En ung bondes vardag

Min plan för gårdagen var att bädda ner mig med katten
mellan lagårdspassen och eventuellt trassla ut tvättstugan. Risig i huvudet, täppt
i nosen och hela bröstet i ett skruvstäd. Tji fick jag!

Stack in näsan i lagården efter dagislämning och såg direkt
“kalvning pågår”. “- Gör det?” undrade drängen som stod
precis innanför dörren och mjölkade sina kor, tittade in i lagården och konstaterade: “- Nä, den har nog
kalvat!”

Mycket riktigt. En bit in i lagården låg en liten kalv. Så!
Bara att slopa dagens plan A-L och gå på Plan M. Slaktbilen skulle ju komma före kalvarna!!!!!!

Mätt å go! Bävar inför detta att ha “full koll” på kalvarna hela tiden. Även om man vet att de liksom de flesta bebisar, sover väldigt mycket första dygnet, hinner man ju bygga dödsångest mer än en gång när de ligger så här!

Ett par grindar i den stora gången, ko och kalv dit – varpå
kalven fick fäste under klövarna och började dia direkt! En plats tom efter den
där kossan som vägrar lägga sig bunden, och även en tom plats efter den
nykalvade. Två kor från undantaget ut till dessa platser. Det usla golvet på
undantaget revs ut, nytt lades in, vägra-ligga-kossan släpptes dit och min
dubbla kalvningsbox som hon abonnerat sen i mitten av december rensades ut och
ställdes i ordning med en viss förhoppning om att hinna flytta dit nån ko INNAN
de kalvar. Direkt på sena kvällen igår flyttades en misstänkt ner (sa att jag
väntar för släpper jag dit två lär fyra bundna hinna kalva direkt innan de i
boxen gör det…) Men ingen kalv, givetvis.

Var rätt spak när kvällen kom, men nu är vi igång. Hade en sällsynt och himla mysig helfamiljestund i lagården igår. Även om man både sinkas tidsmässigt, går med hjärtat i halsgropen och blir hindrad i framfarten av halmsnöre… Men alla vallfärdade för att se den lilla kalven. Det är ju nåt visst med den första!

Maken fick brått att fixa med luckorna som med tidens tand
rostat/slitits bort från ränngallerna, så nu är det (tillfälligt i alla fall) tätt
kring hela gödselrännan för eventuella utbrytare. Vi måste verkligen klippa dina naglar så långa och hemska som de är! – “Det är dina också, mamma” /Lillhönan. (Inte längre!) HUR LYCKAS DE?! Rensflygning på bina!

Och idag har det varit alldeles för fint väder för att vara
inne! Röjde lite i sonens gamla rum för att få det tomt som “snickeri”
men tog mig sedan ut. Plockat lite stängsel som tjugofem vänliga själar rivit
och trasslat ihop för mig ner mot sjön.
Och vädret sen! Vilka vårkänslor! Och
vilken himmel vi haft! Ni som varit med ett tag vet om min förkärlek/fascination
för himlen! Synd bara att det är ungefär en månad för tidigt för både väder och
känslor, men bara att njuta så länge det går. Det lär bli bakslag förr eller
senare!

Korvgrillning och mat på trappan i solen. Simskola för
lillhönan och egentidsbad för mig och sonen. Hem för en fika och barnen iväg på Onsdagsträff. Hem för middag och bums i säng med de små.

Väldigt snart bums i säng för mig också! Nu startar
nästa karusell – dubbla födelsedagar på gården. Men bara en i vårt hushåll!

Jag skrev ganska nyligen att jag var stolt över mina följare, både här och på Instagram. Senaste veckan har det trillat in några, så har nu passerat 600 på insta! Det tycker jag känns ganska (rejält) häftigt!

