Blog Image

En ung bondes vardag

Då stack ytterligare en vecka…!

Uncategorised Posted on tor, mars 24, 2022 21:14:16

Jag fick gnugga mig i ögonen innan jag fick skärpan på den tvåfärgade kossan!

Ni minns kanske nära-döden-kossan vi jobbat med i förra inlägget? – Det var en rätt go känsla när hon ett par dagar senare nedkom med en frisk, pigg kvigkalv utan några problem!

När hon försvinner vet vi var vi ska leta.

Utgödsling av ligghall har stått på drängens schema. Det var många och åter många kubik där nere. Det är andra gången på mina snart fjorton (!) år på gården som där gödslas ut, så det kan ju ha en naturlig förklaring. Tyvärr ligger hela hallen nere i en håla, så det lär ta ett tag att få upp en bädd igen som kan stå emot allt vatten som trycker in där.

Lagom tills gubben fick upp ångan rök wiren som tiltar (viker) lastaren så skopan/grepen töms. Det tog över tre dagar för att få hem en ny, och vi är beroende av att köra med den gamle Fiaten eftersom det är den enda traktorn som är låg nog att komma in i ligghallen. Wiren kom på plats och några timmar senare var däcket på väg att kränga av fälgen. Bara att lossa däcket, tala väl med grannen som tog med det till stan på morgonen, och sen hämta hem det på förmiddagen, och försöka få på det igen. När man tar av däck stämmer hålbilden, det gör det inte när det ska på igen, och det får inte diffa med många tiondelars millimeter! Det gick i alla fall. Fäste två bultar och lät lillflickan skruva fast resten.

Bra med breda koryggar när kalvnummertavlan ska uppdateras.

Vårkänslor i jordkällaren

Fredagen gick åt till att avsluta ett par segdragna kapitel som legat och skvalpat länge, helt dränerad efter det, men bara att bita ihop och växla upp inför storkalaset under helgen – maken fyllde officiellt gubbe och firade med att damma av silverkryckan!

Fullt i drivgången!

Att hon kan ha ett så perfekt format hjärta i pannan när luggen ligger rätt, och ibland är allt bara rufs!

Som vanligt efter en pärs blev det förstås allmänt kroppsras där efter, och i synnerhet magras. Så både trött och urlakad passade det ju att ta med lillflickan, som nu varit hemma i tre veckor då magsjukan börjat snurra på dagiset, till stan för ett par ärenden och sen möta upp brorsan för lunch, innan det blev Bokbuss och eftermiddagsfika hos di gamle.

”Det ska finnas bänkar där vid badplatsen!” – Vi skippade bänken och tog fram picknickfilten istället! Men fint ställe och ännu en fin vårdag.

Planerna har grusats hela veckan, sonen fick tandläkartid för att dra ut en skev mjölktand som vägrar lossna, vattnet stökade igen så det stod utan alldeles för många timmar, maken har varit iväg på kvällar, och jag har varit iväg.

Det var visst inte så lite halm kvar i ligghallen!

”Nu när du fångat kalven kan jag hålla den när du märker!” – Jag avböjde, satte mig sedvanligt på kalven och utsåg dottern till assistent som langade grejer istället. Tror det var ett smart beslut.

Vi vaccinerade och tittade på kalvar, kalvarna smakade på oss.

Så fick hon lasta ur däcken också. Är ju rätt bekvämt med slav ändå!

Den bruna tvillingen föddes svag, har varit svårt ansatt av diarré, och allmänt dålig i flera veckor trots många insatser från min sida. Härom dagen kände jag att gränsen var nådd – varken han heller jag skulle behöva lida mer. Han kände också att gränsen var nådd och växlade upp. Full fart, skutt och bus och åt samtidigt som brorsan med samma entusiasm för första gången på nästan tre veckor!? Plötsligt är pälsen inte lika tufsig, magen är rund efter mat och öronen har rest sig.

Om 127:an kunde kalva imorse… Då kan jag ha tio kalvar till i helgen!!!

Idag dök gödselköraren upp. Lejer in fastgödselspridning och det lät svårt att få till, men med några timmars varsel stod han här. Många kubik ska ut, och många har han kört.

Jag vet inte riktigt om man ska skratta eller gråta åt dagens insändare i tidningen… Känns som ett riktigt skitprat! Visst luktar gödsel, i några dagar. I dagens läge kanske man ska vara mer tacksam än någonsin att det finns bönder som är villiga att sprida gödsel på åkrarna för att optimera odlingen… Men jag är ju partisk…



Åt skogen med mig

Uncategorised Posted on mån, mars 14, 2022 21:22:38

Ensam hemma med sonen. Jag vann med mina 24 territorier. ”Men det var ju rätt jämnt”, sa sonen. ”Jag skulle förgöra dig!” (Blå gubbar…:) Men han syftade på planfördelningen!)

Jag ska vara helt och fullt ärlig nu. Efter lördagens ensamma fix i trädgården när maken körde hem ved från skogen, hade jag en tanke på att vi i söndags skulle ha en gemensam fixardag ute.

