Blog Image

En ung bondes vardag

En riktigt pissig vecka än så länge – tur man har nåt som lyfter!

Bondelivet 2019 Posted on Thu, October 17, 2019 22:26:19

Är denna text värre än vanligt, kan jag meddela att jag precis var på väg att stoppa tesilen i vällingburken… Den nivån är det på.

Vilken rent ut sagt pissig vecka det varit hittills! Har endast fått roa mig med att släcka bränder. Inget nyttigt gjort. Frustrationen är hög, gränsen till utmattning låg.

Fick ju en blodutgjutelse i långfingret i söndags, idag som först har det slutat ömma. Däremot spetsade jag ringfingern på dörrhandtaget i förrgår när jag skulle in. Ett sånt där med många krussiduller i som är sylvassa om man råkar missa yttersvängen. Samma finger tappade jag en full trådspole på igår i bilen, den gled ur näven och landande på nagelfästet. Batteriet under handen erbjöd inte mycket fjärding… Tjoho!

Idag tänkte jag riva stängsel och verkligen se till att jobba undan inför helgen. Försöker i möjligaste mån få helgerna som familjetid. Dessutom misstänker jag att han som är hemma med barnen på fredagar, inte räknar med att vara hemma. Därför blir det nog jag som får vara barnvakt denna fredag. Ännu större anledning att jobba undan idag.

Dock var plötsligt fibergubbar på plats för att trycka under landsvägen imorse. Och vem har nyfikna djur och eltråd där? Bara att lämpa av flickorna på dagis, hem och byta bil, stänga in djuren, koppla ifrån strömmen, riva stängsel så gubbarna kom åt där det inte är några djur längre… Sen hem för morgonrutinerna i lagården. Såg att drängens fru krossat lite spannmål, så tänkte skippa det där och då, utfodra och se till att själv få frukost.

Tur man har en vit i gruppen, som lyser upp den gråa morgonen!

Stod i valet och kvalet med kalvarna i uteboxen – det är ju lättare att ha dem inne när jag har plats till dem, och jag lär ju inte hinna tvätta något närmsta dagarna ändå. I synnerhet inte innan jag får igång utgödslingen ordentligt!

Så skickade in dem i en box inne i lagården istället. Så länge. Början av nästa vecka lär gå fullt till stängsel och djurflytt igen.

Hur som. Jag kom äntligen in, la ifrån mig luren på hallbyrån och tvättade händerna. Då ringde det. “Jag tror du har problem…”

Helvete. 41 kor på vift i riktning okänd… Kom på sen att jag tänkte fel; de 41 hade jag ju stängt ut från fibergrävarna, gruppen som var borta har ju bara trettio djur…

Älgadrev med älg först och hund sen genom hagen ger blandade resultat.

Först och främst försöka hitta vilken av de två grupperna som var borta. Inte ett endaste spår såg jag. Ner på Torpet och kika, inte ett djur. Ingen svarade vid rop, och det borde de gjort. Trettio alltså. Inte de andra åtta (som stod för ståndskall i tisdags. Hunden hade tydligen varit överlycklig – inte jägarna).

När jag undrade var jag skulle leta kom ett samtal: “Det sprang förbi en jäkla massa kor här! Är det dina??” – Tack, jag kommer.

Skymtade djuren vid infarten till campingen – riktning länsväg… OCH så fick jag impa lite på den som ringde, då jag stannade bilen, ropade tillbaka djuren och de vände.. Sprang in i hagen precis jämte trädgården. Jag ut och stängde. Hem För Frukost!

Men det var tur att frukosten blev så sen – eftersom jag överlevde kommande sju timmar på en halvliter vatten och en citronkola jag hittade i bilen. Nån var ju ordentlig och tömde bilen på kylväskor med mer eller mindre gammalt tillbehör tidigare på morgonen. Tänk vilken besvikelse när jag kom på att jag hade en muffins sen igår i matlådan! Och insåg att den stod i köket… Man ska inte städa bilen, tvätta kläderna eller byta traktor. Alla bra-att-ha-saker försvinner ju då.

Av denna anledning fick drängens fru komma med trossen, så drängen kunde ansluta med traktorn (och djurkärran) när jag dränkte bilen. Körde åkern ner, tänkte att jag INTE skulle köra i samma spår tillbaka. Åkern lutar lite, och vips gled bilen i sidled ner. För att citera Morfar “Lera är bedrövligt. Ett frivarv på hjulen så är de som ostar – precis släta.” (Där gick ytterligare en stund av dagen – passade på att blunda. Tills det ringde i luren igen.)