God natt

Fyra hundra miljoner kronor. Oerhört mycket pengar! Det är
dessa pengar som gör att “vanligt folk” kommer med kommentarer som
“Varför klagar ni bönder på ersättningen?” “Så illa kan det väl
ändå inte vara, ni får ju kompensation.” “Jo men, nu är det ju inte nån
torka längre…” “Staten kan inte rädda alla företag som det går dåligt för!”
Men nu pratat vi inhemsk livsmedelsförsörjning. Hälften av det vi i Sverige äter kommer från andra länder! Vi har haft det alldeles för bra alldeles för länge här. De som minns ransoneringstiderna är snart ett minne blott även de. Ingen tror att det kan hända “oss här uppe” något. Man behöver inte ha särskilt mycket fantasi för att försöka tänka till lite…

Staten har slagit fast att de ska “rädda” Sveriges
bönder med ersättning för inkomstbortfall. En komma två miljarder hette det. (Sägs
sluta på en komma sexton.)

Av dessa är det de fyrahundra miljonerna som gått till oss
köttbönder som grovfoderkompensation då det var missväxt 2018. För att vi ska
ha råd att köpa in hö och ensilage och/eller så kallad grovfoderersättande
kraftfoder. Räknar man som jag gjorde i sensomras med att behöva ge ungefär
femtio procent ersättning till korna, skulle detta ge mig en MERkostnad på
cirka fyra tusen kronor per vuxet djur. Kreatur klassas som vuxna vid ett års
ålder i dessa sammanhang. Självklart söker man stödet, och fick det utbetalt också,
relativt smidigt faktiskt! Ungefär tio procent av vad det kostar mig att försöka
hålla liv i djuren i en dräglig tillvaro var vad jag fick ut. Strax under fyra
hundra kronor per vuxet djur. Nu ger jag i och för sig mina fyrtio innekor ca fyrtio procent ersättning, så förlusten blir ju inte sååå stor. Men har man då dessutom en giraff i KOstym får man räkna med nån krona mer.

Nu har staten kommit vidare i sitt krisplanerande och ska
även ersätta för flera andra torkkatastrofer. Bland annat ska det kompenseras
för utebliven gräsväxt på åkrarna. Tvåhundraåttiosju kronor per hektar vall och
grönfoder, såg jag siffror på nu i Land Lantbruk.

Räknar man då att man får ut cirka tio balar per hektar vid
ett “normalår”, lagom länge sedan plöjning och halvdan gödsling…
Man kan få tjugo också. Eller som i år – knappt en…

Men åter till tio balar. Fick jag nu bara en bal per hektar
i sommarens torka saknar jag nio stycken som jag behöver köpa in. Vi säger
femhundra kronor per bal i inköp. Det är fyratusenfemhundra kronor i förlust. Per hektar.

Nu ska jag också förtydliga att jag inte räknar med att
staten, EU eller någon annan ska komma på en vit springare med
förstaförbandväskan i högsta hugg för att betala räkningarna! Jag vill bara
påpeka att sviterna från torkan inte är över bara för att det regnat lite
grann. Eller för att det inte längre är trettio grader varmt. Sviterna kommer
att pågå i många år. Och de största problemen har vi bönder framför oss; Djuren
börjar kalva, det går åt mer foder. Djur som man inte hade räknat med att ha står
fortfarande och tuggar ensilage, för man kan inte gärna sluta utfodra dem för
att de redan uppnått “rätt vikt”. Ett vårbruk är i antågande där
många tvingas plöja upp betydligt mer än de hade tänkt för att värme och sol
brände ner minsta beståndsdelar till en öken. Eller för att vildsvinen haft ett
gynnsamt år och bökar sönder mer än någonsin. Och vad som finns i plånboken ska vi inte prata om. (Där har ju alla det nollställt med dagens kontantlösa samhälle!)

Så jo, de tio procent som statens krispaket utgör, det är
pengar det också. Jag är glad för de pengarna. Tveklöst! Många bäckar små! Jag
blev till och med glad för brevet jag fick häromsistens, följt av en avi om
bankgiroinsättning – De hade räknat fel på mitt EU-stöd för 2016 så de skulle
nu krypa till korset och göra rätt för sig. Det vill säga, betala ut de sex
kronorna jag fått för lite.

