Blog Image

En ung bondes vardag

Ingen skitsak. Eller?!

Bondefamiljen 2019 Posted on Sun, September 29, 2019 15:56:39

Idag gör vi något jag inte minns när vi gjorde sist – håller söndag.

Men så kan jag också stoltsera med att vår andravåning är så gott som klar. Eller, den ÄR klar. Det som inte är klart är den platsbyggda bokhyllan och garderoben.

Det är en rätt go känsla! Dessutom är merparten av huset helsanerat från byggdamm. Tavlor och speglar har kommit upp och jag har packat upp det som plockades ner från vitrinskåpet när det kördes iväg. För tre år sedan… Tavlor från sovrummet kom upp och det har ju bara legat i ganska exakt två år, sedan vi flyttade ner en våning….

Det är ju faktiskt vårt vinterprojekt som är klart nu. Hallen uppe skulle ju tas “till vintern”. Med andra ord är det bara att se fram emot lata dagar vid TV:n hädanefter!?? Jag har i alla fall ett mål – att sy klart minstingens doptalva. Det jag skulle göra sista graviditetsmånaden om hon inte haft så bråttom ut. Sen har det inte funnits tid.

Toaletten rök med av bara farten. Denna stackare som fått agera förråd i brist på annat. En kommod införskaffades, men den gamla toastolen skulle tillbaka – är inte alls sugen på att kasta ut pengar för en ny stol på en toa som används bara nattetid. Eventuellt. MEN det tyckte inte nån annan, så när jag kom hem till ett öde hus sedan rörmokaren försvunnit stod där en födelsedagspresent installerad. Frågan är ju om man är skitglad för en skitsak. Eller är det kanske en skidnödig present?! Smaken är ju som baken, och den lär ju användas, så Tack, svägerskan och familj som kuppade. 

En ny kommod och en gammal spegel från makens farmor. Nu återstår en bänkskiva över trådkorgarna. Ja, och så invigde den lilla toaletten. Kan man reklamera rörmokaren när toaletten inte kan spola ner en hel toarulle?! Detta innan hon målade hela underredet på det nya köksbordet med svart kulspetspenna och när jag väl lyckats skura bort det, skurade hon toagolvet med toaborsten. Blev inget fredagsmys för hennes del, så att säga.

Fick larm en dag om djur på vift på föräldragården. Körde dit och fick en klump i magen – HUR skulle jag lösa detta när det “bara” var tre kalvar ute?! Ensam… Det löste sig smidigt – de mötte upp bilen när den rullade fram. Jag tog hinken och de följde efter på några meters avstånd. Jag öppnade och gick in i hagen, de följde efter och när jag stannade kom de fram och åt ur hinken jag höll i. Hjärtat slog runt då alltså! Fick dem med mig för en återförening med resten av flocken, och hela följet följde mig till bilen.

I veckorna som gått sedan sist har andraskörden körts klar. Ungefär hundra balar, så är i minsta laget, men jag behöver inte mer – Jag har trehundra balar mer än vad jag beräknar gå åt. Plus det sjuttiotal som är kvar sedan förra året. Och dessutom kom regnet “för sent” för att det skulle ge en bra skörd, så det är väldigt dyra balar att köra och samla ihop. Det som inte är slaget ska betas är tanken.

Den tveklöst finaste återväxten fick betas då jag efter regnet höll på att sänka bilen i lerjorden. Men nog grät jag en skvätt över det.

Man hinner läsa detta många gånger medan man instruerar en prao i att köra press!

Börjat köra hem lite djur så smått. Morfars tjurar hämtades i veckan som gick och står nu i lagården på slutgödning.

Nu är huset rött igen:)

Honungen slungades, ympades och tappades på burk. Lagom tills vi en morgon kom ut och hittade delar av ett körsbärsträd över kuporna. Har inte tagit oss tiden att såga fram den kupa som är i kläm, men hade detta hänt en månad senare när bina vinternattat sig totalt hade det nog blivit en lugn bisommar nästa år. – När de är i vintervila är de väldigt känsliga för störningar och vibrationer. Störs de är risken stor att de bajsar i kupan, så kallad utsot, och då dör de. Fråga såna som haft kuporna nära vägar när det dundrat förbi lastbilar…

Skördemaskinerna är tvättade, uppsmorda och installade. Var smart i år och började med det jävligaste – pressen. Och precis som varje år dessförinnan lovar jag mig att det är sista gången utan hetvattentvätt. Men likväl står jag där med kalltvätten. Man ser ju ut därefter också.

O jag har nya fräknar och prickigt sommarskinn…

Denna helgen har vi påbörjat firandet av mig. Mor och B var ändå uppe och skrev papperna på sin “sommarstuga” – ett hus som inte bara funnits i släkten för längesedan, utan även är ett av grannställena till di gamle. Därför blev det kalas med dem. Di gamle kom med av bara farten och dessutom var Hans och dotter i krokarna av helt andra anledningar så de kvartade hos oss över natten.

En snabbis till stan i fredags och jag mötte en bil som kändes bekant. “Mötte jag er nyss i Caddyn?” skrev jag i ett sms till Mor. -“Nädå, vi är ‘en timme’ bort i Audin”, fick jag till svar.

