Blog Image

En ung bondes vardag

Vemod

Uncategorised Posted on Wed, October 21, 2020 22:25:58

Precis som rubriken antyder är det just vemod som rullat in här på gården. Först och främst för att jag tagit beslut att för första gången nånsin sälja större delen av mina tjurkalvar. Dessa åkte till en jättegård österut igår. Grät större delen av kvällen. Sålt mina fina bebisar! Ropade hejdå efter bilen och det muade till svar där inne. Svårare än att sälja direkt till slakt faktiskt. Då vet jag hur de haft det enda till slutet. Nu är de bara väck. (Även om transportören sa att det var en fröjd att köra djur till mottagningsgården – fina stallar, bra människor och bra omsorg. Får försöka lita på det) Detta till trots då jag inte själv känner fullt ut att jag kan stå för den uppfödningstyp jag själv kan erbjuda tjurarna. Det blir som att skicka favoritkossan på slakt – man får sörja ett tag, och sedan sopa av knäna och gå vidare.

Två blåmärkta som får stanna här, tillsammans med två andra små.

Ja, och så hade det hela förstås varit lite lättare om man haft stöd i beslutet. Jag känner mig så inihelvetes motarbetad för detta beslut så det finns inte. “Kan ju inte sälja ungarnas kalvar….” “Ingen gödsel till hösten om lagården står tom…” “Inga intäkter nästa höst…” “Har massor av foder…”

Men precis! Lagården blir (förhoppningsvis) tom nästa sommar. Ett halvår utan lagårdstvång, bara det!

Jag kan/kommer plocka in merparten av mina kvigor i vinter! Perfekt så jag kan få lite relation med vildbasarna. (Orättvist! Tamare djur skulle vilja bo i köket och DÄR går gränsen!!)

Fullt fart i äggerian! Och nedan var ju ganska lagom backat!

Framtiden känns osäker. Kanske blir det till att satsa fullt ut och dra på igen. Kvigor har jag att lägga på så det är bara att maxa apångtjurarna i så fall. Kanske blir det till att bryta upp helt och pröva vingarna på annat håll. Kan lika gärna börja minska nu som senare. Det är inte lättare då! Vi får väl se – värsta uttrycket i mannaminne… Väntan… Ovisshet… Och sådant man snällt bara får lägga i andras händer…

Antingen knäcker det mig, eller så tar det livet av mig. Vet inte vilket som är att föredra. Förändring måste till. NU.

Ännu en dag i utgödslingen slutade med spolbil. Längesen utgödslingen gick så bra som senaste dagarna, så kanske har stoppet varit på gång länge...

Alla kalvar har kommit hem de senaste veckorna. Lite pysventiler i den tysta skogen. Lite pysventiler i den otysta skogen med familjen som sällskap. En tvåmilavandring utfördes sista “chansen” före älgjakt – med en halkning på hal spång över bäck som drog till knät på mig. Perfekt – inte! När knät kokat upp på mig, jag övervägde att kasa på rumpan ner för yttertrappan och jag insåg efter två växlingar att jag inte klarar att trampa ner kopplingen på bilen… Jag har en hög fysisk smärtgräns, och jag är tjurig som fan men då blev det ett läkarbesök. En hygglig prick!; “Kan du gå är det inget trasigt! Avvakta ett par tre veckor och kontakta sjukgymnast om det behövs! Hej då”.

Torp med brunn.

Torp med lagård! Fantastiskt att den fått stå kvar och gråna. Stugan låg där också, röd och grann. Mitt i Skogen.

Ekorrn satt i granen! Och nedan mina fötter när jag kom hem. Efter första kilometern var jag fuktig om fötterna, efter två rann det mellan tårna, så sen blev det ju inte värre.

Med andra ord kunde det kvittat! Och eftersom jag dessutom fick order att göra det jag “måste”, så var det att rasta prao. Med dagssnitt på över 13000 steg ville det till att INTE stanna upp, kan jag säga. DÅ exploderade knät.

Det där att göra vad man måste… Om jag MÅSTE ut i skogen en sväng, då är det ju i kategori OK? Rundan var dessutom en familjetur sen tidigare.

Plötsligt var det långt ner till bäcken!

Vet ni? Det gick uppåt:)

En stackars torpares slit som planteras igen. Och nedan är ett praktexempel på hur jag tycker att skog INTE ska se ut! Fördelen med modernt skogsbruk är dock att det oftast finns spår efter skogsmaskiner man kan följa ut om man går vilse. De ansluter i de allra flesta fall till en väg;)

Tillbaka på VÄGEN!!

Lite läskiga morötter som växte i landet!

Men vilken prao jag hade! En tyst iakttagare. Satte starttid halv nio, då jag lämnar efter åtta på dagis, ska ta mig hem och komma igång. Mötte honom tjugo över åtta på tisdagen. Han var då på väg ut i ladan efter avslutad utfodring av djuren. Jag tror aldrig jag legat så bra i fas som nu vid denna tiden. Älgjaktsvecka och hämtning på dagis att passa till trots!

Redo för livets första älgjakt. Och hela dagen var hon med. Det tror jag ingen trodde på!

Även om det var riktigt roligt, givande och effektivt, var jag väldigt glad och lättad på fredag eftermiddag! – Det är alltså inte smidigt att hålla fullt fokus hela tiden och hitta på uppgifter. Det är inte läge att ta en fika extra, eller bara stanna upp sittandes i bilen en kvart extra, dricka lite vatten och scrolla på telefonen när någon väntar på order.

Det var lite tjock dimma en morgon. Både sjön och skogen var borta!

Dåliga vibbar att hitta stänget obefintligt… Korna följde med fint från sin fina, olovliga åker, och in igen efter spannen.

Köpte ett värmande linimentstift jag inte vågade använda efter denna reaktionen. Visade sig vara chili i, för värmens skull. Så det kör jag nu varje morgon längs axlar och nacke före underställ och schal. Har inte haft spänningshuvudvärk sen dess! Axlarna dras inte upp i kurande. Perfekt.

Har vetat ett tag att denna ville ha en större kruka…

Lite fullt i sängen! Självklart jag i botten. Tur katterna är först, så håller maken sig på kanten.