Fast det kanske inte var kul, utan mest skrattretande…

Och om man ändå sitter och småflinar för sig själv kan jag
passa på att ta upp det jag gjort tidigare; bonnahumorn som snurrar i när och
fjärran. Ett välkomstnummer till “Havererade ligghallars klubb”.
Eller den där gången jag fick en film i luren som visade en hjullastare som
satte ut balar på foderbordet i den fina lösdriftslagården, med en text i stil
med “Är så glad för min lilla, smidiga lastmaskin!” – Den måste ju
kontras på, så jag tog en bild där jag skjuter halm framför mig med högaffel
och skrev “Jag är så glad att jag har raka foderbord…!”

Det är det som utgör livet. Det relativt sociala liv vi kan
leva idag med ständig uppkoppling och trådlös närhet. På gott och ont. Riggat för djurkarusell! Och nyfikna i en strut, vad tittar ut? (In?!) Satte maken på att köra torv. (Det bråkade för honom med!) Insåg att de tio balar jag hämtat i bästa fall armerar botten till en bädd. Imorgon kommer tio till på lastbil. Plötsligt fladdrade en ficklampa i mörkret och i det lilla utrymmet mellan stängslet och gödselbrunnen stod våra tre barn. Det var lite svårt och ojämnt att gå där, så den minsta tog stöd av eltråden, fint ackompanjerat med dryga sekundintervaller av Aj…Aj…Aj… Men vad gjorde det, eller att det blev middag först klockan åtta, när man fick klappa lamm hos Jirka?!

Avslutningsvis ska jag medge att mina ovanstående
beräkningar nog kan bortses från helt. Matte har aldrig varit min starka sida,
och när jag i dag sorterade bort mina sju slaktkor från övriga gruppen (om nu
slaktbilen får för sig att komma när jag dyrt och heligt blev lovad hämtning vecka
sju…), så visade det sig vara åtta kor. Var kom den åttonde ifrån? Var det den
trettiofemte jag hittade vid flytten från sjön? Den trettiofemte jag inte
lyckats räkna sedan… Så bry er inte om mina flersifferräkningar. Jag
klarar ju inte ens noll till tio!

God natt!

Hjälp vad mycket bilder det blir att gå igenom när jag inte
gjort det på en och en halv vecka!

Jag tycker mest att en bara går och dräller runt, men satan
i gatan vad vi “hinner med”.

Sen förra onsdagen då så har vi firat en åttaåring. Mor och
B kom upp och hjälpte till (B fixade rum och Mor fixade allt annat när jag fick
annat att göra än inneservice).

Fredag morgon gjordes den trevliga upptäckten att nattens
regn inte bara skapat total isgata utan även genererat vikt nog att knäcka
taket på en tredjedel av min ligghall. Precis vad jag inte behöver då
kalvningen står för dörren och försäkringsbolag tuggar sakta. Och inte får vi
röra nåt innan de tagit beslut. Frustrerande?! Eh, japp!

I alla fall tillbringade vi förra helgen med kalas för barn
x3 med familjen.
Jobbigt med kalas. Hann inte ens släppa flaskan!

Med en brant, smal och snäv trappa blev det till att såga på Mors nydammsugade golv i vardagsrummet!

Har för egen del gått i flera veckor och känt mig halvhängig
och haft nåt så in i vassen ont i halsen vissa dagar, så söndagen blev ganska
lugn. Någorlunda.

En femåring firades och sportlovet var igång. Ibland bävar jag för vad som händer när Mors B blir pensionär. Å andra sidan är sånt här pill hans drömjobb, säger han – “Tar varken tid eller material!”Sena kvällar
hela veckan med småpill och jäkelskap som inte syns förrän det är klart.

Tapetserade “fulla” väggar och skar sedan. Mycket riktigt stod vår saknade färg där inne i garderoben!“Hemlighus!” Var är dörren?En dag med torvhämtning som inte var rolig, varken turen
eller hanteringen. Pratade med högsta chefen ett par gånger dagen efter då jag
inte accepterade bemötandet jag fick på platsen. Läbbigt ställe från början men
till sist kände jag att jag inte vågade stå ensam med folket där, så jag ringde
upp en vän som jobbade i närheten bara för att “ha nån hos mig”.

