Blog Image

En ung bondes vardag

Sammanfattning 2019

2019 Posted on Wed, January 15, 2020 22:22:08

Ja. Jag tycker allt som oftast att vi “inte gör nåt” utan mest går hemma och dräller. Därför blir det en liten chock när jag tittar tillbaka på mina bilder från året och ännu en gång motbevisar mig själv.

Vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta åt det hela, men jag vet att vi har en sjö som bjuder på helt magiska bilder!

Hur som helst;

Vi dundrade ur extremåret 2018 i rasande fart rakt in i 2019. Sviterna från den extremtorra sommaren gav sig till känna genom ökad arbetsinsats – Korna bands för första gången in i lagården för att kunna ransonera foder. Tre ton grovfoderersättande pellets kördes ut med skottkärra – varje vecka. Korna fick en dos halm och tjurarna skulle ha hö. (Sällan har betessläppet varit så eftertraktat!)

Direkt efter nyåret kom Mors B och hjälpte oss kicka igång nybyggnationen av sonens rum. Målet att han skulle få flytta in till födelsedagen fallerade med en vecka, men efter det hann vi pusta ut ett par dagar innan det plötsligt hipp som happ låg en “oväntad” kalv på lagårdsgolvet.

Detta var startskottet på en tid, intensivare än någonsin. Med kor ute har jag tittat ett par tre gånger om dagen efter kalvningar, plötsligt stod korna fast, vilket krävde ett betydligt högre passande för att flytta runt korna i tid till box, låta dem kalva och låta boxen överlämnas till nästa kalvning. En komplicerad baklängeskalvning på en kviga – vid halvtretiden på natten, och en totalt idiotisk kviga ute fick en död kalv, men i gengäld fick jag mitt första levande tvillingpar någonsin. Så på femtiofyra kalvningar hade jag i slutänden femtiofyra levande kalvar. Bäst någonsin, även om jag fick ta ut veterinär på två navelinfektioner.

Både väldigt arbetsamt, och väldigt roligt. En kalvkontakt av sällan skådat slag. Lika mycket skratt som svordomar över dem, och tveklöst flest timmar i lagården någonsin för barnen – kalvarna lockade. (Korna står inne även i vinter trots god fodertillgång!)

Mellan långa utfodringspass och kalvvaktande gick renoveringen vidare av barnens rum, och ett efter ett färdigställdes dem.

En kort, intensiv vinter levererade nära trettio centimeter snö ena dagen, och tjugo millimeter regn under natten, vilket gav mig en takraserad ligghall. Tack och lov var skadorna begränsade till materiella ting och lite krux att komma åt de sista två halmbalarna som stod i hallen. Kvigorna undkom med blotta förskräckelsen.

Barnen hann fylla åtta, fem och två inom loppet av några veckor, och rätt vad det var kom en journalist på besök.

In i mars, rent av på “fössta tossdan i mass” dundrade Centerkvinnorna in i köket med tårta och diplom – och ännu en journalist. Någonstans där innan ringde jag i ren irritation till Karlavagnen en natt jag gick i lagården, och en dag när jag skulle koppla omröraren till gödselbrunnen fick jag en knack på axeln av en annan radiopratare.

Ungarna lärde sig handmjölka och vi fick ett gäng kycklingar medan oron började växa då vintern precis som året innan övergick till högsommar över en natt. Inget regn i sikte, massa blåst. Så kom det där samtalet jag innan har fruktat, och fortfarande gör – skogsbrand i trakten.

En väldigt intressant apparat. Intressant att få se dessa fantastiska människor “från insidan”. Gödseltunnan fick rulla med vatten, och samtalen fortsatte under hela eftermiddagen. Kastvindar och torra marker är ingen bra kombo. Tack och lov stannade det hela som markbrand – toppbrand hade varit än mer förödande. Dock jublade jag inte precis när maken ringde om en brand på andra sidan socknen också – i närheten av mitt verksamhetsområde. Även där upptäcktes det i tid och skadan hann inte bli så stor som befarat. Hade det tagit sig kunde det lika gärna vara lagård och gård nästa.

Den kvällen var jag utmattad. Och det där med rökhosta fick sig en hel ny dimension när jag slappnade av i soffan, frossandes under en tjock pläd. Spännande att ha fått vara med – aldrig mer, tack!

Sen lite så där vid sidan av, blev jag plötsligt smått involverad i ett bröllop! Så det blev lite turer till gods och gårdar, och några omgångar till östkusten. Både för planering, möhippa och till sist Dagen.

Men innan det firade vi vår egna femte bröllopsdag på Kolmårdens Djurpark.

Honung slungades, Maken fick sig ett stick på läppen vilket roade oss andra en helkväll sen vi kunnat blåsa faran över på andningen.

En helg i Helsingborg med Hans med god mat, äckligt godis och usel musik (mest för gamla minnens skull) och kortspel var suveränt inför kommande prövningar.

Efter en intensiv vår med ofantliga mängder pollen kom sommaren med rekordmånga jordgubbar, rekordstora fläderblommor, rekordstora svarta vinbär och massa gräs. När förstaskörden var avklarad hade jag säkrat hela årets foder. Och sen hettan bränt ner den lilla återväxt som försökte komma igen, kändes det bra, då krisen inte var ett faktum. Lite regn fick vi i somras. Inte så att det gjorde nåt på djupet, men på gräsrotsdjup funkade det.

Djuren skötte sig hyfsat bra på de flesta ställen – några hade mer problem än andra, men vad kan man vänta med 138 djur på bete?!

Semestern kom då vi (tydligen) roade oss på diverse ställen. Vandringar i skogen hemikring. En nära-döden-upplevelse när vi tog oss upp på Örnnästet i trakten (inget för små barn, men vi hade ju kämpat oss ända fram!) Astrid Lindgrens Värld fick ett besök. Eksjö och Skurugata provvandrades. Ett studiebesök på Wapnö och en visit hos vänner i Halmstad med bad i havet för första gången för barnen.

En runda i Skåne innebar klättring på Stens Huvud, ånglok kring Brösarp och givetvis har det fått bli ett par turer till Westernstaden.

Sen började det dra sig mot höst och en regnig tid infann sig. Uttråkad som jag hann bli råkade jag starta upp vårt tänkta vinterprojekt – hallen uppe. Plötsligt var det september och ett mål sattes att det skulle vara klart uppe tills jag fyllde år. Sagt och gjort. Ännu fler långa kvällar och nätter, men ack så bra det blev. Toaletten rök med av bara farten och sen var det dags att fira.

