En ung bondes vardag

2018… Vad säger man? Jag avslutade 2017 med kommentar om
att det var ett år att minnas som den trötta och slitna kroppens år. Ojojoj, om
jag bara vetat vad som komma skulle.

Några inledande sammanfattande ord om detta året skulle nog
vara Död, Kallt, Varmt, Torrt, Vatten och Kontakter.

Efter en sörja till förra hösten då typ allt årsregn kom på
väldigt lite tid, gegga och dyer till förbannelse och till slut en acceptans om
att vi faktiskt inte skulle få någon vinter denna säsong, kom den med buller
och bång. Borta var den plötsliga förhoppningen om en tidig vår då både kyla
och snö slog klorna om trakten. Plötsligt var det ljust, torrt och rent lagom
till kalvningen. Och svinkallt!

Kalvningen drog igång lite försiktigt i januari med ett par
inköpta kors nedkomst, länge sprang det en ensam kalv på gärdet då den andra
föddes med halva tarmpaketet hängandes ut genom naveln. Lite skämtsamt
meddelade vi omgivningen att det var den sämsta säsongen någonsin – 50%
kalvdödlighet ju! Men då det föddes fler och fler kalvar och fler och fler av
dessa oförklarligt dog, dämpades skojfriskheten rejält. Ingen röd tråd i
dödsfallen och då jag till sist bestämde mig för att skicka en på obduktion för
att bringa klarhet i oredan, fick jag på papper att orsaken var bristande rutiner
och vanvård. Men kanske hände något där, resterande kalvar överlevde och det
började kännas kul att gå ut till korna igen. Eller, man undrade ju vad som i
hela friden hände när vi nödgades ut på sjön i båt för att fiska kalv en dag också…
Slutresultatet blev åtta döda kalvar på 63 möjliga. Jag är inte nöjd, men
enligt andra är det ett helt okej resultat.

Våren kom med lika mycket buller och bång den, och det blev
plöjning, harvning och sådd för hela slanten, varvat med ett gäng djursläpp där
de flesta gick bra men några som mardrömsexempel. Detta var startskottet på en
ny period. En ny tuff period eftersom det inte regnade. Och det var varmt. Nåt
så in i norden varmt.

Med kreatur på nitton olika beten är jag mer tacksam än
någonsin över att kunna lämna iväg djuren till såna som gladeligen (hoppas jag)
sköter om dem under hela säsongen.

I takt med mer och mer värme och mindre och mindre vatten
var det bara att inse att skörden var på väg att torka bort så snabbt rädda det
som räddas kunde. Och knacka dörr. ”Måååste ni köra med betesputsen? Kan
jag inte få ta det istället?” Inga problem för det mesta och DÄR kan vi
prata tacksamhet! Sådden blev det heller ingenting med, med endast knappa balen
per hektar. Slutresultatet med havrebalar, gräs och allmosor blev ungefär
fyrahundra balar mot den normala förstaskörden på cirka sjuhundrafemtio.

Jag har varit lyckligt lottad trots allt. kontakter och
kontakters kontakter har sett till att jag hela säsongen haft bete till mina
djur. Inte en enda bale har jag fått sätta ut som stödutfodring. Sen att jag
inte betat där jag tänkt och trott, och kört land och rike kring är en annan
historia. Kreaturen hamnade på Facebook och på bilderna stod en tjej med sina
två hundar mitt inne i koflocken och kelade med tjuren. En annan gång jag körde
förbi för titt, halvlåg torpägaren intill den liggande tjuren och kelade. Fantastiskt
betyg för mina djur, men. Men… Ja, kluvet med känslorna där…

En annan bonde konstaterade att det varit en sommar med
mycket djurhantering. Ja, och jag ville ju inte vara sämre utan skriva min egen
historia med 2018 som kossepromenadernas år, för satan i gatan vad jag promenerat
runt med kreatur. Både planerat och i ihopsamlingssyfte. Torka, dåliga beten
och usel strömledning är ingen superkombo alltså!