En strötur som skulle göras enkelt i den del av ligghallen
som kan nyttjas sket sig så det bara visslade om det då dessa balar på
100x120x230cm och 860 kilo inte är särskilt stabila och inte heller marken jag har att köra
på – den som hävdar att det är onödigt lyxigt med tre lastartraktorer har
aldrig försökt rädda en sprucken torvbal innehållande 5,5 kubik från byavägen. Fantastiskt att det inte kom någon precis då. Hade ju annars varit lagen om alltings jävlighet! (Har
någon hanteringstips mottages detta gärna!) Rädda vad som gick, tippa in det
till tjurarna och sedan ösa upp nån kubik från vägen med skyffel i
traktorskopan. En rörelse jag skarpt undviker då det triggar min handled och
armbågar nåt oerhört. Men nöden har ingen lag! När hela balen var tippad hos
tjurarna var det bara att gå in där och ösa ut det i boxen. Nackdelen med torv är att
allt ser så skitigt ut bara. Även om det är torrt och rent så är det ju som att
rulla kreaturen i jord.

En torvbal kom ner i hallen och nästa brakade iväg sedan den
kom i gungning och hela pallen blev kaffeved – jag tryckte den av vägen med
traktorns hjälp så har den fått ligga där i kanten. Jag blev både arg och less.
Trött, hungrig och öm var jag också!

Klart det måste hälsas på kossorna! Sjukt impad av Hans som faktiskt gick in i lagården, och minst lika impad av mamma Hans som faktiskt stod i dörren och tittade, sin koskräck till trots!

I fredags kom Hans upp över dagen. Med sig hade hon sin
dotter, mor och far. Sedan de lämnat på kvällningen blev det ett idiotryck och
flytta sonen till sitt nya rum! Sällan har han uppvisat sådan städentusiasm.Titlarna duggar tätt här nu. Då det blev känt att jag både tapetserat och lagt golvet själv i sonens rum, tillkom “mångkonstnär”. Man behöver varken kunna allt eller vara bäst på något – man kommer rätt långt om man kan lite om mycket! Och bästa sättet att lära sig – —–>Försöka! Och så undrar man varför det killar i nosen när man vaknar och har en extremfällande hålboll i snoken! Årets första blommor på bröllopsdagen! Inte vår bröllopsdag dock.

Igår var det så dags att lämna bort barnen igen. Eller byta
dem mot di gamle som vi tog med på bröllop. Mitt första, och förvisso enda,
tjejkusinbröllop. Känner bara inte att jag hänger med riktigt, är hon inte
femton typ? (Ett och ett halvt år yngre än mig!!!!!!!!!!! Ohps…) Och jodå, bonden var allt “den där i spetsklänning”. Tro’t eller ej.

Enda anledningen till att hon är längre än mig kallas klackar! – Jag vinner till vardags;PEtt händighetstest på brudparet. Skruva Ikea-möbler. Bruden la tre av sina fem minuter på att försöka få upp sitt möhippegäng till hjälp, och brudgummen dök ner på knä och hann betydligt längre i sin ensamhet!Bara så ni vet! En del trollar med knäna, jag kockar med sågspån. (Och innan jag fattade att det härrörde sig från barndomens lekar med sågspån, grus och vatten… -Tack Morfar!)

Avvek mellan middag och dans
– di gamle var trötta och vi också, så körde hem dem och var själva
hemma där en timme efter midnatt.