Jaja, de vet bäst. Men intressant att det kan finnas ännu en Caddy med känslan av så bekant registreringsnummer. När jag kom hem blev jag varse att jag VISST hade mött dem – ett Mors B-gjort köksbord. Inslaget i svart balplast! (När jag fick koskyltar för några år sedan var de inslagna i vit plast) Till synes gammalt, rustikt och lite knöligt. Passar vårt övriga möblemang från 1925 betydligt bättre än det högblanka från Ikea vi dragits med de senaste tio åren. Vilken present! Så lycklig är jag! Toppingen var en låda med fettpatroner och en annan låda märkt med BRA. – Nånting smörjande på flaska som är “Bra”!?

Bye bye massproduktion från Ikea. (Fast det får vänta till efter nästa helg.)

Hans och dotter har nu lämnat gården, jag halvligger i bingen och den mista sover feber och förkylning ifrån sig. Blir nog VAB för maken imorgon – inte en chans att hon orkar med en heldag på dagis. Det är taskigt både mot dem och henne. Själv ska jag stängsla!

Somnar man fort eller kvävs man under katterna?! Nedan somnade jag med Selma igår. Nästa bild är hur vi vaknade, och sist är var hon hamnade sedan hon mellanlandat på min mage, mina lår och mina knän under min resa upp ur sängen.

Till veckan ska vi besöka di gamle och Bokbussen, firandet ska gå vidare och så måste jag baka till helgens kalas. Och så ska 30-årskrisen levas ut rejält också. Mer om detta senare.

Ha en go vecka nu!



Slutskattat och slungat. Check! Rastat prao. Check! BVC. Check!

Bondelivet 2019 Posted on Mon, September 16, 2019 22:16:51

Tänk att man kan bli fjantigt lycklig bara över att höra kantklipparen äntligen mala förbi en morgon!

Kampen med stängsel och renovering fortskrider. Fick samtal mitt i middagen en kväll gällande två kalvar på vift på andra gården. Dessa fick släppas in i hage där jag förberett stängsel tidigare under dagen – men tyckte att de kunde skava lite mer på slyet på Ön. Det tyckte alltså inte dessa småpojkar.

Nån stund här och var får gå åt till den sakta framåtskridande renoveringen av andravåning. Ständigt något annat som pockar på uppmärksamhet känns det som.

Samtidigt fascineras jag över, och förbannar, mina barn. HUR kan de sova med grovdammsugare, slipmaskin, dyckertpistol, såg och liknande?! “Vi ger det en kvart så hinner de somna innan vi drar igång!” Samtidigt känner jag det som en oerhörd befrielse – uppenbart är de trygga och berikade med en god sömn. Inte undra på att den minsta vaknat konstant mellan ett och tre när det väl blivit tyst!? (Jag kanske inte heller var fullt övertygad då brandvarnarna, falskt, gick igång för fullt en natt – och ungarna totalt omedvetna om uppståndelsen!)

Barnen ja… Är kluven där. Storflickan har kommit in en mysperiod. Himla go’modig, hjälpsam och generös. För att belysa kommentarerna jag fått på Instagram gällande barnarbete är det väl bara att erkänna att ungarna får en slant då och då för väl utfört arbete. Dottern har tagit detta ett steg vidare, så allt som oftast kommer hon med en framrotad godispåse och bjuder oss, för att “ni är så duktiga”. För att vi “sliter så bra”. Listan kan göras lång. En väldigt fin gest, kan tyckas. Men när hon häromdagen kom med en knölig tvåhundralapp hon dragit ur sin egen sparbössa, och skulle ge mig för att jag “gjorde det så fint”, fick jag mig en funderare. – Är detta “fel” sätt att uppmuntra barnen att hjälpa till. Eller är det ett fantastiskt bevis på vänlighet och god uppfostran att dela med sig?! (OBS att detta INTE gäller syskon emellan!) Tål att funderas på…

En dag förra veckan passade vi på att slutskatta hos bina – plocka ut den sista honungsskörden och istället ge dem sitt vinterfoder – en sockerlösning som är snarlik honung, men som vi tvåbenta inte uppskattar.

Vi kan alltså snacka om massvräkning. Vi väljer att borsta av bina utanför kupan, istället för i kupan. I och med detta får de fullt fokus på att hitta tillbaka in, istället för att flyga runt på oss och vara irriterade. Ett betydligt lugnare och trevligare arbetsklimat. Dock får man ju se till att ha koll på att inte drottningen sopas ut, för då går det ju fullkomligt åt skogen. Utan drottning – inget samhälle. Såna är de, monarkerna!

I somras fick maken ett samtal om en bisvärm i en trädgård, så han var och plockade in den till föräldragården. Tog mig en tur dit i veckan för att ge dem vinterfodret. Korna var fundersamma över min outfit, men lika lyckliga när jag kom med inte bara en utan TVÅ spannar genom hagen! Ena kossan rände ner mulen i hinken bara för att inse att det var sockerlösning i den varvid hon fnös både ljudligt och rejält i spannen och blängde förebrående.