För egen del slog jag på stort med att köpa mig en ny kreaturskärra och lättviktsgridar. Och råkade bli med traktor till på köpet (Nåja…)

Jag fyllde trettio och firades stort. Förutom en “färdig” andravåning och nytt ekipage fick jag även en toastol (!), ett KÖKSBORD!!!!, middagar, ett gäng fina ord och en tavla, målad av en vän med mina djur som motiv. Den tanken och handlingen kommer sitta kvar länge, både i hjärta och på vägg!

Efter mycket tisslande och tasslande blev det en snabbis till Skåne. Barn och barnbarn samlades för fotografering som julklapp till Mor och B. Tur kanske att maken sköt en tiotaggare på jaktpremiären då han fick avstå första jaktlördagen… Ajajaj, släkten är värst – familjen är värre.

En dieseltvätt inhandlades, jag hade bokstavligen Party i surhålet, djuren hämtades hem och plötsligt var det dags för en prickfri djurskyddskontroll och jag fick juverinflammation på en kossa.

Efter en höst med mer eller mindre regn och gråmulet väder blev det advent med köldgrader, ljus och en liten gnutta snö innan gråvädret återkom. Detta lever vi i än… Pricken över I:et är nog att kommunens julklapp blev en nedlagd förskola – men än har de inte vunnit.

Sista dagen på året kom det som vi väntat på länge (och är orsak till denna galna mängd bilder jag inte känt för att slänga bort!) – FIBER!

För att summera 2019 i stort, så har det varit vandringens år. 2018 gick jag med djur precis överallt. Detta funkade ju, så jag har fortsatt att lita på mitt bristande omdöme, släppa djuren lösa och sedan försöka samla ihop dem, med ett relativt gott resultat. Vi har letat torp i skogarna. Vi har vandrat och klättrat och utmanat både oss själva och barnen. Plockat svamp i mängd och parti. Och har vi har faktiskt gjort väldigt mycket utöver att gå “hemma och drälla”!

Bonusen för året har varit att jag för första gången i hela mitt liv har hållit ett nyårslöfte! 365 dagar har jag delat Dagens Plus med en väldigt nära vän, tillika jävligt irriterande “storebror”. OCH vi träffades till och med för andra gången i livet på en kurs innan jul. Fantastiskt märklig känsla att verkligen dela Allt, känna någon så oerhört väl och…inte känna igen personen när man ses. Att bli så totalt höjd till skyarna, för att sekunden senare malas som köttfärs ur skosnörehålen. Allt med en både hjärtlig och brutal klapp på axeln. Och garanterat ömsesidig!

Även andra relationer har fördjupats, några har avtagit och ett fåtal  har försvunnit.

Nog att 2019 varit ett tufft år även detta, men på ett helt annat plan än året innan. Vad 2020 har i beredskap är ännu bara skrivet i stjärnorna. Mål är satta och planer gjorda. Troligtvis genomförs inte hälften, men en väldigt massa annat.

Om en månad drar kalvningarna igång. Tills dess är det så mycket vila som möjlig som gäller; I närstående har jag inte bara en utan TVÅ spahelger framför mig med goda vänner. Och ännu en tur till Skåne då det är dags att ta ett sista avsked från Farmor som inte följde med in i det nya decenniet. Jag bryter den lyckosamma trenden med två helt begravningsfria år alltså.

Lev så länge ni kan. Försök göra det bästa av situationen och leta bra saker, hur små de än må vara – inte dåliga.

Tack till er som finns här, på Instagram och inte minst till er som finns i verkliga livet. En särskilt stort Tack till min kossekonstnär som dessutom tog jourpass så vi kunde åka på alla turer vi farit runt på i sommar. Tack till Jirka, som verkar haft en hektisk tid i min lagård då vi verkat vara iväg mycket. Tack för samtal och hjälp med djuren. Det är SÅ MYCKET VÄRT så ni anar inte!

Jag ska öva upp färdigheten i att Passa Mig och under tiden önskar jag er alla ett gott och lyckligt 2020.

.



Bilder från 2019 del 2

2019 Posted on Wed, January 15, 2020 22:20:42


Bilder från 2019 del 1

2019 Posted on Wed, January 15, 2020 20:12:59



Farligt att ta ledigt, kroppen ger upp…

2019 Posted on Mon, December 30, 2019 23:48:58

Jag hoppas ni hade en fin julafton. Det hade vi! Hela tjocka släkten fyllde huset och kul att träffa kusinerna! Men det bästa är ändå när de flesta stirrat iväg och vi som är kvar kan sätta oss och äta gröt i lugn och ro. Sen kommer Grand Finale, när man kommer hem, dimper ner i soffan och knappt hinner luta sig tillbaka innan katten kryper intill. Den bästa stunden på hela året – när det är 264,5 dygn kvar till nästa gång.

Juldagssyssla blev kokning av tomte(!)gröt och bullbak. Snart nog bräcker min nästan-sexåring mig i konsten att fläta bullar!

JAG!!! VANN!!! Jag vann! Över min man! Alltså JAG VANN i nånting om omfattar sport och boll… Förvisso bara en gång av tre, men ändå!??

Varför har inte vi nån kakelugn hemma? Det var ju väldigt trevligt med en sån. Och så fick vi en förhandsvisning av “Sveriges finaste värmestuga”!

Japp. Inte utan att man hajar till när spelkorten plötsligt blir relevanta!

Souterrängtorn! Stora flickan önskade sig en heldag med Gammelmormor, och då passade vi andra på att gå till skogen. Jag och barn med fika och titta om vi hittade torpen igen då jag fått förfrågan att visa minst ett för en som aldrig hittat det, och maken kom äntligen iväg till sin skog.

Strykjärnet hade inte heller blåst bort.

För er som inte är dumma och dessutom besitter förmågan att läsa mellan raderna, kommer det säkerligen inte som en chock när jag nu erkänner att jag inte ligger på topp. Det är längesen jag gjorde det, men nu med lite extra tillstötta grejer jag inte räknat med har jag blivit totalt överkörd. Den sköra lina jag balanserat på de senaste åren har blivit ännu tunnare.

Tredje barnet, husbygge och renovering, torka, ekonomi med allt vad det innebär… Kanske är det som så att det börjar reda ut sig och nu ta ut sin rätt… Och så har det under de senaste veckorna, lagom tills det mesta börjat kännas bra, kommit ett gäng rejäla käftsmällar och skakat till i grunden.

