En ung bondes vardag

Idag har livspusslet gjort sig påmint mer än vanligt. Och
utnyttjandet av den där staben.

Kvart över sju imorse rullade en lastbil in med årets
utsäde. Äntligen! Inte för att jag behöver det för dagen eller så, men blev
lovad det i mitten av mars, och lite surt är det om sådden blir försenad för försenad leverans!

Grabbträff!

Den lilla fick läkartid. Aningens piggare/mindre gnällig,
men inte en matbit och endast en klunk mjölk gick ner.

Samtidigt stod en tjur upplastad på kärra och väntade på
överlastning i min kärra… Tre timmars resa tur och retur, förhoppningsvis
smidig lastning och tid att passa på vårdcentralen…

Utfodrade i lagården men struntade i uterundan, den tog
drängen och fru. Gick in och försökte få i den lilla lite, packade ihop oss –
krävs rätt mycket mer när en fjortonmånaders ska med mot när man åker själv! Drängen åkte ut till föräldragården
med utsädet, jag hämtade min tjur. Den lilla somnade efter en halvmil och sov sedan över lastningen och vaknade till ett par minuter innan paus. Allt enligt planen och drängen mötte upp med
bil på knappt halva hemvägen.

Malte försvann! Jag är inte van vid att djuren lägger sig under färd!En blick över axeln innan arbetskläderna skuttades ur där
bakom bilen. De vanliga låg i en kasse i bilen, som tur var! Tror bara drängen blev vittne till min striptease. Unge och väska
i bilen som styrde mot samhället och drängen tog traktorn på den nu bekanta
hemvägen till gården.

En snabb lunch på fiket för min del och lyckades få i den
lilla en kvarts banan. Sen doktorn.

I väntan på läkaren och urinprov.”Bara” öroninflammation blev domen – känns som en
lättnad ändå då jag börjat bli skum för lunginflammation med hennes hosta.

Hem och lastade ur tjuren. Hoppas han landar i det nya snart,
för det var inte det temperament jag haft på de andra hämtade tjurarna… Rentav
väldigt stirrig, men det kan ju också vara förlåtligt de första timmarna.

Imorgon blir det nästan samma väg för ett lass spannmål.

Sen är det vår också! Gick ner till sjön för denna bilden: Och fick gensvar från fyrtio kor och säkert tjugofem kalvar som tyckte de kunde få betesflytt…!God natt

Konstiga blommor! Och idag nappades årets första gräs till kycklingarna! Frukost i sällskap med betesplaneringen… Spännande att se hur mycket som ändrats/glömts när det börjar sina med djuren….!

Den bok jag för tillfället lyssnar på, handlar om en
återträff från nionde klass. Hur skulle man själv reagera på en inbjudan till
något sådant? Fick en nu med jubileum från gymnasietiden. Ska man gå?!

När vi gick ut nian sa de att jag nog ”skulle vara den
som drog ihop klassen till en återträff om tio år”. Det har gått med råge,
och ibland undrar jag varför just jag skulle ha ”den lotten”. Jag var inte
intresserad av dem på den tiden, och det är jag ganska säkert på var
ömsesidigt. Varför skulle jag ha behov av dem nu?! Behov av att träffa dem och
visa upp sig? Se vilka som stannat kvar och misslyckats, lyckats eller kommit
längst i livet?!

Jag har passerat en hel del i livet. Hur det mottagits och
upplevts vet väl bara jag. Däremot har det gjort, som jag tidigare nämnt, att
jag undviker vissa situationer. Släpper inte gärna folk inpå och undviker att ta plats. Håller mig lite i utkanten och känner mig
ibland just där. Inte mobbad men lite utanför. I gråzonen typ. För jag vet inte hur jag ska ta mig in. Eller om
jag ens vill och vågar.

Folk ser mig som den tuffa, orädda galningen – i positiv bemärkelse
– som går sin egen väg och bryr sig inte om vad folk tycker. (O yes, att jag
gör!) Men först som sist är det ju jag själv som räknas i mitt liv. Ingen annan
kan leva det åt mig. Och varför skulle jag leva någon annans?! Eller ett som
”förväntas”.

Mina klasskamrater från nian till exempel (jag generaliserar
grovt, sorry) lever i en storstadsvärld där det är fina bilar, dyra villor och hushållsnära
tjänster som räknas. Ju större kontor och desto krångligare titel desto bättre.
Vad skulle en ”simpel bonde som flytt till Småland” tillföra i en sån
samling?! Grunna på det.