Idag har jag som mest fixat middag. Slammat igen i nosen och
frusit som en griskulting i en vak hela dagen. Var i och för sig nere med sonen
på hans första fotbollsträning också. (Hade hoppats på en lugn vuxenförmiddag
med vad-det-nu-innebär men klockan tio stod kidsen i dörren och i stort sett i
vändande post iväg med sonen. “Det är den sista byggnaden på området innan skogen, om det nu är nån skog kvar… En sån där grön låda är det i alla fall…!” – ibland älskar jag min make mer än annars. När det gäller vägbeskrivningar till exempel… Fick förfrågan från en vän om han fick köpa en torvbal om jag hämtade fler gånger. Erbjöd honom den som rasade. Han ville ha något som var mer lönt än de där småbalarna på 300 liter man köper på Granngården. Han backade lite när han insåg mängden! Sonen hjälpte till med lastningen! Hållit söndag med Selma som sällskap. Fint sådant! Hur tänkte de här?!

Tagit sin lilla tid detta. Långt inlägg, många bilder. God natt och ha en bra vecka!

Jo, som det så fint påpekades igår kväll, så skriver jag
mindre, eller i alla fall mer sällan här än för ett tag sedan.

Känner pressen ibland, men försöker samtidigt övertyga
samvetet om att jag inte skriver för någon annan. Tiden finns helt enkelt inte.
Orken finns definitivt inte. Texten i sig är inga problem – jag är som bekant
en skrivare – utan bilderna, som jag tycker ger rättvisa och behövs. Varför ta 400 bilder i veckan om de aldrig ska visas?! Och det tar i bästa fall en knapp minut
per bild att ladda upp, i sämsta betydligt längre tid beroende på hur
mottagning, väder och belastning på det mobila nätet är. (landsbygdens förbannelse och ett urtypiskt I-landsproblem! Lika mycket som att jag börjar få förhårdnader kring de torrspruckna tummarna så telefonens touchscreen knappt reagerar!;P) OCH, som vi alla vet –
börjar jag slutar jag inte! Och igen – det ska alla veta att jag inte hinner
med i dessa dagar. Deadline på rummet är satt och kommer inte kunna hållas –
för jävligt – och det där med en massa kalasande drar en hel del med sig. För
nu är vi där igen. I kalasfebruari. Med start imorgon.

Idag har jag tillbringat hela förmiddagen i samtal. Först på
Blodcentralen på sjukhuset (inget allvarligt – kollar bara upp eventuell
blodgivning) – därav en tidig lagårdsmorgon innan huset väcktes och sedan har
jag fört en monolog med en ung man (oj vad gammal jag lät!) som hälsat på. Eller
kanske det var en dialog? Eller epidemiolog?! (Nu blev nåt fel igen va?!)

Jag har tryckt särskilt på ett par saker:

1. Torkan 2018 är inte slut bara för att året är det. Tvärtom
är det NU problemen börjar på allvar. Pengar tryter. Foder tryter. Ork tryter.
I bästa fall ligger man på noll, i värsta fall långt ner på minus. Det präglar
liksom vardagen på alla sätt som tänkas kan.

2. Sverige har inte sin vackra natur och rika fauna av en
slump. Klyftan mellan land och stad måste minskas för att de i staden ska
förstå att man inte kan framställa livsmedel i fabrik. Det kräver sin bonde.
Det kräver sina betesdjur. Det kräver sin gödsel OM man nu vill minska
miljöpåverkan alltså. Eller så fortsätter man bidra med långa transporter.
Uselt djurskydd. Mer fossil åtgång och en högre miljöpåverkan då mat, oavsett
vad det är för något kräver gödning för att marken inte ska utarmas helt. Baljväxter
som bönor och ärtor i all ära, men det räcker inte. Önskar man då konstgödning
som är just konstgjort med kemikalier, utvunnet ur fossilt material i många
fall, eller naturgödsel (djurbajs och kiss) som dessutom leder till bundet kol
och öppna, vackra landskap.

3. Knyter ihop punkt 2; Vetenskapen måste sluta nischa sin
forskning. Det krävs ett helhetsperspektiv. Som jag tidigare nämnt kom sonen
hem med meddelandet att en ko är lika miljöfarlig som en bil. Jag köper det,
tveklöst. Men som jag ständigt återkommer till: Vilken nytta gör kossan vs
bilen i naturens kretslopp? Läste en forskningsrapport för ett tag sedan (fråga
inte var) där en grupp var tillsatt för att konkret få fram nötkreaturens
skadeverkan på miljön. Tillbaka med en vissling till ruta Två. Läkeverkan då?