Nu saknar jag bara hornen på huven. Kanske ska surra fast skallen jag hittade på ett hygge för ett tag sedan…

Sista gänget. Vägen är för smal och åkern uppenbart för mjuk, så fick bli en fägata ner till betet. “Du vet att det är 400 meter över mossen?!” Nix, men jag vet att jag gick där tretton gånger innan dagen var över och stänget nerplockat igen. (Och ja, en kalv klev ut)

Men fullt allvarligt. Man kan ju inte annat än finna saker som lyfter även en sån här vecka. Som att hitta sex stora avelstjurar i en stillsam grupp. Eller få ett samtal som inleds typ “Behövde höra en positiv röst, då brukar du vara lämplig” (Bara JAG och POSITIV i samma mening är ju lika sällsynt som en trissvinst;P) Eller hon som erbjöd sig att ta barnen i eftermiddag när vi behövde lasta och köra tillbaka korna till sin hage. Eller drängens fru som faktiskt hämtade barnen – I TID! – och hade hand om dem. Drängen som i stort sett alltid ställer upp om man dinglar med traktornyckeln framför näsan. Jirka, som idag ställde upp och hjälpte till med återtransporten av kreatur. Korna som jag faktiskt “har en jävla pli på” (inte mitt ordval!)  – men som vänder och kommer när jag ropar. Min lilla byatomte som dels rivit en stor del stängsel som inte ska användas mer i år, och som kom med en skyffel idag då vi tvingas vara på landsvägen och lasta. Kommer inte in i dagens akuthage med det breda ekipaget, och trettio djur hinner skita ner en del på vägen. Eller instagrammaren som skickar meddelanden på olika pepp – senast en T-shirt med text “Luckiest farmer ever” som uppmuntran inför kulvertjobbet. För att inte tala om de som gör sig besväret med att snabbt slå larm när det strular. Ju tidigare ju bättre!

“Jag passade på att riva gränsen nu när jag kom hem tidigare. Har lagt stolparna vid elskåpet”

Hur kan man känna sig ensam ibland, med så oerhört många fina människor och händelser omkring sig.

Blev ett långt utlägg detta. Eller inlägg. Jag börjar se stjärnor så kudden hägrar!

Nån höna verkar fått problem med lackeringen.

God natt och må helgen bli lugn!!!!



Party i surhålet

Bondelivet 2019 Posted on Wed, October 16, 2019 22:34:09

Äntligen en dag som känts lite mindre dålig. Eller rentav lite bättre.

Startade med att vila frukost några minuter. Det var vad jag hann med innan Morfar ringde och var snackig. Lagom tills vi la på var drängen redo för kopplingshjälp och avfärd till stan med strängläggaren för service.

Jag drog vidare och satte stängsel. Släppte ut hela gänget mellan två sommarstugor och höll tummarna att en skitig bonde var mer lockande än en höstig rabatt. Tur för mig, så de följde med fint över åkrarna till nästa hage. Färden finns att följa på mina stories på Instagram.

Lagom att plocka på sig ett knippe stolpar för att ha lite att börja med imorgon och dra nosen mot dagis. Faktiskt bara en minut sen idag, igår var det fem så imorgon kanske jag kan skryta med att vara i tid!?

“E din bil, mamma?”

På väg dit upptäckte jag dock en kviga som trillat genom stänget, så var att ta med lite lagom tråkiga, gnälliga barn och dra upp den där tråden jag haft i plan hela veckan. Ut med hela gruppen och hem till serviceteknikern som stod i kulverten.

Hjälpligt fick han igång utgödslingen och en beställning på reservdelar är gjord.

Jag lappade ihop mina avskiljare i hönshuset och riggade mig med pannlampa och sorterade ut mina tuppar från hönorna. Behöver jag säga att hönorna inte får en lugn stund med fjorton tuppar som tävlar och slåss om deras gunst? Slakta tuppar är också på Att-göra-listan, var inte oroliga.

Lagom till slötitta-på-TV-dåsigheten infann sig nu för en stund sedan ryckte grannen upp dörren och skrek om hjälp för en rykande TV. Jäklar, jag visste inte att min man kunde vara så snabb!

Ingen skada sedd förutom en kraftig stank av bränd plast som de får vädra ut. Måste hettat till rejält i Bonde Söker Fru!

Igår fortsatte kampen mot gödsel. Hinkade ut närmre femtonhundra liter ur kulverten (varje led i kroppen skrek idag). Sent igår var det bara att konstatera att det fick bli ett fall för teknikern.

Fick hem min dieseltvätt. Men ursäkterna fortsätter hagla, för inte vill jag blöta ner mer än nödvändigt med en utgödsling som inte går! Inte hinner jag denna vecka heller för den delen.

Tjuren Party är slaktanmäld, men bonden blev för blödig för att slakta denna stora, fina och snälla tjur (och för lat för att leta reda på en ny – istället lär det bli större helvete nästa år när tjurar ska pusslas ut till korna utan att vara pappa till dem). Hade jag bestämt detta tidigare skulle jag släppt ihop honom när de andra kom dit, så är en chansning nu.

Började mindre bra då han rullades ner i surhålan. Party i surhålet, precis som de intressantaste bilderna i TraktorPower (fastkörningar). Slutet gott även där, men en timme går fort.

Lagom tills middagen var i ugnen kom samtal om kalv på vift. Hann peta in honom och springa ut i sjön för att trassla ut kringlan av ståltråd som lossnat från stolpen längst ut och käkade upp strömmen. Det var kallt!