Det har svidit många gånger att inte kunna vara som alla
andra.

Att det var killarna och tjejerna, och jag, gråzonen däremellan.

Att de få gånger man försökte lägga sig i ett samtal bara
fick en blick som sa ”Håll käft, ingen bryr sig ändå!”

Att en besökare klev ur bilen en gång, granskade mig under
en tiondels sekund och vräkte ur sig ”Fy fa-an vad fult!” om min
klädsel, hemma och i full fart med något lagom skitigt.

Att jag pratade mammakläder med en där jag inte tyckte att
jag behövde åtta par byxor, ett par jeans och ett par lite finare räckte för
mig – när jag kommit från lagården är ju ändå understället på! Fy, är du en
”sån”. JA! Jag är en SÅN! Underställ is da shit! (Och om någon bara
trillar in när jag går så – vad gör det?!)

Eller, det som svidit värst i många år nu; När vi var på en
tillställning och ett par hade genomsökt sina egna garderober och hade med
flertalet plagg till mig ”för att du säkert ska ha nåt okej på dig, och inte kommer i jeans…!” Så gör man inte. Inte då och inte nu.

(Vid just denna tillställning hade jag ansträngt mig och
tagit med en vit sommarklänning, så långt ifrån jag som det bara gick. Tänk,
vad jag ångrar att jag inte satsat på ett par lappade jeans och en rödrutig
flanellskjorta! Då hade i alla fall JAG varit på plats.)

Jag tycker mycket, det vet jag! Men om själva personen
betyder så oerhört lite, kan det jävlar i det kvitta! Och först som sist – igen
– är jag den jag är. Och andra som de är. Jag är inte intresserad av att vända kappa eller slicka
stövlar. Då får det hellre vara, även om det kostar. Hellre det än att försöka passa in i mängden och må skit över det. Något som jag för egen del tror är en stor orsak till dagens allmänt psykiska ohälsa. Stressen över att inte passa in. För att ”någon annan” hinner med heltidsjobb, barn med aktivitet sex dagar i veckan, den perfekta bilen, perfekta hyn, perfekta vännerna, perfekta egentiden, perfekta gymkortet och den perfekta Fan och hans mormor!

Här där jag bor får man ofta känslan av att de som är
med i nån kyrka är ”bra folk”. Vi andra är det inte så noga med.
Hopplösa fall. Vad vet jag?! Jag blev ju bonde för att jag var för dum för att kunna bli nåt
annat! (Trots att jag slutat två skolor med klassens högsta betyg! Ajust det,
senaste gången var ju bland en annan drös korkade bönder!;))
Sluta hetsa och sluta tävla! Elitidrottare är ju ”slut” innan de är trettiofem. Av en anledning – man är inte gjord för den pressen! END!
Bra med höga vägbommar! I väntan på bussen…

På tal om annat i nutiden ska den nya tjuren hämtas imorgon, om natten
är lugn och den lilla verkar må bättre än idag (tror vi provat på det där med
kinkigt, sjukt barn för första gången i livet!). I annat fall blir det nog
Farbror Doktorn för hennes del. Och till råga på allt sålde jag en av mina
gamla tjurar idag, han ska bli östgöte!

Ska avslutningsvis bikta mig; Jag är ingen gås. Men en
effektiv svamp som suger mycket och torkar snabbt på ytan. Vid en första
petning känns det stabilt men kramar man för hårt skvalpar det snart ut både det
ena och det andra. Något jag kämpar med att bearbeta och torka upp dagligen! Skitigt städvatten och demoner är mina närmaste sällskap. Därför uppskattar jag den fiktiva världen, antar jag!

God natt.

Tassade ner lite försiktigt idag till ligghallen och kikade
på kalven. Öron rätt upp och spikrak i ryggen! Märkte honom och släppte ut
honom med mamman. Hon var inte sen på att ge sig iväg, men stannade direkt
utanför när kalven blev efter. Kalven själv fick jag putta ut för handkraft –
han har väl inga bra minnen av livet utanför halmbädden…

Direkt utanför förenades mor och son och han satte till att
dia. Kättingen kring min nacke rasslade ner med en duns.

