En ung bondes vardag

Tog in en hängig kalv för en vecka sen. Han var betydligt sämre än jag trodde, då jag sett hans sjukdom som friskhetstecken;

Varenda gång jag tittat på honom har han stått vid mamma, med skummande mjölkmustasch och tungan ute. Precis som vilken kalv som helst som avbryts mitt i maten.

Det tog några dagar innan jag började känna det märkligt att han aaaalltid stod på samma vis när jag tittade… Mjölkmustaschen var snarare rejäl fradga, kroppen helt utmärglad under all den ulliga pälsen. Han har ju trots allt ökat närmre tjugo kilo i vikt sen han föddes en månad tidigare, så något har hänt… Jag har väntat på att liemannen skulle fånga honom i nätet.

Tempen har pendlat på honom, ibland skyhög feber och ibland helt normalt för en månadsgammal kalv. Och totalt ovillig att äta på mamman. Men flaska gick bra! Spann med napp också. Ett par liter i stöten, inga problem.

Sen en kossa som inte mjölkas plötsligt… En juverhalva som började bli både ilsket röd, varm och öm så denna fantastiskt snälla ko slog efter allt som närmade sig. Rep i halsbandet så hon satt fast och inte kunde fara runt så långt, spännband runt bröstet för avtagande kraft och ett lång rep mellan bakbenet och lagårdsinredningen på andra sidan gången, samt ett par ettriga kalvar rådde bot på ovanstående. 1- 0 till mig!

Dagen efter stod kossan lugn som en filbunke och idisslade när kalvarna närmade sig henne.

Men inte hennes kalv. Total matvägran. Utom vid servering. Ringde veterinären för att diskutera situationen med löfte om att de skulle ringa upp. Det gjorde de aldrig.

Får väl försöka sina ner kossan, skicka henne när slaktbilen kommer till midsommar och stå ut med en spannkalv i sommar, blev min nya tanke. Jag kan ju inte släppa ut en ko som inte mjölkas!

Sen började jag ana oråd. Igår kväll var grabben inte villig att äta sin giva från spannen, och hade setts stå vid kossans juver vid ett par tillfällen. Ut med honom så smygätandet minimerades. Imorse kom han inskuttandes, slickade sig runt munnen, brölade några gånger och satte fart mot spenarna där han sög för hjärtats lust! Dessutom har jag för första gången sett honom stå och pilla i sig lite ensilage också – alla andra kalvar är i full gång med idisslingen i den åldern. Vågar man tro att det vänt och blåsa faran över?!

Lite sällskap efter en stund och nedan en fin mjölkfradga!

Däremot gjorde jag en annan upptäckt igår – begynnande navelinfektion på den minsta i gänget. (Det kan man inte avstyra med rep!) Så det blev ett nytt samtal till veterinären som fick komma ut. ”Är det ett återkommande problem med navelinfektioner här?” var första frågan. – Eeh, njää, det är min femte eller sjätte på sex år och ungefär trehundra kalvar, så så värst återkommande vet jag inte… *peppapeppa*

Den märkliga kalven fick sig en tillsyn också när de ändå var på plats, men det var lika förbryllande för dem. ”Lite slö är han allt…” var kommentaren om kalven som stod lugnt i repet och fick kli på rumpan. Och jag tänkte bara Gosse, är det din diagnos har du många djur att behandla i denna lagården…

Vildsvinen har vunnit över en åker i skogen – det är för sargat för att kunna reparera. Hemma kördes komockor sönder med gräsharven och sten plockades. Det blir en del även på en tredjeårsvall…

Man inser att grejerna är slitna när de går sönder och man ska ha dit de nya på plogen…Ohps:

God natt

Hmm… Plus en liter vatten och två kilo socker…. Jag fegade ur för en större gryta!

Jag har svårt att ta mig upp på mornarna! Bara att erkänna!