Något annat som gått till historien är vattenkörning. Vatten,
vatten och åter vatten. Många kubik har det gått om dagen. Tack och lov för
sjön, vars pump fått bekänna färg. Maken idiotförklarade mig när jag fick
erbjudande för ett par år sedan om att komma över ett gäng IBC-tankar. ”Ta
sex” sa jag, varpå han undrade om jag fått fnatt. Vi hade ju flera stycken
redan! Framåt början av augusti undrade han om vi skulle försöka snoka reda på
fler… Som mest hade vi vattenvagnar med totalt elva kubiktankar och en gammal
hydrofor på tre kubik igång. Och då har jag ändå sjöar till många av betena!

Däremot fixade torkan lite annat också – skörden var klar
rekordtidigt så vi kunde boka in en semestertur till Kalmar, Öland och
Karlskrona. Den första semestern någonsin för familjen som inte omfattar besök
hos mamma/mormor/svärmor.

Väl hemma igen gav vi oss på ett nytt stolleprov. Hämtade en
stuga från grannbyn som involverade en grävmaskinist och lite renovering på
det. Även där ordnade kontakter med inredning så skåp ingick, bord och bänk
specialbeställdes från Mors B, sängar hittades i en gammal lagård och madrass
till de samme samt en soffa kom från goda vänner.

Som lantbrukare har man fått kallelse på kallelse till
krismöten i torkans tecken. Det ”bästa” (jo, jag är ironisk!) rådet
jag tycker kom fram var på ett av de första jag var på; ”Tänk utanför
boxen och se till att lösa situationen!” Utanför boxen var det. Kontrakt
på grovfoderersättande kraftfoder. Kalvar ute och korna inne. Låt kalvar äta
fritt och begränsa de redan feta korna. Detta som inte går att göra om de går
ute och äter i foderhäck. Mindre foder där innebär att de högrankade äter
precis som vanligt och de lågrankade inte får något. Med andra ord några
smällfeta och några supermagra kor. Nu står merparten av kossorna bundna inne i
lagården med sin ranson per dag utan tillfälle att stjäla från någon annan. Lite
knorrar de över den lilla mängden, men har nu gett upp hoppet om något godare
alternativ. Ute går då årskvigkalvarna, kvigorna som ska kalva, samt slaktkor/kvigor.
Slakt ja… Ett annat kapitel. Något som ställdes till ordentligt under
sommaren.

Jag anmälde mitt ”slaktår” i vecka fem för att
vara garanterad att inte bli ståendes med en massa extra djur i höst, detta
utan facit för sommaren. Inte hade jag jättemycket för det då jag efter mycket
påtryckningar och pengabrist lyckades bli av med hälften av gänget i rätt
vecka, men fick vänta två månader till för att bli av med resten. Plus att jag
ändå har femton djur kvar som har lovats ”hämtas i början av nästa
år”…

Slaktköerna minskade och bondehoppet återvände i takt med
att det faktiskt kom lite (!) regn i augusti – sistaskörden räddade upp mycket.
För egen del krävde jag minst 250 balar för att ens kunna tänka tanken på att
klara vintern. 300 började kännas okej och vid 350 skulle jag överväga att
slappna av – jag fick 348!

Likadant hjälpte det upp mycket med denna väldigt milda
höst, och jag tog hem sista gängen för stödutfodring så sent som på Luciadagen.
2009 kom snön 9/11 och det var full utfodring därefter. Några veckor till och
från gör väldigt stor skillnad på åtgång av tjugofem balar i veckan.

Efter en lång tid utan vila – det kommer ju alltid en
regnperiod under sommaren där man kan göra lite mindre och just vila – den kom
aldrig. Från februari vid kalvningsstart började det med strul och passande. Hela
sommarhalvåret gick sedan till att leta gräs. Bärga det lilla som fanns på
åkrarna och stängsla. Och stängsla. Och stängsla. Jag har köpt in 450 plast-/glasfiberstolpar
och fråga inte hur många mil stängseltråd! Detta höll på tills början av
december. Non-stop. SEN började det finnas visst utrymme för tanke på vila.

Och det var väl där i november, med brist på sömn, vila,
motivation och pengar, men med en stadigt växande räkningshög, som jag fattade
ett beslut.

Det är inte värt det! Otack. Rädsla för aktivister. Aldrig
ledig. Motarbetad från alla håll men i synnerhet från myndigheter. En önskan om
ett jobb som ger en stadig dagsplanering, inkomst varje månad och möjlighet
till sjukskrivning vid behov. Tid för barn och familj och betald semester.