Blåst, regn och ösregn gav en dag för byte av
stängselstolpar. Gick över en del permanentstängsel hemma men inte allt. Närmre femtio nya stolpar trycktes ner med drängen i traktorn, sen var det för mig att gå in och stoppa
underkläderna i tumlaren, typ. Hittade vårt förrymda ”trappsteg” till bryggan vid kornas vattenplats längst bort på gården! Fick snällt försöka asa upp den lite på land.Slamtömmaren gjorde mer åverkan på gräsmattan än traktorn…

Lillhönan hemma med pappa, men ganska pigg.
Utvecklingssamtalet på dagis genomfördes och den minsta fick se livet innanför
kapprummet. Jättekul, verkade hon tycka.

Två små försiktiga steg har hon tagit idag också. I ett par
omgångar. Snart är det slut på friden.

Dags att ta sockerkakorna ur ugnen, kvällsfika och krypa
ner. Läste ut min kriminalare tidigare, lyssnar på en vid jobbet och undrar om
skallen reder ut trasslet med en tredje på kort varsel…

God natt.

När jag vaknade igår morse hade jag en lång lista att-göra. Fördelen
med att bo i bibelbältet är ju att ingen
gör anspråk på något på söndagar. Så! Morgonrutinerna ute och därefter en
ganska lugn frukost. Lillhönan hade tuggat i sig fyra torra corn flakes som kom
tillbaka, yes, feber here we go! Highlife på henne hela dagen, men levde på en
flaska saft och ett kvarts äpple.

Avslutade min egen frukost och höll på med tandborstning när
telefonen ringde. ”Jag
tänkte komma till middag! Väntar du på mig?!”

Ok… Maskinstationen på ingång för fastgödselspridning. Bara
att gå ut och ställa i ordning då. Klockan var kvart över elva. När är
”middag”?! Tolv? Ett? Precis redo rullade han in med ekipaget(!) kvart
över tolv. Ösa skit. Ösa skit. Hundratrettio kubik tror jag vi räknade det
till, ungefär. Tre timmars körning. Och en aha-upplevelse för mig. Tydligen
använder jag pekfingret när jag svänger vänster. Och tummen för att
ratta tillbaka till höger. Aldrig tänkt på det tidigare! Kanske för att det
inte är helt vanligt att jag sitter fram och tillbaka med skopa efter skopa i
en spridare…!

Det är här det händer!

Sen han kört klart blev det en snabblunch för mig, halv fyra
ungefär. Lagård igen innan ett snabbesök dök in, strax efter att Jirka kommit
för att låna traktorn och maskinstationen kommit för att hämta sin trailer och
bil som han lämnat. ”Nu kommer den halte och lytte igen. Dessutom rejält
sur. Kört sönder…” var kommentaren innan han asade runt sitt släp och
kopplade det efter spridaren. Och han rekommenderar ingen annan att provsåga
vinkelslipen några centimeter in i benet, och fotknölen. Men skam den som ger
sig, sa han och skuttade i och ur traktorn på högerbenet – själv grimaserade
jag av den brännande smärta det borde ge i höger knä och höft…

La pasta i vattnet, tittade mig om efter barnet på köksgolvet som blivit tyst. Inte då – i sandlådan!

Sen lugnet lagt sig på gårdplanen blev det en snabbinventering i bikuporna –
alla tre produktiva, så det verkar lovande. Slutligen där framåt tiotiden blev det också plöjt och fräst (grannarna lämnat av hästskit där under dagen!) och de vitlökar jag grävt upp under flera dagar sattes tillbaka. Farligt att slarva med skörden – 137 lökar planterade! Vill någon ha till hösten så säg till – jag har mer än jag behöver!

Jag är lite efter min tid, som bekant, så i dagens regn
passade jag på att ”hålla söndag”. Påbörjade en kriminalare för
första gången på evigheter – har inte orkat! – och bäddade även ner mig stor
del av dagen med vederbörande, varvat med välbehövlig tupplur.

Så till dagens instagrambravad till er som väntar på förklaring till filmen på @bondeniskarvhult:

Gick efter avslutat lagård i eftermiddags ner till
ligghallen, något jag fuskat med på sistone i brist på kalvningar. Räknat in korna ute bara. Dumt! Såg en
ensam kalv i hallen. Utan märken, så ringde maken och bad honom komma ner med
märkutrustning så jag kunde bevaka utfarten från hallen.