Lagom tills middagen ställdes på bordet kom nästa samtal om samma tjurkalv. Och han har inte gått stilla i sommar heller. När jag ätit hittade jag honom flera hundra meter ute på hygget, han sprang som en skrämd hare och dök snyggt in under stängslet sen.

Så, invigde lampan i djurkärran. Den jäkeln skulle IN. Sen när jag samlat ihop gänget hade jag plötsligt fyra kalvar och två kor på kärran, så lika bra att peta in den femte kalven också. Maken kom till hjälp lagom för att peta ut de båda korna och kalvarna kördes till uteboxen som Party lämnat tidigare, så var det lagom att gå in och läsa nattsagan med barnen.

Fika och sängen nu. Natt!



Tiotaggare? Jo men visst, somliga har skitkul!

Bondelivet 2019 Posted on Mon, October 14, 2019 20:34:44

Jodå. Jag ut ganska glad i hågen. Nu jäklar skulle det tvättas lagård. Det där stora berget var bestiget och nu skulle det startas, och rulla på utför. Eller?

Högtryckstvätten frusit sönder i köldknäppen.

Frustrerad?

Inte då!

Ljuger jag?

Absolut!!

Jag såg det som ett tecken att jag tvättat lagården med kallvatten för sista gången, och beställde en hetvattentvätt.

Snittet på flickorna kanske blir oktober?!

Åkte och hämtade djur långt bort på fredag eftermiddag. Släppte av dem i campingbyn hos de andra korna med kvigkalvar. Stort gäng där nu!

En extremt snattrig tvååring, en jag som var trött, hungrig och hade en pulserande huvudvärk tappade tålamodet till sist (förlåt) och halvt röt till henne att hålla TYST och räkna till tio. LÅNGSAMT!! Ungen var tyst en halv sekund, tittade på mig med stora oskyldiga ögon och började räkna högt. “En. Tå. Tee.” Jag fick ta ett djupt andetag, både mot irritation och skratt, så räknade vi till tio tillsammans. Högt.

Taggad till tusen för att få åka traktor!! Vi hann ju i alla fall nästan runt sjön innan hon började nicka.

I lördags hämtade vi hem “sista” gruppen från sommarskötare. Fick även fika och fika med hem! Tackar! Nu återstår alltså “bara” åtta grupper på en sträcka på dryga milen och alla inom mitt ansvarsområde. Nåväl, jag har ju lite byatomtar som stängslar, flyttar djur och river stängsel lite så där ibland. Mest för att få en ursäkt att ta sig ut? Eller för att de tycker det är kul. (Hoppas på det senare!)

Skitig unge, skitig skog. Tänkte rasta lagårdsvagnen en sväng. Det var sista gången! Hjulinställningen har varit sådär ett bra tag, men nu lossnade bakaxeln, så den sitter för tillfället tillbakasparkad och kilad i varukorgen! Inte helt lättkörd på hemväg;P

Fyra ungar och en djup pöl = blöta in på skinnet! Men kul var det!

När barnen tar disken.

Vid kohämtning för sex år sedan, skadades ett finger. Dock inte mitt, men jag kunde bistå i år! Nån form av bristning, vad vet jag? Pendlar från att koka till att isa i långfingret. Övriga normala. Helskumt.

I söndags slöt vi en cirkel, Jirka och jag – vi hämtade och lastade hans första ko tillsammans. För strax över sex år sedan. En händelse som lär sitta fast i våra minnen ett bra tag. Och likaså igår. Då hämtade vi henne från bete för sista gången, sorterade hans tjurar hemma och tog in de två djur som skulle på slakt imorse, i hans lagård.

Sen är det ju jag, två saker samtidigt och hästar… Det kan ju bara bli soppa! Fick ut de två shettisarna och slakttjuren lätt och smidigt. Tjuren mot lagården och jag snabbt efter för att dra igen grindarna. Vände mig om och insåg att jag släppt “fösetråden”. Och vi var ju liksom utom hage för tillfället. Ohps, Jirka?! Jag råkade nog släppa iväg hästarna!…

Mhm, jag har inte fått mersmak för varken fjällkor eller shettisar. Men slutet gott, allting gott! Alla numera på planerade platser!

Dagen idag har varit ett kapitel för sig… Älgjaktspremiär. Och vi vaknade till en mörklagd bygd. Tända vedspis, hoppas det fanns vatten i systemet så att han kunde koka kaffe… Det gick väl bra.

Barn iväg och strömmen tillbaka en stund dessförinnan. Hängig prao som kom senare, men likväl gick jag ju ut i lagården, för att hitta stopp i utgödslingen. Så ner i kulverten för att försöka felsöka.

Sena morgonrutiner, frukost och ut igen till skiten. Ingen lösning. Kom på att jag visst skulle hämta barnen på dagis. Ajfan, inte mitt ansvarsområde… Snabbt av med minst sagt koskitskladdiga kläder, på med andra och ner till dagis en kvart försenad, vilket jag fick höra nästan innan jag hann öppna dörren. Skål på den!