Sagt och gjort. Jag avvecklar! Men först ska jag försöka gå
med mina kor genom skogen! Orka lasta upp. Orka stängsla flera kilometers
sträcka. Det skulle nog gå… Och det gick!

Fy fan vilket spännande jobb man har! Försök få det någon
annanstans?! Jag och sexton små ankungar på sex-sjuhundra kilo på
eftermiddagstur i skogen. Klockrent! Hur kan man ens överväga nåt annat liv?!

Sedan gammalt kan man ju uttrycket – Inget ont utan något
gott! Och så sant som det var sagt:

2018 har inte bara varit kaos, oreda och arbete!

Som jag tidigare nämnt gav torkan oss möjlighet att åka på
vår första semester. För första gången någonsin, tror jag, var jag inte sist
med skörden – in i december skördades frostnupet, slemmigt gräs på skånska
slätten!

Barndomsvännen Hans hann med både bröllop, bebis, hus och
dop. Sånt är ju alltid kul!

Vi var på sextioårsfirande i Skåne hos Mors B i somras och
åttioårsfirande hos Morfar i höst.

Hela tjocka släkten samlade från Mormors sida och jag och
maken kom iväg och firade tio år ihop.

Det har varit ett år då jag bytt nummer med åtskilliga. Vissa
tillfälligt och andra mer permanent. I nöden prövas vännen och precis som i
alla kriser ger det sig till känna vilka som finns för en. Vilka som kanske
inte förstår, men ändå visar förståelse. Dörrar stängs och dörrar öppnas. Jag
har fått några nya vänner där minst ett par av dem kommit oerhört nära oerhört
snabbt. Såna som knackat lite på ytan och direkt flyttat in på en varm plats. Lika
oväntat och oförklarligt som fantastiskt och underbart.

Den ena är själv bonde. Och småbarnsförälder. Andra i all
ära, men lika hittar lika och det är oerhört skönt att inte behöva lägga bakgrund
och förklaringar till allt, som man behöver till ”en utomstående”. Kontakt
sen i våras och fler telefontimmar där än med någon annan, men likväl lika
osedd och fysiskt oträffad. (Och en grogrund till irritation då jag nämnde vår
kontakt för en annan och direkt fick förfrågan om civilstatus då min make
kanske var hotad… Jag trodde att det där med att pojkar och flickor inte
kunde vara vänner utan att vara ett par gick över i gymnasiet… Men jag är
visst fel ute där också. Stackars min make, säger jag då, som har så mycket
kontakt med män på olika håll. Män som tar mer eller mindre mycket plats i min
vardag… Och jag som gillar gubbar… Det kanske säger mer om mig än nån
annan?! Vad vet jag? Jo, att män ofta är lättare typer än kvinnor!)

Det är först som sist inte lätt att hitta/få vänner i vuxen
ålder och jag har fått flera stycken i år, mycket faktiskt på grund av döda kalvar,
torka och tvång till nya kontakter. Så mitt tidigare beslut att ta hela
2018-almanackan och knöla in i spisen fortast möjligt, får jag nog faktiskt
ompröva!

Jag tänker inte avsluta ännu en gång med att detta var ett ”året
för den trötta och slitna kroppen och nästa år kan bara bli lättare…”
Det har inte varit något genomgående roligt tema på detta år, men jag tror vi
alla blivit väldigt rika på erfarenheter – på olika vis!

Tack till alla som hjälpt till. Tack till alla som stöttat
och funnits där på olika vis. Tack alla som genom kontakter hjälpt till att
härda ut detta år. Tack alla som följer, här och/eller på instagram. Och tack
till er vänner, gamla som nya, för att jag får vara just er vän och för att ni
vill vara min.

Jag önskar ett Gott Slut på detta prövande och
erfarenhetsgivande 2018-år. Och jag tänker önska ett Gott Nytt 2019 med allt
vad det bär med sig!

Här har det nog också gått lite fort. Tror jag att mannen fick panik om han skulle föda sin egen fru!!!!

