Jag publicerade föregående inlägg strax före åtta i fredags
morse. Så långt höll planen.

Sen var det att ta itu med det där som inte orkades med i
torsdags kväll – städa bilen. Barnstolar ut och dammsugare in. Och så packa
kanske… Finklockan, som jag alltid drar ut ploppen på för att den inte ska
tugga batteri i lådan mellan gångerna jag använder den – funkade inte… Okej,
jag hinner duscha, göra mig klar och åka ner till samhället för ett nytt
batteri, och lite snabbhandling före middagen lagas. Super!

Precis passerat kassan när telefonen ringde. ”Jag har
fått lite mycket kött här på gårdsplanen, och jag tror att det är från
dig…” (Inte lika super!)

Så, ett samtal till maken – som precis klev ur duschen – om
att köra upp med Navaran så jag kunde sticka direkt från samhället. Tre kvigor lätta att
lokalisera, men
resterade sju var väck. Slängde in jackan i Navaran och och tog Spannen. Som tur var hittades de sista sju snabbt, men de var
inte helt samarbetsvilliga att gå in i den nya hagen, i denna andra by, dit de
gått. Men det gick. Och satan vad blött det var i återväxten – genomsura byxor
och gympaskor. (Inte visste jag att jag skulle tacka kvigorna för rymningen
senare!) Maken hade stövlar, så han fick snällt springa runt stänget och kolla
över det innan djuren eventuellt hittat nåt hål – tanken var ju inte att de
skulle flyttas extremhastigt denna fredag eftermiddag precis…

Så jag hem till barn, Mor och B som anlänt. Av med skor till
torken och jeans på elementet och så värma på maten. Klockan var ju ändå bara
halv tre då, tanken var mat vid ett. Absolut senast tre skulle vi iväg, men
målet var två. (Känner någon igen denna jargong?!) Mat i magen, torra byxor på
och fortfarande dyngsura skor fick tidningspapper i skuffen och de lite finare
tygskorna rök på. (Och en gedigen ”Jirka får fixa-lista” till den där
kviggruppen vars stänge hade lite mer att önska. Tänk att få svaret ”ÅK!”
när man frågar om det är okej. Ännu en gång Stort Tack till alla som ställer
upp och gör det möjligt för oss att åka en hel helg så här!<3) MEN!! Mors B tog Navaran till bygghandeln. Och när vi ska åka hittar jag inte min jacka. Tog maken inte in den när han kom hem? Han som tog bilen för att hämta elaggregatet när kvigorna väl var inne. Nix. Alltså hade jag ingen plånbok, och därmed inget körkort. Alltså igen – invänta återkomsten… Inte heller så super…Fick bli en premiärtur i en biltvätt. Nöden har ingen lag.

Anlände vårt brudpar vid sjutiden på kvällen (ett par timmar
senare än önskat), lagom till kvällsmaten. Därefter blev det tjuvtitt i
festlokalen och blomsterplockning. Nåväl, lite okänt ogräs och några strå vete
nallades av bonden också.

På sena kvällen blev det till att stuva undan nio pers i
husets vrår och husvagn sen samma nio pers lärt sig samsas om en toalett. ”Inget är som väntans tider, tänkte kanske både bröllopsfotografen och hunden Hedda” Nä, ingen ”öl-allergi” än, utan plockning av vägrensblomster;) Månen över Kalmar Sund.

Tidig morgon och ett besök hos frissan för mig, bruden och
fotografen. Maken fick rastas av brudens far (”Stackare, ska han försöka
hänga med i pappas tempo???” – hade gått jättebra!).

När frisören får fria händer. ”Hur har du tänkt?” – Jag har inte tänkt, men jag ska INTE ha håret i en stram knut!Bruden hade däremot sin ljuvliga önskan, och bra blev det. Någonstans där under ska bruden hittas!Hem för lunch och proffsfotograferingen och sen blev det massa
tid att slå ihjäl före kyrkan – nästan en timme! (Varför hade vi ingen tid över?!
– För att vi gifte oss kl 14, istället för 16, och skulle synka in en treåring
och amning av bebis samtidigt kanske…!?)