Kalven hade dock andra planer så när vi tittat på varandra
ett par minuter, vände han heltom och rasslade ut på andra hållet ur hallen. Trodde
inte det, ska jag erkänna, då det inte fanns några djur där och infarten består
av djup lera. Men han plaskade sig ut. Kravlade sig över en stengärdesgård och
fortsatte genom stänget ut i skogen. Helt oprovocerat, tycker jag, men han fick
väl en black-out kan tänkas. Och vilken black-out sedan!;

Lämnade hallen och gick för att hämta ett rep och möta
kalven på vägen, tänkte att han skulle svänga tillbaka till ”trygg”
mark, vilket de brukar göra när de tar sitt förnuft till fånga. Mötte maken och efter en stunds överläggande gick han tillbaka till
hallen för att se om tjuren gått tillbaka. Tomt där, så han klev över tråden
och gick ut i skogen. Själv blev jag ståendes på vägkanten då Gräv-lingen
stannade där. Maken ringde, kalven vänt vid gamla torpet, nu på väg på skogsvägen.
Gick dem till mötes och vek av in i skogen för att försöka förhindra att lillen
drog iväg till grannen.

Kalven trippade så fint vägen fram och vek av tillbaka mot
gården sen han sopat skallen i vägbommen. Ner på ”fel” håll mot
balhögen, bakom bikuporna och rätt genom trädgården, via en hage, över sjövägen
och in till stora gruppen kor och kalvar.

Skönt, tyckte vi. Nu hade han sällskap i alla fall. Han
försvann utom synhåll bland stenarna vid sjön och vi pustade väl ut lite inför
uppgiften att sortera ut mamma Ko och köra till stora gruppen. Tittade neråt
sjön och kalven var väck. Var är han?! Där! svarade maken och pekade; lång ut i
sjön, simmandes. Mycket ska man vara med om som bonde! För bara några dagar
sedan var det ett år sen Gräv-lingen ryckte ut och grävde fram kalven som
brakat ner i ett stenröse…

Fort ner till sjön. Välta i båten i vattnet och leta reda på
åror och nyckel till kedjan. Sen ut. Första gången vi är på sjön, maken och
jag. En romantiskt tur (?!?!) på tu man hand. Med ett mål – fånga in kalv innan den
drunknade i vågorna.

Kan bara säga att den som tycker det är besvärligt att fånga
in en yster kalv på land, kan prova att göra det från en liten eka i en yster
sjö! Ett par gånger hamnade stackaren under båten, men till sist kom repet rätt
bakom öronen och vi kunde bogsera den i land. Antingen drunknade den på väg ut,
eller ströps den på väg in, men dess tid var helt enkelt inte ute.

Snabbt i land och lämnade maken med kalven medan jag själv
rusade upp efter traktor och skopa. Genom trädgården med det, ner till sjön och
lasta i kalv och gubbe innan kalv och potentiell mamma låstes in i ligghallens
goa halm. Yep, potentiell mamma, helt säkra är vi inte.

Chockad, skakande och utmattad lämnade vi dem för att titta
till våra egna barn – go’ungarna hade picknick bakom gungstolen med rån och
marmelad! (Tror inte tanken var att jag skulle hitta dem där, men försöka gömma en ettåring och en fyraåring…!)

En snabb middag och iväg för terminens sista träning. Fortfarande
vet jag inte vad jag ska säga om dagen… Risken är väl att tjurkalven drar på
sig en lunginflammation, men han såg rätt harmonisk ut ikväll när han tittades
till. Galenskap på hög nivå, det är vad det är.

Så till alla idyll-romantiserande stadsbor där ute som
längtar efter det lugna livet på landet – Skenet kan bedra!
Nu ska jag försöka samla ihop mina egna känslor för dagen. Vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det som hänt, ska jag erkänna. Känns som att det kan bli spännande att släppa ut pajken imorgon, men han får väl sitta bakom lås och bom i natt å begrunne sine hyss…

God natt

Dags för vägning igår igen. Ettårsvägning. Växa-personal kom
ut och gjorde detta. Kvigorna som höll hyfsade vikter i höstas vid 200 dagar,
låg ännu bättre till nu. Tyvärr gjorde inte tjurarna det… De som jag hade
behövt för att kunna sälja som avelstjurar och få in lite på kontot… De
hade växt bra. Väldigt bra, men de var små i höstas och hade för mycket att ta
igen. De hade växt sitt ”tvång” på tvåhundra kilo, men det saknades
mellan 40 och 60 i höstas. Så även nu. Trist, men på ’et igen och bättre lycka
detta år!