När jag var på APL-värdsträffen praktikplatsvärd) för ett par veckor sedan så var ett av ämnena
till diskussion att eleven skulle hålla tider (bonden som kom en och en halv
timme sent hörde inte detta – ”semin som inte höll tiden och problem med elen”
samt ha ”telefondiciplin”. Lägga fokus på det som gällde och inte
fippla runt på luren.

Väldigt roligt, kan en annan tycka (som hann avverka ett par
samtal om en förrymd ko minuten före start och i pausen ett från en
maskinsäljare som frågade om jag dumpat honom då jag aldrig hördes av), men ju
längre föreläsningen pågick, desto fler telefoner hamnade på borden. Och att
stänga in trettiotalet bönder i en sal mitt i veckan… Det ringde många gånger
i lurarna, mycket spring i dörrarna!

Den där luren. Så värdefull och viktig i dagens samhälle.
Och en sån total förstörare i andra fall.

Jag får tyvärr erkänna att jag tillhör dem som har luren
fastklistrad i näven dygnets alla vakna timmar och sover med den på
nattygsbordet. Även på den är jag en jäkla skrivare (inte bara här), tror det
finns ett antal som kan intyga detta. Däremot kommer vi inte alltid överens.
Jag och luren. Så det jag undrar nu är om det bara är jag som har problem med Fröken
Autokorrekt?!

Lite lagom distraktion då man knappar under arbetes gång (ja
tacka vet jag när det fanns knappar så man kände var man var!), lite stress
ibland, lite eufori (läs jäkelskap!) och ett par tummar som går fortare än
huvudet, tillsammans med en känslig skicka-knapp. Dosera därtill även en gnutt
ploj-dialektal ordbok.

Det händer att det blir otroligt fel ibland. För ett tag
sedan fick jag ”Hej älskling! Jag är hemma nu!” – Vad svarar man på
det? Håll du dig till din egen, här är du uppenbart inte!?

Jag fick även ett sms för några veckor sedan där det stod
typ ”Hej. Har precis klivit av stationen i Mora, hur ska jag gå?” – Där
var svaret givet – Jag har inte en susning då jag aldrig varit i Mora, men lycka
till!

Någon föreslog ”med lite upplärning går det nog
bra”, där det i tid hade upptäckts att luren justerat till
”uppläxning”. Inte riktigt samma sak.

En konversation som gick lite överstyr följdes av ”Jag
icke övrigt gränsen” (vem av oss som gick mest över gränsen vet vi ännu
inte. Båda var överens om att det var vi själva!)

En dag skulle jag stanna inne och lägga fokus på stängsling.
Tydligen är det ett vanligare ord i min lur än den städning det var tal om.

Jag undrar också hur man kan ”ligga och kviga” –
kvida var inte förstahandsvalet ens vid rättstavning…

En rapport om morgonens kyla där jag nämnde de -8 hemma, när meddelandet var iväg stod det att vi hade ”en åttondelsnot”. Mottagaren fick dock -8. Och jag fick svar: Vi hade också ”åttondelsnot”.

Maken höll ställningarna när jag låg på BB och plötsligt fick jag ett sms ”kalven verkade slö så hällde i den en flaska rågmjöl”. Stackars lille kalv, det måste varit torrt…

Listan kan göras lång och ibland blir det galet tokigt. Fyll
på! Ett gott skratt…ja, resten kan .

En del av en älgkalv levererades i hallen tidigare. Råkade inse
att jag inte gillar saffransbiscotti, så snott ihop både choklad och vanilj ikväll,
samt gjort klar mina biskvier. Ikväll blir det gofika!

Som svar på kommentaren till föregående inlägg, så stämmer
det att jag klämdes mot en fångstgrind förra hösten när vi band in kalvar. Hann
upp en bit men kunde stoltsera med ben som en zebra ett tag där efter. Och då
syftar jag inte på de snygga spirorna ett hästdjur har! God natt

Morgon Mina flickor<3 Kossan fick flytta in i box med en tjur över dagen. Väldigt konstigt med ”det där blodet” som kom ut ur tjurens mage när han hoppade på kossan, tyckte 4,5-åringen.

