En ung bondes vardag

Lyxmiddag på grillen med hemmatjur. En rejäl bullevard blev det! Äntligen har jag fått klart för mig varför köksmattan alltid är väck! – Den hejdar framfarten med stolar att klättra på. Passade på att slänga ut mattorna i det ymniga snöandet. Men var tog min hallmatta vägen?!Vårt liv är som en trisslott. Det är inte vanligt, men Plötsligt Händer Det! Tillsammans i soffan en lördagskväll i någorlunda tillstånd! Och toppade med varsin katt.

Denna vecka har varit en sån där som gjort en spyfärdig av
blotta tanken på att den skulle komma. Snart har vi genomlidit den dock. Jag
räknar ner:

I måndags fick maken snällt fixa både barn och lagård – jag
hade en tidig tid på stora länssjukhuset. Allergiutredning för egen del. Något
jag tänkt på i X antal år, och tog itu med i höstas. Lång väntetid men en
återbudstid gavs till mig i måndags så det vara bara att åka i god tid och
slira igenom snökaoset som dröjde sig kvar efter helgen.

Prover togs – chockerande sådana! – och efter det dröjde
läkarbesöket med fyrtio minuters extra väntan efter utsatt tid. Blev äntligen beviljad en
vaccinationsform med tabletter som jag hoppas ska hjälpa mig mot gräset. Kanske inte så
att jag kan krypa runt naken i pressen, men det vore ganska skönt att kunna
stängsla i linne utan att bli precis sönderkliad!

Värdena på gräs och björk var bättre nu än 2015, då det
tillkommit en del sedan provet 2005. En del var försvunnet och blodprovet var
inte analyserat för pälsdjur, men (dubbelt)pricktest visade noll på häst!

Det är härmed dags för mig att erkänna! Jag är inte
allergisk mot häst, utan bara skiträdd! Faktiskt en liten lättnad också att jag
numera inte behöver förställa mig rinnande ögon, rinnande och täppt näsa bara
jag går förbi en hästhage! Ja, en ganska stor lättnad kanske…

Läkaren uttryckte det så fint som att jag ”börjar
mogna”. Det var dock inte samma sak som att jag närmade mig mogen ålder,
jag frågade.

När jag väl var klar var det bara att dyka in direkt till
Bokbussen hos di gamle och ta en fika där innan det återvändes till gården med
våra 270 (!) köttbullar Mormor gjort – och Morfar provsmakat – och sedan
kvällsträning.

I tisdags var det tidig uppstigning – lagård före
barnväckning. Iväg med de små och sedan balkörning innan det var ombyte igen
och hämtning av storflickan till läkarbesök. Perfekt att dagis förberett med
tidigare frukt och kissning. Av fel unge dock, de trodde den lilla skulle till
BVC… Men vi kom iväg på återkontroll för hennes misstänkta astma och
medicinering därtill. Hon var tillbaka lagom till lunchen och jag tog mig en
trappa upp och började lägga golv i sonens nya rum. Deadline ligger till hans
födelsedag. Den sjunde februari ligger dock väldigt nära plötsligt, blev vi varse…!

Jag vet inte… Hajade till. Innebär namnet att det är helvetic att lägga?! Eller är det helvetic bra?! Vågar man köpa hem sånt?!
Precis lagt för mig andra portionen middag, som alltid i
halvpanik när maken skulle iväg denna gång, när drängen ringde. ”Jag tror
du har en tjur lös i lagården”. Bara att lämna bordet och dra på
overallen. En tjur… Om så väl vore… Det var tre av de fyra största. Och de
hade milt sagt skitkul bland de stackars fastbundna korna.

Efter många om och men lyckades jag stänga in två av
tjurarna på foderbordet så jag hann få en frist och få upp ett par grindar och
fösa in dem i sin box igen. Sen var det bara en kvar. SÅ tacksam för mina lugna
kor, som trots totalt kaos mest stod och tittade på när jag dök mellan och
bakom dem. De kunde lika gärna skuttat runt och sparkat hej vilt. Fick även in den
sista tjuren så småningom och kunde återgå till middagen och mina nu ensamma
barn. Smygreklam när sonen varit i farten?!! ”Nu är jag som en Highland Cattle!”