Med hejarklacken vid min sida märkte jag även den drottning som medföljde svärmen, så hittas hon lättare vid vidare kontroller av kupan.

I lördags tog vi oss tid att faktiskt slunga detta. Eller försöka i alla fall. Tror 40% av honungen blev kvar i ramarna, och istället for vaxet all världens väg. Många ramar att skicka på kokning alltså. Betala en slant så får man tillbaka rengjorda ramar och rensat, nypressat vax att smälta i till våren när bina ska få samla in ny nektar. Slutet kretslopp!

Tråkhonung. Inte så värst god, inte så värst rolig. Och absolut inte lättarbetad! Ramen längst till vänster är en “sommarram”, de andra två är “höstramar”. Hälften av honungen kvar, vaxet söndertrasat. Färgen beror på vilka blommor blna hämtar nektar ifrån.

Hela bilen full av ramar som bina skulle få rensa ur – de blir då i stort sett helt rena, och bina får tillbaka lite av honungen de så surt kämpat med att samla ihop under sensommaren och hösten. Kilade lite i luckan, så stod lådorna väderskyddat. OCH jag hittade faktiskt bilen idag inför spånhämtningen. Men att vi hade SÅ många bin, det visste jag inte när jag fick lasta ur flaket!

Idag har jag rastat praoen extra. Hon slapp stängsel men istället har vi trampat arton kubik spån i kärran. Knappast varken trevligare eller lättare, men nu är det avklarat för en god stund framöver.

I vanlig ordning kom vi inte väg som tänkt, men det gick bra att lasta. På hemväg tog vi bilen runt en sjö för att titta till korna. Och mötte två kvigkalvar på vägen. Inga större problem att få in dem, men några minuter går fort. Särskilt om man har en tid att passa.

Hemma således drygt tjugo minuter före ny avfärd. Praoen fick ett lagårdsuppdrag och för egen del var det till att välja på mat eller dusch. Där rök resterna med fläskkotlett och tsatsiki för en dusch och en macka inmulad i nyllet på väg till dagis för att hämta den minsta. Dags för 2,5-årskontroll.

Denna lilla skit som legat långt under och “varit så liten” har nu gått över medelkurvan med sina 92 cm och dryga fjorton kilo. Prata kunde hon visst också.

Ser ut att bli uppehåll i veckan, så ska försöka hinna med att få klart skörden. Hur det ska gå till har jag ingen aning om, men jag vet att jag har en hiskelig massa stängsel att riva och sätta under tiden!

God natt.



En insikt om första utsläppet

Bondelivet 2019 Posted on Tue, September 10, 2019 22:10:58

Jag känner mig helt förvirrad (ja, det går tydligen att få det till mer än vanligt!) med detta nya bloggupplägg. Glömmer ju hälften (det kanske märks på textmängden…?!)

Jag brukar hävda att jag inte bjuder hit folk. De som anser det värt att komma kommer ändå. Och roligt nog hände just detta i söndags eftermiddag. Med totalt kaos på andravåning, frysboxen precis tömd och i stånd att frostas ur och flyttas in på det nya golvet ramlade en gammal bekantskap in.

Det är lite intressant detta. Hängde ihop oerhört mycket för åtta år sedan. Jämngamla bebisar som blivit halvstora barn nu. Av olika anledningar gled vi ifrån varandra, men nu efter att sönerna råkat/lyckats hamna först i samma simskolegrupp och sedemera i samma fotbollslag, har vi båda insett att vi saknat det som fanns. Aldrig att det blivit någon konstig stämning eller brist på samtalsämnen där vi stått vid sidan av planen.

Och precis som de flesta andra som varit i vårt “gamla” hus, var reaktionen densamma när hon klev in i hallen: “O jösses vilket kök!!!!” Sen var det full husesyn, då det ändrat sig rätt rejält här hemma på de sju år som gått utan kontakt. Ser fram emot fortsättningen och återupptagandet av både hus och vänskap. (Snart kommer bilder – jag lovar!)

Maken skulle vara snäll och hämta en vattenvagn hos korna i campingbyn på kvällningen en dag. Undrar på att det blivit tyst hemma – det är kotomt på gården. I gengäld är det nog väldigt längesen, om ens någonsin, det varit 44 kreatur i den andra byn! Tutlisor är de allihopa i alla fall. Gammalt överväxt bete är ingen hit, tycker det. Och jag anser att de får äta eller leva på hullet!

Hur som helst lyckades två kossor se sin chans till grön, saftig återväxt på åkern utanför, så livlinan Ring En Vän nyttjades. Fast det kom två. En grindvakt och en utrustad med en foderspann, och korna på släptåg in. Med andra ord kunde jag fortsätta natta barn i lugn och ro. Kanske ska börja placera ut en spann i varje by jag har djur. Denna hink var på tapeten i lördags, där resonemanget gick till “ha den kvar, kan vara bra att ha om i fall att…”. Den följde med tom hem och jag levererade en ny med innehåll i måndags. Nu vet vi ju att det funkar!

