Blog Image

En ung bondes vardag

Det var julen det!

Uncategorised Posted on Mon, December 28, 2020 23:59:03

Ja jisses. Så många gånger jag tänkt sätta mig och skriva ner nåt. Men vet ni? – Tiden går ändå! Och med barnen på jullov är de inte helt begeistrade i att natta sig vid åtta, så då blir den egna kvällen så väldigt mycket kortare!

Som vanligt innebär det väldigt många bilder, då har jag ändå sållat på kring 430 sen sist jag skrev för ett par veckor sedan…

Jag har påbörjat projekt Klippa kor. Lite då och då i alla fall. Alltid lika spännande. Började med ett säkert kort – de gamla korna – då jag har alla lemmar i behåll så långt i alla fall. Femton återstår, och det går väl åtminstone hyfsat. Inga skador än, förutom att jag råkade sticka en ungko i armhålan med saxen – lagom tills jag övertygat henne om hur oerhört ofarlig den är…

Tre klara…

Vägrar hon ställa sig får jag väl sätta mig?!

Två halva ger en hel va?

Både skrämmande och häftigt att de hade samma färg innan jag klippte den vänstra!

Och jag har varit nervös för att klippa kvigor….

Men! Men! Vänta lite här nu va?! SOL???????? BLÅ himmel?????? (Bara i två minuter, men ändå!

Dags för spannmål också. Säljaren bytt kärra till nästan tredubbel storlek, så fick hejda hans lastning. Skulle baaara springa och spola av stövlarna innan jag hoppade i bingen och öste undan, men det fyllde för fort så motorskyddet löste ut. Och DÅ går sekunderna fort innan man hinner stänga luckan på kärran! Det sista var till att halvligga i bingen och ösa undan, takhöjden blev för låg, så tur jag inte fick fullt lass! Några ton till hade varit tufft alltså.

Firade jullov med att grilla korv i spisen. Dagen efter fick vi förfrågan om att följa med till vindskydd och grilla, så det gjorde vi!

En rotvälta från undersidan!

Sen blev det dags för julgran då. En sak som såg okej ut i skogen med helt anskrämlig inne! Så har vi provat det också:) Jag smet sedan en sväng själv till skogen. Stiftade bekantskap med extremt tät, snårig ungskog.

“Yeah, kyrkans mark och bra märke!” tänkte jag…. Nåväl, två försök på tre dagar förde mig inte närmre nån husgrund, men jordkällaren var på samma plats.

Nä, kantarellerna fick snällt stå kvar. De var rätt slemmiga! Knatade vidare och sprang på släkten. Missade ett torp och tog forsränningen hemåt. Lite vilse i vanlig ordning, och skymning på gång, men jag kom ut den gången också!

Rejäla bultar i stenen.

Maffig kvarngrund. Och alltså, tänk att få BO så här! En säljare som var här för några år sedan sa något jag tog vara på: “Man får vara lite avundsjuk, men man får ALDRIG bli missunnsam!” Och ja, jag är nog lite avundsjuk på den där dammvallen alltså. Erkänner!

Morgon. Vaknade i magläge. Hår precis överallt och åtta kilo katt på ryggen… När jag väl lyckades få kroppen att fungera och jag kom över på rygg, kom Selma som en projektil…

Det var samma morgon som det var extremt segt att krossa spannmål. När jag fått bort stenen i utloppet så gick det betydligt bättre!

En hejdundrandes lång att-göra-lista på Lillejul och på mitten stod det lämpligt nog “ANDAS”. Så revansch på torpet jag missat svänga in till, tacka släkten för rest skylt och guidning då GPS:en var rejält tokigt. Snoka vidare på åkrarna och hitta källaren, sen klättra upp på berget och fika med utsikt över Mormors barndomshem. Fika, lugn, tystnad, vindsus och älgskit. Kan man ha det bättre?

Vilken stenfot!! Och så muren mitt i, skapligt hel på ena sidan.

Okej. Dags för quiz: Vad gömmer sig om man dyker in mellan smågranarna?

Svar: Källaringången!

Råkade göra mig ärende att gå förbi den pampiga dammvallen igen, även om det innebar att jag ännu en gång kom från skogen och dundrade rakt in i någons trädgård mitt i julbordet… För att inte anmälas för stalkning tog jag vänster till en annan fin väg därifrån och litet fall:

Firade Lillejul med svägerskan och familj med grillat ute på altanen.

Julaftonsmorgon. Vaknade till sol och ljus! “WOW, det är nog årets bästa julklapp!” utbrast sonen.

Trots mycket oro från stora flickan (“Vi har ju aldrig firat jul här! Tänk om tomten bara går till det vanliga stället!!”) så kom han i skymningen. Med ålderns rätt stannade han ute, och sen fick smånissarna i familjen hjälpas åt att dela ut det som tomtenissarna ställt i ordning under granen föregående natt. Till sist låg bara det bästa kvar:

Lillasyster summerade dagen då hon räckte mig vällingflaskan på kvällen “Nu är det två som är slut! Både jag och vällingen!” <3

Juldagsmorgonen bjöd på sol och krispig frost, så vi packade med oss lunch och fika och tog en längre tur i socknens mer tätbetorpade områden:

Ett stort ställe som friköptes ganska tidigt. Skaplig lagård, en livfarlig brunn mitt på hygget (men det är ju fin stensättning i den!), en fantastisk “fägata”, och så en utåt sett intakt jordkällare i “mösakanten”:

Hörnstensfamiljen!

När molnen skiftar färg är det dags att dra sig hemåt.

4,5 timme i skogen och lika många kilometer i varierande terräng. Trött? Ingalunda! Dags att få krypa i sandlådan och leka!:

Sen smet jag iväg själv på annandagen. Ut! Till skogen.

