En ung bondes vardag

Ja, så swischade ännu ett år förbi, med många tankar kring uppdateringar. Men vad att göra?

I mars snubblade bodelningen på snöret till Tinget och pappren skrevs äntligen på, efter mer än 1,5 år. Ibland undrar jag om det inte varit bättre att dra det hela vägen, men då hade det inte varit klart ännu, så det var nog det bästa som hände. Nu är det så i alla fall.

Det var med lycka jag tog hjälp att gjuta ett nytt fundament till flaggstången och fick den rak på gården jag till slut fick loss – gården som var/är en förutsättning för att kunna bedriva mitt lantbruk. Den sneda flaggstången fick stå där som ett sorgset monument över situationen. Men när det var löst hissades flaggan i topp och vajade där i nästan sju månader – på en rak stång.

Det drog givetvis med sig många beslut och mycket planering, men vilken lättnad att äntligen kunna dra igång renoveringen av boningshuset, med allt vad det innebär, och känna att en nystart närmar sig. “Jag vill känna att jag levt Mitt liv” – Gabriellas Sång. Har även rutit ifrån till nära familj, kommenterat att det stöd jag fått från bygden vägt ännu tyngre, då inte ens de närmsta trott på mig. (Även om bygden bara är ute efter mina betande kor!)

Separationen och dess sår kommer ta många år att läka, men det ligger på var och en att ta ansvar för sitt liv. Det är inte ens fel att två träter, som bekant. En sak som man vetat om, var ju att vänkretsen skulle kastas runt. De man trodde var nära vänner visade sig försvinna helt. Plötsligt kom också insikten i att så många gemensamma vänner försvunnit ur deras liv i samband med separationer – man är alltså inte längre värd att umgås med! Nåväl, det har svidit, saknaden kommer då och då, men var det inte mer värt är det lika bra att de försvann. Min tid att krusa folk är över sedan länge. “Lev nu, dö sen, var dig själv, tar de höger går du vänster” – Miss Li.

Men precis likväl har det dykt upp folk man aldrig kunnat ana. Nya vänner som flyttat in nära hjärtat. Allt från grannar och “tjänstemän/hantverkare” som av en slump halkat in. Värdefulla insikter, om vilka som skulle bort, vilka som kom till och vilka som stått stadigt. Finns det inte nåt ordspråk som säger “Bara livet kan bevisa vilka vänner som finns kvar”?! Några är med en kort period, andra hela livet. Tiden och förutsättningarna visar vad som är vad. Och vissa saknas med en axelryckning, andra med hjärtesorg. (och så finns de som ryker ut med huvudet före och får en att ångra att man någonsin haft sovrum på bottenvåningen utan tjocka gardiner för fönstret…) Urk för gubbslem!

Men åter till året som gått – jag tog en säsonganställning på parken. Det var väldigt skönt att få stadga kassan lite och faktiskt känna att jag hade en tydlig uppgift under dagen. Trivseln med kollegorna var dock inte den bästa, så jag avstod förlängning. Därtill har jag ju som bekant tre barn varannan vecka med alla aktiviteter det drar med sig, ett jordbruk jag skött på nästan heltid innan (som nu fallerat med ännu ett år utan vår-/höstbruk – orken och tiden har inte funnits), en renovering och en segdragen utmattning efter flera års kämpande och strider, både invärtes och utvärtes. Nu har jag valt att lägga jobbsökandet till halvfart, fokusera på att renovera/kapa boendekostnaden genom att sluta hyra bostad, och läka.

Jag sa till min läkare efter att pappren var påskrivna, att det var som att kränga nylonstrumpan på TVn och äntligen se i färg igen, efter flera års gråzon. Och få en liiiite mer sträckt lina att balansera på. Åtminstone en lite mindre slak lina. Att få ett mål att arbeta mot. Kunna våga och tro på drömmarna.

Fokus på huset, familjen och läkningen, sen hitta nivån mellan bortajobb och hemmajobb och få till den där lagården. Det är otroligt tacksamt att få leva parasit och hyra in mina djur i annans lagård. En trygghet och stor räddning i kaoset, men det är inte hållbart på sikt. Jag måste kunna hysa mina djur själv, och han måste lära sig att odla sitt foder själv:) Att det dessutom finns ännu en arrendelagård som hyser våra ungdjur gör ju det hela ännu skevare. En nödlösning som går in på sitt tredje år nu. Han står för lagård, jag för foder. Jag kunde hålla mina djur utan egen byggnad, och tack vare mitt foder slapp han lägga ner sin dröm. En trygghet också att det alltid finns någon att rådfråga, nöta/stöta/blöta med (något vi båda har stora behov av), och kunna dela ansvaret med – både glädje, sorg, frustration och arbetsinsats. Faktiskt kunna vara helt ledig, eller sjuk, vissa dagar. Win-win, under rådande förhållanden.

