Jag gillar inte semlor. Eller, de är helt okej, så länge jag slipper grädde och i synnerhet mandelmassan… Men jag har en make som gillar det. Och när man själv mest mår skit med dundrande bihålor och ingen ork så får man göra sitt bästa för att hålla honom på gott humör så han gör ”mitt” jobb också.
Men hur som helst såg jag fram emot en ”sista” lugn natt, utan hostande barn och utan hostande jag. Men icke. Efter kvällsmjölket knackade drängen på och påpekade symptom på en kalvning.
Kossan i box och så startade tittandet. En kik vid tio, maken ute vid elva. Jag ute vid två och tyckte då att det borde ”kommit igång” ordentligt så försökte gå in och känna på kossan. Hon var inte alls intresserad av att få min hand uppkörd, och jag backade snällt när jag kände hotet mot mina egna knäskålar… Ny titt två timmar senare och hittade – en svans. Va faan. Varje djurägares mardröm. Detta har jag inte varit om om tidigare, och nu är det andra svansen på ganska exakt tre år.
Start av projekt: Leta bakben. Rumpan på kalven låg långt ut så fick börja med att trycka in den för att själv kunna komma in och leta haser. Och ju längre kalven trycktes in, ju längre in blev det att leta. Och till er som fött barn så vet ni att det i stort sett är omöjligt att stå emot krystvärkar. Tungt och svårt. Make, har du nånsin varit inne i en ko? Synd, skarpt läge, häng av dig jackan och dra upp ärmarna!
Han tyckte precis som jag och de flesta andra – trångt, slemmigt, halt och jävligt. Och inga ben hittade vi. Insåg att det blev till att ringa veterinären där lite innan fem på morgonen. Tydligen kopplas man då till en beredskapsman som i sin tur kontaktar veterinären som kontaktar bonden – mig. Men det gick ju en stund innan veterinären ringde upp – och på den tiden hann jag hitta ett bakben, vända det rätt och tända lite hopp. Och eftersom veterinären är en timme bort – utan ishalka och snömodd, valde vi att avvakta med hans färd. Jag hittade det andra benet och maken lyckades trassla ut det. Man måste ju vara försiktigt och inte perforera livmodern med de vassa klövarna…
Bara benen var på rätt köl så var det lätt att dra ut kalven. Och precis som jag sa när jag såg den första klöven – detta är litet, det är risk för två. Mycket riktigt. När den första döda kalven drogs ut syntes det direkt ett par nya klövar och en mule. Kossan var så stolt över dem, sina två små och hade slickat dem jättefina tills jag kom ut på morgonen.
På två kor har jag hittills fått en kastad kalv och ett dödfött tvillingpar. Känns det som att strulet för säsongen är över eller har detta lagt ribban?
Kossan mår bra, och jag är glad för min makes skull att det är långärmat-period då jag är blåflammig på hela underarmarna efter alla gånger jag klämdes mellan kalv och kobäcken vid värkarna…
Lagom spak efter den hackiga natten drog jag igång med att rensa klädkammare. Massa saker som bara stuvats undan i olika renoveringsomgångar, så nu drogs allt ut. Urvuxna kläder som väntar på ny ägares tillväxt sorterades upp ordentligt och alla trettio regnkläder sorterades efter behov och skick. Jag säger bara en sak; Leve vacuumpåsar! Och så gick jag än en gång igenom ”bebislådan” och fick ner de eftersläntrande grejerna i den. Allvarligt? Har mina barn verkligen varit så små???!!
Spannmålskrossen har varit svårstartad ett tag, och jag fick för mig att dra isär och rengöra kontakten. Den är bytt nu…
Storflickan fick prova en dag i skolan i tisdags och var riktigt lycklig däröver, men drog till med en riktig feber på kvällen. Hemma resten av veckan och i torsdags lämnade jag henne vid TV:n för att gå till lagården, och hittade henne fullt påklädd i den snöklädda grushögen med stjärtlapp i solskenet. Halv ett kollapsade hon dock med tårarna forsande och 39 i temp. Vilade en stund och kom sedan ut till oss andra igen när övriga familjen kommit hem.
Torsdag ja… Dagen då jag samlade ”vuxenpoäng” enligt mor. Jag var på mitt livs första fullmäktigemöte i kommunhuset. Fullt allvarligt så var där tillräckligt många idioter för att jag inte skulle tillföra något! Pajkastning, sandlåda och sämre matte än ens jag besitter. Och ett dagis som nattas för gott. Flertalet politiker har börjat vackla och ifrågasätta kalkylerna men är hårt styrda av partipiskan och paniken för att få till beslutet NU ökade medan de som vill bli av med dagiset hade övertaget. Detta utan att det finns plats till våra barn i kommunen. Så nu återstår en lång väntan på att få reda på VAR och OM vi får lillan placerad någon annanstans…
Ikea hade inte våra önskade handtag hemma när jag var där, så det fick bli en beställning på nätet. Måste säga att de överträffade sig själva med innehåll, kontra utehåll….
Igår gav vi oss på jakt efter en pulkabacke. Nog för att vi bor högt, men den enda backe vi har nära är den som tar ett abrupt slut i sjön! Och där låter vi inte våra barn åka. På skogsvägen en bit bort fann vi en liten lutning som det gick att åka hyfsat i sen vi fick upp spår. Och vi var visst ute länge nog för att hamburgerbröden skulle växa till sig lite för bra! ”Jag önskar nog en 300-grammare för att passa i de där bröden”, sa maken. Farligt, säger jag. Kanske tar honom på orden och serverar en sån burgare…!
Idag har först besökt en hälsomässa ett antal mil bort. Min akupressör önskade moraliskt stöd. Tro mig, jag blev väldigt lättad när jag halvt om halvt krockade med hennes mamma i vimlet, fick en fika och sedan avvek i tystnad för att hälsa på deras tremånadersvalp, gråhund/finsk lapphund och söt som socker!
Hemkomna nu efter grannens 70-årskalas. Maken tog lagården och jag nattade barn. Snart nattning av mig själv också! Internet vill inte alls ikväll (heller) och jag inser hur snabbt jag vant mig vid fibern. Ikväll är det dock segare än det var med mobila bredbandet, så bloggen jag räknade skulle vara ute innan 22 står fortfarande och tuggar bilder nu 1,5 timme senare…
Delar av pirens brygga börjar kika fram, så det har sjunkit undan lite. Spännande när det nu spöregnar på snön… God natt
Senaste kommentarer