Behövdes inget extra gym när leveransen var inburen, följt av en baklängeskalvning på en kviga…

Jag har en vision om att kunna driva större delen av en by på samma aggregat. Därför började det äntligen bli dags att dra kabel i mina rör och slangar. Både de vi själva grävt ner, och de vi “fjäskade” oss till vid fibergrävningen 2019… (Tänk vad tiden går…)

Sen var det stängsel då. Målsättningen var så mycket djur ute som det bara gick under veckan. Förfallet började på tisdagen när den första i familjen från ingenstans fick 40 graders feber. Istället började det handla om att underhålla de djur som var ute med mat. Det växer liksom fortfarande ingenting i torkan…! Ändå är diket för mjukt, och i brist på bro fick det bli väg-vandring några hundra meter för djuren.

Lagom arbetsträning att plantera dahliaknölarna jag fick. Lite sol på nosen och friskt luft gör alltid susen.

Fick för mig att räkna ut antal millimeter regn för förra året och i år… Då körde vi ingen gödsel för att åkrarna stod under vatten. I år körde vi ingen för att gödseln bränner sönder vallarna utan regn …

På fredagsnatten drog nästa unge igång, under lördagen vi andra. Lättare att säga vad vi INTE haft än vad vi faktiskt drog på oss. Den ende som klarade magen rök istället på en gruvlig slemhosta och snorighet. En kamp att bara kravla sig ut till lagården. Storprojekt att vända sig i sängen pga muskel och ledvärk. Tror jag sov 32 av 48 timmar förra helgen. Stora flickan var i stort sett helt okontaktbar på två dygn – obehagligt det där…

Är ingen läkare, men då jag senaste en och en halv vecka gått i ett töcken som innefattar svindelkänslor, och den där känslan av att ha stått på en rejält gungig båt och sedan kommer i land – när man inte vet om marken eller en själv gungar… Exakt samma effekt efter sjukan som i fjorton dagar efter covid-vaccinspruta ett, två och tre… Jag har mina misstankar…

Lagom till jag kravlat mig upp kom nästa boom med kalvningar (två på en dag alltså). Djur kördes ut och en annan grupp var tacksamt flyttade av goda vänner när vi kurade som bäst under täcket.

En – tyvärr – ganska vanlig bild hos oss. En tar middag – en tar lagård. Snart…

Slarvade bort djuren på ett bete men hittade istället en raserad jordkällare… Fokus brukar ligga på stängsel när jag går där, men att jag lyckats missa den åtskilliga gånger under sex år…

Körde ut lite salt och mineraler en dag. Ena gruppen klämde en 20 kg-spann på fyra dagar, så nog var det poppis!

Med hela familjen konvalescent och ingen vidare chans att kunna smita undan någonstans gjorde jag som så många andra (kvinnor – förlåt fördom) och tröstshoppade lite. Strulat med att få hem den bokade tjuren från Värmland – samma ställe som där jag köpte förra året – och så fick jag ett tips om en annons. Min tröstshopping resulterade i Abraham, en kille jag fick hem på två dagar med lite kontakttrådar, ett lugn som redan gett mig hjärtstopp flera gånger och lösningen på minst ett av mina problem. Antingen en kille till småflickorna, eller en till min grupp utan tjur på grund av mitt feltänk.

Kom ut i lagården. Han ligger i boxen, platt på sidan. Fyra ben rakt utsträckta, magen lagom uppblåst, mulen fastkilad med öppen mun under boxväggen, tungan hängandes ut och en smal strimma ögonvita syntes… Pratade, skramlade… När jag på riktigt gick fram till honom, mer eller mindre trampade till rejält på honom, snarkade han till, drog in tungan och plirade med ett öga på mig innan han rullade upp till “normal” ställning…

Hallmattan var skitig innan, blev inte bättre av ett sjukt barn… Efter ett par dygn i ett övergivet ko-badkar gjorde det susen med såpa och hetvattentvätten. Längesen det var så klara färgen på mattan.

Tur i oturen, trots allt, att vi blev sjuka när vi blev. Det var inte mitt i kalvningsboomen, och kidnappningsresan maken fick av systern gick av stapeln i helgen. Bokad sedan november… Upp till schlätta, bison- och älgpark och en minst sagt unik stuga i form av en bisontjur och stubbe.

“En blandning mellan vilda västern och hobbit…” Man fick allt huka sig. Och att vi var nio pers som klarade oss utan stukade fötter, jack i pannan eller blåtiror var nog mer tur än skicklighet!

På hemväg tog vi en tur till Gudhems klosterruin, innan familjerna delade på oss och vi stannade till vid Ryfors bruk för en titt och promenad.

HEMMAAAAA! sa katterna.

Än en gång ett privilegium att kunna lämna gården utan större ågren eller ångest. Veta att oavsett vad som händer så löser vikarien det. Mer djur inne än jag tänkt pga sjukan. I gengäld så många färre som skulle kunna rymma. Och givetvis passade sista kossan på att kalva den där natten vi var borta också. Det gick bra det med! Säsongen som gått är tveklöst den bästa någonsin. En relativt lätt baklängeskalv, en riktigt knölig kalvning – som vi dock klarade på egen hand, och så den där lilla kvigan som aldrig var riktigt pigg, höll på att sparkas ihjäl av sin mamma och sedan drog på sig en rejäl diarré hon inte klarade. Samtidigt som tre (!) tvillingpar klarat sig. Lär knappast kunna räkna med nåt liknande på väldigt länge…

Ligger tio dagar back i planeringen, men igår flyttades en del av jordgubbarna, som för övrigt blommar för fullt!??, potatisen kom i backen och drängen körde klart gödseln.

Idag åkte slakten, OCH säljaren körde ner min tjur (“för annars kanske du inte vågar ringa och köpa fler av mig!”) Är han villig att ligga nästan elva timmar på vägen med en hästtransport så är det minsta jag kan göra att bjuda på mat! Men så kom även Rippe då. Nu ska vi bekanta oss ett par dagar innan de båda herrarna ska få ut och jobba.

Vidare i veckan önskar jag ett besked på om man ska lyssna på hjärta eller hjärna. Livet är enklare när dessa båda är överens…