När han sen kom hem, berättade att han skulle vaktmästa i kyrkan på söndagsförmiddagen, och sen ”räknar jag med att du går till skogen några timmar”… Tja… Jag är ju inte den som är den. Ber han mig dra till skogen sticker jag fortare än kvickt!

Tog mig några kilometer norrut, och uppåt, och häpnade över snömängden. Väl uppe på Klantsberget, dit jag tänkt mig länge, länge, var det säkert femton centimeter under skare på skuggsidan. Helt otroligt att kängorna räckte till liksom!

Premiär på denna sidan av Kroksjön. Andra sidan har jag passerat flera gånger när jag gått till Mormor och Morfar, via torpet Johansbo.

Man undrar ibland hur de kan få fäste…

Det är långt dit upp! Tur jag redan tagit mig ner när jag kom på det;)

Det underbara vattenfallet från berget. Lite mindre vatten nu än i höstas, men fortfarande lika vackert.

Siestan, med öronen åt porlandet och blicken åt skyn. Är inte det livet på en pinne så säg.

Vi har en otrolig natur här uppe, och det finns så mycket att upptäcka. Alla berg och dalar, bäckar, skrevor, gammelskog och sjöar… ”Alltså den naturen du vistas i, man kan ju bli religiös för mindre!!” fick jag som en kommentar på mina instagraminlägg igår. Och jag kan inte annat än hålla med. Det är lagom långt hemifrån, fem minuter med bil, och tillräckligt långt bort från allt för att knappt ens ett flygplan ska störa. Den där totala tystnaden som bara naturen kan ge. Sen är det tyvärr en hel del barkborregranar bitvis, så frågan är väl hur länge det får vara så. Desto större anledning att njuta av det medan det finns! Ett hygge är väl okej, men en plantering är inte rolig de första femton, tjugo åren…

Stavas som det låter:)

Förra veckan hade de stora barnen studiedagar måndag och tisdag, så alla var hemma. Tisdag eftermiddag kom det ut meddelande från dagis att de hade magsjuka där, så vi valde att hålla den minsta hemma. Själv låg jag ju nere för räkning och gjorde inte mer än precis nödvändigt.

Tanken var att hon skulle gått idag, men tidigt imorse kom nytt meddelande om mer sjuka barn under helgen, så nej. Hon har det rätt bra hemma hos kalvarna några dagar till. Den tiden då det var ”lämpligt” att hinna bli sjuk är förbi och för tillfället är det ingen bra idé att be om problem med kalvningar och liknande. Problemen kommer ändå, utan att medvetet ta hem dem när man inte måste.

Lite tidigare i lagården idag, så hann med solnedgången. Sjön ser ut att bölja fint, men icke. Den är frusen kant till kant!

God natt



Texten går knappt inte att sudda ut!

Uncategorised Posted on lör, mars 12, 2022 23:02:57

Kan börja med att meddela att ”Blogg” stått så länge på dagordningswhiteboarden nu att det krävs T-röd för att få bort det… Men tiden går. Dagarna likaså och sen jag blev klar med den där eländigt efterhängsna doptavlan så har de få stunderna av stillhet gått till efterlängtad bok, och nån stund här och där vid TV:n.

Ska ändå försöka sammanfatta de senaste veckorna, och gå igenom mina drygt 700 bilder… Fotandet är kvar, liksom det snabba Instagram. Kolla där om ni önskar @bondeniskarvhult.

Oro i världen… Väldigt nära. Tror inte det undgått någon. Jag satsar lite på ”huvudet i sanden – metoden” då jag inte kan göra nåt åt det och jag mest känner olust över situationen i stort. Var längesen jag var så oaktiv på kvällstidningarna som senaste veckorna. Har istället gett mer tid till den trevligare boken!

Än mer olust som är svårare att bortse ifrån är kostnadsökningen som kan bli dödsstöten för Sverige som land i allmänhet och livsmedelsförsörjningen i synnerhet. Jag kan lova att lantbrukens intäkter inte på villkors vis ökat lika mycket som insatsvarorna. Spannmål och gödning har varit på tapeten länge, och så dieseln på det nu. Jag beställde kring advent för ca 17 kr litern… Denna ökningen får inte fortsätta, det måste vända neråt kvickt som attan och det är dags för både samhälle och politiker att vakna innan det är för sent. Självförsörjningsgraden är ju ett hetare ämne än nånsin i dessa dagar…

Lite komiskt att vi fått påpekande på lillasysters förmåga att blanda ihop vokalerna (vilket tydligen är väldigt ovanligt för svenskar), men hon visade starkt prov på det sen:) – stavas som det låter!

Men för att återgå till den egna lilla ostkupan, så var det ju bara att bryta ihop och komma igen. Veckan efter senaste inlägget där så fick jag välkommen hjälp med att samla ihop utedjuren och få på dem skabbmedel. Då kom vi också väldigt nära, kunde studera djuren och också konstatera att det var väldigt utbredd ringorm på gänget ute också. Vet att jag där tänkte att jag skulle blogga på kvällen och påpeka att jag inte trodde jag skulle känna sån lättnad bara några dagar efter brytet. Men jag gör det nu istället…

Dottern är väldigt nöjd över sin varningsskylt!

