Blog Image

En ung bondes vardag

Så var nollan spräckt för tredje gången.

2019 Posted on Wed, October 02, 2019 10:56:58

Dagen till ära tänkte jag presentera lite “fakta” om mig själv, som jag tror att de flesta av er inte har riktig koll på. Dessutom lite bilder på mig själv, det är ni inte bortskämda med. Väl bekomme:

– Min mamma brukar säga att jag är född envis. Efter flertalet missfall höll jag mig kvar, en misstanke finns att en tvilling försvann på vägen (jag var egoist redan då således…) Brått ut. Kejsarsnitt? Äh, jag kan nog ta mig ut själv! Skit i det där med kuvös, det är ju för småungar. Sond?? Nä fy fan för skit i näsan. Väck med den! Trots 43 centimeter och knappa två kilo har jag väl kommit upp mig lite i storlek under trettio år.

Samme filt, samme onge. Något större.

– Jag är uppvuxen på den Skånska slätten. Född i ett landskap med hjärtat i ett annat.

– Jag har aldrig färgat håret (förutom nån slinga här och var av hårmascara i unga år). Däremot har det på egen hand skiftat från mörkbrunt, till vitblont, till morotsrött och gyllene. Vilken färg jag har nu vet jag helt ärligt inte. Mörk koppar kanske?!

Okej. Jag kanske inte är heeelt oskyldig till minstingens lockar…!

– Jag har sedan tidig barndom närt en dröm om att få överta mina morföräldrars gård och ha får där. Drömmen kanske har omformats lite med åren, men nu är jag i alla fall i samma kommun, och det är mina kreatur som håller markerna hos di gamle öppna.

– Min fasta punkt i livet har alltid varit Mormor och Morfar. Så mycket ledig tid jag kunnat har jag spenderat där. Många fina minnen blandat med många tårdrypande tankar för att behöva lämna. “Du var alltid glad när du kom, sen en tre fyra dagar innan du skulle åka hem var det gråt och tandagnissel varenda kväll som bara blev värre och värre” sa Morfar en gång vi pratade om det. Han fortsatte ungefär “Jag har undrat mycket om varför, men OM du berättade något från Skåne handlade det om dagmamman eller grannarna, aldrig ett ord om skolan, aldrig om några vänner och aldrig någon antydan till saknad till familjen.” – Detta har jag aldrig ägnat en tanke, men det stämmer säkert som han säger, om jag börjar tänka efter. Varför tänker jag inte gå in på nu.

– Om jag inte skulle klara att leva på fårnäringen på Morfars torp (tre hektar:)) så kunde jag ha en karriär som bilmekaniker! Detta snurrade kring högstadiet, men när det blev gymnasieval stod det mellan lantbruksskolan jag gick, och skogsbruk i norra Skåne, allt för att komma närmre HEMMA. Tack och lov slapp jag skogsbruket då ett av mina största plågoris från grundskolan hamnade på den skolan.

– Jag var en fenomenal tapetrivare som liten. Detta uppskattades dock oerhört sällan…

– Jag erkänner att jag är svag för gubbar. Men det är nåt visst med mörkhåriga män. Notera mörka, inte svarthåriga. Lägg där till en härligt skägg så faller jag pladask! Detta är tydligen inte en ny företeelse dock;

– När jag var fem år ingick jag äktenskap. Mitt livs största kärlek var ett år yngre och vi var SÅÅ lyckliga. Kanske dock inte kompisen hos dagmamman som blev påtvingad en för stor kavaj, en Billy-bok som Bibel och skulle viga oss. (Och kanske inte jag och brudgummen heller när det tydligen var tvunget med en brudvals också!) Jag undrar vad det blev med min äkta make…

Notera lakanet som fick utgöra slöja.

– Dockan, Lego och bilar. Sen kunde jag klara mig hur länge som helst! När jag fyllde fyra fick jag en radiostyrd polisbil. Med en meter sladd mellan bil och dosa. Den både tutade och blinkade blått. Dessa funktioner har avtagit med åren, men bilen finns kvar i gömmorna.