Igår tog maken lagården igen före jobbet. Jag körde ner
flickorna till dagis och fortsatte upp till länssjukhuset igen med sonen i
följe för den näst sista sprutan där innan vi går över till ”vårt”. Rent
av pissigt väglag – kom ca fem centimeter på två timmar hemma – och jag var
rätt spak när jag lämnat av sonen vid skolan och kom hem. Blev en långfika i
soffan med bok och katt och en förträngning av alla måsten. Och det ska gudarna
veta att det ser fördjävligt ut här! Är man inte deprimerad innan så blir man
ju det av att komma hem…

Efter middagen rullade jag iväg igen, plockade upp Mormor på
vägen och grattade en födelsedagsvän. Stannade hos di gamle en stund efteråt
innan jag körde hem till kaoset igen.

Idag var det någorlunda rutiner på torpet. Åkte till
arbetsterapeuten mitt på dagen och fick där prova på en paraffinvärmebehandling
– det där med vaxblek hud fick en helt ny innebörd! – en snabbhandling och hem. Slänga
in kylvarorna och ta en macka för att fem minuter senare vara på väg till skolan
för utvecklingssamtal med sonen. Hem för lagård och middag innan maken skulle
iväg på sitt. Nattat barn och betat av den ångestframkallande räkningshögen.
Och nu är jag här!

Trodde vi var klara med veckans fläng och kunde tillbringa
morgondagen med tapeterna (som jag inte hann hämta idag) men det visade sig att
vi har en femårskontroll på BVC imorgon. Så en vecka med fem vårdbesök. Njä.
Har inte fått mersmak, jag erkänner!
Skiter i golvläggning nu. Tar min kvällsfika och kryper ner!
God natt!

Nya favvo-posen. Kom in en dag och hittade hovtången i fickan. Där ska den inte vara, så jag placerade den på ett fiffigt ställe med vetskap om att den skulle vara bortglömd till eftermiddagen när foten skulle i stöveln. Vid fyratiden blev jag precis lika snabb-ilsk som jag misstänkte vid tio! Mission completed och tången på rätt ställe! Olika modell på ägg! – Och det har blivit en miss med det lilla. Nån höna glömde tillverkningssteg 2-9 på tioskalan. Glad att kvigan inte kom på att hon var halvlös, då jag glömt bort att åtgärda ett par dagar… ”Tar det sen, när jag gjort klart rutinerna…” Jo tjena!Redo för fredagsbad!

Det kanske inte händer mycket varje dag, men något litet varje
dag! I alla fall uppe i rummet. Lördagen spenderades en stund i färghandeln och
spikade tapeter. Åtminstone i bildlig mening.

Söndagen tillbringades hos di gamle med middag. Smidigt att
lämna in ägg och köttfärs och få middag och vid tillfälle färdiga köttbullar och
biffar att stoppa i frysen! När jag ”ändå var på hållet” hade jag
bokat in en stund på akupressur igen. Kom dit och vi bestämde att starta med en
kopp te och lite prat. Men precis som på seminariet var det där lilla
stunden…rätt lång… Typ hade det plötsligt gått över en och en halv timme
och vi hade ännu inte kommit igång med behandlingen. Bara att dra iväg ett sms
om att jag skulle dröja ännu en stund och att de gärna fick fika utan mig.

Ibland är en stunds prat den bästa terapin!

Var tidiga kvällen när vi väl var hemma. Tutigt i lagården med
hungriga kor, men de fick snällt vänta en stund till medan vi åt en gemensam
kvällsmat i familjen.