Jag har tagit julledigt från jobbet. Stackars maken får dra det lasset också. (Och stå tillbaka från det han verkligen vill själv – det dåliga samvetet är inte litet alltså…) Ett par omgångar har jag varit ute, letat reda på – och äntligen hittat – läckaget i utgödslingen. Ett liiitet, litet läckage, tillräckligt för att tömma behållaren på olja på några veckor, men ändå inte störa driften mer än liiite, lite grann. Idag blev det en tur långt ut i tassamarkerna för att pressa en ny slang med förhoppningsvis täta kopplingar.

Kroppen värker. Varenda led förutom axlar och höfter är en plåga vid rörelse. Jag har en ilsken hackspett med järnskodd näbb som pickar mig konstant mellan ögonen och uppåt. Ett par tre timmar uppe så kommer släggan i bakhuvudet och golvar mig.

Handleden som för ett par månader sedan var helt symptomfri efter några omgångar akupressur slog tillbaka vid ett barnlyft ur bilen då det kändes som att vartenda ben i handen bröts loss. Tog många veckor för det att bli hanterbart igen, och sedan dess är taggtråden på insidan av leden överjävlig igen.

Det är farligt att ta ledigt – livet och förnekelsen kommer ikapp. Fasaden rämnar.

Sonen fick för sig att sy en dag, inspirerad av lillasystern… Frihand, givetvis…

Nu är fibern nära alltså! Och känns extra spännande då det verkar som att Telia släckt nätet ikväll… Händer nada med bilderna, därav denna sena timme.

Kom på att det är slut på en månad – nu igen! – så fick sätta mig med den ljuva pappershögen. Ska bara bokföra eländet också och få in det i pärm. Nångång. Snart…

Fick skriva i ett nytt namn på skeden jag fick för nåt år sedan.

Lite intressant att jag för några veckor sedan “byggde lagård” och senaste veckan avvecklat allt och börjat titta på smidigt boende. Blir väl snart diagnostiserad som bipolär med de svängningarna.

Med andra ord känns det inte som att jag slutar 2019 och går in i 2020 på topp, så en tröst är att vi firar nyår, kravlöst på hemmaplan, med goda vänner.

Detta har jag nosat på vid flertalet tillfällen här. Vad spelar blodet för roll när man har systrar, bröder, föräldrar och diverse annat, självvalt och blodfritt i sin närhet?!

Var rädda om er, så ska jag försöka ta hand om mig. Gott nytt år, så hörs vi!



Bjud ni upp till strid, lantisarna står redo.

2019, Bondelivet 2019 Posted on Sun, December 22, 2019 22:39:59

Tänk att det alltid är nån som ska gå emot strömmen… På flera vis, av bilden att döma. Bild från tidigare då de inte behövde flytväst i leran…

Hujedamig vilka blörk-veckor det varit! Stress, press och fläng på alla håll och kanter. Merarbete och otippat arbete. Mycket tidskrävande och ingen tid.

Härligt mönster:)

Klippte ju korna klart en tisdag så där. Inget konstigt med det. Gick och skrapade ner skit bakom korna efter utfodringen en torsdag kväll och såg ett jättejuver. Eller ett jättejuver till en fjärdedel. På en ko som haft en liten tom skinnpåse med spenar på. Juverinflammation. En sån där långsamväxande sak som när den får för sig att dra igång kan gå riktigt fort och ha ihjäl en ko på några timmar i värsta fall.

Ketchup och senap någon?

Jag tillhör den stolta svenska bondekåren som inte missbrukar antibiotika, utan nyttjar det endast då det behövs. Vilket, tack och lov, har varit ganska sällan i min lagård.

Kossan verkade inte påverkad där hon åt för fulla muggar, så valde bort veterinären till dagtid och stack iväg på skolans julfest där jag är involverad som styrelsemedlem och därmed en av de ansvariga för att det skulle rulla på.

Så Luciadagen då. Förra året stod vi med en ko som “för säkerhets skull” skulle dräktighetsundersökas före slakt då jag inväntat brunst länge utan att se någon på kossan. Semin kom ut vilket ledde till veterinär och ultraljud efter ett tag då det visade sig vara ett fullgånget foster som dött, och istället för att ha stötts ut hade det mumifierat sig till ett så kallat stenfoster.

För två år sedan hittade jag min stora tjur Empire hängandes död i en trädklyka, och för tre år sedan fick vi hastigt avliva den stora fina tjuren då han på morgonen stod och rosslade blod, med rödslemmig fradga runt hela sig. Och i år då ett veterinärbesök för en juverinflammation.

Alla vid tidpunkterna då vi stått i beredskap att lämna över rodret och åka iväg.

Lite extra sprutinstruktioner till Jirka, så smet vi iväg söderut till en lugn helg hos Mor. En stund på stan för att komplettera lite julklappar, och sedan en runda till Malmö och en visit hos gamla farmor, innan vi styrde norr igen för firande av Mor och hemåt dagen efter. Det fanns liksom varken ork eller behov att hitta på nåt annat…

Selma fick konkurrens en stund! Och när vi kom hem blev vi nog alla lika snopna över tomten som spionerade på oss! Följt av en Selma som inte kunde krypa intill fort nog

En dag i “vår egna” storstad i norr, hem om och vända och sedan iväg till dagis för hastigt insatt informationsmöte. Mer längre ner, men det blev ingen hemmakväll då.

I torsdags blev det ännu ett hastigt inkallat möte, så ingen hemmakväll då heller. Innan detta var det skolavslutning och en spruta för sonen.

Sonen ringde. Ni har varit borta jättelänge och den lilla sover i soffan. Kommer ni snart? – Grannes katt agerade barnvakt, och i ett annat hörn satt drängen.

I takt med att våra hyllor i källaren blir mer och mer fyllda blir det mer och mer plats i kökssoffan. Nu får jag med andra ord sluta…

De stunder som funnits har jag försökt safta och sylta, vilket gett närmre tjugo liter svartvinbärssaft, rabarbersaft och gelé för säkert de kommande åtta, tio åren. Allt för att bereda plats i frysen för julegrisen i fredags kväll.

Hög koncentration när det ska skäras grytbitar.