4. Bonneriet måste stärkas i samhället och bli ett attraktivt
yrke. Men för det måste punkt ett till tre behandlas PLUS att det måste bli
värt det. Det måste gå att leva på det. Myndighetskrav och allt vad det nu är
måste förenklas så att det inte krävs hjärnkirurgi för att fatta. De som vill
satsa måste ges chansen – idag är du i stort sett körd om du inte är född i
det. Eller kan tänka dig att behöva trettio fyrtio år för att komma till punkt
A.

Nu hade jag förmånen att “få” en färdig besättning
som jag sedan kunnat spinna vidare i och forma efter eget huvud. Jag är ung. Jag är förälder.
Jag är tjej. – Jag har det mesta emot mig. Men samtidigt inte. Tillåter jag mig
att lyssna och acceptera, finns det många därute som verkar se upp till mig. Flera
gånger har jag blivit kallad “stark förebild” både som djurägare för
mina “lugna, fina djur”, för mitt föräldraskap och för min organisation (och
nej, de som sagt det har aldrig varit här och tittat IRL!). Idag blev jag
kallad influencer, med glimten i ögat. (Är inte influencers såna där nippertippor som delger
minsta nagelfläkning på sociala medier och hävdar att allt de är bäst på allt
de gör?! – Nu blir jag snart lynchad igen).

Men det är ganska självklart att jag är stolt över mina
instagramföljare. Tveklöst ska jag erkänna det. Det jag är allra mest stolt över
är att jag inte har någon Facebook att ansluta till. Jag tänker att det beror
på att någonting är intressant av det jag lägger ut. Och att folk hittar dit. Och stannar.

Jag är stolt över att (merparten) av mina kossor är både
lugna och lojala. Jag har trots allt etthundrafemtio stycken i dags dato.
Någonstans har jag ju lyckats med något.

Och det är en utmaning 2019 – att inte “vifta
bort” det bra för att snöa in på det som är enklare – det mindre bra.

Det blev långt detta också… Skickar över lite bilder på veckan som gått. Och skriver när jag får tid, ork och lust till det nästa
gång. Med gott samvete! Jag har en del böcker att beta av också. Vilken lättnad det är att få fly in i litteraturens förlovade land en stund ibland. Sällskap på frukostmackan och tillika vårtecken?! Sop-sop-sop Bara resten kvar nu då… Tills imorgon… Blir lång kväll… Någon som kan gissa sig till min lyckliga stjärna att jag stängde igen drivgången sen förra rymningen?! Nu är boxdörrarna välsprintade! Lördagskväll, med pälsen lite nonchalant slängd över axeln… Sonen gjorde Gotland, med skog och några små russ. Förkyld och hängig i helgen. Bästa botekuren gjord! Noll motivation på lördagsmiddag. Kändes dock rätt o-okej med hämtpizza, så fick bli chokladfondanter till efterrätt. Och busmaräng av de ratade äggvitorna. Någon rotade både länge och väl i min garderob för att få fram en gungstol…?! När vedspisen blir blöt av torkande vinterkläder eldar man för dåligt! La TV/DVD-dosa längst i botten. Sonen beklagade sig för pappa att han inte kunnat starta TV:n och blev mäkta förvånad över fyndet när han utförde order om att ta hand om sin tvätt! Det är vinter på allvar nu. Låt det vara det då. Inget mer regn, tack! Vedspisasoppa i råkalla februari. Mycket tjock “plast” på balarna…

3 D! Gårdagens morgonbravader. Grusa loss den, på gårdsplanen, fasthalkade foderbilen… …och rädda Jirkas snöplöjande mitt-på-vägen-dieselslut med en dunk och luftning innan han behövde passera, och innan sopbilen kom… Vill till att ha snälla kor när man står och öser halm i arslet på dem. Fick ta med den lilla ut. “Det finaste man har sätter man på fodret!” “De också mamma!”