Jakten då? Maken sköt en tiotaggare. Störst hittills. Stolt som en tupp var han. (Jag också, men det tänker jag inte erkänna!) Tyvärr, sa han, så “kom den bara”. – Hunden hade inte hunnit ikapp och spänningen hann aldrig byggas upp… Man kan inte få allt, det är sen gammalt!

(Fotograf okänd)

Han är iväg med huvudet hos konservatorn nu, älgens antar jag. Lär bli snopen att få dela säng med en tiotaggare annars!

Grabbarna värmer upp. Sägs ju vara skadligt att lägga sig i kalla lakan…

Bara han kommer hem ska vi satsa på lite viktig tvåsamhet ikväll. I gödselrännan alltså! Har beställt spolbil till imorgon, men då gödseln trycks ut i botten av brunnen kan spolbilen i bästa fall bana fri väg, om det satt sig, men inte bli av med skiten så det är rena rör för kommande. Risken finns i att det bara fyller på i rännan med bil. “Hoppet” sitter alltså i att det är sista klaffen som strular. Synd att den är under en halvmeter gödsel bara. Varför kan sånt aldrig strula när det är tomt? Aja, vi får oss en sen date i alla fall. Det kan ju bli “skitromantiskt”.

Wish us luck



Vilken lördag. Och var det drönare eller paparazzi?

Bondefamiljen 2019 Posted on Thu, October 10, 2019 12:11:03

Tänk så många timmar jag funderade på varför det hade kommit hem en orkidé. Hur kunde jag missat den dagen före? Och av vem? – Goddag yxskaft! Det var dagen efter min födelsedag. Dagen då vi blev ett par för elva år sedan. Jäkla karl till att aldrig glömma sånt. Och lika pinsamt för mig varenda gång!

Stängsel, djurflytt och rivning blev det i fredags. En kväll med jobb och slutfix, var tanken, men rätt vad det var kom ett sms med innebörd “Vi kan inte komma imorgon. Kommer nu. Har fixat kvällsmat, ni har inte ätit än va?” Så det var bara att lyfta på hatten och ta emot. Både mat och välbehövlig paus.

Bagarhjälp på lördag morgon

Vilken lördag det blev sen! Folk kom i fint flöde och de flesta gick inte hem igen! Skämt å sido, men vilket gott betyg. Folk som stannar trivs, får man utgå ifrån.

Tur jag kokte så pass mycket risgrynsgröt som jag gjorde i fredags. “Nån blir nog kvar” var min tanke. Men jag hade inte (alls) räknat med att ha tio pers extra till nattamaten. Inte heller att det sista paret skulle lämna tjugo över elva. Helkväll med andra ord.

Frysen full med diverse maträtter och bakverk, och för egen del kunde jag nog fö större delen av kommunen… När i helsike hann jag baka så mycket???! Aja, det har hänt förr. Behöver inte baka mer denna månaden som det ser ut nu, vilket inte vill säga lite.

Det finaste jag fått på länge! Inte bara i bildväg, utan att någon har ansett det värt att lägga X antal timmar på att måla en tavla till min dag, av mina djur. Personligare kan det inte bli. Tack ännu en gång. Texten nedan från moster med familj gjorde mig rörd till tårar också.

Så där totalt tragiskt hade ett par råkat (?) glömma kvar sina grejer, så de fick offra sig i söndags för mer fika, mer tårta, mer galna barn och dessutom släpa tillbaka lånade stolar, och vårt gamla köksbord. Detta sedan jag gjort lagård, plockat in en förrymd kviga, förmiddagsfikat hos Mor och B i nya stugan och maken varit på grävjobb.

I övrigt var det en dagen-efter.

“Jag stå här. Mamma fäll ihop balen!” Jag kanske mer slog upp den än fällde ihop, men det är väl inte så noga!

Mjölkiskalven fick flytta till storbox då han börjat vara lite väl företagsam i sina utbrytningsförsök, och direkt var sonen där och började ösa skit.

Underställ. Raggisar. Välkommen höst!

Måndagspraoen dök upp i vanlig ordning. Vi rev stänget på Ön, förfrös tårna och satte upp nytt stänge norröver medan solen värmde. Samtal kom om att djur långt borta behövde hämtas, så det blev till att skita ner den nya kärran, instruera drängen om körning av traktorn och hämta. Nyfiken i en strut, trillade Jirka förbi, när han ändå var ute och på väg hem. Blev ju bara en omväg på sisådär en och en halv mil… Men när han ändå var på plats fick han hjälpa till.