Vi har hunnit fira tre födelsedagar på barnen. Den sjunde februari damp den första kalven ner. Det gick en vecka till innan fler kom, så var lagården obevakad i två timmar vilket resulterade i ett tvillingpar där på gången. Den sjunde mars hade vi passerat halvvägs med kalvningar, och tre (!) levande tvillingpar. Jag har brukat få ett tvillingpar om året mina tidigare sju säsonger, minst en eller båda döda. Märkligt.

Tur kossan är snäll när jag sitter på hennes kalv. Alla möjligheter att få stryk där! Och nedan är jag tacksam att jag fick dela råmjölk med kalven när en annan behövde lite stöd.

Fick-inventering. Alltid redo!

Vi har hunnit ha sportlov och även tagit lite utflykter, mestadels i närområdet men tog oss hela vägen till Växjö en dag för Utvandrarnas Hus.

Både utsikt och nersikt vid Grottan

Underbart att även dasset fått en utmärkelse!

Rosetter igen, i masugnen

Varför tänker jag på en groda!?

Loftbod som kräver restaurering. PRONTO!!

En fantastisk stensatt gammal väg!

Uppåt igen. Upp till hällristningen. Utsikten visar gården i mitten. Vi som brukar titta på berget från sjön.

Följde lodjuret, och paret från grannbyn jag snubblade över, till Hidingshallen – ännu en jätte som kastat sten mot kyrkan och missat.

Bäst var ändå den där timmen i ensamhet på soligt hygge, med fågelsång, bok och lunchfika.

Olika krav på passen:)

Sonen har avslutat sin allergivaccination och målade ett minne till sköterskan vi träffat i cirka tre års tid. Nedan ett av hans senaste alster.

Senaste veckan har varit fantastiskt vårväder. Otroliga solnedgångar över sjön och krokusen har slagit i full blom.

Sjön har frusit i vågorna.

Vi satte upp nät mot häcken i dessa dagar för tio år sedan. Dags att plocka ner resterna av det nu.

Har även lyckats prova mitt livs första slidframfall. Trodde det lilla som var skulle gå tillbaka efter kalvning, men istället trillade det ut tre veckor senare. Dagen efter var mer ute, och då jagade jag på veterinären som fick ta sig ut och ”sätta skosnöre” runt vulvan.

Jag anser mig inte vara blödig, men det var banne mig makabert när hon körde en penntjock nål rätt genom blygdläpparna och grävde runt… Kan lova att femåringen som stod på första parkett gjorde stora ögon, men icke att hon skulle lämna. Så fick min behandlingsbur för första gången nyttjas även för veterinärbehandling.

Gick förbi en ko på väg ut från lagården en eftermiddag också. Hade lagt en god stund på att möblera runt djur för kalvningen, men reagerade plötsligt på att det såg ut som att hela kossan stod på en vibratorplatta. Akut trumsjuka, när gasen i magen inte kommer ut utan kossan svullnar som en ballong mot en säker kvävningsdöd… Stannar idisslingen dör djuret. Satte in det mest akuta jag kunde komma på – vatten och matolja som ”husmorsknep” följt av diskmedelsvatten… Låter skumt (haha) men det gäller att punktera skumlocket som satt sig i magen, bort med ytspänningen och ut med gasen. I det läget har man inget att förlora, och skickade även ut henne på en promenad för att skumpa igång sig.

Låg där sen, helt slut efter flera dagar strul med allt från diarrékalvar till egen dunderförkylning till slidframfall till halvskurna vattenpumpar, och önskade livet hur kossan. Jag kände verkligen att jag mycket hellre kom ut och fick dra ut en död ko (och nästan fullgången kalv då) från lagården, anmäla det till kadaverbilen och sedan bara låta det vara ur världen. Alternativet hade varit en utvärdering på allmäntillstånd, inkoppling av veterinär och frågan om värdighet i lidande eller inte… Ganska besviken när jag såg i kameran att hon plötsligt stod upp, men väldigt stor lättnad när jag kom ut till en kossa med säker en meters mindre magomfång, febrilt idisslandes och en god aptit. Den skyhöga (stress)febern var nere på acceptabel nivå och allt verkar vara frid och fröjd. Ibland lyckas det. Man har ofta små marginaler. Hade vi lämnat lagården några minuter tidigare, eller hon börjat krampa några minuter senare, hade utgången kunnat vara en annan.

Är gruvligt trött på det där fingret med… Brister väl varannan månad, tjocknar så det knappt går i en handske, följt av en iskyla som är riktigt hemsk i några veckor. Varför håller det på så?

Blev många bilder nu, men plockat bort över 660, så tycker jag gjort ett rätt bra jobb ändå. Hoppas det inte dröjer lika länge till nästa blogg, men det kanske inte finns några tålmodigt väntande läsare kvar ändå?! Eller?!

Påbörjat lite av årets projekt också. Och hittat några fler när det börjat städas…

God natt