En stunds harvning med sonen som sällskap följde. Eller
snarare grenräfsning. Den mesta tiden gick till att rensa harven på alla
rötter. Och rulla ner ett smärre berg till samlingen vid sjön – ingen chans att
få den i stengrepen.

Idag har ett ryck gjorts. Maken var ute med harven innan jag
vaknat, inte så värst länge tror jag, och sedan alla fått frukost eller
liknande lämnades ungarna över till ”gårdstanterna”. Maken och
drängen försvann ut till föräldragården och spred gödning. Jag satte mig i
traktorn och harvade över mina plöjda hektar och plockade sten där det
behövdes. Det sista plöjde drängen igår, avslutade med att köra punka på plogen
så det var ju för en gång skull ”lämpligt” tillfälle. Nu-u grönskar det i dalen…

Lika lämpligt var det att maken åkte efter sin gamla
Boxer-traktor för att plöja potatisland med, denna följetång. Och inte tror jag
det är meningen att vi ska ha nåt land – han hann bara ett par kilometer innan
han ringde och hade blivit ståendes på vägkanten. Soppatorsk! Bara för mig att lämna barnen i trädgården för fri lek, fylla en dunk, köra ut och hjälpa till att pumpa igång maskineriet igen. Nu står den hemma
på lagårdsbacken. Ingen toppstång hade han fått med, så jag har varit och
nallat Jirkas ikväll när han inte var hemma så får vi testa imorgon.

Avslutade dagen med att samla familjen till en
middagspicknick i trädgården med en snabbt ihopslängd potatissallad och
gårdagens grillrester. Den minsta har vägrat sova idag, så det var kinkigt på
slutet och lättvaggat i sängen. Lillhönan hamnade i soffan med pappa för en
saga och sonen och jag stannade ute med fotbollen – nej, det är inte min unge! Däremot lekte han med mobilen på väg till Jirka och råkade se sig själv (han har gnagt på en kotlett, inte slagit kinden!):

Baby på vift från köket…

Jag tänker sova gott i natt – gödningen ligger ute i väntan på nästa veckas regn, allt plöjt ligger harvat om fastgödselspridaren rullar in i början av veckan som det var tal om. Och det känns gott. Om bara utsädet kunde komma snart med…
Trevlig helg och God natt

I tisdags körde vi balar som vanligt. Drängen körde ut
traktorn ur hagen och jag följde efter och stängde efter oss. Styrde nosen mot
nästa infart och höll på att krocka med en ko! Ohps. Backa, öppna och fösa in.
Körde in nästa bale till andra gänget, tittar över axeln och ser två kor på väg
norrut på vägen. Hm… Blockera infart med traktor, stänga till grannhagen på
andra sidan och sedan ta en språngmarsch på behörigt avstånd i en annan hage
för att genskjuta dem innan de drog till skogs. Lättare att fösa med tråd på
två sidor vägen… Kanske får överväga att stänga under arbetes gång nu. Vårkänslorna
spirar. Och sjösläppet är gjort. Tre veckor senare än förra året. Inget vatten uppe vid huset mer, även om det inte uppskattades av alla. Kalvarna brydde sig inte särskilt. Tycker inte att jag eller drängen behöver skämmas för hans plöjning. Men om han plöjer upp nån kabel uppe på torpet i skogen, vägrar han att plöja igen, sa han.

Och de tjugo små släpptes ur sin lilla krage.

En lur på soffan, en snabb dusch och ännu snabbare lunch
senare lämpades den lilla in till drängens fru och jag åkte på
träff/föreläsning om byggnation till dikor/köttdjur. Väldigt trevligt gäng,
måste jag säga. Hade inte behövt någon föreläsare, vi avhandlade många ämnen
ändå!

Hemma fick jag höra att strömmen gått på den andra gården.
Mannen åkte dit för att göra en snabb felsökning och hittade orsaken också – en
synlig kabel i plogfåran. Förra året plöjdes varningsbandet till kabeln upp i
andra änden av byn. Jaja, Eon har fortsatt hög nätavgift… Man kan ju tycka
att man ska kunna plöja utan risk för kabelbrott. Men men, ännu en ”myndighet
som motverkar bönder”. Servicekillen som kom ut på en timme skakade bara
på huvudet. Tur i oturen ändå att det bara drabbade en av de egna gårdarna. Kabelbrott längs stora vägen hade troligen släckt stora delar av samhället.