Så var den nerskiten…

Hela ligan knatade utan omsvep in i den nya kärran, tjuren lastades av hemma och korna kördes till tjurkalvsgruppen på andra gården. Och med förstärkning både med prao och Jirka, beslutade vi att även ge oss på den förvildade kviggruppen hos samme man. Inte så, men den ena kvigan står i lagården sen hon rymde kring nationaldagen och drog med sig grannens djur ut på äventyr, och en av de fyra kvarvarande har hela tiden stuckit på andra hållet när hon sett nån. Lite rassel med spannen så kom de alla fyra i galopp, in i den lilla fållan jag alltid vill få upp innan kärran anländer, och det var med knapp nöd jag hann genskjuta vildingen då hon vände och skulle sticka. Jag vann!

Flickor i vagnen och upp till norr med dem, till de tio andra slaktkvigorna.

Tagen på bar gärning med en av alla mina gubbar också! Satans paparazzi i buskarna! (“HAR DU DRÖNARE?” var första frågan i tisdags då vi återsågs. Fick titta dubbelt efter både det ena och andra, innan det blev en Tack-för-i-år-kram bakom lagården.) Bara att åka hem till den äkta maken och bikta sig.

Maken snodde ihop ett älgtorn på kvällen och Jirka kom förbi för att tugga i sig sitt fika han missade i lördags.

Roligt att komma hem och möta tomte och häst på gården<3

Sen var det tisdag. Nåt så vida pass… Hämtade sista gruppen i måndagens by och släppte här hemma. Typ det enda vettiga jag gjorde. Försökte förhala utgången å det grövsta med tvättning, middagsförberedelse och köksröjning. Är motigt att frysa. Motigt att vara helt slut. Motigt att städa lagård. Motigt att tvätta lagård.

Så plötsligt var familjen hemma, fikastunden gjord och dags för kvällspasset i lagården. DÅ flyttade jag två boxar tjurar, så har jag i alla fall förberett inför städningen… (Vem försöker jag lura?!)

Bästa torkstället. Och surdeg in da making

Måste ju bara älska att femåringen satt “kodlås” på dörren. Men om nån behöver in, så har hon satt en lapp på själva koden också.

Och så diskuterade vi makens köpstopp på strumpor. Slutade med att vi inventerade och hittade sextio (!!!!!!) par strumpor med etiketten på. Så jodå, han har köpstopp på strumpor!

Dessutom kan han med gott samvete rensa alla lösehafsar han envisas med att ha.

Dessutom la jag en dag på att städa badrumsskåp. för att konstatera att JAG har köpstopp på barntandkräm. Vi har ju aldrig någon hemma. Och det händer att ungarna får av vår, under högljudda protester då den är staaaark.

Sen brukade jag försöka ha en hyfsad ordning i skåpet, men om någon minns det så hade vi en liten med dille på att riva ut precis allting därifrån. Och när man gör om processen för elfte gången samma dag, blir det att skita i allt vad ordning heter och sakerna trökas in. Även tandkräm… Köpstopp.

Så igår tog jag mig i kragen och åkte till det förhatliga Ullared. Enda dagen med “chans”, sen ska maken iväg, det blir helg, det är älgjaktsvecka, och sen är det barnbidrag och löning igen.

Vilken klump i magen av att det var knökfullt på parkeringen. Och buss efter buss stod uppradat. Usch ja, de första avdelningarna var det till att sälla sig i ledet och masa efter folkmassan, för knappt man kom ur.

Mestadels kändes det som att det var 60+:are där, så förvånansvärt lugnt på barnavdelningen. Har i alla fall hittat det mesta jag sökte, bonus med vinterkängor till mig, så nu bör vi klara merparten av kommande år.

Alltid något att se fram emot. Och så har jag resan i ryggen. Alltid skönt.

Tycker utedekoren är väldigt söt i sammanhanget! Och inget ont utan något gott – hade aldrig ätit planka till lunch hemma.

Bussresor i alla ära, men för att shoppa? Hoppas de har bra märkning. Alla har ju typ likadana bagar!;) För egen del är jag glad att vagnen “som alltid ligger i bilen” lastades av hemma.

Lite spontant, eller väldigt spontant, fick jag en sån där klassisk inbjudan “kom förbi på en kopp kaffe”, tog den och en liten, liten omväg på hemväg; En okänd instagramföljare, månskensbonde och två flickor med samma årtal som mina egna. Man ska inte skicka iväg inbjudningar om man inte är beredd på svar!

Men vet ni?

Idag ska jag städa lagård! En stund i alla fall. Så fort jag avslutat min sena frukost, eller tidiga lunch.

Ha en fortsatt bra vecka!



Krisen är ett faktum. Bäst jag passar mig.

Bondelivet 2019 Posted on Thu, October 03, 2019 19:49:47

“Dina barn är väldig lika dig när du var liten!” fick jag höra av svägerskan, som kikat på bilderna här. Intressant, tyckte jag, för mer än en gång har jag undrat om jag har nån del i dem alls. Men visst hittade jag flickorna på bilderna. Bara att erkänna.

Kolla vilken häftig arbetskamrat jag hade igår!

Efter en stunds stängsling igår stannade jag inne och förberedde dagens “tidiga” middag. Gårdsfolket var inbjudet och kidsen skulle senare iväg till sin “Onsdagsträff”.