Imorse ringde luren tjugo i sju – en kalv i en trädgård. Den goda modern gick upp, ryckte täcket av sonen och sa åt honom att masa sig upp och fixa frukost. Sen stack jag. Tänk vad glad jag var en halvtimme senare när jag kom hem och hittade sonen påklädd och halvvägs igenom frukosten! Rediga pajk!

Ett stängsel sattes upp, en grupp kvigor flyttades och sen jag fiskat upp tråden under en nedfallen gren i sjön fick jag bra mycket bättre skjuts i elen runt.

Ett lysande exempel på betesdjurens betydelse. För några veckor sedan, och idag. Om inte annat syns det väl att djuren inte betat vägkanten.

Kvittar väl med (fläckvis) fantastisk klöver när man kan käka rönnbär?!! Men svampskörden blev inte lika stor idag!

Det var dags för en spruta för sonen igen. På torsdag, men i går eftermiddag fick vi ändrad tid, så jag hämtade honom idag, direkt efter skolan. Slog mig att ungen börjat i tvåan, och det är första gången jag bevittnar ett utsläpp av ungarna efter skoldagen. Han kommer ju alltid hem med bussen bara!

En fika, och lite shopping i stan innan det var hem, in med maten i skåpen, middag i magen och iväg på föräldramöte i skolan.

Är minst lika slut idag, trots min halvtimme under täcket vid lunchtid. Snart bingen här. Maken pillar på uppe. Det är ju någon som hittat på att det ska vara en inbyggd bokhylla i gamla krypvinden mellan gamla och nya husdelen. Det tar av hans tid, men bra blir det!

God natt



Kan snart det där med stängsel…

Bondelivet 2019 Posted on Mon, September 09, 2019 21:01:40

Stängsel, stängsel och åter stängsel… Känns detta igen? (Och kommer någon ihåg min lilla barkepisod härom veckan? När jag skulle sätta mig i jobbebilen en morgon hade det spökat tillbaka!)

Folk får säga vad de vill, men korna gör riktigt fint i buskarna! Och de som kom in förra veckan ser välmående ut.

Nåväl, en hel del tid har gått till andravåningen också. Där har lagts många långa och sena kvällar. Samtidigt har det gått ganska bra. För förutom lite hjälp av Mors B i januari, så har vi – jag och maken – snart fått ordning på hela alltet i år. Och detta i små stunder mellan djurfix, djurstrul, lantbruk, jobb, barn, vardag och det mesta däremellan. Är det konstigt att jag tog lite tvärslut nu ikväll?

Haft ett par såna där trevliga nätter med bråkande tvååring. Men så här kan det se ut är de som har måsten och krav motvilligt lämnat bingen… Somliga har det bra. Och då syftar jag inte på de som saknas i bild!

En orsak kan ju vara att jag haft måndagspraoen också. Blir ett helt annat tempo på dagen då (mot vad Tant är van vid). En god hjälp är hon med stängsel. Även om det kändes idag som att entusiasmen dämpats något sedan förra veckan då hon insåg att det var åtta timmars stängsling idag också… Vem fan blir inte tji på det?

Fickorna plockades fulla. (VEM har stulit påsen från min ficka??!) Sen fick fickorna tömmas i kepsen och läggas på en bra plats där den kom ihågs. Sen fylldes fickorna. Och SEN kom jag dit jag vet att jag brukar kunna hitta nån kantarell… En bättre stängselrunda alltså. Men man kan ju undra vad den stackars praoen tänkte…

Förra året satte jag stängslet ute vid vassen, på andra sidan “viken”. I år är det tack och lov alldeles för blött. Och så fick jag då bittert erfara hur fort en flatbottnad sjö ändrar vattennivå…

Fyndade lite bakom hönshuset en dag också. Det var en smärre chock, men den lilla blev glad!

“Ja ha många tosscha!” Och ja, det börjar vankas 2,5-årskontroll. Hur många ord kan ditt barn säga?? – På hur många minuter? kontrade maken. Språket som talas är Skärvhultamål. Får se vad den nya BVC-sköterskan säger om det;)

När barnen är i säng tänker man sig få gå på toa i fred utan diskussioner, knäsittande eller kramande. Där och då ser Kissen sin chans. Bara att stressa av alltså. Och sitta kvar en stund med nåt varmt och brummande på låren som lämnar halva bohaget kvar sen han lämnat. O mängder med småsår under byxtyget…

Träd sägs ju ge harmoni… Vi lever på hoppet! Och tänk på “färdigt” det blir direkt med lite lister. Maken lägger golv – många jävliga vinklar och vrår = hans uppgift. Tålamod efter uppgift. Jag kunde istället lägga fokus på att få upp just lister här och var. Tanken slog mig igår – Satan vad vi är duktiga på mycket, både han och jag. Vilka mångsysslare vi är! (Om man nu får skryta och det får jag!)

Denna skrift var precis vad jag behövde:)

Di gamle tittade in en kväll. Hade tomtegröt på spisen så erbjöd kvällsmat. Nix! sa Mormor. – Klart vi ska äta om vi är här! sa Morfar. En god lördagsstund gick till dem. – Med kvällsmat.