Ännu ett ställe med snårig skog. Markberett och snörräta rader av träd… Kan inte mycket om skogsbruket, men uppskattade det till kring 20-årig plantering. HA! sa jag högt när jag snubblade på nästa skylt:

En tid att passa, och av någon anledning går ju tiden extra fort då, så för att spara lite på den skulle jag ta den utmärkta stigen genom skogen, över åkern och på nästa stig, över nästa åker och så torde jag hitta en backstuga där. Åkern ja… Det VAR nog åker en gång i tiden.

Tittade på den gamla kartan, den nya kartan och var jag var. Och insåg att jag nog höll kartan upp och ner eller nåt, för jag kom ut 150 meter från tallarna i kurvan där jag gick in! Ta-daa! Suck, genväg och senväg och allt det där… Fick snällt ta mig det långa varvet runt. Ingen backstuga hittade jag i en hast och det blev stressigt efter bilen. Stort minus på det.

Hem och fiska upp familjen och åka till barnens storkusin för födelsedagsfirande, garagelunch och en tall för maken att såga ner. Svågern visade att det kan bråka med skogskärra inte bara i skogen, utan även på slät asfalt:)

Det som var så ljust och fint fick ju inte vara kvar, så igår morse var det snorhalt istället. Snöglopp och halv storm. Innan vi åkte till kusinen hade barnen blivit lovade en tur precis bortom “vår skog”, så när maken åkte tillbaka till systersonen för snickeri igår, klädde vi andra på oss och turistade på hemmaplan. Fika i en håla och så snabbt hem när kastvindarna tog i och det började knaka oroväckande i tallarna.

Idag försvann maken en liten sväng till skogen – med motorsåg – och när han kommit hem åkte jag och sonen till skogen på andra hållet. Med sällskap av “mormors kusin” som hon presenterade sig när hon ringde. För jodå, det finns de som uppskattar mina bilder och turer, och faktiskt vill följa med!

Hon fick först visa ättestupan, och det grämer mig allt lite att den var så lättillgänglig! HUR har jag kunnat missa den i alla år?! Nu har jag ju aldrig varit i närheten av just den vägen, men jag trodde som sagt att det var långt ut, inte trettiotalet meter från en bilväg!

Hög var den! Sonen försvinner ju där jämte tallen! Eller kan det kanske ha ett samband med hans grågröna jacka…?! Häftigt mönster på berget, men istappar var det inte så många av.

Sonen önskade sedan ett besök på stengärdesgårdarnas Laxabo, så vi tog oss dit via Sandabäcken, (vars torpstuga jag lokaliserat dagens placering av nu ikväll!) Fika i total tystnad!

Jag vet att flera av er börjar vara oroliga för min hälsa, tror faktiskt inte det finns diagnoser för torparsjuka… Ju mer man tittar, ju mer ser man. Ju mer man ser, ju mer upptäcker man. Jag kan lugna mig och er med att det finns gott om ställen att besöka i socknen än. I Hembygdsboken har jag räknat till omnämnande av 126 torp och backstugor, exklusive alla industrier i bäckarna. Sen har vi ju inte så långt till grannsocknarna;P Ingen oro alltså, även om besökslistan växer stadigt sen den tog sin början i påskas.

Till nyår ska vi träffa familjen vi firat nyår med i många år. Vi ska grilla och fria 12:00-slaget, sen blir det lugn hemmakväll.

Nästa inlägg får nog bli en sammanfattning av 2020 – ohälsans år.

God Fortsättning och Gott Nytt År



Julklamp i klaveret

Uncategorised Posted on Wed, December 16, 2020 22:08:51

Ja. Först ska jag be om ursäkt för mitt lilla utspel i förra inlägget. Säkert trampade jag någon på tårna, o inte minst mig själv när jag sansat mig o läst igenom vad jag egentligen skrev. Dra alla över en kant är något jag försöker förkasta i möjligaste mån, men misslyckades med i detta fall.

Vad jag menar är i alla fall snarare: I min värld ska kyrkan stå för något fint. Medmänsklighet och värme. Och det gör den i väldigt många fall!

Sen kommer det ett budord – där du skall älska din nästa. Detta tolkar jag (möjligen helt fel) att man ska se personen o acceptera för det den är.

Då är det väldigt svårt för mig att förstå hur man kan påstå sig vara en trogen guds tjänare, genom att vägra befatta sig med andra!? Jag vet de som inte går på gudstjänst (jag vägrar kalla det möte) för att det sker samarbete med en annan inriktning inom kyrkan. Jag vet de som vägrar befatta sig med personer pga härkomst, eller sexuell läggning. Jag vet de som vägrar tala till, eller svara på tilltal av, de som inte är med i “rätt” församling. Och jag vet de som kan bete sig som riktiga svin – och komma undan med det för att de “är med i församlingen”…

Sug på den lite. Vad hände där med den lilla människan och det stora alltet? När man plötsligt besitter rätten att klargöra hur bra jag är o hur fel du är, som inte delar samma livssyn, värderingar och tro.

Jag försöker vara gränslös. I en god bemärkelse. Hur jag lyckas vet jag dock inte. Men för mig spelar det inte så noga roll på vem du är, så länge jag gillar dig. Är du 15, 50 eller 85. Man eller kvinna. (Eller älskad gubbe…) Vad säger att jag måste umgås med jämngamla? Eller bara med bönder?

Vid en tillställning för ett antal år sedan konstaterade en gäst att det stod allt möjligt på åkern som vi nyttjade som parkering. En rostig gammal Volvo, en splajs ny Porce, några motorcyklar o det mesta där emellan. Jag förstår fortfarande inte kommentaren. Var det inte “fint” nog eller var det bara opassande att blanda “klasserna”?