Lite piggare i knät efter helgen, så jag och drängen fixade stängsel. Haft en hel del dåligt här hemma så ut med traktor och skopa och trycka ner stolpar. Gick som en dans, tills troschocken kom. Typ… Gick på slät och fin åker, då benet bara försvann på mig. En jättefåra/slukhål mitt i allt. Troligen efter fibergrävningen förra hösten, att nåt har satt sig nu…

Benet försvann i alla fall i full marschtakt, reflexen blir ju att kompensera/förhindra fallet så under den halva sekunden det tog så rasslade det som spräckt bubbelplast längs hela ryggen från bäcken till huvud! O jäklar i min byrålåda vad jag haft skallebank sen. Givetvis var det ju det ömma benet som försvann, så det möblerades väl om också. Haft smärtan mestadels på utsidan om knäskålen och nu går den runt hela. Det där att smörja in det är ett kapitel för sig, då hela skålen är som ett fett blåmärke. Men men, slutat knapra piller i alla fall. Det gör ont ändå och magen håller bättre utan.

Jag fick ju en runda till Skåne med, för några veckor sedan. Anmälde mig aldrig till minnesstunden, utan kände att det fick räcka med kyrkan. På onsdagen ringde änkemannen och lät helt bedrövad; “Kommer du inte på begravningen?”

Fantastiskt vacker psalm. Och passande. Tänker hur hon mer och mer stängdes in i sin kropp, med reumatism, någon åkomma som förkortades CP som åt upp brosk mellan benen tror jag, synskada, covid-19 och till sist cancer. Hur hon inneslöts i en puppa, men i döden fick befrielsen att flyga.

Usch vilket tvivel som grep tag i mig. Men jag kunde ju lugna honom och säga att jag skulle komma, även om jag skippade minnesstunden! Prästen höll nog det finaste tal jag hört i en kyrka, med innehåll från allt kring faderns oro för dotterns val av fästman – en sån med motorcykel!! – till omsorgen kring de sina, och grannbarnen. Jag kände mig oerhört träffad där. Kanske har inte bara de betytt mycket för mig.

Ringde den gamle mannen några dagar senare och pratade länge, länge, med både tårar och skratt. Det kändes så fint!

Blev ensam hos mor på kvällen. Efter en runda för att rensa skallen lite i regnet stod fredagsmys framdukat till boken.

Nu befinner vi oss vid den där tiden på året när det är som bäst!; Den långa projektlistan kan börja bockas av. Saker avslutas. Maskinerna tvättas och stallas in. Kalvarna är avvanda och korna gnager i sig det sista gröna på åkrarna. Alla djur är inom “mitt” område. Bina är matade och nattade för vintern. Honungen är omhändertagen.

Nu återstår egentligen lagårdstvätt och reparationer av den samme – boxarna är ju tomma för omväxlings skull.

Mjölkekossan nedkom med en kalv helt plötsligt flera veckor för tidigt. Med födelsedagsgäster inom en timme och ett väntande pass i lagården blev det till att lägga i räserväxeln. Kalven var kritisk de första dagarna, men sen vände det och hon är nu piggare än det mesta man kan tänka sig.

En flickkvartett i sängen en morgon. Det var oväntat!

När storasyster var på jakt med pappa fick vi andra ta en bergfika när vi gick bet på backstugan.



“Hittar du?!”

Uncategorised Posted on Wed, September 23, 2020 22:26:03

Med nytt bete får man gå på träden först! Duktiga kossor och fantastiskt fint gör de på detta gammelgräs som stått orört fram tills nu. Även perfekt att släppa dit nyss avvanda kor – det gamla torra gräset ger inte på långa vägar lika mycket energi som det späda omväxta. Och mindre energi ger mindre mjölk i redan spända juver!

Nånstans under spindelväven är slåtterkrossen! (Är det inte oerhört mycket spindelväv i år?)

Ett av förra veckans möten var slutbesiktning av betesrestaurering, där vi gjort så många fel vi kan, enligt byråkratin. (Högg för mycket på ett bräde, sparade för mycket träd och har låtit djuren gå ut och in som de vill – istället för att tvinga dem att käka gråsten…) Verkar gått bra ändå, trots allt, för mycket sly får vi inte skyllas för!

Hinkfika fick utgöra paus med familjen i pressningen. Son och lillflicka gick över vägen för att mata hans kossa med gräs från vägkanten.

Samarbetet gick vidare på grannens tramporgel

I söndags flydde jag fältet för att gå till skogen. Tystnad. Lugn. Hade en ungefärlig rutt, men då jag mitt ute fick sms från Mor som frågade om träff, gjorde jag om rutten och tog en annan helt enkelt.

Gick bet på torpgrund, men hittade källare. Misstänker att grunden precis på åkerskanten har gått hädan någon gång under brukandet. Eller så ligger den där, lagom dold. Det är ju ändå nästan 40 år sedan de inventerades, och det ska gudarna veta att skogarna hinner ändra sig på den tiden!

Kan ovanstående månne vara backstugan på Saras? Knappast, men det var vad jag hittade:) Där stugan torde legat var bräken högre än mig, så det får bli ett besök utom växtsäsong!

Av en ren slump snubblade jag över denna “färdväg”. Låt fantasin flöda. Vandra vägen fram och snällt stiga åt sidan för en frustande häst eller en stånkande oxskjuts med säd på väg till kvarnen nedströms. Nickar åt barnen som klapprar fram i träskor i udda storlekar. Dit måste jag igen! Snart

Hopps, det var inte bara stengärdesgårdar kring vägen!

Nån råkade vända på ritningen för trappan! De va ena bääääjia trakte!

Sjön fanns där i alla fall. Så långt stämde det. Sen tittade jag på kartan och skulle svänga av åt skogen vid vändplanen. Jag kom aldrig till den dock – det var en “ny” väg som fortsatte. Och den gick uuuuppåt! När jag väl fick mottagning nog att kolla min position var jag lite för långt, och väldigt för högt. Fikadags med andra ord!

Passerade torpet till sist. Begrundade Morfars fars skolväg på tidiga 1900 – talet. Inga curlingföräldrar där inte!

Lite blött över en mosse men där fanns den mötande skogsvägen. En bit på den och sedan en genväg tvärsöver och in på Morfars skogsväg. Efter ännu en bit öppnade det upp sig. En ny rote, en ny backstuga som blev torp som blev gård, och helt klart bäst skick av dagens torpbesök.

