Det känns som att jag inleder varenda inlägg med ”vart tog tiden vägen?”, men det ÄR ju verkligen så! Går på dagarna och klurar på vad jag ska skriva, sen vips är det läggdags och ny dag.

Känt att det varit lite för intensivt, och när sömnen börjat stöka igen är det dags att bromsa. Har gått bra utan piller en lång tid men häromkvällen fick jag nog av snurrtrassel i täcket och drogade ner mig. Så var jag på fötter igen dagen efter i alla fall. Har dock valt att ha en ”mellanvecka” nu och låta det landa lite i allt som hänt senaste månaden.

I vintras fick jag ringorm i lagården. Fick stränga förmaningar med dubbla tvättar och en hel lista med riktlinjer. Skulle ta itu med det, men det tog itu med mig istället och tvätt nerprioriterades å det grövsta. Å andra sidan – delar av min lagård är timrad på 1890-tal, rejält maskätna väggar, en del håller knappt ihop och vem försöker man lura att det går att få dessa väggar rena igen?! Med eller utan Virkon och hetvatten.

Till slut landade jag i att det får duga med en torrstädning. Men, mängder av fågelbajs precis överallt. Och det vill jag inte ha i fodret. Alltså skulle jag få tvätta foderborden, och delar av inredningen, och för att få bort det behöver det blötläggas… Så det slutade i en ”lättare” tvätt av lagården i alla fall – utan taktvätt. Och det ångrar jag inte. Gjorde mycket på både ljus och miljö där inne. Jag gav mig även på att tvätta halsband. Ett riktigt träljobb jag ångrade på arbetsmässigt, men känner fantastiskt inför resultatet.

För första gången på många år tog vi oss ner till den traditionella ”Gjutarnatta” där en hembygdsförening drar igång stora delar av en över hundra år gammal industri. Ett ställe där sista investeringen gjordes 1947 och helt sonika låstes igen som det stod i mitten på sjuttiotalet. Alltid trevligt att se på.

En dag behövde vi bryta vardagen hemma lite och packade därför med oss fika och bockade av en punkt på familjens önskelista på utflyktsmål i närområdet – grannsockens hembygdsgård.

En dag stod det Dräktighetsundersökning Av Vita Damer på schemat, så det rullades österut där jag även blev satt på att köra hjullastare – för första gången sen 2006. Behöver jag säga att det kändes ringrostigt? Och då syftar jag inte på maskinen…

Sen var det då åter dags för mig att skriva några rader (och skämmas lite) angående mina otroligt lugna djur. Jag jobbar i stort sett endast med lynnet när jag väljer vilka djur som ska få stanna och vilka som inte ska få det. En chans, avviker det så bye bye.

Jag och drängen plockade igenom slaktdjuren en dag. Med väldigt skärpta regler på slakteriet kring renligheten på djur, är det inte längre något alternativ att skicka iväg kreatur med skitiga ben. Läs: Såna som gått en slabbig vinter kring en foderhäck. Därför blev det till att ta in den liga som ska åka i januari. Djuren lastades upp ute i kärra, fick gå in en och en i lagården. Genom buren för vägning, svansklippning för att slippa ha lera och isklumpar i de långa hårstråna, och avlusning. De kvigor som var tunga nog fick sig ett halsband och en plats inne. En del av dem var ”färdiga” redan i våras, men jag har behövt dem som betesdjur så de räckte till nu, kan man säga…

Sista gruppen ute hämtades också hem, så var den säsongen över.

Denna underbart Curre-gråa katt drogs till en blå spann. Helt klart ett djur i min smak 🙂

Nån dag efter det satsade jag på att klippa mina kvigkalvar, bakre delen och under magen där jag kom åt. Tjugosju småtjejer rev jag av där på en eftermiddag. Från box, till bur för klipp och avlus och tillbaka.

En onsdag tillbringades på en kalvningskurs där även maken följde med för att få höra någon annan tjata än jag. En ”konstgjord” livmoder där en död kalv placerades i olika krångligheter och övningar och tips för att trassla ut dem och få ut dem, allra helst levande.

Sen var det då dags för ”min” egen dräktighetsundersökning. Förra året plockades 55 kor igenom på en timme och fyrtiofem minuter. Vi var ense om att inte räkna med att det kunde gå bättre i år. Klockan 10 prick öppnades lagårdsdörren för den första kossan att gå in och sen matade det på. Maken som pytsade fram djuren utifrån, de kom in två och två mestadels, jag på mitten för att fösa in i buren och brorsan som grindvakt. Och så husdjursteknikern i sin prassliga gröna rock då. (Vilken titel! Men det tar faktiskt emot att skriva ”Semintanten” om en kille några år yngre än mig…! Samma som tre år tidigare. Blev så glad när jag fick höra att det var Han som skulle komma. Han vet ju hur det funkar nu och ungefär vad som väntar.)

