av barnbacillerna hos drängens fru, även om hon fyller 75 idag, men en tårtbit hittade vi i matkällaren ändå.
Nu ska jag hälla i mig teet från muggen, släcka lampan i köket så disken försvinner, den jag borde tagit hand om istället för att sitta här, passera maskinen i tvättstugan o krypa ner under täcket. Jag kan bara erkänna att jag har ett helsike att ta mig upp på mornarna. God natt.
Senaste kommentarer