“Jag har gjort trettio paket till dig, mamma. Fast det kan vara några fler…”

Landade i soffan sedan barnen var nattade. Mördegarna hade vilat till sig, så var lagom att baka ut dem. Passande nog till “Hela Sverige bakar”. Bara att instämma. Tur renoveringen är klar för nu, för annars hade det varit körigt. Väldigt fridfullt ändå, att kunna/få sitta vid TV:n och pilla lite.

Till slut var det bara ugnsvaktandet kvar. Skönt, sa Selma.

Imorse var det segt. Förnamnet var segt… Inte lätt att bli gammal! Blåste ur min kreatursvagn efter lagården. Tryckluft genom traktorhytten och sedan in en stund.

Så har jag också fått dagens beskärda del av rörd-tårar också. Tack snälla Fröken! Överraskningen var total!

När man börjar baka muffins med elva deciliter mjöl, då får man ta den stora bunken och det stora måttet!!! Lagom klart med dessa så åt jag min “frukost”, till lunch. Drog sedan på mig lite mer representabla kläder och rattade för sista gången in mitt ekipage till stan.

Trettioårskrisen slog till rejält. Och efter förra årets slit tyckte jag att jag kunde unna mig något. Jag har ett tungt jobb, och utan att klanka ner på drängen, så blir det tyngre och tyngre för mig i takt med att han blir äldre. Han fyllde ju sjuttioåtta förra månaden! Men då känner jag också att det börjar vara dags att underlätta det jag kan. Och jag kör mycket djur.

Med cirka hundrafyrtio djur på bete årligen ska i alla fall tvåhundrafyrtio djur lastas, fram och tillbaka till sina sommarbeten. Detta i den bästa av världar – många av djuren flyttas mellan sina beten mer än gång i kärra. Grovt räknat får jag in tio vuxna djur… Och när det finns kärror utan bakläm/ramp – varför ska jag slita med just denna då? Har funderat i ett par år. Tycker jag har en lite för “bra” kärra för att byta bort, men nu tog jag i alla fall beslutet att investera. Dessutom köpte jag med lättviktsgrindar. (En vikt på kanske 15-20 kilo, mot de andra “lätta” jag har, på 48. Sen har jag en modell ännu större och tyngre som jag INTE vill ha med på kärran.) Dessutom i lagom arbetshöjd, när kärran är nersänkt. En lite lagom trettioårspresent så där.

En annan tanke som snurrat ett tag är traktorn. Den där tickande bomben, som pimplar olja i båda ändar och har kostat mig måååånga nollor i reparationer de senaste åren. Topplockspackning, navläckage, brusten packning i växellådan och lamellbyte, för att nämna några. Så jag tog upp det med min säljare, han hade ett tillfälle och jag grep det.

När jag lämnade firman kom det dock över mig. Shit. Jag åkte in för att köpa en kreaturskärra, och kom därifrån med en traktor. OCKSÅ!

Så därför kom det sig så att min Dalum djurkärra från 2013, byttes mot en Impetu från 2019, och min nittiohästars TS90 byttes mot en åtta år yngre 120-hästare, med boost till 142, T6020, med mer än hälften så många arbetstimmar. Nu är förfallet totalt. Ohps! Bäst att jag passar mig…



Så var nollan spräckt för tredje gången.

2019 Posted on Wed, October 02, 2019 10:56:58

Dagen till ära tänkte jag presentera lite “fakta” om mig själv, som jag tror att de flesta av er inte har riktig koll på. Dessutom lite bilder på mig själv, det är ni inte bortskämda med. Väl bekomme:

– Min mamma brukar säga att jag är född envis. Efter flertalet missfall höll jag mig kvar, en misstanke finns att en tvilling försvann på vägen (jag var egoist redan då således…) Brått ut. Kejsarsnitt? Äh, jag kan nog ta mig ut själv! Skit i det där med kuvös, det är ju för småungar. Sond?? Nä fy fan för skit i näsan. Väck med den! Trots 43 centimeter och knappa två kilo har jag väl kommit upp mig lite i storlek under trettio år.

Samme filt, samme onge. Något större.

– Jag är uppvuxen på den Skånska slätten. Född i ett landskap med hjärtat i ett annat.

– Jag har aldrig färgat håret (förutom nån slinga här och var av hårmascara i unga år). Däremot har det på egen hand skiftat från mörkbrunt, till vitblont, till morotsrött och gyllene. Vilken färg jag har nu vet jag helt ärligt inte. Mörk koppar kanske?!

Okej. Jag kanske inte är heeelt oskyldig till minstingens lockar…!

– Jag har sedan tidig barndom närt en dröm om att få överta mina morföräldrars gård och ha får där. Drömmen kanske har omformats lite med åren, men nu är jag i alla fall i samma kommun, och det är mina kreatur som håller markerna hos di gamle öppna.