Slutdestination blev ännu en ny socken, en ny rote, en ny härad och en ny kommun, smedernas bostad kring det lilla bruket en gång i tiden. Mor blev snopen när jag kom själv, ännu mer snopen och över att jag inte körde upp bilen, och definitivt snopen när jag meddelade var bilen stod parkerad! “Går du själv?!” Japp! Tystnad, egna tankar och ingen som gnäller på jobbigt, för fort eller för sakta! “Hittar du?” Nix, morsan, totalt vilse i storskogen, därför jag fick knacka på i Häxans hus sen mina brödsmulor tagit slut. Blev insläppt men vågar inte rymma då det var väldigt skönt att få sitta i det varma vattnet här vid spisen. (Familjen anlände och vi fikade tillsammans innan vi tog bilen runt om och letade reda på min egen där ute i tassamarkerna)

“God morgon, var gick du igår mamma?”

Det var ingen regelrätt mus som låg för uppvisning. Vessla eller hermelin, därom tvistar di lärde. Nedan följer en serie bilder från Underbara höst:

Dags för veckans gympass. Tur det inte är för ofta, för vägen ligger lite illa till.

Och så blev det fiskedags då… Till sist…

“Skörden är inte klar förrän sista balen är hemma!” Därmed avslutades både första- och andraskörden idag. Med 1042 balar förstaskörd, 182 andraskörd och 156 balar grönfoder, PLUS de nästan 400 kvar sen förra året, så har jag foder hemma för närmre två år. Det hade jag aldrig trott om någon sagt det 2018 då betydligt mer areal gav ca 650 balar totalt.

“Äh, målade av lite sen jag tittat på iPaden” – Vad gör han om tio år?!

Haft fint flyt i veckan och jobbat undan bra. Imorgon stämplar jag ut en sväng för Skåne och begravning, så trevlig helg redan nu!



När polletten ramlar ner, och så (liiite) o-stolt

Uncategorised Posted on Tue, September 15, 2020 22:00:50

Hade en häftig mån-stigning en kväll här ute!

När man kommer ut på jobb, ska riva stängsel och öppnar där bak… Då är det bara att vända hem igen… Livsfarligt att låta maken hitta nyckeln

På fullaste allvar. Bortsett från tjurarna som rullades ur hägnet nyligen så minns jag verkligen inte när jag behövde kalla på assistans för att få in förrymda djur sist. 113 där ovan, krävde två man extra, massa stängsel och över en timmes arbete. Hej hej slaktlista!

Nu gick det inte längre – dags att kalla på servicebilen. Han hittade också problemet – ett dolt vacuumrör. Får man ens kalla det rör?

Jag satt i söndags kväll i bilen utanför “vår lilla byaverkstad” och skrev en lapp. “Lampa, skrap i höger fram, oljebyte?…” och vad var det mer…?! Det var verkligen nåt… Aja, pratade ju med innehavaren när jag fick tiden, och så la jag till oljan, då bilen inte servades i våras pga sjukdom på samme verkstad. Men vad var det?…

Det tog över natten, så trillade polletten ner; När jag och minstingen gick mot lagården och jobbebilen på väg mot dagis. Hon sa “Jag har inte klättrat i din bil mer, mamma!” Visst fasen! Batteriet var det ju! Måste ringa och påminna!

Gjorde jag det? Nope, polletten trillade bort. Ringer tisdag morgon och dubbelkollar!? Nope, helt väck! Kom dock på det och ringde fem minuter före stängning i eftermiddags. “Din bil är klar! Lampa är bytt, olja och filter, bromsbackar runt om och så batteriet! Men det hade du minsann glömt att skriva upp på din lista! Det var originalet som satt där (från 2007). Ska jag lägga ut nyckel?”

Med dagis stängt en dag påbörjade maken “korridoren” på andra våning. Det kanske finns hopp om att även den blir klar på sikt.

Varför höst = schal. Nedan en fin liten åkerlapp några dagar senare… Jag säger nolltolerans mot vildsvin! Var så goda och välj – gris eller lantbruk?

Kanske, kanske kan även minstingens doptavla bli klar på sikt. Den skulle ju sys på kvällarna framför TV:n där under den sista månaden av graviditeten… Jag blev snuvad på den! – Och hon på sin doptavla! Men klar ska den bli. Hon ska få sin, precis som sina syskon. Nån gång…

Får väl påstå mig själv som på god väg uppåt, om någon undrar. Livet gungar för fullt på vissa plan, men det är hyfsat stabilt på några andra, så det går att klamra sig fast. Typ.

“Kan du plocka ihop alla filmer du dragit ut?!” – – – – (De kom faktiskt in i skåpet allihop sen hon samlat ihop dem på rad!) Nedan är det gos med “min bästa kompis”

I övrigt är det – som alltid vid denna tiden på året – stängsel, stängsel och åter stängsel. Sätta stängsel, riva stängsel, flytta stängsel. Laga stängsel och justera efter viltolyckor…

Det är oerhört tacksamt när man får samtal om icke-befintligt stängsel innan kreaturen upptäcker det!

En kväll med massaker av gamla hönor och en dag med städning av hönshus samt ihopsläppning av unghöns, tupp och kvarvarande gamla. Väldigt fint att komma ut på morgonen efter och alla var blandade.

En söndagsmiddag hos “di gamle” gav en spark i ändan att börja rensa bort mina lämnade grejer så de kan “dödsstäda”. Tja, jag hittade väldigt mycket jag inte för mitt liv kan förstå varför jag sparat, men de försvunna Kulla-Gulla-böckerna kom till rätta till sist.

Bortskämd, och sjukt Tacksam!

I flera år har jag sagt att jag önskat Morfars pipa! Det må låta konstigt, men det finns inget som är så mycket Morfar för mig, som just den. Möjligen blå hängselbyxor då. (Pipan är ersatt med cigaretter och de blå byxorna är numera grå.) Men Pipan! Den inramad och en bild på Morfar sittandes på en stubbe i skogen bakom. Påpekade detta i söndags och svaret? “Den gamla skiten har vi slängt!” Tackar… Där rasade världen ihop rätt ordentligt (sa att jag var något mindre låg – inte att jag var stabil!) Så istället frågade jag efter hans första par skor, om jag fick tinga dem?! “Ta dem bara, medan de finns, men de är nog dammiga!”