Mångfalden är bra, tycker jag, även om min umgängeskrets är ganska begränsad till vardags o definitivt mindre, precis som för alla andra, just nu.

Jag har flertalet vänner som är ateister ut i fingerspetsarna. Och jag har nära vänner som är totala motpoler. Just den acceptansen o när man kan se personen under fasaden är den bästa sorten. När det inte hänger på en liten detalj utan man kan se förbi den till helheten.

Det är precis det jag menar med att få utöva sin (min) egen tro, utan påverkan från andra, på en stubbe i skogen. Eller torpgrund, för den delen. Utan inblandning och dömande av andra. Inte på en speciell plats vid ett förutbestämt klockslag.

Så, förlåt för de jag tanklöst kränkte. Jag är inte ofelbar, och jag erkänner det.

Jag kan även erkänna att jag känner stor tacksamhet för alla aktiviteter som anordnas för barnen inom kyrkorna. Inte så jättemycket annat att välja på då vi bor mitt i bibelbältet men på nåt sätt känns det som “bra” värderingar och en önskan om att barnen skyddas från den grymma värld som väntar utanför. Med ett samhälle som blir hårdare och hårdare känns varje dag man kan hålla barnen undan från eländet som florerar bara bra. Och så fint många i trakten har ställt upp för att sprida hopp och glädje i tiden som råder. Från julklappar och ljus i brevlådan till hästskjuts genom samhällen.

In i dimman!:

Avsaknaden av snöpinnar var påtaglig igår morse!

Tjuvstartat julen lite. Fick mig en ny gummiklubba i julklapp av drängen och fru – den andra har blivit för mjuk. För många spjut islagna i balar…

Jag smet ut från det totala kaoset. Trodde jag. Kaoset följde efter mig ut istället! Så snopen jag blev när jag kikade över axeln och såg två barn med varsin skrapa. Ett tungt jobb men de genomförde det!

Åter till vardagen så var det där projektet att ta in djuren (bara massa merjobb inne…) betydligt värre i tanken än i praktiken. Det känns så bra att korna är inne, och de verkar inte må dåligt av det. Senaste dagarnas konstanta regnande har gjort mig oerhört tacksam att jag har lättat på trycket ute i hagen.

I kväll gjordes sista delen av storstädning av huset, så nu återstår en “vardagsstädning” så är vi redo för julen sen.

Wow! Är det så kyl och frys ser ut!? Rensade visst bort en del…

Tre stjärnor i fönstret

Pepparkakshus är inköpt efter ett par missöden med det vi bakade själva, monterat och pyntat av barnen idag. Friden är på väg att lägga sig med andra ord. Det känns väldigt konstigt att sitta ensamma på julafton, men ack så skönt det ska bli att slippa all stress som byggs upp. Även om vi brukar sitta still så är det en massa hets och passande för att det och det ska hinnas med innan de åker och de kommer. Bästa stunden på julafton brukar vara att komma hem kring sju halv åtta till ett utkylt hus, med sovande barn, tända i spisen och sätta sig i mörkret i soffan. Nu kanske hela dagen blir så!?

Märk väl den klumpiga tomten som tappat både paket och vante innan han fastnade i skorstenen!

Alla små projekt man kan bocka av är dessutom guld värda. Djuren är inne. De andra är i sin vinterhage. Julklappar mm är klart sen många veckor (!!!! Vad hände där liksom??) Huset är städat, idag har jag och drängen renoverat hage – där djuren är – så nåt vettigt känns utfört. Maken har klippt tre barn ikväll… En go känsla.

Jag undrar ibland hur hon hamnar där… Hon måste ju krypa intill under natten och sen håller jag om… Svårare än vanligt att ta sig upp vid dessa tillfällen.

Ha det bra där ute. Lev förnuftigt och var rädda om er.



Mastodontprojekt avklarat -Check!

Uncategorised Posted on Sat, December 12, 2020 21:55:50

Huja, idag var det tufft! Den sedvanliga Skåne-helgen kring tredje advent uteblev av flera olika anledningar i år, så bar å jobbe.

Makens patent för att kunna svetsa grind.

Lite innan elva idag gick jag ut och började rigga inför dagen. De sjutton kvigorna hämtades bortifrån skogskanten, drogs genom lagården för avlusning och svansklipp. Det tog knappt 45 minuter, så synd att klaga på det!

En i taget, tack!

Sen var det kossornas tur. 49 styck hämtades upp från sjön. 39 av dem bands in och tio släpptes ut till kvigorna. Barnen kom med fika en bit in i programmet, och sedan kom sonen ut och var behjälplig. Och vilken hjälp sen! Dessa fina, mångsysslande bondebarn!

Okej alla. Om vi imorgon ligger utslagna i Ehec, salmonella eller nån annan livsfarlig bakterie, är det för att vi satt på lagårdsgolvet och fikade. Bland djuren. UTAN att tvätta händerna! Mayday! Mayday!

Maken börjar också kunna det där med att hantera djur nu. Det är bara ibland jag kan sura ihop för att han inte inser faran och tror han är odödlig. (Det är det ju bara jag som är!) Men jag kan inte låta bli utan att skratta lite, då han kan gå före en grupp djur – som kvigorna idag – och locka och rassla med foderspannen. De tittar på honom och brölar lite, men rör sig inte. Jag kommer ut hundra meter bort och ropar en gång – djuren kommer som skott. Likadant stod han flera gånger idag, med ansvar att mata fram djur till buren, och buffade och knuffade och korna v-ä-g-r-a-d-e att gå in. Jag kom, ställde mig jämte, och sa i stort sett “Varsågod och gå in” varpå de klev in i buren och dörren bakom dem stängdes.