– När jag var liten var min drömbil en sån där med “intryckt bak”. Detta var i tider innan alla i Sverige körde Combi. Jag är smärtsamt orolig att drömmen var en Volvo 745… Lägg där till att favoritfärgerna skulle inkluderas – lila huv och tak, blåa framskärmar och bakdörrar och gröna framdörrar och bakskärmar. Tack Snälla Gode Gud att jag hann ta mitt förnuft till fånga!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! (Fast jag tycker nog att det är rätt trist att 95% av (combi)bilarna i Sverige är gråa.)

– Jag har ett minne där jag studerade taxibilarna med stripade telefonnummer 979797. Jag frågade mamma om de skulle byta nästa år, till 989898. Detta måste alltså varit 1997. Och även om det är några år sedan jag såg en Taxi i Malmö, så var det samma nummer då.

Fanns det en tom kartong, så nog fasen fanns den en Åsa i den.

– Jag har insett att jag nog aldrig skulle klara av att leva med en ohändig partner. Inte för att ett byte är aktuellt, men jag tror nog inte jag skulle klara en tumme mitt i hand.

–   Jag är oerhört fascinerad/imponerad av de som aldrig behöver gå på toa! Om jag själv dricker två deciliter pinkar jag tre inom en timme. Det slår liksom inte fel. Hur folk kan dra liter efter liter under en hel dag utan toapaus är för mig ett mysterium…

– Jag är av uppfattningen att man får välja sin familj likväl som man väljer sina vänner. Blod må vara tjockare än vatten, men det är inte vatten som orsakar blödningar och proppar som skadar.

– Jag väger tre kilo mer än vad jag gjorde i åttonde klass! Detta sedan jag mer än fördubblat min ålder och fått tre barn. Det måste vara all fika som gör’et. 

– För ett tag sedan fick jag en av de finaste komplimanger jag nånsin fått; Jag skojade lite om att jag borde ta arvode från alla som vänder sig till mig för att ventilera. Bra som dåligt. Det hade nog gett ett fint tillskott i kassan med en terapeuts lön. “Det är väldigt enkelt att vara ärligt med dig” fick jag höra.

– Jag förstår verkligen inte folks allmänna aversion gentemot utedass! Och med det menar jag INTE offentliga bajamajor och liknande, utan hederliga gammaldags gårdsdass. Haspen på insidan. Råkallt, fuktigt trä. En gammal trasmatta. Bilden på kungafamiljen. Telefonkatalogen. Känslan av att bokstavligt förfrysa röven av sig för att slippa dra av alla kläder när nöden inte visste nån lag i pulkabacken. Jo… Det är nåt visst. Mer dass åt folket!

Denna dagen för tjugo år sedan.

– De dagar jag äter gröt är den helig. Ingen annan ska lägga sig i. Det ska vara mycket vatten, koka länge, rinna ut på tallriken och sedan få stå och stabilisera sig ett par minuter så lingonsylten preciiiiis stannar på ytan. Min gröt är Min, och ingen ska få för sig att vara snäll och koka gröten åt mig! Bara så ni vet!

– En av mina favoriter är Saint Paula. Det var med stor sorg jag fick ohyra på dem för ett par år sedan, och tvingades slänga varenda en. Varenda färg som jag själv drivit upp från sticklingar då jag knyckt några blad här och var. Ännu en gång räddade Mormor mig genom att donera ett gäng av sina egna. Inte min förtjänst till alla olika färger, men jag har dem!

– Sätta en bröddeg. Stoppa i en maskin tvätt på vägen ut. Gå till lagård och hönor. Greja lite någonstans. Inse att det är dags för mat. Ojdå, har visst bröddeg över hela köksbänken. Baka ut. Hmm, baka nåt snabbt medan det jäser! Hämta ägg i matkällaren. Nämen titta, det ligger ju tvätt i maskinen. Hänga upp den. Återvända till köket utan ägg, middag var det ju. Vad ska vi äta idag?! Borde det inte dammsugas här? Ooh, titta, vad är det där för bok? Varför piper spisen? Just det, mat var det. Oj! Bröden är färdigjästa. Grädda och äta middag. Gå ut och där ligger ju grejer slängda. Just det. Det var ju Deet jag höll på med…

Detta är en ganska vanlig dag i mitt liv. Har mer än en gång känt att jag bör utredas för något, men sen råkade jag höra min moster berätta för nån att hon gör precis likadant. Lättnaden var total. Jag är i alla fall inte vansinnig ensam. Det kan visst inte bara ärvas till Morfar (“Vansinne är ärftligt – man kan få det av sina barnbarn”) utan även till mellangenerationen.