Ok, tack. Så nu står de tillsammans med svärmors första par på den gamla chiffonjen i vardagsrummet.

Sällskap på gårdsplan! Och vilken mastodontlarv där nere!

Naturligt konstverk! – Regn på en kobajs.

En stolt tjej fick en “ny” stol i jobbebilen. I den har hon åkt framåt ett tag, men nu byttes stolen ut. Gjorde hon anspråk på liknande stol i finbilen? Nix, tvärtom önskade hon stolen från “jobben” där, så hon kan få åka (baklänges) fram, jämte mamma.

Måååååste ju bara få plocka några! Man kanske aldrig får chans till så här extremt röda ristuvor nån mer gång i livet! Barnen plockade dock hellre “blåbär till en paj”!

Ikväll har jag gjort något jag inte är helt stolt över. Jag har “uppmuntrat” ett av mina barn att slåss. Sicken mamma va!? När skolglädjen över en natt har ersatts av förtvivlan och tårar. – Hur mycket skit ska man tåla? När åtskilliga tillsägelser från flera håll inte biter, utan verbal elakhet fortsätter, liksom beskyllningar, långfingrar, knuffar och slag. Man ska vara snäll och man ska gå undan. Men man ska inte tåla hur mycket skit som helst.

“Som man somnar får man vakna…!?!”

God natt



Den goaste kramen på länge!

Uncategorised Posted on Sun, September 06, 2020 21:51:40

Någon roar sig med att klättra runt i bilen och sedan lämna med inte helt stängda dörrar… Morgonen efter en heldag med laddning var det segstartat och dagen efter stendött igen. En nattlig promenad för maken resulterade i att han anade sig glorande lampor inne i bilen också… Så ett nytt försök nu. Nästa vecka ska den på service och få ett nytt batteri. Tur man har en bil till som räddar situationen.

Vissa perioder är det väldigt svårt att se det fina och vackra omkring en. Då den där trygga, överdrivet lugna rösten (jag är villig att dänga en gödselgrep i nacken på innehavaren mer än en gång för att få bladet från munnen), med precis lika obestämbar dialekt som mig själv slutar eka i huvudet; “Det är lätt att vara ärlig med dig”. Istället ersätts den med den andra rösten, tvättäkta småländska “Det brukar vara skönt att ha en soptunna på lagom avstånd där man kan hiva av sig skiten och så är det ur världen!”

“I nöden prövas vännen” och ännu en gång har man fått svart på vitt vilka som passar in på vitt, och passar sig jäkligt noga långt ifrån svart. Det är tragiskt. Alltid lika tragiskt. Man tror sig kunna få igen något om man är en bra vän och lyssnare när andra behöver, men ännu en gång står man där med insikt om vem och vilka som verkligen finns. Både i svart och i vitt.

Tidigare i veckan blev jag avbruten i mitt provmålande av ett fönster. Hej hopp, här kommer jag! Lägg undan penseln och sätt dig i trädgårdssoffan så pratar vi en stund. Gråt om du vill men först en kram!

Jag kan säga att det är den goaste kramen jag fått på åratal! Värmen i att nån släppte sina planer för att åka till MIG. Och inleda ett samtal med “Är det nåt som värst, eller är det bara allt som hopat sig?!” Det kändes som en själsfrände nästan. Äntligen nån som fattar att det inte behöver vara deeeen ynkans mikrokoordinaten som spökar, utan det kan rätt och slätt vara ALLT. Utan vidare förklaring.

Veckan har passerat med en till två sovstunder per dag, mängder av piller för det stackars huvudet och nattning runt nio på kvällen. Andraskörden är igång mellan skurarna och djur är flyttade till andra bete. Livet stannar inte för att jag hade önskat eller behövt det.

Huset på andra gården börjar bli klart i den mån det kommer bli klart i höst. Dit har gått jäkligt många timmar extra, utöver allt annat som händer och behöver göras. Visst har det blivit fantastiskt fint, men det har sitt pris.

Sexåringen älskar skolan och surar varje lördag för att hon måste vara hemma en hel söndag också innan hon får åka dit igen.

Treåringen har kommit in i rutin både hemma och på nya dagiset och skuttar glatt in varje morgon, och lika glatt hem.

Makens växande knöl är väl i stort sett avblåst som helt ofarlig – där enormt många timmars oro och ångest för min del plötsligt lättat.

Med andra ord kan tempot trappas ner, och håller man inte farten uppe så kommer ångvälten/flodvågen ikapp, och det med besked. Igen…

Jag känner mig ständigt otillräcklig gentemot mina barn (kanske var förälders lott?!) Känner att de är ensamma mycket och tar ett ganska stort ansvar för sig. Samtidigt är alla tre väldigt trygga och förnöjda i sig, och det kanske inte går hand i hand med att de är “osedda”?! Kanske skulle sänka garden där, hålla med de som säger att vi tillbringar rätt mycket tid med våra barn och faktiskt försöka lita på det?

I brist på närvarande föräldrar får man krama vällingflaskan hårt!

Men allvarligt. En sak som retar mig lite! Varenda en jag har nämnt någonting för gällande mitt mående de senaste veckorna är skitnoga med att poängtera att jag har tre barn. TRE barn! Jo, tackar som påminner men jag har ju både tillverkat, producerat och fött fram dem, alla tre faktiskt! Jag har inte glömt!

Helgen inleddes med ett dödsbesked. Man ska inte önska livet ur någon, men hon hade verkligen inget värdigt liv de sista åren. Min fina granne, som var en av få tryggheter i Skåne. Åtskilliga kakor och timmar av kortspel genom åren. Hon som var lastgammal och skröplig när jag var liten – nu nästan 83. Med en cancer så elak i kroppen att hon gick sönder vid beröring.

Jag är så tacksam att jag trotsade allt och tog mig dit för några veckor sedan när vi var neråt. Och värmen när jag såg det välbekanta telefonnumret i displayen (hör hennes röst när hon alltid svarade med det samma) då maken ringde mig igår morse för att berätta, och “välkomna” mig till begravningen.

Så blir det en första begravning i denna vackra kyrka. Vars torn jag tittade på varje dag över fältet, och där jag konfirmerades. Dock fick jag aldrig nåt dop där då delar av innertaket rasat ner vid tidpunkten.