Utmattningen är sakta på väg tillbaka in i skuggorna, men som bekant går det fortare att falla än att resa sig. Siffror dansar inte konstant längre – jag kan själv sköta mina papper, bankärende och djurrapporteringar utan att bli sängliggande resten av dagen. Äntligen har jag kunnat börja läsa igen, utan att läsa samma sida 10-15 gånger och börja ana att det känns bekant. Smärtan i magen beror oftare på skratt än oro, och den samma i ansiktet beror inte lika ofta av käkpress som av skratt.

Livet börjar kännas lättare än på många, många, många år, och det där jag varje nyår försökt önska; lite stabilitet, ork, hopp är på gång. Jag börjar bli redo för livet. Jag växer mig starkare, självständigare, ser fram emot utmaningar och nya erfarenheter (fråga mig inte hur jag hamnade på ölprovning, jag som inte ens dricker öl! Och därav även blev salongsberusad för första gången på mina 36 år. Tja, vissa var visst lättdruckna, även för en icke-öldrickare!) Jag är redo för en ny fas i livet. En skuta som jag styr. Jag ska flytta till mitt eget hus, stå för mina egna kostnader till mig själv istället för till någon annan. Få göra vad jag vill, hur jag vill. OM jag vill. Och ingen annan har mandat att lägga sig i. Mina misstag får jag själv bekosta. Men – jag kommer att få försöka, misslyckas och testa igen. Jag känner mig trygg i vilka som är mina vänner, både i innersta kretsen och de i utkanten. Jag hoppas kunna uppfylla min dröm om ett hus fullt av liv, värme och gemenskap. Ett där dörrarna alltid står öppna. För mina vänner, barnens vänner och familjen. Jag är redo för nya relationer, både inom vänskap, jobb och kärlek. 2026 får allt passa sig, för även om jag flyttar 60 höjdmeter ner, är jag på väg mot toppen. Än ska några dalar passeras, men de ska inte behöva vara så djupa och mörka framåt.

Det har gått nästan två år sedan mitt senaste inlägg. Jag har tänkt många gånger, men tid och ork har inte sammanfallit. Dessa två år skulle jag kunna sammanfatta enkelt; Sorg, ilska, frustration, monumental stress, trötthet och klarhet.

Jag stod inför en stor investering. Nu jävlar bygger jag lagård och satsar! Varningsklockor i huvudet, men bort med dem. Redo att trycka på knappen för byggstart! TRE! TVÅ! Eeeee…

Stopp! Den där dagen i slutet på maj 2023… När en stor käftsmäll kom till mig med rasande kraft; Inte har jag känt fel när jag gång på gång tryckt undan känslan av att något är fel. Om jag bara inte vore så fjantig, biter ihop lite till, pressar mig lite hårdare. Så livet kan flyta fritt för övriga…

Ni som varit emotionellt ensamma vet delvis vad jag menar… Så jag försökte, igen, att prata. Vara tydlig. Föra det där jobbiga via ett “Jag-budskap”, som sig bör. Med samma icke-respons som vanligt.

Så jag sökte mig till mina nära vänner. Och fick kommentarer som “Jag har väntat länge!”, “Jag har känt dig sedan sonen var liten. Åsa – det här är inga nya känslor”, “Är du beredd att sälja din lycka för en lagård?!”.

Ja… Om jag bara biter ihop lite till, spelar charader om att allt är bra, tar fram mina skådespelartalanger och sopar banan som spindeln i nätet, trycker tillbaka alla känslor av fel, begränsar mitt umgänge med andra, fortsätter tillbringa mina helger gråtandes i skogen så jag inte stör eller besvärar någon, kan komma hem pigg och glad igen, så får jag min dröm om en lättarbetad lagård! Men till vilket pris? (En stor sorg nu är dock att jag sällan kommer iväg till skogen. En tragisk insikt i att jag inte längre behöver fly hemmet, att jag kan sitta i soffan ett par timmar utan att känna skam. Men man mår ju så himmelens gott i skog och mark så det borde prioriteras!)

Och efter den där dagen i maj, och den där andra dagen i början av juni, då jag fått slängt efter mig att jag är opålitlig, vilket inte är så konstigt med tanke på mina gener, samt att jag är mentalt sjuk fick jag Nog.

En separation är tuff för alla inblandade. ALLA inblandade! Även den som går. Och eftersom det var “en blixt från klar himmel” verkar timmarna av parterapi inte gett något för den andra parten. För vid det tillfället, var det mer än tre år sedan jag första gången förde det på tal, på fullaste allvar. Att jag inte orkar längre!

Men det har inte varit lätt, och ÄR inte lätt. Nästan femton års intalning att jag VISST varit en i gänget, välkommen och blablabla, har visat sig att så inte varit fallet! Och jag behöver inte spela längre! Sen gör det givetvis ont på många plan. Vänner man trodde sig ha, har visat sig vara något annat. Att ignoreras är effektivare för att såra än att snäsas av. Att inte få svar på sina öppna frågor efter ett halvt livs “vänskap” är också smärtsamt. Å andra sidan – var man inte mer värd än en knagglig fasad, så kan det kvitta! De som är värda något står kvar, och några mer eller mindre oväntade har tillkommit. Vissa står lite på en armlängds avstånd, och några flyttar än närmre. Somliga skuttat rakt in i hjärteroten utan att man hunnit fatta vad som hände!

