Ensam hemma med sonen. Jag vann med mina 24 territorier. “Men det var ju rätt jämnt”, sa sonen. “Jag skulle förgöra dig!” (Blå gubbar…:) Men han syftade på planfördelningen!)

Jag ska vara helt och fullt ärlig nu. Efter lördagens ensamma fix i trädgården när maken körde hem ved från skogen, hade jag en tanke på att vi i söndags skulle ha en gemensam fixardag ute.

När han sen kom hem, berättade att han skulle vaktmästa i kyrkan på söndagsförmiddagen, och sen “räknar jag med att du går till skogen några timmar”… Tja… Jag är ju inte den som är den. Ber han mig dra till skogen sticker jag fortare än kvickt!

Tog mig några kilometer norrut, och uppåt, och häpnade över snömängden. Väl uppe på Klantsberget, dit jag tänkt mig länge, länge, var det säkert femton centimeter under skare på skuggsidan. Helt otroligt att kängorna räckte till liksom!

Premiär på denna sidan av Kroksjön. Andra sidan har jag passerat flera gånger när jag gått till Mormor och Morfar, via torpet Johansbo.

Man undrar ibland hur de kan få fäste…

Det är långt dit upp! Tur jag redan tagit mig ner när jag kom på det;)

Det underbara vattenfallet från berget. Lite mindre vatten nu än i höstas, men fortfarande lika vackert.

Siestan, med öronen åt porlandet och blicken åt skyn. Är inte det livet på en pinne så säg.

Vi har en otrolig natur här uppe, och det finns så mycket att upptäcka. Alla berg och dalar, bäckar, skrevor, gammelskog och sjöar… “Alltså den naturen du vistas i, man kan ju bli religiös för mindre!!” fick jag som en kommentar på mina instagraminlägg igår. Och jag kan inte annat än hålla med. Det är lagom långt hemifrån, fem minuter med bil, och tillräckligt långt bort från allt för att knappt ens ett flygplan ska störa. Den där totala tystnaden som bara naturen kan ge. Sen är det tyvärr en hel del barkborregranar bitvis, så frågan är väl hur länge det får vara så. Desto större anledning att njuta av det medan det finns! Ett hygge är väl okej, men en plantering är inte rolig de första femton, tjugo åren…

Stavas som det låter:)

Förra veckan hade de stora barnen studiedagar måndag och tisdag, så alla var hemma. Tisdag eftermiddag kom det ut meddelande från dagis att de hade magsjuka där, så vi valde att hålla den minsta hemma. Själv låg jag ju nere för räkning och gjorde inte mer än precis nödvändigt.

Tanken var att hon skulle gått idag, men tidigt imorse kom nytt meddelande om mer sjuka barn under helgen, så nej. Hon har det rätt bra hemma hos kalvarna några dagar till. Den tiden då det var “lämpligt” att hinna bli sjuk är förbi och för tillfället är det ingen bra idé att be om problem med kalvningar och liknande. Problemen kommer ändå, utan att medvetet ta hem dem när man inte måste.

Lite tidigare i lagården idag, så hann med solnedgången. Sjön ser ut att bölja fint, men icke. Den är frusen kant till kant!

God natt