En tung sorg, en klippa som alltid har funnits har försvunnit, samtidigt en sån lättnad då jag inte önskar min värsta fiende hennes lidande.

Igår ringde goda vänner för att meddela att de tänkte hämta ägg – och hade “råkat” köpa med sig pizza till hela gänget. Idag kom Mor och B på middag och fika.

Maken fick rycka ut för fjärde gången på lika många dagar med vattenstrul på föräldragården så jag och barnen gick en sväng. Eller, den minsta vände efter trehundra meter och gick hem, sonen tog cykeln på andra hållet och storflickan hängde med mig. Näästan en familjerunda alltså…!

Man har ju jäkligt fina människor (och kor) omkring sig – man måste bara upp över dyn för att kunna se det.



Ett “axplock” från sommaren som gick

Uncategorised Posted on Sun, September 06, 2020 12:30:52

På något märkligt sätt en vördnadsfull känsla att gå genom skogen som brandhärjades förra våren.

Fick en fin komplimang – en familj på MTB som konstaterat att de var lååångt ute i skogen. Skulle de möta någon här, skulle det vara Åsa! Men ack ack ack, ingen risk, jag gick ju där dagen innan!

Huset där Morfars släkt stammar från, tillika “granngården” till dem och “Farmenhuset” (om det nu är nån status i det.) De lyckades ju inte bränna ner det trots att de försökte… Gubben vakar vid infarten och loggan glömde de ta ner från lagården/Tinget.

Tänk att detta funkar varenda gång…

Den största, finaste och bäst utrustade “stuga” vi nånsin hyrt – och billigaste

Jäkligt komiskt att den som mest mobbar mig för mitt skafferi, inte är mycket bättre själv! (Eller är det genetiskt…) Katta accepterade oss också.

Älskar skylten. “Ring brandkåren” men inget nummer.

Inventering på vinden resulterade i min polisbil – fyraårspresenten. Blåa lampan har slutat blinka, och den drar lite snett. I övrigt fullt vital för sin ålder:)

Gödselns att vara eller inte vara… Som lantbrukare riskerar du att bli lynchad om du lägger en kärra brunnen gödsel i grönsakslandet. Som hästägare får du göra precis vad du vill. Som ovan, ös ut det på en gammal stengärdesgård – det skadar väl inte faunan och den enormt värdefulla biotop stenröset utgör. Eller? Skadligast för miljön/övergödning har visat sig vara högkoncentrerade hästhagar, men har du andra lantbruksdjur får du skiten trots minimalt läckage och minutiös dokumentation var det tar vägen. Och så är hästfolket i upplopp för att de ska får skärpta regler!!?? Bajs som bajs, varför inte?

Middagsvila

Det fanns en tid då jag funderade på att dra loss snöret då det inte gjorde varken till eller från. Idag är jag glad att jag har kvar det 😮

Han är stor, Rudolf. Och nedan Melker som rullades ur hjorthägnet…

Alternativ fönsterputs på 140 år gamla återbrukade fönster.

Ibland undrar jag om nån busar, eller hur jag lyckas.

Är det sjöjungfrun som är ute efter min karl tros? Eller nån annan vålnad?

Väntar han på öl eller skurar han soffa?

Snorkla med flytväst var toppen, tyckte han.

Satsa på hel liter eller helt hundratal?

Drottningar till fika

Undrar vem som behövde en liten bit

Linjerad skrivskiva?!

Kom att tänka på ett hederligt Packman 🙂

Som alltid efter en vandring ska Hembygdsboken fram – plats, tillhörighet och historia ska lusläsas.

Klämda mellan timmer och foder. Dessa ger oss huvudbry! Och vi får inte ha alla kvartal som detta, att döma av pytsarna…

Äntligen en torktumlare!!!

Kycklingarna igång med värp!

Egen patent…

Scary face på kålhuvudet!



Konsten att ignorera varningen

Uncategorised Posted on Wed, August 05, 2020 21:55:15

Varning för brutal ärlighet, så är ni inte mogna – sluta läsa!

“Fult”.

Det är den första varningen. Fult minspel. Ful tröja. Ful bil. Ful hund. Fula naglar. Fult egentligen allting.

Då ska man vara snabb att fånga.

“Tomma ord”.

Det är den andra varningen. De säger att jag är dukig, men de menar det inte innerst inne. (Men JO, innerst inne vet jag att jag ÄR jäkligt duktig på mycket! Kan åtminstone lite om mycket!) De säger att jag har koll (Vilket jag inte har varken nu eller då!) Han säger flera gånger om dagen att han älskar mig, men det gör han inte – det är hans plikt som äkta make att ösa kärlek över mig. Sann eller ej. Mest ej.

Nu börjar det vara jäkligt brått att vända trenden!

“Huvudvärken”. Det är den tredje varningen. Den där skruvstädsklämman som inte går att värja sig mot. Där man lika gärna kan låta bli värktabletter för det räcker inte på några som helst villkor. De slår bara ut magen fortare. Och övriga kroppen där funktion efter funktion lägger av. Först rasar magen sen försvinner synen, muskelstyrkan. Ledvärken slår till.

Lyckas inte skutan vändas nu är det snart kört!

Men vet ni? Jag har inte orkat bry mig! Från djupet av mitt hjärta så har jag varit mer eller mindre totalt likgiltig. Vem fan bryr sig?

Trettioårskris eller vad? All min trygghet skakar i sina grundvalar. En av få trygghetspunkter under barndomen är på väg bort. Jag besökte den borttynande tillvaron under min Skånevistelse. Förvisso är det en skrämmande tanke att de var väldigt gamla när jag var liten – faktiskt yngre än min egen mor idag. Men nu är de gamla på riktigt. De som alltid funnits för mig. Som alltid tagit livet med en klackspark trots problem och krämpor och aldrig backat för mina högtidsdagar, trots ett avstånd på nästan trettio mil enkel väg, när många andra, yngre och friskare, valt bort det just på grund av avståndet.

Min make som är en stadig klippa (om än jäkligt irriterande ibland), bygger en oro – säkert onödig – inom mig vars skäl jag inte tänker gå in på här och nu.

Mitt älskade, tryggaste och varmaste hem jag haft under hela mitt liv ryktas om att vara på väg “bort”. Innebär det att de “gett upp”? (Jag orkar inte tänka förnuftigt!)