Men viktigast av allt – man står inte ensam! Även om det känns så, timmarna är långa, nätterna är mörka, så är man inte ensam. Och man är inte heller den första i världshistorien. Man är inte ens unik i sina problem som man tror – när man börjar prata runt och höra andras berättelser.

Men det är tufft. Att inte veta om man har ett företag kvar (det enda jag faktiskt äger), nån framtid eller några drömmar att uppnå, är att leva under en monumental stress som kan knäcka den bäste. Och när den man delat så mycket med, påtalat både bra och dåligt i åratal, fortfarande inte förstår att det inte är en tillfällighet att de allra flesta bönder klagar på dålig lönsamhet, blir det än jobbigare. Varje slant vänds på. Det är dyrt att leva, och barnen behöver sin mat. Man kan inte bedriva ett lantbruk som när man är anställd med stämpelklocka! Man får inte ut mer lön för att man sitter tjugo timmar i traktorn istället för åtta. Det handlar inte bara om att slänga till lite foder i ena änden av kossan och skrapa lite bajs i den andra.

Och så en bodelning som efter mer än ett år fortfarande står och tuggar, uppgifter som inte kommer in, juristen tickar pengar och ännu vet ingen om det drar till tinget eller ej.

Därmed står alltså en gemensam fastighet och kostar pengar till ingen nytta – en påbörjad renovering som gått i stå – och en gråzon för lantbruket. Kan inte avveckla. Kan inte utveckla. Vågar inte tro. Vågar inte att inte drömma.

Mitt i allt detta tacklade mina gamla katter av rejält. Femton år gör sitt på en katt. Årsdagen för deras insomning närmar sig, och jag dras nu med minnesbilden över vilken förrädare jag kände mig som, när jag visste vad som väntade, och de var gosigare än någonsin. Sista veckan lämnade Selma inte min sida, hon anade nog med. Och jag fick krypa in under sängen och hämta dem båda när dagen var kommen… Usch vilken ångest och olust. Men de skulle inte behöva plågas längre, ingen av dem mådde bra och som de syskon de var ville jag att de skulle följas åt. Rätt beslut, men fruktansvärt tufft. Dessutom ovanpå allt annat.

Så blev det januari med som inleddes med soteld. Tjoho!!! Visst kunde det gått så ofantligt mycket värre, men eldningsförbud, höga elpriser, vargavinter och direktverkande el i huset gjorde att boendekostnaden steg och frestade plånboken ännu mer. Och den har inte återhämtat sig än…

Så ja, vissa dagar är livet tuffare än andra. Orken åker jojo, liksom stressen. Stress över stillestånd, ekonomi, framtid, bank, jurister, ork, you name it. Jag tänker inte mygla med det! Men jag kämpar på. Försöker lyssna på kroppen, ta stunderna av paus som jag hittar. Vet att bakslag kommer rejält om jag inte sköter det. Och vet ni vad? Det är inte som jag är lat! Tro det eller ej!

Jag behöver dra mig undan, försöka bearbeta det som hänt, landa, varje dag. Minnet är inte vad det borde, läsa är nästan omöjligt, därav mängder av pussel istället. Hörseln stänger ner när det blir för mycket. Påtvingat umgänge dränerar av blotta tanken. Annat umgänge kan ge otroligt mycket, när det sker i lagom dos – med vila efteråt.

Jag tror även att allting som hänt under årens lopp när jag gjort INGENTING har märkts senaste ett och ett halvt året när jag inte gjort det. Tragiskt men sant. Ännu en “sanning” om mig jag fått höra mer än en gång. Har fått höra många såna. Tydligen har jag ragg i varenda buske, har sålt korna och är på väg att lämna bygden! Spännande värre – när ska JAG få del av planerna?! Och vet ni vad igen? Hade det funnits ett guldpiller som tagit bort alla mina, och världens, bekymmer hade jag gladeligen tagit det. Men tills det är uppfunnet får jag hålla till godo med de som finns på marknaden. Och även om jag gått igenom större delen av utbudet under ett och ett halvt års tid, så är jag uppenbarligen minst lika mentalt sjuk fortfarande, för jag har ju inte tagit mitt förnuft till fånga… Ja jisses…

Jag försöker trots viss motarbetning gå vidare. Bygga upp mitt och barnens liv på nytt. Efter alla sorger och bränder var jag i grannlänet en snöbusig kväll och hämtade två små troll – Busan och Tokis. Och nyligen under kampanj med räntefri avbetalning unnade jag mig en ny, ren säng. Bort med spökena nattetid, i den mån det går. Det är bara att kämpa på. Leta jobb så hushållskassan kan stadgas, slippa den stress som den delen av ekonomin ger. Alternativet, som inte är nåt alternativ, är ju att lägga sig ner och dö, och det är jag banne mig inte mogen för!