– Min fasta punkt i livet har alltid varit Mormor och Morfar. Så mycket ledig tid jag kunnat har jag spenderat där. Många fina minnen blandat med många tårdrypande tankar för att behöva lämna. “Du var alltid glad när du kom, sen en tre fyra dagar innan du skulle åka hem var det gråt och tandagnissel varenda kväll som bara blev värre och värre” sa Morfar en gång vi pratade om det. Han fortsatte ungefär “Jag har undrat mycket om varför, men OM du berättade något från Skåne handlade det om dagmamman eller grannarna, aldrig ett ord om skolan, aldrig om några vänner och aldrig någon antydan till saknad till familjen.” – Detta har jag aldrig ägnat en tanke, men det stämmer säkert som han säger, om jag börjar tänka efter. Varför tänker jag inte gå in på nu.

– Om jag inte skulle klara att leva på fårnäringen på Morfars torp (tre hektar:)) så kunde jag ha en karriär som bilmekaniker! Detta snurrade kring högstadiet, men när det blev gymnasieval stod det mellan lantbruksskolan jag gick, och skogsbruk i norra Skåne, allt för att komma närmre HEMMA. Tack och lov slapp jag skogsbruket då ett av mina största plågoris från grundskolan hamnade på den skolan.

– Jag var en fenomenal tapetrivare som liten. Detta uppskattades dock oerhört sällan…

– Jag erkänner att jag är svag för gubbar. Men det är nåt visst med mörkhåriga män. Notera mörka, inte svarthåriga. Lägg där till en härligt skägg så faller jag pladask! Detta är tydligen inte en ny företeelse dock;

– När jag var fem år ingick jag äktenskap. Mitt livs största kärlek var ett år yngre och vi var SÅÅ lyckliga. Kanske dock inte kompisen hos dagmamman som blev påtvingad en för stor kavaj, en Billy-bok som Bibel och skulle viga oss. (Och kanske inte jag och brudgummen heller när det tydligen var tvunget med en brudvals också!) Jag undrar vad det blev med min äkta make…

Notera lakanet som fick utgöra slöja.

– Dockan, Lego och bilar. Sen kunde jag klara mig hur länge som helst! När jag fyllde fyra fick jag en radiostyrd polisbil. Med en meter sladd mellan bil och dosa. Den både tutade och blinkade blått. Dessa funktioner har avtagit med åren, men bilen finns kvar i gömmorna.

– När jag var liten var min drömbil en sån där med “intryckt bak”. Detta var i tider innan alla i Sverige körde Combi. Jag är smärtsamt orolig att drömmen var en Volvo 745… Lägg där till att favoritfärgerna skulle inkluderas – lila huv och tak, blåa framskärmar och bakdörrar och gröna framdörrar och bakskärmar. Tack Snälla Gode Gud att jag hann ta mitt förnuft till fånga!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! (Fast jag tycker nog att det är rätt trist att 95% av (combi)bilarna i Sverige är gråa.)

– Jag har ett minne där jag studerade taxibilarna med stripade telefonnummer 979797. Jag frågade mamma om de skulle byta nästa år, till 989898. Detta måste alltså varit 1997. Och även om det är några år sedan jag såg en Taxi i Malmö, så var det samma nummer då.

Fanns det en tom kartong, så nog fasen fanns den en Åsa i den.

– Jag har insett att jag nog aldrig skulle klara av att leva med en ohändig partner. Inte för att ett byte är aktuellt, men jag tror nog inte jag skulle klara en tumme mitt i hand.

–   Jag är oerhört fascinerad/imponerad av de som aldrig behöver gå på toa! Om jag själv dricker två deciliter pinkar jag tre inom en timme. Det slår liksom inte fel. Hur folk kan dra liter efter liter under en hel dag utan toapaus är för mig ett mysterium…

– Jag är av uppfattningen att man får välja sin familj likväl som man väljer sina vänner. Blod må vara tjockare än vatten, men det är inte vatten som orsakar blödningar och proppar som skadar.

– Jag väger tre kilo mer än vad jag gjorde i åttonde klass! Detta sedan jag mer än fördubblat min ålder och fått tre barn. Det måste vara all fika som gör’et. 

– För ett tag sedan fick jag en av de finaste komplimanger jag nånsin fått; Jag skojade lite om att jag borde ta arvode från alla som vänder sig till mig för att ventilera. Bra som dåligt. Det hade nog gett ett fint tillskott i kassan med en terapeuts lön. “Det är väldigt enkelt att vara ärligt med dig” fick jag höra.

– Jag förstår verkligen inte folks allmänna aversion gentemot utedass! Och med det menar jag INTE offentliga bajamajor och liknande, utan hederliga gammaldags gårdsdass. Haspen på insidan. Råkallt, fuktigt trä. En gammal trasmatta. Bilden på kungafamiljen. Telefonkatalogen. Känslan av att bokstavligt förfrysa röven av sig för att slippa dra av alla kläder när nöden inte visste nån lag i pulkabacken. Jo… Det är nåt visst. Mer dass åt folket!

Denna dagen för tjugo år sedan.