Maken åkte och hjälpte systern sin med bina. Barnen skulle i säng och di gamle lämnade. Mindre än en halvtimme senare ringde det – jag i precis lagom färd att få till en överjävlig tapetvåd med många olika längder och vinklar i ett. Och di gamles nummer. Vad hade nu hänt??? Många tankar hann snurra upp innan jag fick loss en näve och svara. Men det var Gubben Pettson som undrade om hans glasögon låg nånstans hos oss – för de var inte med hem. Låg på köksbordet här, precis som de brukar göra hemma hos dem. Tar det som ett gott tecken:) Ner med hjärtat och upp med tapeten.

Fick lite påpekande om text i bilderna förra gången. – Det la sig så fint som en underliggande text här hos mig, men vid publicering var det skrivet rakt över… Hoppas jag fick ordning på det. Nu har mina kategorier hängt med också. Vi får väl se var det tar vägen.

Jag ska snart i säng! Vad hittar ni läsare på med?

God natt.



Vilken chock med blogg i WordPress!

Bondelivet 2019 Posted on Tue, September 03, 2019 21:21:14

Ny vecka. Ny månad. September. Höst. Ljuvligt. (Fast jag önskar kanske lite mer klara, fina höstdagar så jag kan slå av min nästa skörd snart…!)

Hinner inte med bloggen, nu går kvällarna till andravåning igen. Och nån minut här och var med nosen i boken för avkoppling.

I måndags “skulle jag bara” springa över lite stänge, flytta djuren, stränga upp det drängen slagit i lördags och pressa. Det tog lite längre tid än jag tänkt, så hann bara med att få upp stänge, göra en fålla genom hela byn, få djuren över vägen och vidare till sin nya hage, och stränga upp.

Pressningen blev i tisdags. Torrt, men få balar. Drängen kom direkt med balvagnen och samlade efterhand, och när jag var klar drog jag söderut och hemåt. Trodde jag. För mitt på vägen stod hela kalkningsekipaget och blockerade. Dubbla lastbilar med släp, en ledningsbil, en dragbil och så släpet med bulkarna som helikoptern tar med sig.

Var bara att snällt backa in på planen vid det gamla missionshuset och vrida av nyckeln. En man kom springandes och frågade om jag ville förbi, och helikoptern blev hovrande ovanför, i väntan på vad som skulle hända.

Kör ni, tyckte jag. Jag kan lika gärna ta lunchen här och nu som på nästa åker. De gjorde tummen upp och tjugo minuter senare rullade konvojen vidare till nästa plats. Utom den ena lastbilen då, som stod på vägkanten och jag skulle krångla mig förbi. Och precis inse att jag visst har en liten åkerlapp bortanför också. Så ner på den, betrakta drängen som for förbi (“Jag var hemma före pressen!!! Det har nog aldrig hänt förr!!”) Och eftersom nerfarten till åkern är både brant och snäv finns det bara ett alternativ ut med mitt stora ekipage – samma väg som jag kom in. Så ännu en gång förbi lastbilen, denna gång med bale på och i pressen, backa runt vid det gamla missionshuset, och rulla hemåt, förbi lastbilen…

Hade trott mig ha hela kvällen i pressen då jag inte fick nåt kört i måndags, men var klar redan strax före sex. Vilken lycka!

En dag samlade vi ihop avelstjurarna, jag och drängen. Det var nästan pinsamt smidigt att få ihop alla fem till hjorthägnet. Men skönt när det är så. Himla smidigt att kunna ställa en spann på åkern (om det ens behövs). Djuren samlas kring den och jag kan dra en tråd bakom dem för att minimera utrymmet. Det mesta av åskskurarna missade vi också!

Insåg att det nog började vara dags att byta ut regnkläderna på dagis… De började bli korta i rocken…

För jisses vad det åskat och regnat i förra veckan. Men en väldigt vacker kväll på sjön fick vi till. Premiären faktiskt. För barnen och mig, om man bortser från min och makens utryckning förra våren när vi fiskade kalv…

Stängsel och stängsel, och så lite fix där uppe. I fredags åkte vi och köpte golv och tapeter – ursäkterna är få nu.

Invigde sonen i att spackla hörn. Bara älskar att han hade sin Övningssnickrar-tröja på sig!

I lördags var vi på välkomstmiddag för syrrans nytillskott, kallt och ruggigt hemma, stekande hett i södern. Toppen, tyckte ungarna som fick chans att prova poolen.

Söndagen tillbringades med att byta djur på ett ställe. Peppar peppar, så har det hittills bara strulat med två kor i år. Väldigt synd att båda dessa kor gått på samma ställe. Bara dessa två kor med sina kalvar. Ena kossan har blivit rejält halt – igen – och den andra fått ett stort sår på sin ena spene som behöver tillsyn. Så plockade med två kor med kalvar hemifrån och bytte på stället.

Tjejerna fick inte följa med i traktorn, som brorsan, så de stod så fint och väntade på att pappa skulle bli klar och komma in igen.