Hur många tänker dö ifrån mig egentligen? Jag orkar inte fler!

Jag behöver stabilitet. Just nu finns ingen.

Senast jag kände något liknande var för ganska exakt tre år sedan. Då det varit en ganska tuff tid med bebis och bygge. Det är faktiskt på dagen tre år sedan vi flyttade in i köket. Detta fina hus vi fick tillbyggt och som vi inrett till ett älskat hem – det ger mig ingen trygghet och glädje.

Det blev väldigt tydligt efter vår lilla semestertripp förra veckan – Jag ville inte tillbaka hem! Och jag har ju för fasen hemlängtan om jag åker och handlar på vårt lokala Ica! Fick liksom ångest när vi närmade oss länsgränsen, för jag ville verkligen inte tillbaka hem. Det skämmer mig, nåt enormt, för hjärtat har alltid varit i Småland.

Det enda jag önskar är att få bryta upp. Lämna familj, hem, jobb, vänner. ALLT. Och börja om. Femtio eller femhundra mil bort – spelar ingen roll. Jag orkar inte vara här, bland alla krav och förväntningar.

De senaste dygnen har jag spenderat gråtandes. Den bästa stunden på dagen är nu – strax före läggdags då jag äntligen får rymma från allt – och (tyvärr) vakna igen till en ny dag. Låt mig sätta livet på paus nåt år. Törnrosasömn. Låt mig få landa.

Och så inskolning på nytt dagis där lillflickan tog tvärslut efter ett par timmar då hon inte kan äta på morgonen. Grät för att hon inte fick vara hos syskonen trots de är i samma byggnad. Och så häxan till mamma, som måste klargöra att hon visst måste stanna på denna sidan grinden, i fängelset, och njuta av friheten på avstånd. Ta hand om en gråtande treåring som inte vill tillbaka och sedan inte heller kan äta då magen varit för tom för länge – och gråter för det. Spiken i kistan eller vad?

Idag hade det gått bättre med pappa. 20 milliliter av en flaska välling (i ett försök att få i henne något hon älskar) och sex havrefras blev frukosten. Många och långa timmar före lunchen, som hon inte kunde äta med alldeles för tom mage. Och energireserven på minus.

Hon är morgontrött och kan inte äta på morgonen. En timme minst behöver hon vara vaken för att få i sig nåt – i praktiken väckas vid halv sex för att kunna äta en timme senare med oss andra. Och då har hon ju inte på några vis sovit klart. På gamla dagiset startade det med frukost, då hon varit vaken ungefär en timme. På det nya dagiset finns det ingen chans att lämna till den betydligt tidigare frukosten, så där har vi ett enormt problem om hon ska orka – för det gör hon inte fastade i fem timmar! Visst löser detta sig på sikt, men jag orkar inte se framåt. Bara morgondagen är som ett Mount Everest för ett kvalster.

Det är bra att jag har mycket ensamarbete – det är ingen som har ont av att jag sitter i traktorn och gråter. Och inte har jag ljugit för nån heller – alla frågar hur det är; Det rullar på. Det måste gå. Och det går!

Så länge ingen frågar hur jag mår, behöver jag inte gå in på det. Jag träffar tillräckligt lite folk för att svida om till masken som förväntas. Bakom lyckta dörrar kan sanningen vara en annan.

Mer om Skåne kommer. Nångång. Kanske.

Jag håller mig rätt mycket offline – vill vara ifred. Skärma av mig. Och de som verkligen bryr sig eller vill veta, de hittar mig ändå.

En skrämmande upplevelse jag aldrig varit med om tidigare infann sig tidigare idag – kopplade av strängläggaren för att drägen skulle få traktorn. Lossade allt och fällde ner stödbenet. Klättrade in och startade upp traktorn. Konstaterade nöjt att kulorna lossnade från hydraularmarna. La i växel och rullade framåt. Ser i backspegeln att strängaren stod kvar. Vad i helvete!! Vad har hänt nu?? Tvärnitade och vände mig om. Blev sittandes i några sekunder, nån minut, jag vet inte, men det gick liksom inte in att den inte hängde efter traktorn – trettio sekunder efter att jag kopplat ifrån…

Likaså kan jag meddela att bilen inte rullar bakåt trots backen var i. Det räcker tydligen inte att bara sticka nyckeln i tändningen – man behöver vrida runt den också. Vilken aha-upplevelse. Jag tror i alla fall att jag stängslade innan jag flyttade djuren. Det var nog inte anledningen till att sonens 95:a var ute ikväll, för tredje gången sen fyratiden igår. Hon ligger pyrt till nu!

Nu ska jag fly in i mörkret. Den befriande sömnen, och vara medveten om att jag med allra största sannolikhet har ännu ett berg att bestiga imorgon. Det kallas press. I dubbel bemärkelse, för nu ska den här jäkla utdragna förstaskörden äntligen få sitt slut.



Välduschad, och detta torprännande…

Uncategorised Posted on Sun, July 19, 2020 23:18:45

Fick ett gäng rabarber av en vän, så fick koka upp den! (“Mamma! Har ni pimplat nåt vin sen förra sommaren? Jag behöver flaskor!”)

Det var en dag med dåligt fly igår. Började med djurvaktande hos Jirka och tvingades fånga in en höna för att avsluta lidandet på denne. Sen var det målning av andra gården och det flöt liksom inte på alls. Tidsplanen höll inte det minsta. Och så var det bara då att slänga bort penseln och hoppa i traktorn för några timmars pressning.

Denna gaveln skulle ju varit grundad! Även om vi hade hunnit med jäklig vilja och speed, var det alldeles för varmt när solen kom fram för att stanna.

Pressning med planerad körning på mossmarkerna… Sänkte inte ekipaget, men spårade rätt rejält på ena åkern då ena halva av pressen bröt igenom. Mycket stillastående för att invänta plastaren och försöka minimera barlasten innan surhålorna skulle beträdas. Två gånger körde jag stopp i maskinen, onödigt och tidskrävande.

Fick bara för ett par dagar sedan veta varför det är en bil på datorn till pressen – när servicebilen ska komma förstås!!!;)

Framåt halv nio insåg jag att lunchen vid halv två var längesedan, dieseln riskerade bli knaper, och plasten var slut. Så det blev ett samtal till servicebilen. När jag ätit klart var traktorn tankad med ett par dunkar och plastmagasinen påfyllda. Bara att fortsätta köra och knapra efterrätt.