Det är väl som med katterna. Visst kan de hålla till godo med andra om det kniper, men först som sist är det mina djur!

Selma tog kontrollen! Men hon glömde pälsen när hon gick…

En vän kom förbi för att hämta lite ägg, och var vänlig nog att ta sig an flickorna som var ensamma inne. Vet inte när hon kom, men SÅ tacksamt och lättande för samvetet.

Kom in kring halv sju. Trött och väldigt hungrig eftersom det där med mat…inte prioriterades riktigt idag heller med kampen mot mörkret, drängen att ta hänsyn till (även om han aaaaldrig skulle säga något) och det tuffade på bra. Då vill man inte avbryta!

Lite onödigt mycket tid kanske det tog då jag valde att ta in de dräktiga kvigorna i år. Hade massa strul med kalvningen i våras och lättare att ha dem i lagården om det ska upprepas! Dessutom kom det in ett gäng förstakalvare. De som föddes 2018 och därmed aldrig har varit inne i lagården tidigare. Klart de blir lite förvirrade, med både vinande sax, halsband, rep, knipsande tång i örat för att komplettera saknade ID-brickor och det där livsfarliga ränngallret.

Någon kossa stirrade till lite, men jag har fler som halvsovande vägrat gå in i buren som fått rygg och svans klippta, lusmedelsträng längs ryggen och halsband på där de stått fritt på golvet.

Mörbultad ikväll i alla fall. Vaknade med dundrande huvudvärk (har dock inte hunnit med att frossa eller hosta idag). Några blåmärken då armarna kvickt behövts dras undan och smält i nån grind och några rejäla knyck i övre delen av ryggen och nacken. Vilket inte heller är så konstigt då min sextio kilos soffpotatiskropp ska ge sig i kast med dragkampsbatalj med 6-700 kilo ko som vill på andra hållet… Underarmarna brukar också ha känningar några dagar framåt efter en sån här dust.

Innan i veckan har det fortsatt med julstäd inne, och tvätt av lagården. Sent ska syndaren vakna och allt det där. Nu är det installat och klart, och det känns skönt att ha lättat på marktrycket ute i skiten.

Ena dagen gjorde jag och drängen ett stort ryck och tog in alla årskvigor. Lusade av och klippte svansar även där och sorterade in i boxarna. Kommer med andra ord bara ha trettio djur ute i vinter! Plus tjurarna i hjorthägnet då. Har nog aldrig haft så lite djur ute. Har förvisso aldrig haft så lite djur som nu heller… Det har tagit hårt på dem, men ännu är det tresiffrigt.

Att det alltid ska behöva finnas en sån där djävul i gullig päls som gör att klockan går och arbetet får avslutas i traktorljusens sken… Men det avslutades i alla fall! När vi kom in den kvällen möttes vi av två flickor som lekt ute. “Ja e fitig!” var en av kommentarerna, och det blev duschen för både ungar och kläder:P

Nu kom den äntligen!! Vilken lycka att titta ut och se en gulsparv! Försvunnen sen många år här!!

Blivit en del mat på vedspisen på sistone. Den är ju som regel varm och igång. Nu börjar jag dessutom lära mig den optimala vedmängden för att hålla flödet lagom.

Ha en fortsatt go helg. Under trappan eller varhelst ni önskar!



Snörvelihost

Uncategorised Posted on Sun, December 06, 2020 22:28:20

Jag tyckte att om postköraren kunde jaga fatt i mig på en åker för att fråga om en faktura med tvivelaktig adress, kunde de allt klistra på ett frimärke också! Eller?

Bara att konstatera att både jag och pressen haft tur…

Fuskigt att syskonen tog på sig termobyxorna, tyckte den lilla…

Ja… Veckan som gick skulle spenderas med att göra lagården klar för inflyttning… Men det blev Vab med lillasyster istället. Tyckte att om de ändå saknade tolv av fjorton barn på avdelningen så skulle de säkert inte märka om hon saknades också… = Julstädning inne! Sååå lämpligt.

(Lillasyster har varit pigg som en lärka, förutom gruvliga hostattacker några gånger om dagen, och en helkass mage i ett par dagar.)

Tredje däcket – tredje bilen. Men nu är det klart för ett tag!

“En koja!”

Insåg att även storstädning är något som ska göras oftare – eller aldrig! Tisdagen gick ju bra med att sanera den numera helt färdiga hallen på andravåning, men i onsdags blev det dags för leksaks-/bokhyllan i vardagsrummet. Och jag är visst hyperallergisk mot damm! Fritt flöde i nosen räcker inte till – det var som ett enormt vattenfall. Konstant! Det tog inte slut!! Inte på kvällen, inte på natten, inte morgonen efter. Sen började jag frysa. Och svettas. Och frysa. Och så fick jag rejält ont i halsen. Och sen började jag hosta.

Vård av sjuk mamma. <3

Jag visste på fullaste allvar inte att man kunde få träningsvärk i ljumskarna av att hosta, men det är fullt möjligt! Och “sendrag” i nedre delen av magen så jag knappt kunde räta på mig efteråt. (Måste nog ta itu med den där träningen snart! – Hur tränar man upp “hostmusklerna”?!)

En snöig fredag, där lillasyster äääntligen fick göra sin snögubbe som hon längtat efter sen förra hösten. Maken pillade med en vattenläcka i lagården och jag genomförde lite julbak varvat med längre stunder i soffan. Tänkte inte så mycket på det där och då, då jag inte brukar baka just den sortens kakor – men en aning skumt att inte ens det sticksiga hjorthornsaltet bröt igenom. Maken kom in och fixade en sen lunch och jag kröp ner med katten en stund – jag reagerar ju när det börjar osa mat. Nix! Men när jag varit ute och kommer in i pepparkaksbaket får jag njuta av doften! Nope! Jag andas ju med näsan!!! – Här ligger en hund begraven! Covid-provtagning!