Ännu några halvintensiva veckor är till ända. Jag fick tummen ur och fick ut min gödseltunna med havererad pump på auktion. Den såldes till en kille i mellersta Skåne. En som tog en dagstur och passade på att njuta av landskapet – startade kl 03 i traktorn för att vara här strax innan halv nio, koppla och vända av hemåt… Så kan man också spendera en söndag… Dessutom var det den helgen det drog in busväder framåt middagstid, så det kanske var extra spännande hemresa för honom.

Det där busvädret ställde till det även här, så trots det såg fint ut på backen så plurrade Schenkerbilen utanför maskinhallen på föräldragården. Bara att ringa ut drängen för att dra loss…

Det var samma dag som det ringde KONSTANT i luren från precis alla håll. Stod i en diskussion med drängen när det ringde – igen – kort efter att utsädet var avlastat. (Man beställer allt på en gång, får en stoppavgift/frakt och så kommer det ut med minst tre olika bilar, tre olika åkerier och dagar… Fantastiskt med miljötänket där…) Hur som, det ringde. Jag svarade. Hörde en massa sorl i bakgrunden och stängde av öronen – försäljare. Väntade tålmodigt på den där pausen när man vänligt med bestämt kan säga Nej,tack och lägga på när det trängde igenom ”åkeri”. Aha, gödningen är på gång! Lyssna nu då! ”Torsdag eftermiddag… Kväll snarare…” Jaha?! ”Lämnar pojkarna!”

!!!! Vänta nu?? Pojkarna?? *Kokt hjärna i spinn* Vad har jag nu lovat??? Praktikanter?? Pojkar?? Men gödningen då??!

”… Herefordtjurarna alltså….!”

Pliiiing! DEEEEE pojkarna… Puh!

Torsdag eftermiddag visade sig bli nio innan jag efterlyste dem. Djur som vägrade lastas och trafikolycka som korkat igen vägen, Det är långt hit från Värmland!

Herrarna anlände i alla fall sent om sider. Den ena hade en ettårsvikt på 576 kilo, så jag satte lite i halsen när jag såg honom måste jag erkänna! 460 kilo är godkänt för Herefordtjurar inom aveln så han hade lite marginaler, så att säga! Det jag sett av dem hittills känns i alla fall väldigt bra. – Köpta på telefon av en främling via ”referenser”.

I väntan på tjurar får man hålla tillgodo med tre katter och en bok.

Denna redan röriga dag ringde brunnsborrarna också. ”Vi har fått en lucka så vi kommer imorgon!” En kvart senare: ”Vi är klara så vi kommer nu!” Nog hittade de vatten på andra gården. Återstår att se om det även är (förhoppningsvis) bra vatten!

Gödseltunna igen ja… Gick ju och köpte mig en i julklapp. En som jag inte kan lasta med dagens förutsättningar… Så nya projekt och rundkörning på gång:

”Ääähm…. Jag råkade visst hålla lite för långt till vänster…” Tung var han också med hela bilen full med grus och nästan-tömt släp efter, så fick även denna gång ringa på drängen och koppla in det stora artilleriet med dubbla traktorer för att få loss bilen…

När stora flickan ska byta däck på drängens bil är det bäst att ställa upp och hjälpa till.

Min egen bil fick lyfthjälp av sonen.

Blåsippejakt och årets första bikoll blev ena dagens projekt.

Variera kosten – ät i kors

Lillasyster kom hem en dag och hade ritat ”ditt och pappas bröllop!”

Nyinvestering! De jag har nu – på varje ställe – heter 1000. Köpte mig ett 12000 i förhoppning om att kunna driva större delen av en hel by med samma aggregat. (”Det är bra betyg när inte ens du kan ta i tråden!” kommenterade en vän….) Tiggde till mig nån slang under vägen när de grävde fiber mm, enkom för ändamålet. Når kunde de väl göra som tack för servicen.

Tog mig en sväng igår. Så viktigt och värdefullt – och vackert.

Resterna av en kolarkoja. På bilden syns bara murstocken, men på plats syntes hålan tydligt!