Pressen har rullat vidare. I skrivande stund strax under 340
balar! Om jag och pressen är överens om räknandet. Plus minus några kanske… Och
i runda slängar 6-8 hektar kvar som jag tänkt att slå. Men först ska det regna
lite verkar det som. Själv har jag även en del stängsel som släpar efter. En
lagård i behov av tvätt och småfix och ett gäng kalvar som behöver avvänjas. För
att inte tala om det ständigt eftersatta hushållet…

Maken fick en stunds jakt på lördagsförmiddagen, själv fick
jag en stunds pressning av det som jag lämnade på fredagskvällen för en första
familjemiddag den veckan. Pressen backades in i maskinhallen, traktorn bands
fast i den samme, eller kanske maskinhallsdörrarna i traktorn. En kviga
lockades in från sitt äventyr och ett elaggregat lånades ut (till ingen nytta visade
det sig, men gav likväl fika) och nosen styrdes hemåt. Nåväl, sen en i
sammanhanget ganska lång pratstund avhandlades med en ny besökare till samma
ställe.

Väl hemma var det bara att dra ett varv genom duschen och
åka iväg på försenat födelsedagsfirande av barnens storkusin. Sent som Sören
innan det blev efterrätt så varken jag eller barnen var så särskilt trevliga
tror jag. Kanske borde öva på att svänga lite lugnare. Om man inte nyper kurvan i femtio knyck och riskerar att hamna på grannstolen, vill säga!

Tre sovande barn i bilen innebar den femte obebodda natten
av ”lekstugan”. Det leks inte så mycket där, men sovs desto mer. Aja,
den används i alla fall.

I natt var första gången på jag-vet-inte-när som lillskiten
sov någorlunda. Tre-fyra timmars spring och skrik nattetid verkar ha blivit
vardagsmat.

Efter en djurkoll på förmiddagen plockade jag och sonen av
resterande tomater. Provgrävde upp några potatisar som jag hoppats maken ska
gräva vidare på för att avlasta mina armbågar och handled (får se när/om det
blir av) och kom på att leta efter morotsblast bland ogräset. Har nån middag räddad!

Tvillingtomat!??
Sen var det dags att hämta hem en ko och en kalv, så ”nu
har vi alla djur i samma kommun” som sonen så snällt rapporterade. Hemvägen
gick via Mormor och Morfar, kärran av på lagårdsbacken och upp till
grannstället efter en höbal till deras småtjurar. Allt för att dryga ut hemfärden
så länge det går. Nu när jag ändå körde precis förbi med traktor och balklo
liksom.

Åter igen; Dessa stirriga köttdjur. Det går ju inte att ta
sig fram bland dem så förstenade av skräck som de är! ”Åja, det värsta är
att när de väl springer, är det efter mig de springer”, klagade Morfar.

Ko och kalv av hos grannen uppe i byn och middag med
familjen (Igen!). Avslutat veckan med en släng av gallsten, eller vad det nu är
som långsamt krossar mellangärdet i ett skruvstäd…

Hoppas på ännu en lugn natt. Hade behövt det! Ska även försöka tränga undan det jobbiga besked jag fick tidigare idag. Den enda trösten känns som att det gäller en tant på 80+, hon har liksom hunnit leva det mesta av sitt liv. Men likväl blir man påmind om att inte ens de som alltid funnits för en, kommer att finnas för alltid..

God natt

SvenKörning längs länsvägen med vetskap om att många av de som tittar ner hajar till när det är en tjej i maskinen…

Man bör alltid ha en plan B på det mesta man gör. Jobbar man
med djur är det bra att fortsätta med plan C, D, och E, för att vara beredd att
skutta till plan Q direkt om det är vad djuren vill. Om nu bonneriet skulle
skita sig, vilket det känns som allt som oftast vid bankbesök, så kan det vara
bra att fundera på alternativa karriärer. Förslag mottages tacksamt så jag inte
står helt handfallen om-i-fall-att! Själv har jag några planer på lut, senast
en utökning av ”traktorterapin” – ett utryck Jirka myntade för många
år sedan;

För ett tag sedan gjorde jag ett enormt misstag. Jag
flyttade ett litet internt skämt utanför den lilla internboxen och provade den
på en ny stjärna. Det skulle jag inte gjort för det höll på att gå rent åt
helvete! Jag skrämde bokstavligen skiten ur personen, eller lungorna i alla
fall. Jag skämdes i flera dagar efteråt, men så kom plötsligt ett Tack. För att
jag skrämt igång känslorna! Även de bra känslorna. Och nyligen var jag lite
nyfiken (otippat va?!), så frågade hur det kändes, och fick ett härligt besked
följt av Tack för din medverkan!