Hur som helst är det en sak att ha stabila djur när man är ensam med dem. Det är när det blandas in andra man får se resultatet av sitt arbete; Några kor verkade lite förvånade över främlingen framme i buren, det var inte den sedvanliga gamle drängen (som istället var barnvakt). Men det var ju inte så noga i det stora hela. Tvärtom var det en stilla och stadig lunk in i buren och så en stör bakom rumpan så de inte backar ut och teknikern kommer åt för den rektala bedömningen. För några kossor får man öppna framdörren i buren, när de är lagom långt fram får man ställa sig i vägen med halvstängd dörr tills det är stängt därbak. Då kan fronten klickas igen, och kossan tar ett halvsteg bakåt för att akta mulen. DEN biten imponerar på mig. I synnerhet sen man sett De Vita Damernas ”kaninskutt” för att snabbt fly från buren.

Problemen som uppstod var att kossan som skulle lämna buren tog för lång tid på sig, så det var flera gånger det knappt gick att få igen fronten innan nästa stod inne. En ko var riktigt nära att tappas, men där var han både snabb och stark och lyckades backa henne. För att ”undvika” detta problem stack teknikern sonika in handen mitt på buren några gånger, så kossan som ville följa med den första stannade upp en sekund.

Efter några kossor insåg jag dessutom att teknikern lät bli att låsa dörren i grinden som han använde. En blåsning från en kossa så hade den flugit upp och varit fritt flöde ut. Vid ett par tillfällen nyttjade han handen till att ”hålla emot” dörrgrinden istället för att bromsa i buren, när en kossa tvekade.

Just detta tilltag har jag haft väldigt svårt att smälta. Men samtidigt tänker jag att det är ett gott betyg för djuren även där. Uppenbart var han inte orolig heller. Och är djuren lugna, förblir vi lugna. Och är vi lugna har djuren ingen anledning att stirra. Spiralen blir positiv.

När sista kossan lämnat buren sa maken ”1127” varvid jag kontrade med att vi inte har någon ko med det numret! ”Nej, men klockan är 11:27!”

Det tog oss alltså en timme och tjugosju minuter att mata igenom femtiofem djur, där femtiotvå kändes på och femtioen var dräktiga. Och i den tiden ingick åtskilliga utjagningar av 124:an som tyckte sig kränkt över att skickas ut istället för att tilldelas en plats och mat i lagården!

Husdjursteknikern tackade för sig och sa att vi ses nästa år.

Lite smått i chock gick vi andra in för lunch där det konstaterades ”Varför skulle djuren stirra? En skäggig gubbe mer eller mindre…!” – Och så var det ju. Tre skäggiga gubbar, mer eller mindre mörka en gång i tiden, och så jag.

Efter lunch drogs korna upp på planen en gång till och så upprepade vi hela proceduren med djuren in genom buren. Svansklipp, avlusning och de som skulle in fick sig ett halsband. Och som det tuffade på! En matade in kor och klippte svans och två andra tog dem på plats. Alltmedan de där kvigorna jag sållat bort, mestadels på grund av stirrigt lynne, låg på sina platser och idisslade i godan ro med en loj blick över axeln på främlingarna som leddes in mitt emot…

Så stallades det in alltså. När slakten åkt ska femton till tas in inför kalvning. Vilken dag. Och jag som slutade sova på måndagen för att huvudet stökade och drömmar ska vi inte prata om. Natten till fredagen däremot sov jag, och det är jag tacksam för. Men VARFÖR detta ständiga ångestmoment? Det är ju hiskeligt sällan det INTE funkar med djuren här… Fattar inte.

”Jorden ska kallna”, ”sent ska syndaren vakna” och allt vad det heter. Men första advent plockade vi upp potatisen, och det var en hel del!

Liksom de tvära kast vi börjar få vänja oss vid vädermässigt, gjorde det även nu helt om. Från en behaglig höst till vinter över natten bara. Men det var bra. Fick mig att ta en dag för att riva det sista stängslet jag hade ståendes. Check på det arbetet för säsongen! Och så vackert det varit!

Åkte iväg med tomma rullar… Man har ju några meter ute, så att säga.

Nästa projekt blev Tvätt av kärra,

Två som inte vill missa ”en lunch med mamma” om vi är hemma samtidigt.

Finn ett fel en morgon i lagården…

Julstädning hos hönor, Check.

Tog mig en lördagsrunda där jag i många minusgrader snirklade mig genom socknarna och rotarna. Följde räven och gick stundom i väglöst land. Med Mellansjön och Östra Trollsjön stadigt på höger hand.

Efter skog kommer hygge. Efter hygge kommer plantering. Efter plantering kommer röjning. Efter röjning kommer ett elände att gå med hög snubbelrisk och risk för snö överallt. Den enda vägen framåt är Fram! (Och jag älskar det! Men tänker mer än en gång när jag är ute, att om jag skulle komma bort helt, hoppas jag att den stackars hundföraren tagit en åksjuketablett innan den ska snurra i mina spår…!) Denna dag i mestadels ”Inget Nät” och i kontaktbara stunder ”Endast Nödsamtal” på telefonen…

Avslut vid ännu en kvarnrest. Strax vid bilen och mottagning på telefonen.

Ett solgult hus på en höjd i ett vinterlandskap

Lynnigt väder idag. Inte många minuter mellan bilderna.

Det blev visst långt detta. Men så är en månad sammanfattad i grova drag. Och snart ska jag veva igång mig igen efter bromsen. Tydligen sägs det att vi snart går in i julveckan, och då är det ju lämpligt att hålla sig upptagen med annat än julstöket.

Springer tiden ifrån mig igen så önskas redan här och nu en GOD JUL!