Skruva in spannmål… Mitt i allt la skruven av dessutom!!! Shit, vilken klump i magen! Halvt lass kvar, alltså närmre sju ton som skulle behöva in. Ösa, spanna? Inga säkringar fel, sladdarna ok. Ringde nästan gråtfärdig till drängen. “Det är inte strömbrytaren i dosan där uppe som skurrat ur läge?” frågade han. Strömbrytare? Men strömbrytaren på denna är ju alltid att stoppa i sladden!??! – “Jo, men det finns väl en där uppe…?! Är inte där en dosa?” Klick på knappen och skruven gick igen! Tjoho. vilken lättnad. Och intressant att jag missat denna under mina snart tretton år på gården!!! Man är aldrig så lycklig över att se botten på en kärra när man öst en stund!

Typ knökafullt! Och en dag i veckan skulle jag flytta mina kvigor. Naiv som jag är tänkte jag att de går fint bakom mig på vägen och in i nästa hage. Problemet var bara att de gick fortare än mig, och de som var framför stannade inte när jag stannade. Så bara hem, hämta bilen och en foderspann så kom de på den tilltänkta raden. Släppte iväg ett gäng Hereford och fick tillbaka Black Angus…

Igår var vi bortbjudna, och på väg dit kom vi på att det var den stora julkonserten i kyrkan. Denna som vi pratat om i alla år att vi skulle gå på, men oftast inte orkat eller varit hemma, och var där senast 2009. Våra värdar för kvällen nappade, så efter avslutad middag svängde vi inom hemma för att lämpa av sovande eller trötta barn i förhoppning att de skulle lägga sig, och åkte iväg för den sena konserten. Inte utan att man blir stolt över de fantastiskt duktiga musikerna och sångarna från vår lilla by. Att brassbandet tävlar internationellt säger ju även det en hel del om deras kunskap och eldsjälarna som driver det. Filmsnuttar finns på mitt instagram @bondeniskarvhult om någon är nyfiken. Sista snutten tar upp det jag vågar kalla sockens äldsta solist, 85 år.

Nu ska jag mala lite om vårt dagis, så de som saknar intresse i frågan kan sluta läsa nu.

Vi önskar gärna underskrifter i protest på https://www.skrivunder.com/lagg_inte_ner_tallbackens_forskola

Vårt lilla dagis är beläget i en gammal skola, som lades ner kring 2000 och dagiset har varit nedläggningshotat sedan dess. Nu åter på tapeten. Den sista samhällsservicen vi har. Det enda vi får för våra skattepengar. Vi får information, dagen innan förslaget går till allmän beskådan, och beskedet att det klubbas klart den 14/1 – synpunkter ska lämnas senast fjorton dagar i förväg. Dags att glödga järnen och smida fort alltså. MEN – i vanlig ordning la tidningen sig i – och plötsligt skulle det stötas och blötas och inte klubbas förrän i februari, efter flertalet instanser.

Rent krasst och helt ärligt – för min del är det inte hela världen om de lägger ner och jag får lillflickan i kyrkbyn. Efter sommaren har jag de andra två i den angränsande skolan så… Men det är inte där det klämmer.

För det första finns det inte kapacitet för alla våra bruksungar att få plats i kyrkbyn, trots att det är nybyggt. Vi är lovade förtur, men detta skulle i så fall innebära att kyrkungarna inte får plats, de som ska skolas in i höst.

Kommungubbarna på mötet tycker nämligen att vi ska köra våra barn till orterna där vi jobbar! Inte till kyrkbyn där de sedan ska gå i skola. De vill splittra samhället genom att låta barnen gå på dagis på tre olika orter. I det stora samhället är det för långt med en kilometer till närmsta dagis då närhet till hemmet är viktigt. Men på landsbygden (och vi talar inte obygden här) är “en mil ingenting. Det är tätt mellan förskolorna i kommunen!” talade ansvarig man om för oss.

Det är tio barn, fördelat på två rum, eller avdelningar om man så önskar. Alla barn äter ihop och är ute ihop. De får mat lagad från grunden på plats varje dag. Av dessa tio barn, bor fem inom kyrkbyns upptagningsområde, så även vi. Detta för att vi uppskattar litenheten, närheten och att våra barn bli välkomnade på morgonen, sedda under dagen och är glada under tiden.

Tror ni att vi uppskattar att få höra typ, Vi lägger ner ert så vi har råd att bygga en åttaavdelningsförskola i en av centralorterna – på HELT FEL HÅLL!! (Sorry, några mil till och från gör ju inget för oss…)

Vi har oerhört friska barn (detta kan komma att slå tillbaka!), säkerligen för att det är små grupper. Till exempel har vi för egen del efter att ha haft barn på stället i snart 7,5 år, aldrig varit med om nån epidemi (förutom magsjuka när precis hela samhället blev dåliga på ett halvt dygn…?!) och har vabbat för den minsta två dagar sen hon började i augusti förra året.

Vem syftar på vad när det gäller “kvalitet”? Och vem ska avgöra vad som klassas som kvalitet? GOD Kvalitet. All forskning tyder på negativt med stora barngrupper. Pedagogerna går i väggen och barnen är oroliga med ständig variation på vikarier. Småungar behöver inte integreras med trettio jämngamla, de behöver trygghet.

Kommunen vill dock påvisa att de VISST bryr sig om de boende i området – de har lagt förslag på en utescen!

Ungarna kostar oavsett var de är. Ingen förskola i närheten har personal i överflöd så att våra ungar inte kräver några extra. Lokalen hyrs av kommunen – från kommunen. Så det den ena inrättningen sparar, förlorar en annan.

Inofficiella siffror visar dessutom att det inte ens handlar om en halv miljon som kan sparas ihop, eventuellt. Vad gör dessa småfisar när kommunen måste spara 25-30 mille? Som det sätts in konsulter för att utreda. Tro mig, vårt dagis med friska barn är betydligt billigare än en årslång undersökning av konsult!

Kommunen pratar om sina prognoser – där jag ifrågasatte om de är lika pålitliga som väderprognoserna, för de har inga barn i byn. Ett hastigt överslag ger tio barn från femton månader och neråt, medräknat några som beräknas födas i början av året.

Och de där som ska skola in nu i början av januari? Självklart vill de inte ha dessa oroliga grunder, så de verkade (bara mina egna spekulationer) begära en annan plats på en annan ort för sin lille son. Allt för att slippa skola in igen om ett halvår. Och där rök ett av våra barn bort! 1-0 till kommunen.