Ett eftersläntrande svalbo har trillat ner från ventilationsluckan, så för att undvika att de trampas ihjäl på golvet…

…Så har de fått flytta upp på en dunk.

Igår hade jag prao. Riktigt roligt, för det vara bara “spotta i nävarna och köra på” -mentalitet. Och jag måste erkänna att det är längesen jag fick så mycket stängsel satt och rivet på en och samma dag.

Djungelkossor

Lägger ut en inbjudan här också. För er som inte reder ut sonens skrivstil (“Jag skriver det i skrivstil då det blir lite extra fint!”) lyder det som följer:

“Mamma fyller 30! Vill ni fira är ni välkomna hem till gården på drop-in from kl 16 lördagen den 5 oktober. Osa senast 20/9. Ps. Inga presenter men gärna något gott till fikat, eller ännu hellre en frysbar middag för fem pers.”

När jag var liten hette min gosekatt Gräddnos. Ärligt stulen från min syster som muta för att jag skulle lämna hennes rum, har jag för mig. Nu heter min gosekatt Selma, och där hon ligger på armen, under armen mår vi nog rätt gott båda!

Jisses. Detta var mitt första inlägg i WordPress. Fick mail om att min blogg bytt plattform. Precis vimmelkantig av koncentration! Men det blir nog bra när det blir klart. Nu ska jag upp en sväng och måla lite lister.

God natt och hoppas ni kan läsa’t.



Vilken helg!

Bondefamiljen 2019 Posted on Sun, August 25, 2019 22:34:17

Vilken helg vi haft!

Dottern tyckte att grannen lovat ritt tillräckligt många
gånger utan verkstad, så i torsdags tog hon cykeln dit och bad om att göra slag i saken. Allt funkar som ursäkt för att få ge sig av på cykeln som hon äntligen lärt sig behärska.

I fredags eftermiddag gick vi bort och ungarna fick sitta
upp på varsin häst. Tror både jag och barnen hade tänk ett par varv på en åkerlapp
på den lilla shettisen. Inte en ritt i skogen där sonen släpptes med fria
tyglar – i flera avseenden!
Gick bra i alla fall, och ungarna var i sjunde himlen. Åtminstone tills efteråt
då sonen svullnade igen i ansiktet efter hästkontakten… Trist det där. (Var inte mycket sämre själv med extremt kliande ögon för att inte tala om näsan. Klipulver delux där!) Men det var ju kul så länge det varade!

Stå still och håll i här nu!

Drabbades av tillfällig sinnesförvirring i fredags också, så
vi började riva tapeter i hallen uppe. Bland annat ska vi frilägga och måla murstocken
som tapetserades in för drygt trettio år sedan. Men dessförinnan skurade jag köksluckor, och under vasken. Antingen ska man göra det där oftare, eller inte alls. Jag hittade äntligen alla disksvamparna i alla fall. Har inte kunnat begripa hur det kunnat vara sån strykande åtgång på dem…

Bara de inser att man inte ska riva tapeter till vardags – det mesta är ju nytt nu…

Maken tillbringade lördagen på andravåning även han, och på
mitten svidade jag om för att gå på ännu ett bröllop. Inte alla år man springer
på tre bröllop, och absolut inte två på en vecka! Men denna gång var det bara
ett tillfälligt gästspel. Som representant för gårdens grannar, och
igenkännande för verkstadsmekanikern.
Sonen var med faster och bowlade, födelsedagspresenten nyttjad. Det har bara tagit ett halvår, men ibland är transportsträckan lång. Det vet vi om någon.
God morgon, med både unge och svans, eller är det automatisk tandborste månne?

Idag har vi krämat ut bland det sista i Westernstaden. Varmt
och precis lagom öde.

Hem för en fika, jag smet till lingonskogen en snabbis och
maken tog barnen till sonens fotbollsträning. Mellan hemkomst och kvällsmat
fick det bli ett snabbt dopp i sjön.

Nu fika och sängen. Nä just det… Har ju en tvätt att ta hand om…

Späckad vecka väntar, ha en bra sådan alla!



Visst känns slaktbilen i hjärtat

Bondelivet 2019 Posted on Thu, August 22, 2019 21:21:46

Att i morse var det tjockt av dimma. På andra gården alltså.
Vill till att veta att det står ett hus där uppe!: Men så halvvägs uppför
backen hemåt, som genom ett trollslag försvann ridån och det blev tokklart.

Efter lagårdspasset blev en tur till kvigorna som jag åter
bygger relation med. Fuskat lite när de var ännu längre bort och det märktes
när de var på vift i fredags. Idag behövde jag dock bara sakta in bilen så kom de mig
till mötes. Härligt! Precis så det ska vara. Filmsnutt finns på @bondeniskarvhult.

Vidare till skogen, för nyfikenheten gav mig ingen ro. Jag
nämnde nåt om vägarna igår, och så även idag. Hur man benämner vägarna är ju
olika. Jägaren igår sa vägen till sjön, så jag körde ju till just den vägen.
Det visade sig dock att han menade första vägen, den som går upp till byarna,
där vägen till sjön ansluter senare. Inte sjövägen som jag tänkte. Men men,
lite pinsamt att torpskylten stod fullt synligt från nämnda väg. Den lär jag
aldrig missa igen. Som så mycket annat är det lätt när man kan det. Plusset att
irra runt var dock hela kepsen full av kantareller. Antingen är det ett enormt
svampår, eller är vi bara duktiga på att vara ute.