– De dagar jag äter gröt är den helig. Ingen annan ska lägga sig i. Det ska vara mycket vatten, koka länge, rinna ut på tallriken och sedan få stå och stabilisera sig ett par minuter så lingonsylten preciiiiis stannar på ytan. Min gröt är Min, och ingen ska få för sig att vara snäll och koka gröten åt mig! Bara så ni vet!

– En av mina favoriter är Saint Paula. Det var med stor sorg jag fick ohyra på dem för ett par år sedan, och tvingades slänga varenda en. Varenda färg som jag själv drivit upp från sticklingar då jag knyckt några blad här och var. Ännu en gång räddade Mormor mig genom att donera ett gäng av sina egna. Inte min förtjänst till alla olika färger, men jag har dem!

– Sätta en bröddeg. Stoppa i en maskin tvätt på vägen ut. Gå till lagård och hönor. Greja lite någonstans. Inse att det är dags för mat. Ojdå, har visst bröddeg över hela köksbänken. Baka ut. Hmm, baka nåt snabbt medan det jäser! Hämta ägg i matkällaren. Nämen titta, det ligger ju tvätt i maskinen. Hänga upp den. Återvända till köket utan ägg, middag var det ju. Vad ska vi äta idag?! Borde det inte dammsugas här? Ooh, titta, vad är det där för bok? Varför piper spisen? Just det, mat var det. Oj! Bröden är färdigjästa. Grädda och äta middag. Gå ut och där ligger ju grejer slängda. Just det. Det var ju Deet jag höll på med…

Detta är en ganska vanlig dag i mitt liv. Har mer än en gång känt att jag bör utredas för något, men sen råkade jag höra min moster berätta för nån att hon gör precis likadant. Lättnaden var total. Jag är i alla fall inte vansinnig ensam. Det kan visst inte bara ärvas till Morfar (“Vansinne är ärftligt – man kan få det av sina barnbarn”) utan även till mellangenerationen.

– Jag tror inte på multitasking! Så varför sitter jag ständigt på toa med mobil/bok i näven och borstar tänderna? Till exempel. Eller borstar tänder och vattnar blommor? Eller fyller en tvättmaskin?

“Du måste ju få ha tåget! Du får ett ljus för varje tiotal!” klargjorde den prudentlige sonen.

Säkert jätteluddigt detta, precis som vanligt! Men här är jag. Trettiotalist! Hittade ni några nyheter?



Lösdrivande folk på cykel

Bondefamiljen 2019 Posted on Tue, October 01, 2019 22:44:22

Här var det väl ändå överbehönat?! Inte konstigt att det ligger ägg på golvet ibland. Fattar inte varför de inte kan använda de riktiga redena?!

Flytta djur, prata, stängsla klart, riva, prata, riva klart. Ja, min förmiddag ungefär. Och större delen av eftermiddagen.

Tja, det var ungefär där jag hade tänkt köra ut ja…

Smög lite försiktigt förbi hemmet på väg norrut och nästa projekt och kände ett litet sting av dåligt samvete för att jag inte gav mig till känna och gick in och fikade. Jag blev dock väldigt snopen när jag kom ikapp familjen på cykel en bit längre bort, på väg till ett älgtorn för fika. Så jag kom först dit och fick en fika med familjen ändå.

När jag var klar (med knapp nöd) hämtade jag sonen från sin aktivitet och åkte hem för att bli såpbubbelhållare till de stora barnen. Livet när det är som bäst.

Ikväll har vi dragit “innerslangen” till fibern. Hundra meter genom trädgården. Samtidigt pågick ugnsvakt – biskvier in da making.

Fika och sängen!

God natt!



Årets sista Bumla, månne?

Bondefamiljen 2019 Posted on Mon, September 30, 2019 21:59:55

VAB var det. Ungen sov nonstop i tretton timmar och väcktes halv tio i morse, sen har det varit typ full fart. Gött.

Någon har pressat så djävulskt hårda balar… Slå in spjutet en centimeter – det fjärdar ut två… Men då vet man att det är måndag!

Maken var hemma med henne och jag gav mig ut på stängsling. Fem och en halv kilometers promenad blev det, och då har jag ändå ett varv kvar innan jag är klar.

Misstänker att det satt sig i rören….

Fick dock börja på föräldragården då någon (ingen nämnd, ingen glömd) stuvat in biramar och skattlådor i jobbebilen så jag inte kom åt mina grejer. Så passade på att riva det jag hade där och få loss lite material. Har många meter ute på vischan och fler ska det bli.

Tiden stack i vanlig ordning så fick åka hem för en sen lunch och sedan iväg till Bokbussen följt av en fika hos di gamle.

Möjligen årets sista “bumla” ute och smaskar kärleksört?!

Detta ställe. Och dessa människor i det. Vad vore jag utan dem?

Nu är månadens räkningar avbetade och bokföringen gjord.

Inte visste jag att kutterspån mättes i MegaWattTimmar;P

Nu fika och sedan sängen! God natt och välkommen nästa höstmånad!



Next »