– Jag tror inte på multitasking! Så varför sitter jag ständigt på toa med mobil/bok i näven och borstar tänderna? Till exempel. Eller borstar tänder och vattnar blommor? Eller fyller en tvättmaskin?

“Du måste ju få ha tåget! Du får ett ljus för varje tiotal!” klargjorde den prudentlige sonen.

Säkert jätteluddigt detta, precis som vanligt! Men här är jag. Trettiotalist! Hittade ni några nyheter?



Många turer före turen

2019 Posted on Sun, August 18, 2019 21:48:21

Jag publicerade föregående inlägg strax före åtta i fredags
morse. Så långt höll planen.

Sen var det att ta itu med det där som inte orkades med i
torsdags kväll – städa bilen. Barnstolar ut och dammsugare in. Och så packa
kanske… Finklockan, som jag alltid drar ut ploppen på för att den inte ska
tugga batteri i lådan mellan gångerna jag använder den – funkade inte… Okej,
jag hinner duscha, göra mig klar och åka ner till samhället för ett nytt
batteri, och lite snabbhandling före middagen lagas. Super!

Precis passerat kassan när telefonen ringde. “Jag har
fått lite mycket kött här på gårdsplanen, och jag tror att det är från
dig…” (Inte lika super!)

Så, ett samtal till maken – som precis klev ur duschen – om
att köra upp med Navaran så jag kunde sticka direkt från samhället. Tre kvigor lätta att
lokalisera, men
resterade sju var väck. Slängde in jackan i Navaran och och tog Spannen. Som tur var hittades de sista sju snabbt, men de var
inte helt samarbetsvilliga att gå in i den nya hagen, i denna andra by, dit de
gått. Men det gick. Och satan vad blött det var i återväxten – genomsura byxor
och gympaskor. (Inte visste jag att jag skulle tacka kvigorna för rymningen
senare!) Maken hade stövlar, så han fick snällt springa runt stänget och kolla
över det innan djuren eventuellt hittat nåt hål – tanken var ju inte att de
skulle flyttas extremhastigt denna fredag eftermiddag precis…

Så jag hem till barn, Mor och B som anlänt. Av med skor till
torken och jeans på elementet och så värma på maten. Klockan var ju ändå bara
halv tre då, tanken var mat vid ett. Absolut senast tre skulle vi iväg, men
målet var två. (Känner någon igen denna jargong?!) Mat i magen, torra byxor på
och fortfarande dyngsura skor fick tidningspapper i skuffen och de lite finare
tygskorna rök på. (Och en gedigen “Jirka får fixa-lista” till den där
kviggruppen vars stänge hade lite mer att önska. Tänk att få svaret “ÅK!”
när man frågar om det är okej. Ännu en gång Stort Tack till alla som ställer
upp och gör det möjligt för oss att åka en hel helg så här!<3) MEN!! Mors B tog Navaran till bygghandeln. Och när vi ska åka hittar jag inte min jacka. Tog maken inte in den när han kom hem? Han som tog bilen för att hämta elaggregatet när kvigorna väl var inne. Nix. Alltså hade jag ingen plånbok, och därmed inget körkort. Alltså igen – invänta återkomsten… Inte heller så super…Fick bli en premiärtur i en biltvätt. Nöden har ingen lag.

Anlände vårt brudpar vid sjutiden på kvällen (ett par timmar
senare än önskat), lagom till kvällsmaten. Därefter blev det tjuvtitt i
festlokalen och blomsterplockning. Nåväl, lite okänt ogräs och några strå vete
nallades av bonden också.