Hem för frukost där jag hann sätta en bröddeg. Kom på att
jag lovat barnen mackor med kantarellstuvning, men inget bröd fanns att hitta.
Lagom att slänga degen i formar och gå ut för att möta slaktbilen. Tvära kast på en dag, i detta liv jag lever.

Brukar säga att det är en speciell, vördnadsfull tystnad som
lägger sig när slaktbilen lämnar. Det blev extra påtagligt idag när han hämtade
tjugotvå tjurar, och lämnade endast fem djur kvar i lagården… Mina fina
tjurar…:'(

Jo, det tog emot att skicka så många på en gång. Samtidigt
går min produktion ut på just detta. Pengarna behövs och platsen krävs för
årets kalvar. Dessutom blir det en grymt lättarbetat lagård ett tag framöver. (Svalorna är på väg ut, bås och boxar står tomma så argumenten för att INTE tvätta lagården tryter…)

Bävar dock inför nästa gång han kommer – då är det kor som
ryker. Och de är ännu mer kompisar än tjurarna. De flesta har varit med ett bra
tag och vi har verkligen hunnit bygga upp en relation till varandra. Dessa
gånger är det lättare när det är “problem” med korna. Dåliga juver
som kommer ge lidande vid nästa kalvning, dåliga klövar eller bara avvikande
beteende. Jag har en hög ribba på mina djur. De får En chans och jag tror det
är lika mycket för min skull som för deras. Men man kan ju inte bara öka heller.
Ska jag släppa fram några nya kvigor måste jag rensa bland korna, hur gosiga de
än är.

Jag också vid flertalet tillfällen påpekat min åsikt att man
ska sluta i denna bransch när man inte längre känner för det man gör. Så även
om det är jobbigt ser jag det som en “friskhetstecken” att en
slaktbil inte går omärkt förbi. Jag vet ju hur fina djur jag lämnar ifrån mig,
och hur de haft det. Det är inget jag skäms för.

När bilen åkt var det dags att skicka in bröden i ugnen.
Familjen kom hem och vi tog en cykeltur för en fika. Tog sedan en tur med Tommy
också, så han fick sota ur lite i backarna.

Innan maken åkte iväg nu ikväll tog han och jag en liten
date och flyttade kvigorna från hjorthägnet till fårhagen och allt sly där.

Nu har jag en helan drös identitetsnummer att utrapportera
till Jordbruksverket för anmälan av slakt, så dags att sätta igång.



Några goda gärningar, med nubbarna på plats!

Bondelivet 2019 Posted on Wed, August 21, 2019 22:34:34

Innan vi kunde räkna ut vad den lilla menade med “längipuffe”. – Vällingpulver, så klart! Burken stod inte på rätt plats. Burken som var bällingburk. Som blev O’boy-burk sen jag slutat med välling. Som åter blev vällingburk. Eller en burk med längipuffe.

Efter två dagars dräll, där den ena omfattade mest horisontellt
läge under täcket för återhämtning, och den andre med att gå igenom tre barns
garderober, lägga undan, plocka fram, tvätta upp och namnmärka, började det bli
dags att göra nåt vettigt. Med mycket hår till vardags, blir det inte mindre med X antal kilo hårsprej och bitvis rejält tuperat. Jag i söndagskväll. Trött och likgiltig. Jag i måndags kväll, utvilad, efter uttrasslat hår, rentvättat och fritt från tillsatser, och redo för ett nytt projekt i samarbete med LRF. Undrar vad Selma ville säga!?

Och om jag gjort något vettigt idag vet jag i och för sig
inte, men det har varit en blandad dag!

Startade norröver hos mina snabbflyttade kvigor. Mötte tre damer som skulle på milavandring genom skogen. Och fick den
roligaste/dummaste frågan på länge: “Har du din telefon med dig?” (När
har jag INTE min telefon med mig? Det är ju nästan så den ligger på duschhyllan
när jag är i duschen! Och ja, det är både osunt och hemskt!) “Kan inte du
ta en bild på oss och lägga ut på ditt Instagram?”

Varsågoda! #tanterkanförekommaiskogen (Fick mms senare när de var framme, så behövde ingen efterlysning!)

Hemma tömdes tvättmaskinen och laddades på nytt. Ovan nämnda
telefon fick agera jourterapi en lång stund, så boken fick ingen uppmärksamhet
över den långa frukosten, tätt följt av förmiddagsfikan. En bit som jag följt i några år. Betesvall före stormen Gudrun, då storskogen låg som plockepinn över taggtrådarna. För fem sex år sedan satte vi nytt stängsel runt och släppte in djur bland de två, tre meter höga buskarna. Idag syns inte ett löv. Inte en enda gång har röjsågen gått där.(Vi skulle ta det “sen” och nu känns det inte längre lönt) Djuren har knaprat pinnar, skadat dem så de torkat och trampat ner dem. Ett arbete som är klippt och skuret för betesdjur. Men ät inte kött för all del, naturen sköter ju sig helt självt så vi får våra vackra, öppna landskap…?? Nedan kommer en annan bit jag tänker följa. En småsnårig hage som gallrades rejält inför fibergrävningen på försommaren. Stått utan djur nu i cirka en månad, och slyet har tagit överhanden.