Risken är väl att det sista samtalet inte är ringt då det
finns mer åker längs vägen som lär/bör plöjas framöver. Om det är samma
grävare, menar jag.

En sån här bok behöver inte en bonde läsa. En på lagårdsträffen ifrågasatte varför det som är till bönders fördel står i ATL, Land Lantbruk och Jordbruksaktuellt, när det borde stå på Aftonbladet och Expressen och därmed nå ut till ”Svenssons”. Där står ju bara det som absolut INTE gynnar bönderna.

Jag var en sväng hos Jirka för att försöka hjälpa honom
pumpa igång hans traktor. Luft i systemet så går de inte så bra. Han hade
kopplat plogen på 650:n (som för övrigt kopplades för omröraren i gödselbrunnen
idag) men justeringsveven för den ena hydraularmen funkade inte, så det gick
inte att ställa in plogen. Istället vevade han igång sin traktor, som gick som
en klocka i tre kvart, innan den suckade till mitt ute på hans åker, där han
kollade inställningen och blev ståendes. Ingen diesel gick att pumpa fram, och
när han lossade ena ventilen fick han den i näven, så lika bra det. Maken åkte
dit för en stund sedan för att lossa plogen och låna hem den, och även dra upp
den lilla MF 135:an till mer servicevänlig plats. Det är långt från dagis via tjurkoll, så hon somnar… Har konstaterat varför jag har krossade ägg nästan dagligen – fem hönor i hög kanske de inte är gjorda för… Igår firade vi vår åttonde förlovningsdag! Nog tusan hittar hon ”den enda otäta platsen”… Dagens fråga: Omringad? – Eller däckad?! EN fläta och på sidan, var kravet… Får snart byta säng till den lilla. Den är visst för kort! Och inte ville hon vakna imorse!

Igår liftade jag med sömmerskegrannen till stan för att –
igen – hämta min Navara. Mekanikern kom ut och var så oerhört len och mån om
att berätta vad de gjort som de inte skrivit upp. Det skiter jag i! Jag vill
veta vad de gjort för de tretton tusen de krävde mig på! Och definitivt vill
jag att bilen ska funka därefter! Att de oljat gångjärnen i bakluckan, visst
tack, men det kunde jag gjort själv…!

Idag har jag känt mig bra igen, utan frossa, svettningar och molande illamående, så då hivade jag upp den lilla på ryggen och rev stängsel som
nån latmask fuskade med i höstas. Och konstaterade att jag nog (verkligen)
behöver kontakta en sjukgymnast för mina knän. De är inte goa nu ikväll.

Drängens fru hade sett första svalan idag också, så nu är
det vår på riktigt. Understället rök av. En T-shirt under vindjackan och mössan
blev liggandes på hyllan till förmån för en ny keps. Inte alls lika bekväm och
skön som den gamla jag haft i åratal, men jag får väl ge den en chans i alla
fall.

Avslutade med att väljas in i styrelsen i skolans
föräldraförening på årsmötet. Men grand finale blev ju återigen sjön!

Vidgat vyerna och fotat från ett annat håll! Till höger skymtar vår balhög. Notera månen i vattnet på bilden under!

God natt

I söndags blev det ett bullbak där sonen kavlade, dottern skulle göra likadana bullar som mig (vilket gjordes bra! De tio nedre är hennes!) och den minsta letade inspiration.

Senare kördes sonen iväg och maken fortsatte på sitt. Jag
och lillhönan tog en sväng ut för att staka ut grönsakslandet om plogen skulle
dyka upp när vi inte var hemma. Vilken chock! Körde ut kompost i
”landet” dagen innan utan att upptäcka något, och ett dygn senare
kryllade det av vitlök! Tur vi såg det. Grävde upp dem i en back så får de
delas på och sättas ner på nytt när det är plöjt.

Eftermiddagen bjöd på sångstund i vår vackra kyrka där sonens
tisdagsgrupp deltog.