Spårsnö – så man hittar i skymningen.

Känner ni doften? – Inte jag heller!

Visst sa de att det var mat, men hur ska man kunna störa Selma där på låren?

Igår kände jag att jag bara måååste ut! Noll energi efter en sönderhostad natt. Totalt mörbultad i kroppen och ett sprängande huvud. Måste få lugn. Frid. Tanka.

Så gick ut. Ensam, i maklig takt (kunde nog blivit omkrupen av en sexmånaders bebis, men eftersom jag var själv var det ingen som kommenterade det!). En motorsåg långt bort i fjärran, fnasande byxor och stundom knastrade snö under stövlarna där i bergen norrut. Fin väg, fuktig luft. Fika/lunch på den maffiga stenmuren till torpet och sedan maklig takt tillbaka mot “storevägen” och bilen – för även om jag kunde kört in och bara gått de sista hundra meterna, förtar en biltur den där sköna strosa-känslan som är så viktig. För en gångs skull ska jag dock erkänna att det var längre ut än in! Och jag kan lova att jag inte gick lika mycket nerför in i skogen, som jag fick gå uppför för att komma tillbaka ut! Andfådd, javisst, men tror ändå inte jag höjde pulsen nångång under strapatsen.

Underbart är kort…

Stolpen står där, men Kvarnarydet 1900 -skylten är väck.

Så är det! Varför bunta ihop sig i en trångsint kyrka som sägs sig behandla alla lika men ändå vara förmer än andra, från andra inriktningar eller icke kyrkliga, när man kan sätta sig på en stubbe i skogen, få utöva sin egen tro utan inblandning och åsikter från andra? I den takt man vill och på det sätt man vill. Och när man vill.

Imorse fick jag besked att det var tvättäkta barnbaciller jag är drabbad av, så vi kidnappade med oss Mor och B på utflykt för att få träffa dem en stund. Mor lite lagom rädd då hon hade vår förra söndagsutflykt i färskt minne (“vi vill inte långt ut, vi vill inte gå vilse, vi ska köra hem idag!”), och kanske blev de lite fundersamma när jag lovade dem en tur långt ut i Ingenstans, och förhoppningsvis skulle deras Caddy klara det…

Det gick fint och vi gjorde ett återbesök vid flottningsrännan vi besökte i somras. Betydligt mer vatten nu, häftigare att se och mycket riktigt – Mor var i nån halvchock över hur långt ut vi var (“HUR hittar man nåt sånt här?!”)

Grötabullebak till kvällsmat.

Jag är en sidosovare! Sen många år. På senare tid har jag ibland vaknat liggandes på mage, men allt oftare vaknar jag upp på rygg. Börjar till och med bli mer regel än undantag. Med armarna över huvudet… Kanske för att det är tungt att andas. Kanske för att “öppna upp” bröstkorgen. Tror dock det hjälper föga med en drös katter på bröstet. Den svarte i knähöjd gör väl inget just där och då, men de andra två. Det mesta som känns är när jag ska försöka skramla liv i armarna och få ner dem över huvudet igen. Aj! Någon kallade mig Crazy Cat Lady. Skulle hellre säga Crazy Cats with Lady!

Hoppas ni haft en trevlig Andra Advent!



En kamp mot klockan

Uncategorised Posted on Mon, November 30, 2020 14:43:46

En kamp mot klockan… Det är nog en bra sammanfattning av veckan som gått.

Några träd som trodde på vår som inte mått så bra av minusgraderna… Det hoppas jag inte att mördarsnigelgömman gör heller!

För att backa bandet ytterligare så hämtades två tjurar hem från sin vinterförvaring för en sista färd. Behöver byta ibland, de får döttrar som ska betäckas och besättningen behöver förnyas. Malte, född 2017, en kille som jag i flera år väntat på att han ska “mogna”. Men efter flera utfall gentemot mig och en egen känsla av att ALDRIG gå i närheten av honom utan livvakter, så brände han sin sista bro i höstas. Olyckor händer snabbt och lätt ändå – man behöver inte be om dem!

Sen har vi Rudolf då. Käre, store, fine Rudolf. Född på gården och fick det bästa av både mor och far. Tyvärr den enda korsningstjuren och dessutom med hornanlag, så nu blev det dags för honom. Helt enorm, och from som ett lamm. Född 2016 och säkert tre gånger så stor som Malte. Även om det värker i bröstet och saknaden är stor, ser jag med spänning fram emot att få en vikt på honom när avräkningen kommer i veckan. Inga måttband skulle räcka runt, och vågburen var för smal!

En liten blunder när slaktbilen kom och dessa herrar var lastade tillsammans med några kor och kvigor. Tjurarna i samma box i bilen. Chauffören var häpen över detta – extremt sällsynt att det går med så stora tjurar. Och jag pladdrade på om att åkeriansvariga L flera gånger frågade OM jag var säker på att det skulle gå att ta dem tillsammans.

Chauffören log lite, och sa sen: “Jo, jag vet det, det är jag som är L!

Åh! Bingo!

Sen var det halv panik med gödseln då. Sista november är sista körningsdag om man inte ska plöja ner det. Och, IGEN!!, spricker vacuumpumpen på tunnan! Den är 1,5 år gammal! Inga övriga skador, varken tekniskt sett eller synliga. Och givetvis vill ingen ta på sig ansvaret.