På sena kvällen blev det till att stuva undan nio pers i
husets vrår och husvagn sen samma nio pers lärt sig samsas om en toalett. “Inget är som väntans tider, tänkte kanske både bröllopsfotografen och hunden Hedda” Nä, ingen “öl-allergi” än, utan plockning av vägrensblomster;) Månen över Kalmar Sund.

Tidig morgon och ett besök hos frissan för mig, bruden och
fotografen. Maken fick rastas av brudens far (“Stackare, ska han försöka
hänga med i pappas tempo???” – hade gått jättebra!).

När frisören får fria händer. “Hur har du tänkt?” – Jag har inte tänkt, men jag ska INTE ha håret i en stram knut!Bruden hade däremot sin ljuvliga önskan, och bra blev det. Någonstans där under ska bruden hittas!Hem för lunch och proffsfotograferingen och sen blev det massa
tid att slå ihjäl före kyrkan – nästan en timme! (Varför hade vi ingen tid över?!
– För att vi gifte oss kl 14, istället för 16, och skulle synka in en treåring
och amning av bebis samtidigt kanske…!?)

Fin vigsel av en bra präst, det är väldig variation på såna.
Men ett färgglatt pärlarmband runt handleden och ett Bamseplåster på hälen är
ju bara att gilla! Lite svettigt för kantorn kanske, då solisten blivit magsjuk
dagen innan, så en annan kallades in.

Så nu har jag provat alla tre sidor av ett bröllop. Inte “ogift, gift och skild”, som marskalken föreslog, utan “gäst, brud och tärna”. Det sista hade jag aldrig gissat för ett år sedan:)

Mellan bilen och festlokalen sen tyckte jag ena skon kändes
konstig. Tittade ner och såg att fyra av sex remmar lossnat. Den följde inte
riktigt med foten alltså. (Nåväl, jag har en känsla av att det är mina konfirmationsskor, men de kunde väl gått sönder efteråt, i garderoben istället!!!!!! – Får börja slita på mina studentbal/brudskor nu alltså. Ett par i taget;)) Tack kvigorna, för att jag slapp fira bröllop, som
tärna, i grova gympaskor! Tygskorna hade aldrig funnits en tanke på att ta med annars!
Inget ont utan något gott…

Hela kvällen klaffade annars riktigt bra. Värsta galenskapen
jag var inblandad i var “som tur var” med brudens far; Efter mycket
tjat fick han upp mig på dansgolvet – var bara vi två där – och båda två
började sjunga med i Gyllene Tider-låten som spelades. Efter vår duett i refrängen
kunde jag inte annat än att bita mig i tungan och fråga om detta var lämpligt
att sjunga oss emellan, i en tight dans, varpå han nästan bröt ihop av
skratt.

Jag vill känna din kropp emot
min. Höra pulsen slå. Din mun tätt emot min. Hjärtat snabbar på. Jag ser på dej och du ser på mej och jag säger: Jaja, jag vill ha dej. Jag vill känna din kropp emot mig. När vi två blir en.

Han konstaterade att han vägrat ha nyckeln till hotellet i
fickan, och när jag sett den förstod jag varför:

Japp, det var sent!

En fantastisk kväll, och en heder att fått dela den. Som jag
sa i mitt tal till brudparet – det var ju ingen självklarhet eftersom jag inte
skulle få träffa brudgummen. Jag kanske “skulle skrämma iväg honom”. (Brudens
ord)

Också väldigt imponerad alla som fixat, kanske mest av
brudens föräldrar och den kvinnliga delen av värdparet – som hon fixat och
grejat med precis ALLT inför detta bröllop. Från planering till möhippa till
utsmyckning av lokalen och smink. Det där med att titulera sig själv som “lite
hyperaktiv” har hon verkligen levt upp till!

Svarttaxi av brudparet på natten och för egen del tog det
inte många sekunder innan jag slocknade ovaggad på gästgiveriet.