I en angränsande ort är slogan “Där hjulen alltid rullar”. Det borde vara likadant här, för i samhället går alla med hjul! Några med barnvagn, några halvstora ungar med cykel och en hejdundrandes massa med rollator. Generationsskiftet är här och det snart!

För egen del blev jag så j*a förbannad, att jag (faktiskt) insåg vidden i att hålla tyst. Det där med att vara saklig var låååångt iväg.

Så lite lagom blandade känslor när jag fick sms på torsdagens morgon, med text: “Vill du som förälder till förskolebarn och duktig med ord skriva ett öppet brev/överklagan tillsammans med samhällsföreningen?”

Fan. Är jag bestraffad eller dunkad i ryggen nu…? Jag vet fortfarande inte, helt ärligt.

Jag skrev ett utkast, lämnade iväg det och har sett ett vässat förslag. Kul att se att nån kunde vara mer på än jag. Men merparten är mitt (och stolt över det är jag!)

Kommunen kanske vinner, men de ska inte få en enkel match. De har hotat att lägga ner i tjugo års tid och senast för tio år sedan hade de i stort sett släckt och låst när de kom på att de skulle informera om det. Vi är inte dumma för att vi bor på landet.

Nedan följer brevet till kommunen:

M. 2019-12-19

Till G Kommuns kommunstyrelse:

G kommun står inför stora besparingskrav och återigen är det landsbygden som straffas!

Ännu en gång är det Tallbackens förskola i M som utgör den största boven i kassan. Denna skall ännu en gång läggas ner. Detta fick förskolebarnens föräldrar veta i onsdags kväll, med NOLL tid att påverka beslutet då detta är planerat att fattas direkt efter långledigheten.

Man kallar alltså till ett informationsmöte dagen innan mötet skall ske för att ge oroliga föräldrar detta besked och vetskapen att beslutet skall fattas direkt efter två veckors ledighet.

Vi som bor på landsbygden har precis samma skattekostnader gentemot kommunen, som de som bor i centralorterna. Vi frågar oss varför det enda tack landsbygden får är nedläggningar?

Överallt heter det att det ska satsas på kommunen, inflyttning och boende!

M står inom kort för ett massivt generationsskifte. Med billiga hus, redo att flytta in i, där man faktiskt har råd bo. På lagom avstånd från både centralorter i kommunen som centralorter i närliggande kommuner. Här erbjuds ett liv i lugnare takt med någorlunda närhet till centralorternas utbud av service. Varför räknas inte den möjlighet M är för G Kommun med i kommunens “prognoser”?

Borde attraktionskraften i samhället inte stärkas med en fungerande förskola, det enda vi i M har kvar som samhällsservice?!

Kommunen har som förslag att erbjuda oss en utomhusscen istället. För att visa att de bryr sig om de boende. Har ett samhälle i Ms storlek mest behov av en utomhusscen som används ungefär en vecka om året, eller en förskola för våra barn som används 48 veckor om året? Svaret är givet; vi behöver vår förskola! Vi tänker behålla vår förskola!

I centralorterna byggs det ständigt nya förskolor i takt med att det föds eller flyttar nya barnfamiljer till ett område. Detta för att barnen ska få vistas på hemmaplan. Det är inte i alla familjer som båda föräldrar arbetar på samma håll. Är barnen på en förskola i närheten av bostaden underlättar det väldigt för vårdnadshavare, med hämtning och lämning. Men detta skall inte gälla på landsbygden som redan är beroende av bil och restid? I M fick vi höra att vi “ändå kör till annan ort för att arbeta” och alltså lika gärna kan ha våra barn på orten där vi arbetar. ”Några mil extra är ju ingenting”, fick vi höra. Förskolorna ligger ju tätt i kommunen. Vad hände med kommunens miljötänk?

Föreslår kommunen att G-borna ska ta med sina barn till H där de arbetar eller vice versa? Föreslås Å-borna med en nybyggd förskola att deras barn körs till G? (Å erbjuder endast marginellt fler arbetstillfällen än M!) Knappast!

Föräldrar med barn inskrivna på Tallbacken i M har blivit lovade förtur på andra förskolor. Rimligtvis kommer merparten av familjerna i M önska platser på Ekbackens förskola i Å, i samma område som dessa barn ska gå i skolan sen. Allt för att undvika att barnen kommer ensamma till sin skolklass sen. Kommer vi då att få dessa sista platser i Å och kommer Å-borna ta med sina barn till sina respektive arbetsorter?! Knappast!

G kommun är inte känd för att ta hand om sina byggnader, de verkar leva efter devisen att det är billigare att bygga nytt än att underhålla.

Inget nytt under solen att Tallbackens lokaler är dåliga!

I centralorterna går det ju alltid att smälla upp baracker här och var. “Tillfälligt” heter det. Medan något nytt byggs. Och dessa baracker får sedan fortsätta i tjänst då det ständigt byggs för litet när det väl är dags.

Då kan vi väl få en ändamålsenlig barack i M också? Utegården finns ju redan. Det är fler barn än på länge i väntan på att få börja på Tallbackens förskola. Och fler kommer att födas i början av nästa år. Det råder en barnboom utan dess like i M och vi kräver att få behålla vår förskola!

Det som händer med en lokal som kommunen redan äger, är att BUN sparar pengar på hyra, samma hyra som Tekniska förlorar i intäkter. Så kommunen sparar inte ett öre! Kommunen kunde för övrigt under mötet i onsdags inte precisera vad man kommer att spara på en nedläggning av förskolan.

Barnen försvinner inte, de kostar någon annanstans. Det finns inget överflöd av personal på våra förskolor som det är, alltså måste nya tjänster tillsättas. Tjänster som föreslås tas bort i ett försök att spara.

Och hur kan kommunen gå ut med sina enorma besparingarplaner, när det överhuvudtaget inte finns något underlag? Det är till att famla i blindo. Ingen långsiktighet alls! M-borna är värda ett seriöst bemötande. Det minsta man kan förvänta sig som samhällsmedborgare är väl underbyggda underlag och kalkyler som kan presenteras för skattebetalarna i samband med ett möte av denna karaktär?

Är det inte bättre att vi får behålla vår förskola, med ett rejält barnuppsving inom kort? Våra små barngrupper i harmoni och med friskast barn i kommunen? Barn behöver lugn och trygghet. Det är just lugn och trygghet som gjort att vi valt att bosätta oss i M, för att det är lugn och trygghet vi vill ge våra barn. Det är lugn och trygghet ni nu förvägrar våra barn boende i M med omnejd.