Lite halvtaskigt väder i måndags, så istället för att asa
runt på släp bestämde dåren i mig att istället ta en runda till Ullared. Det
sades ju vara årets deppigaste dag, så varför inte slå spiken i kistan liksom? Årets
fattigaste vecka, växande barn och stundande födelsedagar… Sagt och gjort. Låg
i sjuttio hela vägen. Gick upp på åttio en kort stund, men det blinkade så
fasligt på instrumentbrädan då. Döm min förvåning över att stanna på macken och få bilen tankad! Gick ett gubbe och sopade kring pumparna och innan jag hunnit få ner kortet i plånboken igen stod han med handtaget i fyllningsröret och undrade om jag skulle ha full tank! Jag är inte tillräckligt gammal för att vara bortskämd med sådant, men ett trevligt inslag var det!

Och vilken chock att komma ner till Gekås sen! Fick liksom nästan
känslan av att stället var utrymt. Aldrig varit med om maken! Bara det att jag
gick rakt in till kassan och lastade upp sedan.

Men först en liten behandling av storlekar;

Maken ringde ganska sent i min resa: ”Jag skulle behöva
ett par jeans i den storleken!” – Så vad då? Jag kan inte köpa byxor till
dig! ”Jojo, det är den storleken och det märket, har haft flera såna
par!”

Är det bara jag som tänker skicka iväg en rasande skrivelse
till lämplig myndighet för orättvisa?!?? Ok, jag har själv storlek 37 i byxor.
De flesta vet att det inte finns damstorlek i ”37”. Alltså är det
bara att spana in nån modell man kanske kan tänka sig att ha (vaaaaarför ska alla
vara så jäkla stupröriga i benen???!!) och sedan släpa med sig två storlekar av
berörda byxor, 36 och 38, in i provhytten. Första paret – foten kom ungefär
till motsvarande knähöjd. Enkelt att inse att OM jag skulle krångla med att dra
på de där, skulle det sannolikt behövts en hel hord av avkläderskor för att få
av dem. Eller demontering av fot. Storlek 38 – som en smäck! Jeans nr 2. Börjar med storlek 38. Tjena!
Var är den andra halvan av mig som får plats här då? Storlek 36, nä, kan
fortfarande nyttja BH:n som livrem med tanke på höjden i midjan…

Fuskigt?! No shit, Sherlock!

På hemväg stannade jag till ungefär halvvägs och fick middag
hos gymnasiekamraten innan sista etappen hem påbörjades. Fick tag på Mor så hon
var med mig i luren sista två milen. Oj, vad trött jag var. Tillräckligt för
att köra igenom sista rondellen, fortsätta på rätt väg och plötsligt komma på
mig med tanken ”nämen, brukar det ligga ett gult hus på vägkanten Här?!”
och en ganska abrupt insikt i att det var ganska jättedags att svänga in på småvägarna hem! (Jag
var själv på vägarna!) Urhereforden var en liten, kompakt, hornad ko. För att få bukt med hornen korsades de för många generationer sedan med Angus, en likvärdig ko som besitter den dominanta genen för hornlöshet. Ännu ibland slår vissa drag igenom, bland annat den dominanta, svarta kofärgen! Vilken kosserad!

Igår var det dags att ta itu med en Lantmännenresa. Inte
alls kul med rådande väglag, men känns rätt bra att jag har resan bakom mig.

Idag har varit en sån där totalt omotiverad dag. Ingen lust
till något. Däremot har jag besiktigat bilen, handlat, satt en yoggi, bakat bröd, målat i
rummet och slutslipat det som är klart, tvättat några omgångar, städat av,
sanerat och rensat leksakshyllan, beställt märken till kommande kalvar och jag
har fortfarande inte ens motivation till att vara nöjd över vad jag gjort idag. Jag är bara trött. Och sa jag omotiverad? Skurade skohyllan (för första gången misstänker jag) och under den. Tror golvet ljusnade… Ungarna hade en del teckningar att sortera! Finns mycket att tända i spisen med ett tag framöver! Nu är det (för tillfället) ordning där också!

Ska ta en kvällsfika nu och krypa ner i alla fall. Hoppas på
bättre go i psyket imorgon.