Imorse var det gemensam frukost innan vi åkte på ett
studiebesök. Man är ju inte mer uppsnoffsad än att man kan det, så här dagen
efter!? Grevar, bönder och nyfikna körde en liten bit och kikade på en
kycklinggård. 240 000 slaktkycklingar, 650 hektar åker och 1400 hektar skog på
en ensam ägare. Det får en annan att framstå som backstugusittare! Men så är
man ju också en “stenrik” Smålandsbonde med största åkern på fyra
hektar. Lite olika förutsättningar.

Kom hem på sena eftermiddagen som slagna hjältar. Lika
slagna var nog Mor och B (“vi behöver vila öronen!!”). Mat på bordet och färdig
lagård. Inget för oss att bry sig om alltså.

Som grädde på moset även en “hylla” byggd till
Navaran med hopp om lite mindre kaos på flaket och rullgardiner i barnens rum –
de har bara stått och väntat på montering sen i mars.

Bilen är åter monterad i vardagsmundering och ikväll blir
det tidig nattning. I min stenhårda säng, som Mor gnällde på. Jag har ingen
hård säng, det är andra som har extremt mjuka! Oavsett så är den MIN och bara
min. Och Min är bäst! Enkel matte:P

Det där med att försöka få bort all hårsprej och tupering får bli morgondagens projekt, innan jag åker till storstan för bonnamöte.
Ännu en helg bortlullad, så back to business.
God natt



Det går rykten på bygden…

2019 Posted on Mon, August 12, 2019 11:56:19

…om att jag skulle hotat folk. Detta för att jag inte fått
släppa djur på deras dryga hektar betesmark de senaste åren. Jag blir lika
förbannad och ledsen, som full i skratt. När andra kommer till mig och undrar
vad som hänt då “det låter väldigt märkligt”!? (Därav fick jag reda på det) Varför skulle jag
komma på att hota någon flera år efteråt (om ens alls)? Och varför skulle jag ens sjunka till den
nivån? Oavsett så är det så skrattretande lite areal att det inte är värt att
kiva om.

MEN, det lämnar mig inte oberörd när det kommer till min
kännedom vad de berörda i sammanhanget sprider ut. Jag försöker hålla det ifrån mig då jag själv känner till sanningen och hela historien bakom, men det ligger där och pyr.

Det är upp till var och en att bedöma sanningshalten i det
som sägs, men om någon tror något av det som sägs om mitt usla beteende och
sätt att hota folk… Då är jag den första att beklaga.

Mycket kan man säga om mig, men SÅ LÅGT skulle inte ens jag
sjunka.



Skogsbrand

2019 Posted on Thu, April 25, 2019 23:51:26

När jag fått ut kalvarna någorlunda rätt igår stod jag och
pratade med drängen, i sedvanlig ordning, under de minuter lugnet lägger sig
innan de första kalvarna börjar förflytta sig och trigga tjurarna till att
skrika efter mat.

Berättade för drängen att jag är sjukt provocerad. Nåt
oerhört provocerad. Av alla som dyrkar det “fantastiska vädret vi
har”. Det stör mig något oerhört att gemene man inte ser längre än precis
dit nästippen slutar. Vad är det folk inte fattar?!

Nog för att jag både är partisk OCH bonde, men hallå?! Var
är vattnet? Vädret är inte fantastiskt längre. Helt underbart några dagar, men
that’s it.

Sjöarna sjunker i rasande fart, långt innan de hunnit upp i
normalstånd. Åarna sinar och våra bäckar torkar ut. Det pratas om
bevattningsförbud och är beslutat om eldningsförbud i hela länet. I APRIL!!!!!!
Detta är saker som ska ske i skiftet juli, augusti! (Till råga på allt var det en diskussion på radio huruvida allt detta släckvatten från sjöar påverkar grundvattennivån. – Säkert mycket bättre att pumpa det från en brunn så det inte påverkar vattenspegeln i sjöarna, eller vad?!)

Vinden ska vi inte snacka om. Som om inte torkan i sig är
ett hot mot mänskligheten, så ska även vinden skallra i takpannorna. Torka ut
ännu mer, och skicka sjok av sand och grus på en så fort man sticker ut näsan.

Tröttnade, så efter avslutat pass bestämde jag mig för en
långfrukost (med kompletterande blogg efter helgen) och sedan en slipning och
slutspackling av dotterns rum.

