Så blev skörden äntligen klar. Lite för tidigt slog vi även av grönfodret bara för att sen kunna säga Färdig! Och färdig blev även jag. Smärre kollaps. Några hundra meter bär benen mig, sömn är icke-existerande och skallbanken total.

Hotfulla moln… Men hann plasta sista balen innan regnet! Och rengöra och smörja upp pressen lite hastigt. Det är ju fascinerande att de funkar med all skit som tränger in överallt – samtidigt så förstår man ju också att de brinner utav h-e när de väl brinner…

Ett beslut togs i tisdags att stänga ner mitt Instagram, för att försöka komma ifrån allt meningslöst scrollande, samt radera stegräknaren. Kan inte ta ett nederlag på den så lika bra att ta bort detta stressmoment när jag inte orkar förflytta mig i huset ens.

Åh fy fan, vilken ångest innan plåstret drogs. Och SÅ vilsen jag varit i flera dagar…

Läkarbesök i torsdags gav mig en ask insomningstabletter så lever på hoppet att det ska få mig på banan igen. Eller lite mindre av banan i alla fall. Jag funkar inte utan sömn och det gör inget annat i mig heller.

Samvete, otillräcklighet och tvivel på allt och alla – inte minst på mig själv – får fritt spelrum.

Medan jag var på benen så hann vi ha lite semester. Jag började på egen hand med en vandring genom skogen till Mors torp. Det sämsta jag kunde gjort för jag ville inte hem igen sen, och den känslan har suttit i. Jag vill inte vara Här. Med familj, jobb, krav och allt annat det drar med sig. Som drar i mig.

Hur som, tog mig en utforskningstur i dess närområde och har varit småtjurig på mig sedan dess; Hur många tusentals gånger har jag passerat där utan att ha den minsta aning om vad som dolde sig på dessa ynka kvadratmeter?! Eller det var orättvist… Jag Har vetat om det, men aldrig Förstått Vidden av det!

Resterna av vattentunneln som Morfar åkte i som barn. Ett underhållsarbete pågick nere vid turbinen, galler mm rensades. Ungarna undrade om man kunde se ljuset där nere, så den som var minst fick ju offra sig för att krypa in och kika över kanten där “knäcken” för fallet var. Väl där kunde pojken inte vända i den slemmiga sjösörjan, så det var bara att fortsätta ner… Det sägs ha kommit mängder av denna sörja över gubbarna där nere, följt av barnet. “Sicken en!” ska ha varit den enes kommentar. “Gå hem å byt klär!” ska ha varit faderns kommentar…

Vad är det man säger – Konst får kosta?! Det var mig en rackarns hal sten som såg så beskedlig ut där på andra sidan… Ren tur att inte hela jag dippade i!

Där innanför låg vattenhjulet. Ett vattenhjul som en gång hoppade ur och ramlade ner i ållan. Farfar August fick i uppdrag av “skinngören” (ingengören) att ta liggfjädervagnen för att hämta en domkraft. Det muttrades länge om detta verktyg som skulle kunna lyfta det enorma vattenhjulet… HUR skulle ett sånt kunna få plats i en liggfjädervagn? Märklig grej…

På lördagen kom familjen och hämtade mig, så begav vi oss på lite hembygdsutforskning i grannsocknen. Ja, sen skulle jag ju följt med dem hem, men stannade en natt till i ensamhet innan jag begav mig hemåt över bergen.

En bra klocka! Den stod på samma tid när jag kom som när jag gick. Precis som alla andra gånger jag tittade på den. Fler såna!

Trasmattan på plats i jordkällaren!

Härligt inslitna kuggar!

Berget var brant på denna sidan…

Någon som vill rädda ett ödehus?!

Vi tog oss österut, till den där fläcken på kartan som heter “Andra sidan E4:an”, damp ner lite smått i grannlänet innan vi rundade av eftermiddag och kväll hos storebrorsan.

Tog oss en liten vandring på södra Sveriges längsta fägata. Och – som bekant är en bonde aldrig ledig, så när vi “ändå var i närheten” fick vi kika på vattenstatusen.

Så fick han och min make äntligen träffas. Det har bara tagit fyra år. Märklig men fantastik känsla att ha två av de allra viktigaste männen i mitt liv inom fysiskt räckhåll!

En dag hemma och så några nätter i Skånelandet.

Förra helgen kom brorsan hit med sin pojk. Kul att se barnen härja ihop sig, alla fyra – trots åldersskillnad.

Syntes visst var tvätten gått på mattan…

Visst har vi mycket vatten i sjön än, källsjö som den är, men nivån brukar gå upp till gräsranden…

Sen rasade jag då, så veckan som gått har ju knappt gått… En halt kalv hämtades hem med sin mor för övervakning och jag lyckades uppbåda tillräckligt med energi för att samla ihop avelstjurarna – vill gärna ha ett avslut på kalvningen nästa år.

Melker och Krokus i batalj. Men det var ungefär det som hände. Är fortfarande lite chockad (och eventuellt lite oroad) över deras brist på gruff.

Lite fint att oförhappandes få en bukett av en markägare!

Är glad att 218 fick tvillingar i år, så hon “mjölkats ur” några kilo… Går inte riktigt någon nöd på henne ändå, om man säger så… Och så har vi en liten som tog det där med att “njuta av livet” till en annan nivå!

I torsdags var det till att dra på masken och tvinga sig iväg till barnens största önskemål med sommaren; Ekehagens Forntidsby uppåt Falköping. Det var nöjda barn som åkte hem, fullt planerande över vad de ska göra nästa gång vi åker dit – “Kan vi åka imorgon igen!?”

Fast det är klart… När man summerar dessa “semesterveckor” är det kanske inte så jävla konstigt att man är trött… Ska bli väldigt skönt när vardagen drar igång nästa vecka så man får en chans att hitta sig själv utan att någon drar i en konstant.

Övriga familjen är och firar svågern ikväll. Orkade inte ens låtsas dra på mig någon mask så bäddat ner mig i soffan under en filt istället, med en sprakande brasa som sällskap. Ska väl strax knarka ner mig och se om det kan bli några timmars sömn i natt. Det voro välbehövligt.