En småhängig pojk bäddades ner på tidiga kvällen och så även
vi andra. Ur Land Lantbruk nr 16 och boken ”Varning för mat” sidorna 135, 137 och 141. Hade tänkt att ringa veterinären idag, men avvaktar. Eftersom jag bråkat i honom energihöjande och saltbalans ett par gånger gillar han mig inte och sprang för allt vad pälsen höll när jag närmade mig. Tycker inte han ser särskilt sjuk ut för tillfället, även om han är kass i magen…

Idag har jag pendlat mellan att må bra, till attacker av
frossa följt av genomsvettningar. Kanske blir det så när man får börja med att
rulla in bilen på verkstan – igen. Ett par timmar senare tittade de på bilen
men kunde inte höra något. Jag stod på mig och ytterligare ett par timmar
senare fick jag samtal om att den var klar. En fjäder från en trasig del i
handbromsen hade de inte kunnat hitta i fredags, men hittade den nu, den låg
lite dumt till.

Hela eftermiddagen upptogs av ett besök av en säljare och
när han lättade ankar tiggde jag skjuts till stan som han ändå passerade.
Smidigt tyckte jag och blev avsläppt. Mötte en bekant bil och såg en annan
bekant bil nyss inlämnad. Hämtade nyckeln och var vaksam. La i backen och
gnisslet var kvar. Gick in och morrade. ”Verkstan har gått hem, de ringer
dig imorgon…” Ja just det… Körde ut från firman men ju mer jag gasade
på, desto mer lät det. Gummi-mot-metall-gnissel, typ. När jag kom ut på
70-sträckan några hundra meter bort fick jag nog. Skulle ju garanterat få köra
in eländet imorgon igen. Stannade och ringde bekanta-bil-ägaren. Barnens
storkusiner var kvar i stan, så tiggde till mig skjuts hem.

Vände och slängde tillbaka mina bilnycklar på disken, fem
minuter före stängning. Jag blir såååå trött!

Efter middag skickades ungarna i säng och jag tog en
promenad ner till sjön. Blev ståendes där i en halvtimme ungefär innan solen
gått ner och det kylde på. Smög mig in i kohagen för ett par bilder med djuren
mot sjön, men det var inte populärt. Blev nästan lite rädd när en stor ko med
stora horn kom med sänkt, viftande huvud mot mig i språngmarsch. Så jag attackerade henne
tillbaka, varpå hon tvärstannade, försiktigt nosade sig fram
till mig, som för att kontrollera att jag inte var en ulv i fårajeans och
slickade sedan i sig halva mig… Dumsnut.

Mannen är iväg på sina äventyr – det verkar inte som elen på
föräldragården var gjord för en spis med fyra plattor, för det spökar där. En
ugnslucka som stängs leder till att huvudsäkringen går – men inte
jordfelsbrytaren… Han har lite samtal att ringa imorgon, han också.
God natt.

En man får inte önska ”en kvinna vid spisen” (även
om jag också önskar det ibland. Hade varit smidigt….!), men Länstrafiken får önska
kvinnliga busschaufförer för att de kör bättre… Märkligt!

En promenad i torsdags med några andra mammor och barn i kyrkbyn på
förmiddagen följt av våffla och sedan ner till samhället för lite handling. Hon fick en ny, tunnare mössa från min hovleverantör. Med det ”gamla” märket för ”det syns bättre på bloggen när de hamnar där”, så får väl göra lite reklam då för Lilla h!Jag och drängens fru lastade bilen full i torsdagskväll och
åkte på utlämning med Rekoringen i våra trakter. Hennes lager på ost och
ostkaka lättade rejält! De hjälper mig med mycket och jag försöker hjälpa dem
tillbaka. Från att byta taklampor till att administrera ett facebook-konto. Ingen
idé att försöka lära dem det, när de precis släppt snurrskivan på
hemtelefonen…

Igår skickades lillhönan med dagis på teater, maken passade
på att köra en tank med motorsågen i vedhögen. Jag och drängen åkte efter en
harv jag köpt, och väl hemma passade jag på att sälja min halva av den andra
till delägaren som då stod på lagårdsbacken.
Man ska ju alltid ha grejerna samtidigt, så de senaste åren har jag kört med vår gamlagamla harv. Som lämnar åkern väldigt fin, men är bred på vägen då den måste fällas upp för hand. ”Antingen måste man ha hjälp eller får man ta i så det smakar blod i munnen” sa Prästabonnen en gång. Han sa det. Han som är nästan två jag och musklig som tusan. Undra på att jag ser det hela som en total omöjlighet! Annan harv med hydraulisk ihopfällning. Nästan en dröm!