Inte får man tag i nån ny pump från Tyskland, får den ombyggd och på plats för att hinna köra ut 500 kubik flytgödsel på en vecka!?! Så det var bara att nyttja en livlina för att stilla den paniken – “ring en vän”.

Han kom måndag morgon och dundrade på här som aldrig förr. Det gick som tåget, enda till halv tolv-tiden. Exploderat däck… (“Jag visste inte att det bodde så mycket människor i byn, men de kom ju ut från varenda hus. Det small nog rejält!”)

Så där stod han mitt på vägen i närheten av korsningen. Tjugo meter längre bak tror jag ingen kunnat passera. Tjugo meter längre fram hade han stått tvärs över storevägen.

Återstod då att tömma tolv kubik gödsel, för att kunna lyfta upp tunnan…

Inte är det där något ledset gäng, så det kom några gubbar och inspekterade, en stack långt norröver för att få tag i däck och fälg. Ett par drog iväg för att svetsa på sitt “brandrör” och fixa slang, och sen gav de sig på topplocket på min tunna – som inte varit rört på över tjugo år.

Precis som i många andra fall i branschen har jag fysiken mot mig, så det kändes ganska bra när två stora starka karlar fick hjälpas åt att dra loss bultarna med järnspett. Det var inte bara jag som var klen i detta fallet! Man ska ju gärna undvika att ramla ner också!

Locket av, fram till den andra och i med slang och så börja pumpa över. Backa ner bakom lagården och koppla “lastningsslangen” och låta det rinna tillbaka ner i brunnen på självtryck. Som en av ungarna sa “Kör ni inte det där på fel håll??!”

“Och jag tycker att vår tunna har stora däck…” sa maken.

Tidig onsdag drog han igång igen och gödseln kom ut. Brunnen är redo för vinterns fyll.

Och jag? Tja, jag tröttnade en gång för alla på den där jäkla vacuumtunnan. 8 kubik, 15 minuters lastning – om man har tur, måååånga pengar i reparation med två nya pumpar på 1,5 år, och dåliga däck som snart behöver bytas. Många och långa funderingar, några diskussioner och ett gyllene tillfälle så åkte jag iväg i torsdags och hämtade en 10-kubikstunna med lastningskran – man bör inte behöva stiga ur traktorn förrän kvällen. Och den där mellanskillnaden i priset räknas ganska snart hem med ett par kubik mer skit i varje resa. Sen krävs det lite arbete kring brunnen för att det ska funka, men det blir projekt till våren. Just nu räcker det med en dyr julklapp.

En fredag med varvad sol och isande dimma tillbringades med att riva årets sista stängsel. Undrar hur många stolpar jag har egentligen?! Och undrar hur många mil det faktiskt blir varje år… Men fint blir det, där det varit stängslat!

I lördags avslutades projekt “Korridor” – mellanrummet mellan gamla övervåningen och det nya rummet på utbygget. Jag har fått min bokhylla äntligen, och vi har fyndat en hel del som varit nerpackat i minst tre år. Kanske, kanske är det nu det finns chans att få ordning på torpet. Kanske…

Torpet ja… Det var tanken igår – fika i vindskyddet sen gena genom skogen och fika igen vid ett torp och så gå vägen runt byn för att hitta bilen. Genväg kallas senväg osv…

Farligt att åka utsocknes. Jäklar i min byrålåda vad vilse vi blev! Visst kom vi upp på toppen av berget, men sen?!! Gammal liggande skog, snår och sly, raviner och berghällar. Jisses. Några minuter gick fort och det är väl synd att säga att vi var rejält kaxiga när klockan närmade sig fyra, dimman och mörkret rullade in och vi var ute i precis ingenstans. “Nu kommer vi snart ut ett par kilometer från bilen!” peppade maken då vi endast och allena satsade på att hitta nån form av väg innan det blev kolmörkt. Just det. Han gick rakt norrut. Jag gick österut. Och vi kom visst ut tillsammans rakt söderut från toppen, ungefär trehundra meter från bilen! Jag har sällan blivit så glad över att hitta nerväxt taggtråd att ta oss över och ut på ett gärde!

Det blev fika i bilen istället för på torpet – det ligger nog kvar för en revansch – från ett annat håll. Tacksam att vi hela tiden hade kontakt med internet – det är inga garantier i tassamarkerna annars. Det var ett äventyr! Heja barnen!

Snobben skulle vara överdomare i Grodspelet.

Flaggstången gick i vält för en ny lina.

Adventsputs med kommentar: MEN MAMMA! Man får inte sitta på bänken!

“….Jag kan sitta på bänken med dig!”

Lite lagom uttråkad en dag så blev det rimstuga. Mössens Julafton kallas originalet. Det var så Den Store Dirigenten i byn blev inspirerad och bidrog med vers 2.

Erkänner. Ska sluta kalla mig rakhårig…

När man sätter sig i soffan ska alla vara med!

Kattens Dag igår, blev jag upplyst om. Kanske syskonen visste om detta, då de för ovanlighetens skull var tillräckligt sams för att ligga samtidigt på mitt bröst när jag vaknade.

Ha en go vecka!



Lite himpa-vimpa med ordningen, trots en Gamlazon.

Uncategorised Posted on Sun, November 15, 2020 21:45:03

Har en markägare jag arrenderar av som städar upp en del. Jag funderade länge på vad det var för uttryck hon använder, och när jag träffade henne nyligen så var frågan om jag har nytta av fårstängslet på ett ställe, för det ser så “himpa-vimpa” ut där det håller på att ramla ihop.

Himpa-vimpa, vilket underbart uttryck va?!

Kolla!! SOL!!

Denna helgen har varit ännu en helg med väldigt himpa-vimpa med ordningen! Vi hade planerat in utflykt med sällskap, men sällskap uteblev, så då blev det istället ett ryck på den andra gården.