(Och nä, jag fick ingen full bigpack!)

Kändes som en lite obehaglig rökpelare där borta…

Lite innan halv tolv hade jag ekipaget inbackat och möttes av en fin syn här hemma:

Idag gav jag mig ut på torpjakt igen. Hittade ingen skylt, men ganska nära GPS:ens önskan något som mycket väl kan vara en raserad spismur och huggen hörnsten. Det får vara tillräckligt nära för nu, med örnbräken lika höga som mig och björksly på några meter. Är SÅ tacksam att jag inte hade några barn med mig idag! När jag ändå var på hållet tog jag två torp till.

Nja… Här nånstans då… Tio meters felmarginal hit eller dit är ju inte så mycket. Ibland!

Potentiell murstock

Hööga bräken. Får göra ett nytt besök en sen höst eller tidig vår när lövet är borta.

Jaha. Precis här ska ett torp ha legat. Det märkte jag inte vid plöjningen 2018. Däremot vill jag minnas att skylten stod ungefär där, på andra sidan vägen och diket förr om åren.

Och så hälsa på grannen också.

Jag är tillräckligt införstådd med att man varken kan, bör eller ska spara och bevara allt. Men det är tyvärr bara några få år sedan som framförallt skogsbolagen fick på örat för att de var oaktsamma vid gamla rester och fornlämningar. Mycket har alltså både ha förstörts och körts sönder under tidens gång. (Vet ett ställe där skogsmaskiner kört rakt över en gammal smedja med totalt raserad grund som resultat…- Tråkigt). Torpen långt ute i skogarna har fått åkrarna igenplanterade, och torpen närmre gårdarna har täckdikats och odlats upp mer för att passa det moderna jordbruket (i många fall på 60- och 70-talen – min vilda spekulation – då traktorerna på fullt allvar trängde in i var bondes lada). Ett ställe jag var på idag hade en skylt när jag började beträda markerna för tiotalet år sedan. Dock inte där GPS:en ville ha torpet. Skylten försvann i samband med att marken dränerades och gjordes brukbar. Och det kan jag känna lite sorg för, till ingen egentlig nytta…!

Och vad ska jag ut och ränna där för egentligen?! Tja, säg det… Men jag vill gärna komma ut. Bara spankulera rätt upp och ner är inte min starka sida, och nu får jag då ett mål att sikta mot. Med en bra uppkoppling (nåväl…) hittar jag dessutom alltid ut för att inte tala om HEM – även om jag har för vana att kunna gå vilse i vardagsrummet med mitt lokalsinne! (Bara gå! Telefonen leder mig ut så småningom). Ut i skogen med alla dofter, stillheten, fågelsången. Hur kan man inte få ro i själen av det? Och ju mer jag hittar, ju roligare är det! Hittat anteckningar om att till exempel jordkällare sägs finnas, men inte hittats vid inventering, och så är den det första jag hittar! Allt beror på vilket håll och vinkel man kommer i/från. Källarna var ofta placerade en bit ifrån stugan för att vara säkrad vid en eventuell brand. Ibland är den flera hundra meter därifrån, ibland tiotalet. Och det är så olika bevarat. Jag har snart betat av en rote, så då får jag väl gå på nästa. En del ska jag besöka igen och titta på mer ordentligt bara för att det är kul. Så nog är jag lite knäpp alltid, men det står jag för.

Fikagäster från byn på eftermiddagen med jämngamla barn som härjade runt, och jag var fräck nog att smita när vandringskompisen ringde. Ut med oss. Sista etappen av Järnbärarleden. Nu skulle vi minsann klara oss utan regn då det regnat båda de andra gångerna vi varit ute. Lämnade min bil vid vårt mål och bröt trenden med att plötsligt gå leden åt “rätt” håll.

Avsläppta vid Industrimuseet och hann väl ungefär hundra meter innan himlen öppnade sig. Så innan vi var ute ur samhället var vi blöta inpå bara skinnet! Suck… Men efter ungefär halva vägen klarnade det upp. Hann tänka att det var tur att vi hann torka till så inte bilen blir så blöt, när det återigen vid sista kilometern började vräääääka ner regn så det forsade längs vägen.

Hon har inga problem med kontinensen, konstaterade vi tacksamt:)

Det var väldigt skönt att komma hem och byta om faktiskt! (“Regn? Vad då regn? Här har det kommit kanske en blomdusch!”)

Nu ska jag lägga några minuter till på att skriva ut Morfars historia. Passerade när han körde stock över sjöarna på sena femtiotalet och byxorna frös ihop så galet att när han kom hem på kvällen hade de gått av vid knäna… Det är också en intressant berättelse!

Nån dag ska jag ta mod till mig och besöka ett torp lååångt ut, och fortsätta genom skogen till Mormor och Morfar. Den väg som Morfars far skickades som sjuåring för att gå i den ambulerande skolan i byn.

God natt



Trägen vinner

Uncategorised Posted on Thu, July 16, 2020 23:58:52

Efter några svetsloppor för att få fast hjulaxlarna i chassit igen funkade den gamla lagårdsvagnen bra som honungskärra. (Om det nu funnits någon honung att kärra fram alltså…)

…Och där inne var någon överlyckligt över att allt behövde komma in och torka sen djurparken så dockan fick nåt rejält att sitta i…

Sonen gjorde sin första helt egna paj, med egenhändigt plockade bär. Jordgubb, smultron och blåbär.

Fyra pers, sex timmar mellan gästbytena. Det gick ju!

Kommande lördags projekt – grunda och skrapa nedre delen av andra gaveln. Gula och vita framsidan. Men visst kommer det bli en riktigt fin gårdsbild på sikt!? Gult hus och röda uthus.

Hela vägen bokstavligen kryllade av dessa larver, så vi räddade ett gäng och tog dem de få kilometerna hem till oss!

Högen till vänster är fjolårsbalar – cirka 4 månaders full vinterutfodring – och till höger hittills i år. Jag känner absolut ingen som helst oro inför foder i vinter. I synnerhet inte som jag har halva arealen ståendes på rot fortfarande – och det är dubbelt gräs mot det som är slaget!