STOOOOPP! skrek jag. Möjligen jag gav en omedveten knuff,
eller möjligen en rejäl spark i arslet, men medverkan… Herregud vilka bilder
det gav! Men det är lugnt. Ska bara hämta andan lite sen ska nubbarna i pannan odlas fram, var så säker!

Lyckliga känslor å deras vägnar, blandat med en egen växande
trötthet. Tycker jag försökt hålla torka-spökena borta i sommar, men jag kan inte
ljuga om att de figurerat i utkanten hela tiden. Och sanningen att säga har man
nog varit mer på tårna än man velat erkänna. Och det tar på krafterna, känner
jag nu. Kommer inte maten fort nog får man göra vad man kan! Undrade en stund om jag sniffat för mycket diesel vid dunktömningen i Fiaten. Det var många hus där!

Jag nämnde min foderönskan igår. Vid frukosten idag räknade
jag till 250 pressade balar denna omgången. Ytterligare fyrtio körda idag, och
i runda slängar ligger tio hektar till slaget. Behöver jag beskriva lättnaden
som smyger sig på?! Löv mättar nog också! Ni vet vilka ni är, även om vi kanske aldrig träffats i fysisk form. Tack!

Det går helt okej så länge jag är igång, men minsta paus… Tiggde
skjuts från föräldragården för att slippa dra hem ekipaget ännu en gång då jag
fortsätter på samma ställe imorgon. Men fråga allvarligt inte om jag verkligen
var vaken på hemfärden. Härligt att ställa upp på att köra hem mig och få noll
respons tillbaka. Uppskattat var det i alla fall, även om jag inte vet riktigt
HUR jag kom hem så uppskattade jag ATT jag kom hem. Drängens fru lämnade över
barnen som nattades och sen var det dags för en efterlängtat middag.

Maken är och vårdar en av sina gamla relationer, själv har jag inte ens katten hemma, så det är tyst och lugnt.
God natt.

En fredag med utnyttjad födelsedagspresent – veckostädning och middag! Me like! Lördag med snabbinsatt barnvakt och medhavd kvällsmat – pulled pork (på nötstek, smaka på den!) Tummen upp.

Hur kan man inte älska årstidsskiftningarna?! Jag bara undrar. Första rimfrosten, den skira grönskan, sommarens färgprakt och höstens färger!? ”Ah, du är en sån som gillar vintern!” fick jag höra för ett tag sedan. Nej, men jag uppskattar variationen! Och efter sommaren som gått kan jag meddela att det var extra skönt att få välja att snurra schalen om halsen och ta på en tjocktröja, för att frampå dagen kunna lätta på klädseln!
Vi lämnar olika avtryck helt enkelt.Maken mötte en fin soluppgång igår, och jag mötte Guldlock!??Någon var och gjorde sitt på pottan på eget initiativ och kröp sedan ner och mös (nej, det var inte i morse!)Någon skulle prova lerpölen med missbedömde dess halhet…! Och jag tror inte den minsta insett att det var ett godishalsband hon krängt över huvudet!
När jag vaknade i morse var hela världen emot mig. Inte blev det bättre av att den minsta började greja vid halv sex, och sedan fortsatte. När jag till sist kom in från lagården hade hon däckat i brorsans famn där i soffa, efter att ha försett sig med ett par frallor från köksbordet. Fördel att hon slutat gnaga rakt genom påsen i alla fall.
Fördelen med att vakna fel är att det inte kan bli mycket värre! Och det har blivit bättre! Ett par missförstånd är utredda, skörden börjar se lovande ut. Om det fortsätter i samma takt börjar det rent av se bra ut! När Fiaten plötsligt vägrar starta är det bra med en Navara! Hur kunde jag vänta så länge med batteribytet?! Man får inte fundera på mycket annat när man ska ta sig in i hägnet!