Hittade en så extremt vacker plats! Tyvärr med stämplad skog i hela området så det vackra är snart borta…

Kände att det inte var värt att ta tvärstegen nerför slänten för att komma till vägen. Risk att det skulle göra väldigt ont i bröstkorgen, tänkte jag och siktade på att balansera på kanten ett trettiotal meter till tills det planade. Och snubblade på en rot eller nåt. Vips så hade jag rullat ett varv, kasat på rumpan ner och satt i diket med fötterna på vägen – då var det bara att resa på sig och sluta fundera på varför det högg till.

Eftersom ett revben fick för sig att byta plats för några veckor sedan, så har jag vetat att jag lever! Man inser ju sällan hur mycket man tar för givet och bröstkorgen är väldigt central i allt man gör, kan jag meddela. (Tror aldrig jag skulle tänkt tanken annars på hur långt det är mellan frikopplingen och femmans växel till exempel… Eller hur stor svängradie man har med vänstra armen när man rattar en traktor.)

Min tur i skogen innebar psyke mot fysik där psyket drog längsta strået. Även om jag kvällen innan kidnappat makens halva av sängen för att kunna ligga som jag ville, och ändå både andas och slappna av någorlunda. Att gå bland djuren i hagen eller korsa gräsmatta har varit ytterst smärtsamt pga ojämnheten, men allt detta glömde jag när jag kom ut i friden. Nästan i alla fall… Piller är inget alternativ – de slår ut en redan sargad mage totalt och jag har inte råd att tappa mer i vikt, (- 4 sen nyår…) så bara att bita ihop. Schasa bort katterna när de sätter tassarna dumt och se till att gubben trycker till rejält nästa gång han ska hålla om mig – så att det är befogat att innehållet möbleras runt.

Tur inte ungarna kommer för ofta – det är trångt som det är!

Ont eller ej. Jag vet ju (på ett ungefär) vad jag gjort – som Mormor skulle säga. Något som min husdjurslärare brukade säga var: ”Läs på och se till att bli riktigt duktiga på hur djuren beter sig i olika situationer. Tänk dock på att det inte är säkert att DJUREN har läst boken och vet hur de förväntas bete sig!” Precis det läget står jag i nu; En kalv som inte följer regelboken för fem öre, och knappt den gamla kossan heller… Jag har sånt huvudbry med dessa två… Tacka vet jag då minstingen i gänget som ska få ett veterinärbesök imorgon för en tveklös navelinfektion. Där vet jag hur vi ska agera!

God natt

Det är långt mellan inläggen. Orkar inte, och för varje dag som går blir tröskeln lite högre. Lite mer bilder att gå igenom, och lite mer tankar och text att bearbeta. För de som är intresserade av uppdateringar ändå så är jag desto flitigare på instagram, @bondeniskarvhult. Det är bara att googla om man inte har instagram själv.

På denna dryga månad som gått sen sist har vi hunnit beta av större delen av kalvningen, sex återstår och de lär knipa så länge de bara kan på pin kiv! En väldigt smärtfri säsong hittills, och jag är SÅ tacksam för det. Tror inte jag stått pall för mer påfrestning än det som är. Lite svinn får man ju dock alltid räkna med, tyvärr; En tvillingkalv föddes död, en ko drabbades av akut olycka och ligger numera i frysboxen, och hennes kalv är flytande adopterad där hon behövs för stunden. En fruktansvärt fisförnäm kalv, utan gry. Viftar en kossa på svansen när kalven närmar sig är det mest ”Ojdå, hehe, ursäkta att jag störde…!”

Man vägrar acceptera en främmande kalv! Men bonden vill man ju inte sparka, så så länge hon har handen på en är hon inom zonen och då får man snällt stå stilla och gilla läget!? Men släpper hon handen om så för två sekunder, då djävlar smäller det!

Totalt är 22 kor och lika många kalvar utvräkta för att minska på arbetsbördan inne. Tretton är kvar och det räcker gott!

Ibland är de sams och delar…

”Magsäcken är på väg ut!!!” ropade stora flickan en dag när hon kom först innanför lagårdsdörren.