Min bil, min bil! Varför sviker du mig?! “- För att det trötta batteriet inte pallar att hålla lamporna i baksätet lysandes…!”

Så snopen jag blev när jag tassade upp vid fyratiden för ett toabesök och hittade den lilla i soffan!

Barnen skulle promt ha trerätters i söndags. Varsågoda och fixa! Och det gjorde de! Sonen gjorde en paj till och dessutom kom vänner förbi med ännu mer efterrätt, så det blev full buffé. Till saken hör att de ville komma förbi och bjuda oss på middag (eftersom vi säkert glömt bort att äta i jobbet – nån känner oss för väl…), men för en gångs skull var det redan planerat halv sju på kvällen – därav efterrätten istället. Underbart! Och visst är ett salladsblad häftigt att studera i motljus!?

Måndagsjobb. Får försöka hitta luckor i skurarna nu…

Sonen pillar med sin lera, senast krukdekorationer. Han har stora affärsplaner, så är någon intresserad så hör av er! (Han har gjort röda traktorer också;))

När man inser att stövlarna bara är att glömma…

…Så får man rusta sig med livlina, flytdon och “den förlängda armen”

2018 blev jag knappt blöt över anklarna! Sen var det bara att skölja av sanden och dutta ner fossingarna i stövlarna. Blöta fötter i gummistövlar? – Det är mer obehagligt när elstängslet ger en snyting på insida lår – det är känsligt där när byxen är av!

Alltid redo! “So what? I’m still a rockstar”, som nån artist sa. En kvalificerad gissning på Katy Perry.

22 kilo mineraler 24 timmar senare…!!!!

I våras innan hela Corona-karusellen drog igång satte vi oss under ett familjeråd och skrev ner platser vi vill besöka, mestadels i närområdet. Vi är nu halvvägs genom listan. Igår hamnade vi vid några kåtor långt från de andra vi besökte för några veckor sedan i liknande väder. Dessutom snubblade vi över blått i skogen. Lite tidigt än – det var många skaft kvar.

Grannkåtan var i desto sämre skick… Fallande träd är inte snälla.

Hjortron är man inte bortskämd med sen de började kalka mot försurning i området!

Visst är man skadad också. När de flesta i bilen utropar “Odlingsröse! Var låg torpet?!”

Jag tog källaren som en hög med sten sen vägen byggdes, men tji fick jag. Dessa källare alltså. Kunskapen på den tiden. Svårt att se ovan, men tanken är välvningen där väggen övergår i tak. Varenda sten har en uppgift och faller en faller alla.

Tomteluva!

Det blev en lite fattig macka till maken, men han var glad ändå:P

De fick ligga och torka till lite över natten så blev det betydligt lättare att rensa imorse!

Jag har letat länge, sedan tidigt förra hösten, efter platsen där “vårt” torp låg. Lillstugan på andra gården. Studerat hembygdsboken och jämfört med karta från idag. Haft en hint om var, men inte lyckats sätta fingret exakt på det. Ingen jag frågat har kunnat säga var, och ingen kan dra sig till minnes att de sett nån skylt. Så finns det en fiffig hemsida som heter Fornsök. Jäkligt intressant måste jag säga.Där kan man slå ihjäl massor av tid!

Tyvärr är deras gps-koordinater i nåt annat format, så en “vanlig” gps hittar inte. (Fråga inte!) Men så råkar jag ha lite tumme med en IT-tekniker, som igår hjälpte mig med nån länk som omvandlade dessa koordinater till “vanliga”. JAG FICK EN PLATS!! Förvisso med en felmarginal på 10 meter, men det är ju inget i det stora hela!

Tänkte ta mig upp till platsen idag – har väntat länge nog! Make och två av barnen valde att följa med. Parkerade bilen och fortsatte till fots. Mot platsen där jag letat så många gånger. Dubbelkollar telefonen och inser att vi gått för långt! Men…Vi har ju några hundra meter kvar… DÄRFÖR jag inte hittat nåt. Men alla odlingsrösen och stengärdesgårdar kring åkrarna där framme då? Vad skulle de då ha tillhört, om inte vårt Mossebo?

Tog oss in i skogen, upp på en stenig och knölig ås, kan man säga. Inte en tendens till nåt beboeligt. Bara stora stenblock. Inte nån slätare “torpplan”, inga röse, inga åkrar…

Snacka om besvikelse. Kommer inom mottagning för internet igen och sökte om på platsen. Förenklat – tveksamt om det funnits något, finns bara ett omnämnande i en bok. Inga lämningar…

Tittade oss omkring och mitt i den halvgamla ungskogen står ett gäng rejäla lövträd. “Vårdträd” – kanske. Tog sikte på dem, och kom dit jag letat så många gånger. Bland åkrar, stengärdesgårdar och odlingsrösen. In i otillgängligheten, upp på ett stenblock, ner och?! – En gammal källare! Vi närmar oss!

De där runda, platta stenarna är inte naturliga. Trodde de kanske var kvarnstenar från någon husbehovskvarn – ambitiöst på ett torp – men de är helt släta. Kanske brunnslock eller liknande? Hittat det vi tror kan vara en stengrund och en murstock, men ingen skylt. Varför har alla andra torp i socknen fått en skylt utom “vårt”?

Vi har en plats nu i alla fall. Det är lite roligt. Att de inte hittade något vid inventering kan ju bero på att de var 170 meter fel…

Det tar ju en stund att gå…

…men det blir lite matigare mackor än igår:)

Drängen börjat slå grönfoder – kornet har börjat skifta lite smått i gult och det får inte hända när det ska ensileras! Mognar det försvinner smakligheten heter det. Och ganska fem minuter efter bilden togs öppnade himlen sig och det vräääkte ner regn. Aja, det hinner väl torka till lite .

Då var det dags att natta mig och se hur det går. Jobbigt att andas liggande, och kramp i benen är ingen bra kombo. Sen att dygnet har vänts på gör inte saken bättre, så imorgon ringer klockan igen! Tagit itu med min dunkande skalle med massagedyna, spikmatta och vetevärmare. Troligen har nån skit lossnat för näsa och ögon rinner. Sitter alltså i “karantän” – ingen skillnad mot till vardags alltså då det inte finns folk där jag rör mig! Men skickade ner maken till mataffären idag – ni kan ju känna paniken när sista mjölpåsen är påbörjad!!!

God natt



Next »