Hade precis kommit in när jag fick sms från maken om att det
brann mellan samhället och kyrkbyn. Satte mig i bilen direkt för att
lokalisera, och hann få en riktlinje av en brandbil på avstånd. Vände efter en
stund och mötte ännu en röd lastbil, så stannade honom och frågade om de
behövde mig.

Långfrukost?! Blev en tallrik yoggi med müsli på stående fot
innan slangen från gödselbrunnen drogs loss och slängdes i sjön.

Upp i skogen, kontaktade boende där och blev snabbt
nervinkad på en skogsväg. Branden som varit fint inringad mellan tre sjöar
skuttade iväg och gick i rasande fart i stormen, upp mot byn och husen. Riktiga “tassamarker”, noll mobiltäckning mestadels och stora ytor otillgängliga. Till höger om mig, och rakt framför mig…Så kom de stora pojkarna…(och då var detta ändå den lille…:Men alla körningar efter vatten i sjön påverkade den, så vips var där en traktorgrävare, och två bil och släp med grovt grus för att få till en bra, stabil plan att stå påFyllde
tunnan på nytt när maken ringde och meddelade om brand på “våra”
marker i utkanten av brukssamhället. Precis där skogsbacken upp till oss
börjar. Ett par kilometer skog, brant stigning och kraftig ostvind innebär
gården hemma nästa. Evakueringsplan för lagården?! Jo, det har man ju om lagården
börjar brinna, men om det brinner utanför?!

Sorry, måste tänka på mitt. Iväg hemåt genom skogen, var
halvvägs till kyrkbyn när maken ringde igen. Under kontroll. Styrka från ett
samhälle ungefär en timme bort, tur i oturen inkallad till skogsbranden och
fick omdirigeras strax innan kyrkbyn, en halvmil bort. Hade de fått utgå från
sin station vid larm, hade det hunnit gå fruktansvärt illa. Där också. Tackar
gudar, öde, slump och allt annat att de kom så fort!

Svedd lagårdsdörr. Märkligt att det gamla höböset innanför klarade sig. Slangarna låg fint när jag tittade vid lunchtid, så faran var blåst över och nästan ett dygns bevakning likaså.

Tillbaka uppe i byn där branden rasade. Körde tillbaka ner
på skogsvägen där jag insåg att min vändplats stod i lågor, så backa tillbaka
mot grushålan och vända runt där. Precis fått igång pumpen när det ringde
“ta dig därifrån fort som fan och kör bort till huset längst bort, elden
är på väg att ta det”.

Det var en upplevelse, men jag känner inget behov av att
återupprepa det.

Sjuk tacksam för insatsen så många bidrog till. Tre
vattenbombande helikoptrar, Maskinringen som kom med monstertunnor (var ju
pinsamt att stå där med en åttakubikare!), försvaret som kom med femtio man på
kvällen, tillsammans med grävmaskiner och bandvagnar, och allt “vanligt
folk”.

Det har spekulerats i brandhärjade områden mellan hundra och
tvåhundra hektar. Två mil brandslang, såg jag nån notis om. Det är långt!
Landsvägen var ett mål att hålla, och det var kritiskt mer än
en gång. De stora boysen körde med sina tunnor och försökte hålla barriär, jag
hade inte där att göra och sista timmen tog jag lite mat och prat.

Maken kom för att lösa av mig efter släckning av den
“egna” branden, efter lagården och middag hos drängens fru, där även
barnen var. Han körde aldrig tunnan, men drog slangar framemot midnatt tillsammans
med några andra i det brandhärjade området.

Kom hem själv strax innan nio. Möttes av en smått hysterisk
tvååring som i olika kombinationer hackade “mamma, tunna, brumma, elda,
pappa”. Fick henne lugn och i säng innan jag själv tog en sväng med
tallriken in efter mat hos grannen, en långdusch (nåväl…) och när adrenalinet
började släppa både det sved i ögonen och jag började hosta. Och frysa. Tända i
spisen?! Eh, nä. En filt duger gott…

Sverige är ett fantastiskt land att bo i. Såna här
tillfällen inser man att skatten inte är för hög, och vidden av att gräva ner
elledningar, då det i detta fallet starkt troligt orsakades av fallande träd på
just högspänningen.

