Ni vet att bönder ligger väldigt långt ner på listan för sjukskrivningar va? Och att finns en “det går så länge det går – mentalitet” och sedan tvärrasar allt och blir ärende både för djurskydd och kronofogde?!

Jag förstår varför! Man orkar inte! Varken att bemötas som ett mindre vetande ufo, eller ens försöka förklara för någon som aldrig varit utanför 50-skyltarna om vad man arbetar med. För att inte ens nämna vidden av det. Inte ens min make vet hälften av allt som sker i det fördolda för att få apparaten att funka!

Sökte vård för att få hjälp med den obefintliga sömnen. Fick även rekommendation om samtalsstöd. Tog mig i kragen och bokade detta. Fick inte en enda fråga om mående eller tankar från denne. Det enda “tips” jag fick var “Det finns konsulter som kan räkna på räntor och kostnader, företagsrådgivare och anser du att ni har problem hemma behöver ni parterapi, sånt ger inte jag. Du kan återkomma längre fram om du känner att du behöver!”

Eh, jaha?! Jag som trodde mig kanske få ventilera känslorna av värdelöshet, ensamhet och kanske någon form av ångest- och stresshanteringstips… Tji fick jag. Tog upp detta med läkaren som skickade mig vidare till en arbetsterapeut med fokus på vardagsrevidering.

Denna besökte jag igår, och vet fortfarande inte om det ska skrattas eller gråtas;

Berätta om dig själv! – Tja, tre barn på fem, åtta och elva. Egenföretagare inom lantbruk med strax under 150 djur…

Åh, jag hade behövt en ko! Min son dricker så väldigt mycket mjölk! – Jo… Men en köttko mjölkar man inte…

Nähä?! Gör man inte? Vad har man dem till!? – Man betar för öppna landskap, mångfald och föder upp till slakt, alltså kött.

Jaha… Berätta om hur en typisk dag ser ut.

Och så vidare… Det jag fick med mig från henne, förutom att jag är negativ och omotiverad att ta mig ur situationen och acceptera hjälp, är att jag måste planera min tid bättre (vi har veckoschema, matschema, städschema och dagsschema hemma. Att djur skulle rymma eller traktorn rasa mitt på vägen i rusningstrafik får man PLANERA för, så det inte inträffar…), släppa kontrollen (Lycka till! Vem ska då ta över det yttersta ansvaret?!) och inte stå med konstant beredskap (Så om polisen ringer igen halv elva på kvällen för att mina kor springer på vägen så ska jag hänvisa till kontorstid? – Ja!) Hinner jag inte dagens planering är det dags att planera för mindre – inte lägga till faktiska händelser som sker!

Att jag inte heller kan låsa igen lagårdsdörren för tre veckors semester var totalt oförståeligt, för så kan man ju inte hålla på att ha det – låt någon annan ta över bara, släpp kontrollbehovet! Däremot får man inte sätta barnen i husarrest för att man själv ska få tid över att roa sig istället för att skjutsa runt dem och passa deras tider…

Just nu är jag tillräckligt slut för att gå från deras sagoläsning, via tandborsten och direkt i egen säng, oavsett om “arbetsdagen” varat i två eller tolv timmar. Råkar klockan vara åtta eller tio är mindre viktigt. Jag är väck till klockan sex.

Fick mig dessutom en smärre utskällning för att jag slutat med sömntabletterna UTAN att rådfråga eller ens meddela läkaren – fick order om en halv – somnade inte fortare. Fick order om att öka på till en hel – somnade inte fortare, sov inte bättre men mådde skitmycket sämre när det var morgon. Fick efter ett par veckor därför för mig att prova somna utan, och har sovit riktigt bra i hela fem nätter nu. Men fy på mig.

Däremot så delegerade jag ju min förrymda kossa till en hustomte (Tack snälla!) då polisen faktiskt ringde den där kvällen – det var nära deras och själv hade jag ju tagit en beroendeframkallande, narkotikaklassad sömntablett så jag var ju inte körbar. Du ser, terapeuten, guldstjärna i kanten!

Jag tvivlar stark på att jag är välkommen tillbaka. Tvivlar minst lika starkt på att jag skulle vilja gå tillbaka och är extremt övertygad om att den där timmens fika i stan med broder/kollega var den mest välinvesterade terapin jag kunde behöva. Krävdes inte ens förklaring på skillnad mellan mjölk- och köttko, eller behovet av att lösa problem när de uppstår.

Ska hädanefter även spika upp väl synliga plakat på alla beten så kossorna får tydliga instruktioner om att de bara får stöka vissa timmar, någon dag i veckan när jag har jour och/eller avsatt tid för problemlösning, samt att de väldigt gärna får gå och dö på platsen där kadaverbilen hämtar, och att de gärna får planera in att göra detta i anslutning till de dagar kadaverbilen faktiskt kör i området, så de inte hinner börja lukta illa…

Vad ska jag göra med all denna lediga tid jag får loss?! Kanske fortsätta att vara negativ och omotiverad för hjälp!?

Ja jösses…

Nåväl, innan vi kom till detta fantastiska möte var vi iväg en sväng på Astrid Lindgrens Värld. Det är ju tacksamt att åka, när det bästa med resan enligt ungarna var att “komma hem”. Nog håller jag med dem i sak, men det finns fortfarande de som hävdar att miljöombyte är nyttigt…

Nån dag blir det lite stängsel. Nån dag blir det lite mer stängsel. Och nån dag lite rivning av stängsel. Den tiden på året börjar nu. Det är tufft att komma igång – morgonen med barn kostar. Och sen går det skapligt tills jag råkar stanna upp. Då är det kört!

Tvättat mjölkrumsgolv, fanns behov. Och gissa var stänget stått, där nedan?!

Bättre sömn har i alla fall tagit bort de värsta pulseringarna i huvudet, så jag slipper ligga som en boll och kvida, (och shit!, kom precis på att jag inte tagit den receptbelagda, magraserande, smärtstillande tabletten heller, utan att meddela detta!!) samt den allra värsta frossan strax efter mat. Fryser fortfarande men blir inte ljusblå och vibrerande längre.

Fick ett samtal tidigare i veckan med fråga om jag “saknar några badare?!” Nä, jag har inga djur på det hållet, så kolla med grannbonden, men jag kan komma bortåt!

Grannbonden kommer också: “Jag har väl för faan inga svarta djur, och om det inte är dina, vems är det då!!?????”

Hehe, det ÄR visst mina djur, som gått hemifrån och rundat sjön… (Har aldrig hänt innan!)(Detta var före planerandets tid!) Snabbt upp med en liten fålla och in med dem, ringa hem efter kärran och så hålla tummarna att alla sju kalvar som saknades var hemma, och inte någonstans på vägen… De var kvar hemma! Det går faktiskt inte att sticka under stol med att det ÄR lite roligt med såna här händelser, när det går smidigt att lösa dem! Adrenalinkick är bra grejer (sa även han som fick akutinjektion efter ett bistick i somras – som att få en jäkla stöt av elstängslet inombords!)

Förra veckan firade drängen och fru guldbröllop, och igår var det Mormor och Morfars tur att slå på stort med diamantbröllop!

Idag har jag och drängen “hämtat hem” två kor med kalvar, tre tjurar och kört iväg två kor med kalvar till tassamarkernas bete.

Lilla bi, så kär jag blev i dig när hela du var helt gulluddig.

Såg att jag har två kalvar på vift här hemma. Har ju tagit helg, så får be dem återkomma på måndag…

Trevlig helg