När hela familjen var samlad blev det en tur på åkern för
att riva tvärstänget där. Två bitar ska plöjas, så lika bra att slå ihop det
till en! Mitt i allt ringde verkstan om att min Navara var färdig. Det skulle den
vara tidigast måndag, hette det.

Morfar har rätt som säger att man inte bygger kondition på sofflocket – eller har ungen lagt på sig under vintern…! Jag som inte besitter fördelen att kunna svettas tog av mig en tröja som var drypande blöt på ryggen.Mannen gjorde klart med rivningen, barnen lämnades i
trädgården och drängen fick ta en paus från plogen och köra mig till stan. Synd
bara att det gick åt oerhört många tusenlappar för att märka att bilen lät
betydligt värre när jag kom hem men den än när jag åkte hemifrån med den. Buss på verkstan igen. Fan vad trött man blir…! …Och så hoppas man att det är gamla saneringssynder…

En alldeles för sen middag i vanlig ordning innan det blev
en kraschlandning i soffan. Maken vaknade efter några timmar och själv hade jag
lagt mig och vaknade halv ett av att han härjade runt på nya andravåning och
målade ribbor… Nej, jag är inte helt övertygad över hans dygnsrytm…

Idag har varit en mångsysslardag; Sonen hade kompis, visade
stolt upp sina två skördetröskor och när han erkänt att han byggt utan
beskrivning fick han kommentaren ”Wow vilken bra hjärna du måste ha!”
och sonen höll med – och jag också! Maken har bytt däck på sin bil och släpet. Jag
har bytt på min – han har inte förtroende för det då det vid ett par tillfällen
bonkat och smällt från bilen kort efter. Vilket alltid avhjälpts sedan man
stannat vid vägkanten, fäljkorset letats fram och bultarna dragits åt… Är
några år sedan sist, men gör jag det själv vet jag hur det blir gjort… Så undrar man varför det alltid fattas en…

Den där lilla i familjen, däremot. Hon borde ha en röd
vimpel surrad i rumpan! Igår tvärs över grusgång och långt iväg på andra delen
av trädgården. En dust med sandlådan gav bula i pannan, fläskläpp och
sönderskrapad haka. Idag var hon plötsligt uppe på trappan med katten. (Vi övar
på att backa ner och det går relativt bra!) Sedan var jag i boden och grävde
fram mina däck som givetvis hamnat längst ner. Familjen gick iväg av någon
anledning och trodde hon var med mig – jag trodde ungen var med dem, tills jag hörde henne jaga katten på vägen…. AjajajAJ! Hon blir inte där man sätter henne, om vi säger så.

Komposten grävdes ur och det som gick lades i det tilltänkta
potatislandet. Trodde att min traktor skulle hyras in med plog, men tydligen
kan det strula även för såna som har får, så den kommer nog imorgon och plöjer enskärigt.

Hittade äntligen den försvunna barnskeden…Sonens dagsverke! Och nya bekymmer – var är vårt ”trappsteg” kring bryggan?!…En kalv hittades ledsen och slokörad ute med riktig
ränneskita, så han bogserades in med mamma i ligghallen och tvingades i en shot
med lite energihöjande och saltbalans. Körde ner nu för en stund sedan och
strödde rejält till dem. Kan man roa sig med klockan nio en lördagskväll! Kalven såg piggare ut – öronen rest sig – och kossan var blankare om spenarna, så vi hoppas på det
bästa.Och medan vi gjorde allt detta, sprang någon annan och gifte sig! Jag fick för ett par månader sedan ett sms som klargjorde att tiden med ”Hans” var förbi – hon skulle ha ett nytt efternamn. -Så fasen heller, svarande jag. Då blir det FRU HANS! (Svaret som följde är inte lämpligt att publicera här!) All lycka till dem! Tjoho vad kul!

Det var så många som hade sura miner för att de inte bjöds på vårt bröllop och flera vänner försvann där och då. Det unnar jag ingen annan. (Även om vi snuvas på det datum i september vi varit bjudna till i ett par år…;) Lös det hörr’ni!) Det känns lite galet att det är över tjugo år sedan denna bilden togs på mig och Hans!

Börjar kännas som läge att krypa ner, så jag önskar god
natt!