Om inte annat vore det väl trevligt för kommunen att få vända trenden med en avfolkande landsbygd, med förtroendevalda (??) politiker som faktiskt visar i handling att de bryr sig om sina väljare och invånare.

Det beslut ni skall fatta i februari 2020 kommer att ge eko långt in i framtiden.

Vi M-bor kräver att vi får behålla Tallbackens förskola. Den i stort sett enda samhällsservice vi har kvar för våra skattepengar i vår by!

Styrelsen för M Samhällsförening plus föräldrarepresentanter för barn på Tallbackens Förskola



Så var nollan spräckt för tredje gången.

2019 Posted on Wed, October 02, 2019 10:56:58

Dagen till ära tänkte jag presentera lite “fakta” om mig själv, som jag tror att de flesta av er inte har riktig koll på. Dessutom lite bilder på mig själv, det är ni inte bortskämda med. Väl bekomme:

– Min mamma brukar säga att jag är född envis. Efter flertalet missfall höll jag mig kvar, en misstanke finns att en tvilling försvann på vägen (jag var egoist redan då således…) Brått ut. Kejsarsnitt? Äh, jag kan nog ta mig ut själv! Skit i det där med kuvös, det är ju för småungar. Sond?? Nä fy fan för skit i näsan. Väck med den! Trots 43 centimeter och knappa två kilo har jag väl kommit upp mig lite i storlek under trettio år.

Samme filt, samme onge. Något större.

– Jag är uppvuxen på den Skånska slätten. Född i ett landskap med hjärtat i ett annat.

– Jag har aldrig färgat håret (förutom nån slinga här och var av hårmascara i unga år). Däremot har det på egen hand skiftat från mörkbrunt, till vitblont, till morotsrött och gyllene. Vilken färg jag har nu vet jag helt ärligt inte. Mörk koppar kanske?!

Okej. Jag kanske inte är heeelt oskyldig till minstingens lockar…!

– Jag har sedan tidig barndom närt en dröm om att få överta mina morföräldrars gård och ha får där. Drömmen kanske har omformats lite med åren, men nu är jag i alla fall i samma kommun, och det är mina kreatur som håller markerna hos di gamle öppna.

– Min fasta punkt i livet har alltid varit Mormor och Morfar. Så mycket ledig tid jag kunnat har jag spenderat där. Många fina minnen blandat med många tårdrypande tankar för att behöva lämna. “Du var alltid glad när du kom, sen en tre fyra dagar innan du skulle åka hem var det gråt och tandagnissel varenda kväll som bara blev värre och värre” sa Morfar en gång vi pratade om det. Han fortsatte ungefär “Jag har undrat mycket om varför, men OM du berättade något från Skåne handlade det om dagmamman eller grannarna, aldrig ett ord om skolan, aldrig om några vänner och aldrig någon antydan till saknad till familjen.” – Detta har jag aldrig ägnat en tanke, men det stämmer säkert som han säger, om jag börjar tänka efter. Varför tänker jag inte gå in på nu.

– Om jag inte skulle klara att leva på fårnäringen på Morfars torp (tre hektar:)) så kunde jag ha en karriär som bilmekaniker! Detta snurrade kring högstadiet, men när det blev gymnasieval stod det mellan lantbruksskolan jag gick, och skogsbruk i norra Skåne, allt för att komma närmre HEMMA. Tack och lov slapp jag skogsbruket då ett av mina största plågoris från grundskolan hamnade på den skolan.

– Jag var en fenomenal tapetrivare som liten. Detta uppskattades dock oerhört sällan…

– Jag erkänner att jag är svag för gubbar. Men det är nåt visst med mörkhåriga män. Notera mörka, inte svarthåriga. Lägg där till en härligt skägg så faller jag pladask! Detta är tydligen inte en ny företeelse dock;

– När jag var fem år ingick jag äktenskap. Mitt livs största kärlek var ett år yngre och vi var SÅÅ lyckliga. Kanske dock inte kompisen hos dagmamman som blev påtvingad en för stor kavaj, en Billy-bok som Bibel och skulle viga oss. (Och kanske inte jag och brudgummen heller när det tydligen var tvunget med en brudvals också!) Jag undrar vad det blev med min äkta make…

Notera lakanet som fick utgöra slöja.

– Dockan, Lego och bilar. Sen kunde jag klara mig hur länge som helst! När jag fyllde fyra fick jag en radiostyrd polisbil. Med en meter sladd mellan bil och dosa. Den både tutade och blinkade blått. Dessa funktioner har avtagit med åren, men bilen finns kvar i gömmorna.

– När jag var liten var min drömbil en sån där med “intryckt bak”. Detta var i tider innan alla i Sverige körde Combi. Jag är smärtsamt orolig att drömmen var en Volvo 745… Lägg där till att favoritfärgerna skulle inkluderas – lila huv och tak, blåa framskärmar och bakdörrar och gröna framdörrar och bakskärmar. Tack Snälla Gode Gud att jag hann ta mitt förnuft till fånga!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! (Fast jag tycker nog att det är rätt trist att 95% av (combi)bilarna i Sverige är gråa.)

– Jag har ett minne där jag studerade taxibilarna med stripade telefonnummer 979797. Jag frågade mamma om de skulle byta nästa år, till 989898. Detta måste alltså varit 1997. Och även om det är några år sedan jag såg en Taxi i Malmö, så var det samma nummer då.

Fanns det en tom kartong, så nog fasen fanns den en Åsa i den.

– Jag har insett att jag nog aldrig skulle klara av att leva med en ohändig partner. Inte för att ett byte är aktuellt, men jag tror nog inte jag skulle klara en tumme mitt i hand.

–   Jag är oerhört fascinerad/imponerad av de som aldrig behöver gå på toa! Om jag själv dricker två deciliter pinkar jag tre inom en timme. Det slår liksom inte fel. Hur folk kan dra liter efter liter under en hel dag utan toapaus är för mig ett mysterium…

– Jag är av uppfattningen att man får välja sin familj likväl som man väljer sina vänner. Blod må vara tjockare än vatten, men det är inte vatten som orsakar blödningar och proppar som skadar.

– Jag väger tre kilo mer än vad jag gjorde i åttonde klass! Detta sedan jag mer än fördubblat min ålder och fått tre barn. Det måste vara all fika som gör’et. 