Lättnaden idag av att se helikoptrarna styra norrut, och att
ha sett brandbil efter brandbil lämna området. Att det fanns så många
insatsbilar visste jag inte! Men så hörde jag på rykten att ölänningar var på
ingång för att lösa av också.

Har känt lukten av brandrök på många ställen idag. Varit ute
och tittat flera gånger, och tycker det pustat rök från värmepumpen i köket. Kände
mig lugn igår, idag vete fasen alltså…

Får se om det blir någon God Natt. Natten som gick fick jag i alla fall sova ett par timmar innan det brann på gärdet här mellan gården och sjön. Det slocknade lika fort som jag öppnade ögonen…



Tankande gubbar och kalvande kondomer på årets deppigaste dag

2019 Posted on Wed, January 23, 2019 23:12:11

Nya favvo-posen. Kom in en dag och hittade hovtången i fickan. Där ska den inte vara, så jag placerade den på ett fiffigt ställe med vetskap om att den skulle vara bortglömd till eftermiddagen när foten skulle i stöveln. Vid fyratiden blev jag precis lika snabb-ilsk som jag misstänkte vid tio! Mission completed och tången på rätt ställe! Olika modell på ägg! – Och det har blivit en miss med det lilla. Nån höna glömde tillverkningssteg 2-9 på tioskalan. Glad att kvigan inte kom på att hon var halvlös, då jag glömt bort att åtgärda ett par dagar… “Tar det sen, när jag gjort klart rutinerna…” Jo tjena!Redo för fredagsbad!

Det kanske inte händer mycket varje dag, men något litet varje
dag! I alla fall uppe i rummet. Lördagen spenderades en stund i färghandeln och
spikade tapeter. Åtminstone i bildlig mening.

Söndagen tillbringades hos di gamle med middag. Smidigt att
lämna in ägg och köttfärs och få middag och vid tillfälle färdiga köttbullar och
biffar att stoppa i frysen! När jag “ändå var på hållet” hade jag
bokat in en stund på akupressur igen. Kom dit och vi bestämde att starta med en
kopp te och lite prat. Men precis som på seminariet var det där lilla
stunden…rätt lång… Typ hade det plötsligt gått över en och en halv timme
och vi hade ännu inte kommit igång med behandlingen. Bara att dra iväg ett sms
om att jag skulle dröja ännu en stund och att de gärna fick fika utan mig.

Ibland är en stunds prat den bästa terapin!

Var tidiga kvällen när vi väl var hemma. Tutigt i lagården med
hungriga kor, men de fick snällt vänta en stund till medan vi åt en gemensam
kvällsmat i familjen.

Lite halvtaskigt väder i måndags, så istället för att asa
runt på släp bestämde dåren i mig att istället ta en runda till Ullared. Det
sades ju vara årets deppigaste dag, så varför inte slå spiken i kistan liksom? Årets
fattigaste vecka, växande barn och stundande födelsedagar… Sagt och gjort. Låg
i sjuttio hela vägen. Gick upp på åttio en kort stund, men det blinkade så
fasligt på instrumentbrädan då. Döm min förvåning över att stanna på macken och få bilen tankad! Gick ett gubbe och sopade kring pumparna och innan jag hunnit få ner kortet i plånboken igen stod han med handtaget i fyllningsröret och undrade om jag skulle ha full tank! Jag är inte tillräckligt gammal för att vara bortskämd med sådant, men ett trevligt inslag var det!

Och vilken chock att komma ner till Gekås sen! Fick liksom nästan
känslan av att stället var utrymt. Aldrig varit med om maken! Bara det att jag
gick rakt in till kassan och lastade upp sedan.

Men först en liten behandling av storlekar;

Maken ringde ganska sent i min resa: “Jag skulle behöva
ett par jeans i den storleken!” – Så vad då? Jag kan inte köpa byxor till
dig! “Jojo, det är den storleken och det märket, har haft flera såna
par!”