Fin vigsel av en bra präst, det är väldig variation på såna.
Men ett färgglatt pärlarmband runt handleden och ett Bamseplåster på hälen är
ju bara att gilla! Lite svettigt för kantorn kanske, då solisten blivit magsjuk
dagen innan, så en annan kallades in.

Så nu har jag provat alla tre sidor av ett bröllop. Inte ”ogift, gift och skild”, som marskalken föreslog, utan ”gäst, brud och tärna”. Det sista hade jag aldrig gissat för ett år sedan:)

Mellan bilen och festlokalen sen tyckte jag ena skon kändes
konstig. Tittade ner och såg att fyra av sex remmar lossnat. Den följde inte
riktigt med foten alltså. (Nåväl, jag har en känsla av att det är mina konfirmationsskor, men de kunde väl gått sönder efteråt, i garderoben istället!!!!!! – Får börja slita på mina studentbal/brudskor nu alltså. Ett par i taget;)) Tack kvigorna, för att jag slapp fira bröllop, som
tärna, i grova gympaskor! Tygskorna hade aldrig funnits en tanke på att ta med annars!
Inget ont utan något gott…

Hela kvällen klaffade annars riktigt bra. Värsta galenskapen
jag var inblandad i var ”som tur var” med brudens far; Efter mycket
tjat fick han upp mig på dansgolvet – var bara vi två där – och båda två
började sjunga med i Gyllene Tider-låten som spelades. Efter vår duett i refrängen
kunde jag inte annat än att bita mig i tungan och fråga om detta var lämpligt
att sjunga oss emellan, i en tight dans, varpå han nästan bröt ihop av
skratt.

Jag vill känna din kropp emot
min. Höra pulsen slå. Din mun tätt emot min. Hjärtat snabbar på. Jag ser på dej och du ser på mej och jag säger: Jaja, jag vill ha dej. Jag vill känna din kropp emot mig. När vi två blir en.

Han konstaterade att han vägrat ha nyckeln till hotellet i
fickan, och när jag sett den förstod jag varför:

Japp, det var sent!

En fantastisk kväll, och en heder att fått dela den. Som jag
sa i mitt tal till brudparet – det var ju ingen självklarhet eftersom jag inte
skulle få träffa brudgummen. Jag kanske ”skulle skrämma iväg honom”. (Brudens
ord)

Också väldigt imponerad alla som fixat, kanske mest av
brudens föräldrar och den kvinnliga delen av värdparet – som hon fixat och
grejat med precis ALLT inför detta bröllop. Från planering till möhippa till
utsmyckning av lokalen och smink. Det där med att titulera sig själv som ”lite
hyperaktiv” har hon verkligen levt upp till!

Svarttaxi av brudparet på natten och för egen del tog det
inte många sekunder innan jag slocknade ovaggad på gästgiveriet.

Imorse var det gemensam frukost innan vi åkte på ett
studiebesök. Man är ju inte mer uppsnoffsad än att man kan det, så här dagen
efter!? Grevar, bönder och nyfikna körde en liten bit och kikade på en
kycklinggård. 240 000 slaktkycklingar, 650 hektar åker och 1400 hektar skog på
en ensam ägare. Det får en annan att framstå som backstugusittare! Men så är
man ju också en ”stenrik” Smålandsbonde med största åkern på fyra
hektar. Lite olika förutsättningar.

Kom hem på sena eftermiddagen som slagna hjältar. Lika
slagna var nog Mor och B (”vi behöver vila öronen!!”). Mat på bordet och färdig
lagård. Inget för oss att bry sig om alltså.

Som grädde på moset även en ”hylla” byggd till
Navaran med hopp om lite mindre kaos på flaket och rullgardiner i barnens rum –
de har bara stått och väntat på montering sen i mars.

Bilen är åter monterad i vardagsmundering och ikväll blir
det tidig nattning. I min stenhårda säng, som Mor gnällde på. Jag har ingen
hård säng, det är andra som har extremt mjuka! Oavsett så är den MIN och bara
min. Och Min är bäst! Enkel matte:P

Det där med att försöka få bort all hårsprej och tupering får bli morgondagens projekt, innan jag åker till storstan för bonnamöte.
Ännu en helg bortlullad, så back to business.
God natt