Finn ett fel när ungarna lekt med rälsen…

…och ett bindsle utan krok och ko innebär en ko på vift…

Vi har även hunnit med att ha hemskola då hela skolan i byn stängde i nära två veckor efter sportlovet på grund av ett massivt Corona-utbrott. Ungar hemma mitt i kalvning… Tja, det gick det med. De är duktiga på att arbeta och hjälpa till, och att klara sig själva. Kan ju dock erkännas att entusiasmen hade dämpats rätt rejält kring den sjätte dagen med hemskola…

Kläder efter väder….?!

Är morsan lat får man lösa det själv! Och nedan en Sitting Bull – Krokus filosoferar.

”Kom, vi bygger en koja!”

Det där med att köra sakta pga lekande barn fick en helt ny innebörd!! Hon hämtade tydligen smältvatten att gegga med.:O

De påbörjade fönsterna på den andra gården är på plats, och nu läggs det projektet på is så länge. Det är inte värt att jobba ihjäl sig för. Ett hus får betydligt med själ med spröjs i rutorna, och det blir så fint att man nästan får skämmas en smula.

Sen är det svårt, det där. När man gör något som syns, är man ju ”duktig”. Och bra blir det, då är det ju ännu ”bättre” att prestera…

Andningshål är värdefulla, både med familjen och ensam. Ensamheten är nog den mest uppskattade, om jag ska vara brutalt ärlig. Tystnad, eget tempo (eller o-tempo!), egna diskussioner och NOLL hänsynstagande. Inte brukar jag träffa någon heller. Nån hare ibland, en tjäder ibland och stötte upp en älg häromdagen – precis lagom uppkommen för en brant backe, när jag halvt om halvt utvärderat vargsituationen i området med mig själv, så stod hon och klippte med öronen innan hon brakade iväg åt andra hållet. Hade lite förhöjd puls där en stund efteråt! Både jag och älgen, kanske.

Packade med mig 30 påskägg till Mormor, lunch och tog bilen norrut runt några sjöar och begav mig in i skogen för att leta reda på deras ”granntorp” – Fåglabäck, dit jag ville gå med Morfar för sisådär tjugo år sedan. ”Dit kan ni inte gå, det ligger låååångt ut i skogen!” sa Mormor då. Det ligger lika långt ut nu, men jag gör ju som jag vill;P

Men det är de mest bevandrade äggen de någonsin fått! Sedan blev det till att ta Morfars fars skolväg tillbaka för att hitta bilen. Och till den som ifrågasatte om det inte varit smidigare att ta ”den raka vägen” direkt om man nu nödvändigtvis skulle gå – du missade hela poängen! (Även om jag krokade runt lite vääl mycket mer än tänkt… – se nedan)

Det jag tror är öppna spisen-stenen.

Den stensatta fägatan över mossen/bäcken.

Till sist hade jag irrat mig ända till Amerika i alla fall… Med viss omväg, i tassamarkerna, kan hända… Jag plurrade inte! Inte ens lite. Morfar var lite orolig att jag skulle fått för mig att gena över gölen (kanske man vågar över en mosse, men en göl är ju en göl!) då den är väldigt förrädisk med gungfly som suger ner en….

Eh? Va?

Fläkten började låta som en tröskverk en dag då röret sprack. Tack och lov för det, säger jag, för fläkten är nog det sista stället jag skulle leta på när det började osa peck i köket….

Igår hade jag båda de stora barnen med mig på en tur. Blev lite längre än vi tänkt, men de knatade på i dryga milen. En låst vägbom stoppar även mig, och när frågan stod mellan ytterligare ett par kilometers promenad eller hemfärd var svaret: ”Vi orkar gå!!!!” Så då blev det så. Lättvaggade var de också på kvällen!

Lyckades även hitta Tusse-stenen. Enligt en sägen en gravsten för en skjuten man som var för stor och tung för att fraktas till en kyrkogård.

Skor på när man letar torp!

Nu ska jag samla ihop mina katter och gå och lägga mig! God natt