– För ett tag sedan fick jag en av de finaste komplimanger jag nånsin fått; Jag skojade lite om att jag borde ta arvode från alla som vänder sig till mig för att ventilera. Bra som dåligt. Det hade nog gett ett fint tillskott i kassan med en terapeuts lön. “Det är väldigt enkelt att vara ärligt med dig” fick jag höra.

– Jag förstår verkligen inte folks allmänna aversion gentemot utedass! Och med det menar jag INTE offentliga bajamajor och liknande, utan hederliga gammaldags gårdsdass. Haspen på insidan. Råkallt, fuktigt trä. En gammal trasmatta. Bilden på kungafamiljen. Telefonkatalogen. Känslan av att bokstavligt förfrysa röven av sig för att slippa dra av alla kläder när nöden inte visste nån lag i pulkabacken. Jo… Det är nåt visst. Mer dass åt folket!

Denna dagen för tjugo år sedan.

– De dagar jag äter gröt är den helig. Ingen annan ska lägga sig i. Det ska vara mycket vatten, koka länge, rinna ut på tallriken och sedan få stå och stabilisera sig ett par minuter så lingonsylten preciiiiis stannar på ytan. Min gröt är Min, och ingen ska få för sig att vara snäll och koka gröten åt mig! Bara så ni vet!

– En av mina favoriter är Saint Paula. Det var med stor sorg jag fick ohyra på dem för ett par år sedan, och tvingades slänga varenda en. Varenda färg som jag själv drivit upp från sticklingar då jag knyckt några blad här och var. Ännu en gång räddade Mormor mig genom att donera ett gäng av sina egna. Inte min förtjänst till alla olika färger, men jag har dem!

– Sätta en bröddeg. Stoppa i en maskin tvätt på vägen ut. Gå till lagård och hönor. Greja lite någonstans. Inse att det är dags för mat. Ojdå, har visst bröddeg över hela köksbänken. Baka ut. Hmm, baka nåt snabbt medan det jäser! Hämta ägg i matkällaren. Nämen titta, det ligger ju tvätt i maskinen. Hänga upp den. Återvända till köket utan ägg, middag var det ju. Vad ska vi äta idag?! Borde det inte dammsugas här? Ooh, titta, vad är det där för bok? Varför piper spisen? Just det, mat var det. Oj! Bröden är färdigjästa. Grädda och äta middag. Gå ut och där ligger ju grejer slängda. Just det. Det var ju Deet jag höll på med…

Detta är en ganska vanlig dag i mitt liv. Har mer än en gång känt att jag bör utredas för något, men sen råkade jag höra min moster berätta för nån att hon gör precis likadant. Lättnaden var total. Jag är i alla fall inte vansinnig ensam. Det kan visst inte bara ärvas till Morfar (“Vansinne är ärftligt – man kan få det av sina barnbarn”) utan även till mellangenerationen.

– Jag tror inte på multitasking! Så varför sitter jag ständigt på toa med mobil/bok i näven och borstar tänderna? Till exempel. Eller borstar tänder och vattnar blommor? Eller fyller en tvättmaskin?

“Du måste ju få ha tåget! Du får ett ljus för varje tiotal!” klargjorde den prudentlige sonen.

Säkert jätteluddigt detta, precis som vanligt! Men här är jag. Trettiotalist! Hittade ni några nyheter?



Många turer före turen

2019 Posted on Sun, August 18, 2019 21:48:21

Jag publicerade föregående inlägg strax före åtta i fredags
morse. Så långt höll planen.

Sen var det att ta itu med det där som inte orkades med i
torsdags kväll – städa bilen. Barnstolar ut och dammsugare in. Och så packa
kanske… Finklockan, som jag alltid drar ut ploppen på för att den inte ska
tugga batteri i lådan mellan gångerna jag använder den – funkade inte… Okej,
jag hinner duscha, göra mig klar och åka ner till samhället för ett nytt
batteri, och lite snabbhandling före middagen lagas. Super!

Precis passerat kassan när telefonen ringde. “Jag har
fått lite mycket kött här på gårdsplanen, och jag tror att det är från
dig…” (Inte lika super!)

Så, ett samtal till maken – som precis klev ur duschen – om
att köra upp med Navaran så jag kunde sticka direkt från samhället. Tre kvigor lätta att
lokalisera, men
resterade sju var väck. Slängde in jackan i Navaran och och tog Spannen. Som tur var hittades de sista sju snabbt, men de var
inte helt samarbetsvilliga att gå in i den nya hagen, i denna andra by, dit de
gått. Men det gick. Och satan vad blött det var i återväxten – genomsura byxor
och gympaskor. (Inte visste jag att jag skulle tacka kvigorna för rymningen
senare!) Maken hade stövlar, så han fick snällt springa runt stänget och kolla
över det innan djuren eventuellt hittat nåt hål – tanken var ju inte att de
skulle flyttas extremhastigt denna fredag eftermiddag precis…

Så jag hem till barn, Mor och B som anlänt. Av med skor till
torken och jeans på elementet och så värma på maten. Klockan var ju ändå bara
halv tre då, tanken var mat vid ett. Absolut senast tre skulle vi iväg, men
målet var två. (Känner någon igen denna jargong?!) Mat i magen, torra byxor på
och fortfarande dyngsura skor fick tidningspapper i skuffen och de lite finare
tygskorna rök på. (Och en gedigen “Jirka får fixa-lista” till den där
kviggruppen vars stänge hade lite mer att önska. Tänk att få svaret “ÅK!”
när man frågar om det är okej. Ännu en gång Stort Tack till alla som ställer
upp och gör det möjligt för oss att åka en hel helg så här!<3) MEN!! Mors B tog Navaran till bygghandeln. Och när vi ska åka hittar jag inte min jacka. Tog maken inte in den när han kom hem? Han som tog bilen för att hämta elaggregatet när kvigorna väl var inne. Nix. Alltså hade jag ingen plånbok, och därmed inget körkort. Alltså igen – invänta återkomsten… Inte heller så super…Fick bli en premiärtur i en biltvätt. Nöden har ingen lag.

Anlände vårt brudpar vid sjutiden på kvällen (ett par timmar
senare än önskat), lagom till kvällsmaten. Därefter blev det tjuvtitt i
festlokalen och blomsterplockning. Nåväl, lite okänt ogräs och några strå vete
nallades av bonden också.