Åkte ner till andra gården för att flytta tillbaka kogänget
bakom lagården med hopp om att inte möta dem ikväll på landsvägen, och kika
över stänge inför kvigflytt. Sen var det inspektionsrunda av återväxt och
grisskador. Ja, och så fick jag ringa veterinären för en avhorning också; Mina
nubbar växte både fort och mycket, men så är det ibland…;

Om en god vän inte önskar något hellre än att få låsa in sig
i en ensam grotta och knapra bark, är man väl inte sämre kompis än att man kan
bistå med det man kan. Jag har ingen grotta – så en kasse med bark hängdes på köksdörren när jag ändå var på turné.

På föräldragården tog jag en tur till svampstället med
rejält lyckat resultat. Mötte upp familjen för fika i Gamla Fabriken och
tillsammans tog vi sedan en tur i skogen vilket resulterade i minst lika mycket
svamp till, och ett strykjärn på ett torp! Mot Sherwoodskogen!

Och jisses vad mycket folk det var i skogen! Första dagen
man får släppa hund i skogarna, och det nyttjades visst.

Förväntade inte heller oss att möta en nästan helt ny Volvo
på en skogsväg. Lika snopet att en kvinna drog ner rutan, med en – låt mig
uttrycka mig lindrigt – fly förbannad karl i telefonen; Han var på jakt efter
sin hund, och hon fick order om att möta upp honom på en specifik väg. Och
tänker vi nu på detta vägnät i skogen som ett stort, trassligt garnnystan,
slängt på ett golv, och en knapp kastad på måfå någonstans i trasslet. – Berätta
var du är!

Lyckades re ut med den ilskna mannen att frun var på fel
håll, hon tackade och vi fortsatte med vårt. I en minut eller så tills vi
överlagt att jag nog skulle följa med henne och visa avtagsvägen för att komma
till den förmodade plats maken väntade.

Lagom stressad kvinna. Första gången i den nya bilen – med
automatlåda. Jag fick peka ut bokstäverna på instrumentpanelen för att hon
skulle veta vilket håll hon skulle föra spaken (“Jaha, kan man se det där!”) Hon fortsatte lägga spaken i D och bilen rullade framåt. Jag fick lägga i R åt henne (“Jaha, den ligger uppåt!”) Och sedan kom det en lång harang om hur konstigt bilen betedde sig. Fick lite
lagom försiktigt påpeka att hon nog skulle lyfta foten från
“frikopplingen”… Hon hittade sin make i alla fall, och han var inte
riktigt lika synligt tacksam som hon för guidningen (inte för att jag hittar mer
än hjälpligt där, men bättre än en uppstirrad utsocknes pensionär).

När vi närmade oss tillbakavägen sprang vi på ännu en jägare
med hund, och han kunde lotsa mig till var det ena torpet låg, där jag bara
hittade kåtan. Måste svänga in och leta reda på det i det snaraste. Har varit
på fel ställe. Eller så stämmer inte kartan riktigt med verkligheten!

Platsen där vår lillstuga skulle stått på kände han inte
till någon skylt, så vi får väl se.

Väl hemma insåg jag hur mycket svamp vi hade, med över två
kilo kantareller och nästan lika mycket Karl Johan. Så sprang in till drängen
och fru med en laddning. De som inte kommer ut efter någon svamp, och så blir
det lite mindre förr oss (maken) att rensa. Win-win.

Har i ett par dagar, nu när stressen börjat släppa, haft
rejält ont i halsen. Brukar jämföra det med brunstslem (vilket fick mors B att
bryta ihop för nåt år sedan). – Ett riktigt fint brunstslem ska man kunna ta
mellan tumme och pekfinger, dra isär och det hänger ihop som ett gummiband –
sånt lär man sig på lantbruksskolor för att veta när det är dags för betäckning
eller insemination – sägs även funka liknande på människor, men det har jag
aldrig provat!

Öm i halsen i alla fall. Som ett taggigt rör i strupen,
omgärdat av bruntslem. Går inte att skölja bort, svälja ner eller hosta upp. Och
skulle den där sletan man kanske fått upp försöka spottas ut skulle det kanske
spritta i tårna av sega trådar… Känts lite mindre illa där idag. Istället har de
beryktade “frätskadorna” långt in i gommen gett sig till känna, liksom molande
värk i båda öronen. Hur är det nu? Tre veckor sedan dagis började va?…. Söppe ska ätas rykande het!

Nu blir det kvällsfika. Med biskvi! (“Såna köpte man på fiket när det skulle vara lite extra fint och gott. Men det var före dina!” – Tack maken)



« PreviousNext »