Maken rev bort en del panel i våras på lillstugan då syllen i timret innanför ruttnat upp, men sen har ju resten bara rusat på, med gavelbyte och sedan målning av stora huset, så den stackars baksidan blev lämnad åt sitt öde.

Mildväder tillåter äkta rödfärg, så det blev en strykning på den nya panelen innan den sattes upp och jag började med en andrastrykning på framsidan. Hade tänkt halva framsidan som mål, men lite sent iväg, lite eldvakt, matlagning och ätning, underhåll och medling mellan barn och en dimma som drar in med fukt så blir det inte så effektivt som det ser ut på papperskalkylen.

Det som är gjort är gjort, och varje litet steg på rätt håll är ett steg i rätt riktning.

Fikagäster med fika tog den sista stunden från arbetet, och det var rätt skönt det också! Eller väldigt skönt och uppskattat, snarare. När de lämnat var det bara att rulla hemåt själv, och lämna “dimman i dalen”.

Även idag har maken varit på andra gården. Fått stugan röd och panelad. Jag städade hönshuset till lika skeptiska hönor som vanligt, och barnen grejade med nåt.

Eftermiddagen spenderades med pappa och flickor åter på andra gården, och jag och sonen på torpjakt på andra sidan sjön. Hittade en gammal potta som mest spännande tingest, men det blev en fin stund på sjökanten på varsin mossig sten i skymningen med fika. Det skulle jag inte byta mot en parkbänk i någon stad nånstans i världen! Aldrig!

Myrstack modell större!

Mitt på mitten lyser den vita balhögen där hemma

(Fick en länk med en sång om en stadsmus och en lantismus som satte sig på skallen med första drillen… Men det ligger mycket i den! Man kan vara goda vänner ändå, trots olikheterna.)

Något som inte längre sätter sig på skallen är En Gammal Amazon. Detta är en låt jag har på en gammal MP3-skiva (ihop med mycket annat jag inte är lika stolt över!) och den enda spelaren som tillåter detta format är den i Toyotan. Med andra ord går det aldrig att åka en meter i “mammas bil” utan att spår 86 ska igång. Även till dagis – “Mamma, jag vill lyssna på Gamlazonen!” Behöver jag säga att jag kan den texten nu? Men jag antar att det finns värre.

Har en tand som bråkat med mig sen den kom upp i sexårsåldern. Kände för nån månad sedan att det lossnat en liten flisa, och vid en koll såg jag att en hel fjärdedel av lagningen krackelerat. Idag kom hela den ut. Dags att boka en tandläkartid nu alltså. Innan kinden skärs sönder, eller jag ilar i bitar.

Ha en go vecka!



Ett storprojekt avklarat.

Uncategorised Posted on Fri, November 13, 2020 22:41:27

Tyckte det började kännas väl mycket i farstun, så bestämde mig för att inventera och ta bort det som inte används… (ovan…)

Visst är det onödigt att frysa luft, men jag fattar inte hur det alltid kan vara så fullt??!! Vi har ju bara denna lilla boxen! Och ett helt skåp! Och en stor box. Och ett helt skåp till… Det där förslaget med fryscontainer börjar locka alltså. Bring it on! Jag kan fylla den också! Problemet jag upplever är väl att om man tar upp nåt stort, så blir det ett storkok. Plötsligt kan ett par kilo kött bli en jäkla massa matlådor som ska frysas istället…

Efter en fin helg med skogstur, “forsränning” i bäck med pinne, torp, trattkantareller och givetvis fika, blev det ny vecka igen!

Lärken är häftig nu!

Efter att ha sett vildsvinens framfart på många håll kan jag inte låta bli att undra hur länge till man får njuta av en mjuk, grön mossa på botten…

Före detta ångsåg på höga stenplintar på sjökanten

Resterna av dammvall

Ser ni trollet där längst ner på stammen?

Hittar han dessa halvhemska trattkantareller på Fars Dag, får han plocka dem själv, som vanligt, men med mindre gnäll från övriga familjen

Längst bort i socknen vid ett “levande” torp, några meter in i skogen, ett kliv över bäcken och vips i en annan socken, och en annan kommun – och en kik på den gamla flottningsrännan, och kvarngrunden.

Då jag för några veckor sedan började få ordning på knäet, och ramlade i ett slukhål här ute på gärdet lite lagom oväntat, så har jag haft en gruvlig värk i nacke, huvud och bäcken – i synnerhet. MEN, det ska ju passa – både jobbmässigt och tidsmässigt – att göra något åt det. Jag bokade en massagetid ena veckan, men då fick vi rekommendationer efter sjukhusbesöket att hålla oss för oss själva (men sköta jobb och skola, giiivetviiis), och sedan tillbringade vi en vecka förkylda och i väntan på Covid-svar. Bara att avboka då. (Svaren var negativa, även om jag tycker det är positivt… Knepigt det där…)

Sonens corona-projekt. Underrede till prärievagn.

Mössen fortsätter… Slut igen efter elva dagar. Nu blev det ännu en påfyllning, så det har väl gått åt närmre tre års ranson nu sen i september.

Stora råttor i foderkärran:)

Sen kom det nya rekommendationer nyligen, på grund av den skenande coronasmittan. “Bara nödvändigt” blev väl ett ledord, men jag kom fram till att åtgärd mot min smärta började bli riktigt nödvändig. Och det var inga problem att hitta lediga tider!

Blev det bättre efteråt då? Marginellt, men på ett helt annat sätt. Så jag hoppas att det är den sedvanliga “träningsvärken” som satt in nu efteråt.

Sjukt jobbigt att andas!