På sena kvällen blev det till att stuva undan nio pers i
husets vrår och husvagn sen samma nio pers lärt sig samsas om en toalett. “Inget är som väntans tider, tänkte kanske både bröllopsfotografen och hunden Hedda” Nä, ingen “öl-allergi” än, utan plockning av vägrensblomster;) Månen över Kalmar Sund.

Tidig morgon och ett besök hos frissan för mig, bruden och
fotografen. Maken fick rastas av brudens far (“Stackare, ska han försöka
hänga med i pappas tempo???” – hade gått jättebra!).

När frisören får fria händer. “Hur har du tänkt?” – Jag har inte tänkt, men jag ska INTE ha håret i en stram knut!Bruden hade däremot sin ljuvliga önskan, och bra blev det. Någonstans där under ska bruden hittas!Hem för lunch och proffsfotograferingen och sen blev det massa
tid att slå ihjäl före kyrkan – nästan en timme! (Varför hade vi ingen tid över?!
– För att vi gifte oss kl 14, istället för 16, och skulle synka in en treåring
och amning av bebis samtidigt kanske…!?)

Fin vigsel av en bra präst, det är väldig variation på såna.
Men ett färgglatt pärlarmband runt handleden och ett Bamseplåster på hälen är
ju bara att gilla! Lite svettigt för kantorn kanske, då solisten blivit magsjuk
dagen innan, så en annan kallades in.

Så nu har jag provat alla tre sidor av ett bröllop. Inte “ogift, gift och skild”, som marskalken föreslog, utan “gäst, brud och tärna”. Det sista hade jag aldrig gissat för ett år sedan:)

Mellan bilen och festlokalen sen tyckte jag ena skon kändes
konstig. Tittade ner och såg att fyra av sex remmar lossnat. Den följde inte
riktigt med foten alltså. (Nåväl, jag har en känsla av att det är mina konfirmationsskor, men de kunde väl gått sönder efteråt, i garderoben istället!!!!!! – Får börja slita på mina studentbal/brudskor nu alltså. Ett par i taget;)) Tack kvigorna, för att jag slapp fira bröllop, som
tärna, i grova gympaskor! Tygskorna hade aldrig funnits en tanke på att ta med annars!
Inget ont utan något gott…

Hela kvällen klaffade annars riktigt bra. Värsta galenskapen
jag var inblandad i var “som tur var” med brudens far; Efter mycket
tjat fick han upp mig på dansgolvet – var bara vi två där – och båda två
började sjunga med i Gyllene Tider-låten som spelades. Efter vår duett i refrängen
kunde jag inte annat än att bita mig i tungan och fråga om detta var lämpligt
att sjunga oss emellan, i en tight dans, varpå han nästan bröt ihop av
skratt.

Jag vill känna din kropp emot
min. Höra pulsen slå. Din mun tätt emot min. Hjärtat snabbar på. Jag ser på dej och du ser på mej och jag säger: Jaja, jag vill ha dej. Jag vill känna din kropp emot mig. När vi två blir en.

Han konstaterade att han vägrat ha nyckeln till hotellet i
fickan, och när jag sett den förstod jag varför:

Japp, det var sent!

En fantastisk kväll, och en heder att fått dela den. Som jag
sa i mitt tal till brudparet – det var ju ingen självklarhet eftersom jag inte
skulle få träffa brudgummen. Jag kanske “skulle skrämma iväg honom”. (Brudens
ord)

Också väldigt imponerad alla som fixat, kanske mest av
brudens föräldrar och den kvinnliga delen av värdparet – som hon fixat och
grejat med precis ALLT inför detta bröllop. Från planering till möhippa till
utsmyckning av lokalen och smink. Det där med att titulera sig själv som “lite
hyperaktiv” har hon verkligen levt upp till!

Svarttaxi av brudparet på natten och för egen del tog det
inte många sekunder innan jag slocknade ovaggad på gästgiveriet.

Imorse var det gemensam frukost innan vi åkte på ett
studiebesök. Man är ju inte mer uppsnoffsad än att man kan det, så här dagen
efter!? Grevar, bönder och nyfikna körde en liten bit och kikade på en
kycklinggård. 240 000 slaktkycklingar, 650 hektar åker och 1400 hektar skog på
en ensam ägare. Det får en annan att framstå som backstugusittare! Men så är
man ju också en “stenrik” Smålandsbonde med största åkern på fyra
hektar. Lite olika förutsättningar.

Kom hem på sena eftermiddagen som slagna hjältar. Lika
slagna var nog Mor och B (“vi behöver vila öronen!!”). Mat på bordet och färdig
lagård. Inget för oss att bry sig om alltså.

Som grädde på moset även en “hylla” byggd till
Navaran med hopp om lite mindre kaos på flaket och rullgardiner i barnens rum –
de har bara stått och väntat på montering sen i mars.

Bilen är åter monterad i vardagsmundering och ikväll blir
det tidig nattning. I min stenhårda säng, som Mor gnällde på. Jag har ingen
hård säng, det är andra som har extremt mjuka! Oavsett så är den MIN och bara
min. Och Min är bäst! Enkel matte:P

Det där med att försöka få bort all hårsprej och tupering får bli morgondagens projekt, innan jag åker till storstan för bonnamöte.
Ännu en helg bortlullad, så back to business.
God natt



Det går rykten på bygden…

2019 Posted on Mon, August 12, 2019 11:56:19

…om att jag skulle hotat folk. Detta för att jag inte fått
släppa djur på deras dryga hektar betesmark de senaste åren. Jag blir lika
förbannad och ledsen, som full i skratt. När andra kommer till mig och undrar
vad som hänt då “det låter väldigt märkligt”!? (Därav fick jag reda på det) Varför skulle jag
komma på att hota någon flera år efteråt (om ens alls)? Och varför skulle jag ens sjunka till den
nivån? Oavsett så är det så skrattretande lite areal att det inte är värt att
kiva om.

MEN, det lämnar mig inte oberörd när det kommer till min
kännedom vad de berörda i sammanhanget sprider ut. Jag försöker hålla det ifrån mig då jag själv känner till sanningen och hela historien bakom, men det ligger där och pyr.

Det är upp till var och en att bedöma sanningshalten i det
som sägs, men om någon tror något av det som sägs om mitt usla beteende och
sätt att hota folk… Då är jag den första att beklaga.

Mycket kan man säga om mig, men SÅ LÅGT skulle inte ens jag
sjunka.



Next »