Är det bara jag som tänker skicka iväg en rasande skrivelse
till lämplig myndighet för orättvisa?!?? Ok, jag har själv storlek 37 i byxor.
De flesta vet att det inte finns damstorlek i “37”. Alltså är det
bara att spana in nån modell man kanske kan tänka sig att ha (vaaaaarför ska alla
vara så jäkla stupröriga i benen???!!) och sedan släpa med sig två storlekar av
berörda byxor, 36 och 38, in i provhytten. Första paret – foten kom ungefär
till motsvarande knähöjd. Enkelt att inse att OM jag skulle krångla med att dra
på de där, skulle det sannolikt behövts en hel hord av avkläderskor för att få
av dem. Eller demontering av fot. Storlek 38 – som en smäck! Jeans nr 2. Börjar med storlek 38. Tjena!
Var är den andra halvan av mig som får plats här då? Storlek 36, nä, kan
fortfarande nyttja BH:n som livrem med tanke på höjden i midjan…

Fuskigt?! No shit, Sherlock!

På hemväg stannade jag till ungefär halvvägs och fick middag
hos gymnasiekamraten innan sista etappen hem påbörjades. Fick tag på Mor så hon
var med mig i luren sista två milen. Oj, vad trött jag var. Tillräckligt för
att köra igenom sista rondellen, fortsätta på rätt väg och plötsligt komma på
mig med tanken “nämen, brukar det ligga ett gult hus på vägkanten Här?!”
och en ganska abrupt insikt i att det var ganska jättedags att svänga in på småvägarna hem! (Jag
var själv på vägarna!) Urhereforden var en liten, kompakt, hornad ko. För att få bukt med hornen korsades de för många generationer sedan med Angus, en likvärdig ko som besitter den dominanta genen för hornlöshet. Ännu ibland slår vissa drag igenom, bland annat den dominanta, svarta kofärgen! Vilken kosserad!

Igår var det dags att ta itu med en Lantmännenresa. Inte
alls kul med rådande väglag, men känns rätt bra att jag har resan bakom mig.

Idag har varit en sån där totalt omotiverad dag. Ingen lust
till något. Däremot har jag besiktigat bilen, handlat, satt en yoggi, bakat bröd, målat i
rummet och slutslipat det som är klart, tvättat några omgångar, städat av,
sanerat och rensat leksakshyllan, beställt märken till kommande kalvar och jag
har fortfarande inte ens motivation till att vara nöjd över vad jag gjort idag. Jag är bara trött. Och sa jag omotiverad? Skurade skohyllan (för första gången misstänker jag) och under den. Tror golvet ljusnade… Ungarna hade en del teckningar att sortera! Finns mycket att tända i spisen med ett tag framöver! Nu är det (för tillfället) ordning där också!

Ska ta en kvällsfika nu och krypa ner i alla fall. Hoppas på
bättre go i psyket imorgon.

Hade direktsänd realityshow igår. Selma inspekterade garderoben, våning för våning. Hur hon nu lyckades ta sig dit… Avslutet var lika elegant som misstänkt – knycken ner en våning uteblev och istället en vrålduns i golvet två meter ner! SEN kunde vi släcka lampan. Morgonen var seg. Väldigt seg. Tre brummande Scaniamotorer och två katter á åtta och elva kilo på magen underlättar inte! Igår valde hon pepparkaksstassen som pyjamas, behövde dock sin “mösscha” också och rotade reda på den. Imorse lämnade jag bordet för ett toabesök och återkom till min plats upptagen…Vacker morgon!

Prat som terapi ja. En vän bytte nyligen bil, och
kommentaren var nu “Den är så ‘halfotad’! Fasen vilka runda hjul det är på den!” Jag kunde
ju inte låta bli att under asgarv undra hurdana hjulen på den gamla bilen såg ut…

Och minns någon mina dispyter med autokorrekt? – Jag fick en
bild för några dagar sedan. På en otroligt tjock ko. Texten under löd
“Kondom ska kalva om tidigast 14 dagar”.

Jag kan ha missuppfattat något, men jag trodde att kondom skulle
motverka kalvning… Någon far med falsk marknadsföring!
God natt