Precis hemma efter en stunds kvällspress och strängning ringde slaktbilen! Denna välsignade slaktbil! Djur iväg! Pengar till kontot och en krympande räkningshög!
Fy fan vad jag tänker sova gott i natt om bara barnen gör det. Kanske jag borde sluta springa naken runt flaggstången först, men jag tror ni fattar känslan!?
Tog fram fika till oss nu, men noll respons från maken. Det var väl något naturprogram på TV som var ”intressant”. (Han är helt väck!) Han får väl fika framåt natten när han vaknar till igen!
God natt

Det är när man öppnat upp så här för att köra in en ströbale som man verkligen hoppas att de håller fokus på maten där framme!

Då har det gått några dar igen…!

Stängslade norröver en dag. Släppte över djuren och hyrde en
plats på den halvt övergivna ekan – årtullen var perfekt att stoppa en
stängselstolpe i. Lättare än att trycka ner den i berget i alla fall! Halvfabrikat! Ohps…

Ön fick också en omgång stolpar och djuren swishade bara
över bron och ut där, så det var ju smidigt för mig!

I fredags tänkte jag mig lagård, sen en rallytur till
samhället och proviantera och sedan hem, lasta tjurar och åka till di gamle med
dem. Vågar någon gissa!?!? – Det sket si!

Hörde att det ”bröttlade” en del längst bort i
lagården när jag kom ut på morgonen men tänkte att det bara var ett allmänt
tjurgruff. När jag kom dit stod däremot en sån där hornpelle med typ sextio
centimetershorn på vardera sida skallen (fått en sån då jag inte avhornar nåt).
Som lyckats pressa ut skallen i det lilla hålet i grinden där vattenkoppen
sitter och stod med det i grannboxen. Och där var han. Dessa puckade djur
lyckas nämligen alltid ställa till det men sällan lösa det. Rimligtvis får man
ju göra samma sak spegelvänt, men det övergår deras förstånd.

Kallade tillbaka drängen och vi jobbade länge med det. Till
slut fick jag ställa upp ett par grindar i fodergången och tömma grannboxen så
jag kunde gå in i den och försöka. Ungefär en och en halv timmes slit innan han kom
loss. Vågar liksom inte sätta fingrarna mellan horn och grind heller för att lossa grindbultarna… Under tiden ringde en man om en ko som kommit in i den bortstängslade flishögshagen,
och kompisarna gått iväg så hon stod och skrek. (Man går ju inte ut/in på samma
sätt som man gick ut/in. Vilket kanske är bra vid vissa tillfälle!) Tog mig i kragen och bytte skyddsglas på mobilen, vilket jag tänkt länge och haft ett nytt liggandes ännu längre… Är rätt glad att jag haft det… Brunt som ett furugolv för sex veckor och nu ca 120 mm regn senare.

I alla fall var det bara att damma av sig det värsta, köra
iväg, möta mannen på vägkanten en bit från byn (”Det lät som att du var i
en tvättmaskin, vad gjorde du?! Och har du sett att grisarna bökat sönder hela
Västra Lycke?!”) Kossan in, rev tråden då den inte behövs längre, en koll
i andra gruppen i den byn och vidare ut till föräldragården när jag nästan var
där.

Sen hem för frukost, lite innan elva, bara ut och lasta
foder och tjurar – vilket inte var så bara. Fem gick jättebra, den sjätte helt
okej. Tre fick jag bogsera upp och för den tionde krävdes ett försök till rodeo
– gick inte, eller jo, han stod kvar! – så slutade det med det låååånga repet om halsen, in om kärran och
runt rumpan på tjuren och dra upp tröggöken. Han är ändå bara 75%
hereford…

Och så iväg. Under tiden hade Mormor hunnit efterlysa mig –
kom jag till middag? – och jag hann meddela att jag var på väg, precis i
middagstid.

Framme hos dem och släppte av hela ligan, middag hade de
väntat med i trekvart (Ni som känner Mormor förstår ångesttonen va?! – Men jag
hade ju varit så pass nära så de kunde vänta lite i alla fall…!)

Överlämnade förmaningstal från Drängen till Morfar:
”Säg till att han inte får gå in till dem med spann, de kommer springa ner
honom!!” (Han hade stått utanför stängslet och slängt in kraftfoder och
efteråt kom kommentaren: ”Hade jag varit inne hos dem är det inte säkert
att jag hållit mig ståendes! De var ivriga!”)