I onsdags skulle jag och drängen hämta hem korna från föräldragården. Tre lass från en mil bort. Och faktum är att det gick så rysligt bra, att vi tog de sista djuren på det hållet också, två lass till, lite längre häråt. 51 kossor hemma på gärdet. Jisses vad det fyllde upp! Det innebär också att alla djur är hemma, förutom fyra ungtjurar i spetsen av sjön här nedanför. Lugnet lägger sig alltså.

Igår blev det till att ta itu med arbetet jag smet ifrån i tisdags när jag stack på massage – byta packningar på gödseltunnan. De har varit dåliga länge, så när jag rengjorde “kulorna” i våras ringde jag och beställde nya! De kom dock aldrig på plats – det gick ju ändå…

Alla som någon gång jobbat med vakuum vet att det inte går så bra med luft i systemet. Och min gödseltunna är just en vakuum-tunna. Nu i höst gick den inte. Bara att klättra upp på den regnhala tunnan och skruva isär det. Hoppas att varken jag eller verktygen skulle rymma neråt.

Det gick bra, och tunnan går fint. Faktum är att det nog inte var någon lyx att byta originalpackningarna heller. De har liksom verkligen gjort sitt efter drygt tjugo år på plats!

Syns nästan var jag tvättat mellan varven!

Idag blev det till att rigga inför dräktighetsundersökning. De sex slaktkorna som gått i lilla hagen bands in, så vi kunde släppa in de (förhoppningsvis) dräktiga där. Gick väldigt bra och smärtfritt, men jag ville ha dem sida vid sida, och de tog coronarestriktionerna på allvar – minst en meter mellan! Jag vann till sist, för om första halvan av gänget ville stå varannan, fick ju nästa halva också stå varannan – mellan de andra!

Inte lätt att gå in i buren heller när valkarna rullar efter!!

Nästan lika smärtfri undersökning av korna. Smidigt in, de flesta gick smidigt in i buren (och några fick undersökas utanför då de vägrade gå in…). Djuren är lugna och stabila och i de flesta fall är det bättre att det tar lite tid för att de inte rör sig alls, än att det tar massa tid för att de flyger och far överallt.

Ropar du på mig – ropar jag på dig!

Två timmar och drygt femtio kor hanterade. Två bands in pga icke-dräktiga. Ett helt okej resultat. Jag har i år även haft den kortaste betäckningssäsongen någonsin – så ser fram emot en “kort”, intensiv kalvning på cirka tio veckor, istället för sexton, som tidigare.

Välförtjänt efterrätt efter en dags hårt arbete. Eller efterrätt är väl alltid välförtjänt! Man måste ju försöka hålla vikten! Idag fondant, grädde och hemgjort blåbärsglass.

Han har inte gjort nåt åt skägget sen innan älgjakten. Sån jäkla skäggmurvel nu. Och så underbart! En rödrutig flanellskjorta på det, “skogshuggarskjorta” i min värld… Det blir inte mer man än så! (Här påkommen med att jaga den “perfekta” barnbilden med icke samarbetsvilliga barn:P)

Ha nu en trevlig helg!



Tur med ett långt alfabet…!

Uncategorised Posted on Thu, November 05, 2020 22:03:08

Ja… Tur man har ett långt alfabet ibland. Igår rev jag lite stängsel, satte upp lite nytt och skulle ta kossorna på en promenad. Eller min tanke var väl snarare att slippa ta en promenad – drängen skulle köra ner till hagen och öppna, så skulle jag ropa där en halv kilometer bort och de skulle komma. Pyttsan! “Varför ska vi bry oss om en gammal gubbe?! Honom tittar vi på och så svarar vi rösten långt där borta. Men röra oss?!” Det hela slutade med att jag snällt fick gå ner och hämta upp alla arton kor och gå tillbaka över mossen. Tanken var god, men Plan A räckte inte riktigt enda fram! Kossorna är på plats, och jag är tacksam att invånarna är få och medelåldern hög i byn, och förhoppningsvis öronkänslighet låg.

Farthinder i kanalen!

Den gick ner nära alltså. Tyvärr hann jag inte fram för att greppa skatten – tro mig, jag försökte!

Ehum… Novembertecken…??????!

Snart har pajken varit hemma en hel vecka! Tror inte jag släpper tillbaka honom till skolan – det är så smidigt med en slav hemma!; Tvätten sorteras, diskmaskinen töms, ved kommer in (“Jag tyckte jag kunde göra nåt ute nu när solen tittade fram!”). Han har snickrat i garaget, suttit inne och sytt kapell till prärievagnen, övat på blockflöjten och idag kom han från ingenstans och ställde timer. “Jag kör läxor en halvtimme nu!” Jag vet inte hur nitisk han var, då jag själv var iväg en runda, men bara tanken var väldigt god tyckte jag.

Lite måleri har även jag hunnit med. Snart är bokhyllan redo för montering (om Han börjar hyvla hyllplan snart;))

Igår var en stor dag här! Storasyster tappade sin tredje tand och den första i överkäken! Eller jag fick den äran att dra ut den, rättare sagt. Stort hål hade hon innan mellan tänderna, och nu har det inte blivit mindre:)

Idag har då gruppen på föräldragården flyttats för sista gången. Nu blir det hemfärd i början av nästa veckan. Skönt när de åker iväg. Skönt när de kommer hem!

Var inte sugen på att gå ut och riva stängsel idag med halv storm och småspik i luften. Blev lite bagardag då brödet var slut. Lite lärdom också – baka inte amerikanska muffins i vanliga formar på friplåt. Smeten är rinnig och chokladen är tung. Mer som långpannebak med emballage än muffins:P (men de var hyfsat goda)

Nästan komplett kväll.

God natt!



« PreviousNext »