Svidade om, fick middag och gjorde sedan en väldig märklig
sak; Gick på husvisning. Inte något konstigt i sig, men det var verkligen noll
i visningsfix. Den gamle man som bott där skulle in på en ”rutingrej”
på sjukhuset, lades in då de hittade allvarliga fel. Han kom till hemmet och
dog ett par dagar senare. Och huset var därefter. Visst hade anhöriga (eller
vad de ska kallas…) städat av ”det värsta” men ändå. Glasögonen låg
på skrivbordet jämte telefonen. Skjortan hängde på stolen vid sängen. Kudden
hade typ avtryck från huvudet fortfarande. Handdukarna hängde skitiga på
toaletten. Ja, ni fattar. Och huset har stått öde i snart tre år på grund av
familjefighter.

Jag har inte varit där på väldigt många år, men åtskilliga
barndomstimmar är ändå tillbringade där. Sängen var nerflyttad, men fåtölj och
bord stod kvar på andravåning. Där jag satt, och han på sängkanten, med ett
rutat papper mellan oss på bordet och spelade luffarschack. Vanligt schack (som jag alltid varit
urusel på) var inte lönt – man var matt innan första bonden lämnat sin ruta.

En mycket, väldigt mycket, konstig känsla.

Och precis innan jag lastade tjurarna, fick jag en
minnesbild; Jag och min kusin, eller kompis, stod tillsammans med gubben och
beundrade en vacker tavla ovanför pianot (tavlan var flyttad för övrigt). Då
säger mannen: ”Ni kommer väl på auktionen efter mig!?”
Det blev såå
nära! Jag har inte tänkt på detta, men minnen ploppar upp ibland. Jag ska inte
gå på gårdsauktionen, det hinner jag inte med, men blir det lösöresauktion så
ska jag gå dit. Det har jag lovat. För många år sedan, men jag ska försöka hålla det. ”Jag borde nog skaffa en oxe som åt upp höet”, sa han när jag som tioåring(?) lurade med honom till att snoka i alla uthus. Logen var full… Strömbrytaren går inte av för hackor! Inte en enda bild på kungaparet på utedasset! Däremot en elektrisk taklampa (den första jag ser på ett dass!) och några fina, egenhändiga akvareller från tolvåringens 1945.

Tillbaka till di gamle och fika, sen svida tillbaka till
skitta kläär och hem med tom kärra. För att hitta tjurförbannelsen med huvudet
fast i grannboxen… En gång kan bli en miss men två gånger så är man dum på
riktigt. Jävla as.

Middag blev således framåt åttatiden med övertrötta ungar
innan vi själva däckade.

Redo för gräsklippartur… Lady in red.

Två stora barn följde med och handlade igår istället. På väg
ut kommer en dam fram och pratar. Jag kan inte placera henne, men hon berättar
att vi träffats på våffelkaffet i missionskyrkan några gånger. Just det. Vem är
människan?! Tycker det är lite småjobbigt att folk vet vem jag är och så står
jag där som ett annat fån! ”Mamma! Jag har kommit på att jag kan göra smålandsgärdesgårdar!”

Dagsskörd… Kröp upp och öppnade ventilen i stugan. Vände mig om och där kom den lilla…

Maken gjorde storverk i lagården – bytte en hel drös med
vattenrör. Ett efter ett sprang de läck i vintras, och resten har ju suttit
ungefär lika länge, så nu blir det service. Medan det finns tid och inga djur
hetsar eller hjälper till.

Idag har det varit städsöndag igen. Övervåningen fick en
rejälare omgång innan vi gick ut och lekte. Det där överblivna brunnsröret är
superkul fortfarande!
Ja, och så började dagen med att någon sett fyra hästar i
sin hage, istället för tre. Fick åka iväg och putta tillbaka min kviga… De
har börjar leta, och det börjar bli befogat. Högprio i veckan! Märk väl; Man får inte gå med stövlAR inne. Diskmaskinen var visst redan laddad…!? Mamma Mu och Skatan?!!!

Snart läggdags. En vecka utan rast och vila – praoelev lär
hålla igång mig, men då blir det kanske en hel del gjort också!

God natt.