Hade direktsänd realityshow igår. Selma inspekterade garderoben, våning för våning. Hur hon nu lyckades ta sig dit… Avslutet var lika elegant som misstänkt – knycken ner en våning uteblev och istället en vrålduns i golvet två meter ner! SEN kunde vi släcka lampan. Morgonen var seg. Väldigt seg. Tre brummande Scaniamotorer och två katter á åtta och elva kilo på magen underlättar inte! Igår valde hon pepparkaksstassen som pyjamas, behövde dock sin ”mösscha” också och rotade reda på den. Imorse lämnade jag bordet för ett toabesök och återkom till min plats upptagen…Vacker morgon!

Prat som terapi ja. En vän bytte nyligen bil, och
kommentaren var nu ”Den är så ’halfotad’! Fasen vilka runda hjul det är på den!” Jag kunde
ju inte låta bli att under asgarv undra hurdana hjulen på den gamla bilen såg ut…

Och minns någon mina dispyter med autokorrekt? – Jag fick en
bild för några dagar sedan. På en otroligt tjock ko. Texten under löd
”Kondom ska kalva om tidigast 14 dagar”.

Jag kan ha missuppfattat något, men jag trodde att kondom skulle
motverka kalvning… Någon far med falsk marknadsföring!
God natt

Mycket att behandla. Många tankar. Ta ett djupt andetag och se till att vara nykissad!
En vy över ägorna på andra gården.

Vet ni vad? Det blev is på sjön i år också! Ta-daa! Vilken
chock! Jag har väl varit på gång länge, men inte riktigt fått tummen ur. Kanske
har jag tänkt invänta slaktbilen som inte dyker upp. Allt för att slippa ta in
tjurarna i uteboxen och slösa massa strö på dem. Men utan tjurarna i uteboxen
kan jag inte flytta över kvigorna från sjön.

Krisen var ett planerat faktum igår så ut med pressen,
täta med densamme och några balar och gå neråt för att hämta upp tjurarna. Och
precis där tänker jag ”shit, bara inte kadaverbilen kommer nu” – vi
hade ju ockuperat infarten! Tjurarna rasslade efter hinken och in i sin box och
lika snabbt rev vi inrättningen.

Iväg efter kvigorna och när jag var nästan framme vid vägen
kom kadaverbilen. Snacka om timing! Han körde först och vi andra tjugosex
knatade över vägen. Samma procedur med de stora kvigorna och korna. Snacka om
chock när jag tydligen har trettiofem tjur i gruppen! Har räknat både
framlänges och baklänges till trettiofyra, och nu plötsligt har jag en bonus! Var
kom hon ifrån, undrar jag… Kanske var det fem i den gruppen jag saknade i
baklängesräkningen som jag kom fram till fyra… Jaja, jag är lite förvirrad
ibland, jag erkänner. Skulle någon sakna en kviga återfås hon mot beskrivning. ”Brun med vitt huvud” godkännes ej!

Efter djurflyttarna blev det foderhäckar. Massa flytt av
foderhäckar. Men vi hade i alla fall tur med vädret! Satte ut en av de nya foderhäckarna, vågar någon gissa vilken det är!?;P

Nån form av lättgympa på kvällen, den träningsvärk jag gick
med fem dagar förra veckan fick väl räcka för denna vecka också. Dock blev jag än en gång medveten om att det där med hopprep måste vara Djävulens påfund!

Igår var det jag som väckte upp lagården då jag var där
redan klockan fem. Tänk så lugnt och stilla det är innan korna fattar att
nånting händer!

Inne igen strax efter sex så genom duschen, väcka barn och
starta morgonen inne. Från dagislämning direkt iväg till Nötköttsseminarium. (”Scenarie”
sa jag till mor sedan, men det verkade jag inte få – hon rättade mig varje
gång!)

En givande timme med en meteorolog som gav en hastig men bra
förklaring till vad som händer och vad som ”komma skall”. Kunde nog suttit med
fokus hos honom en timme till, men det tillät inte schemat.

För att kunna rädda klimatet behöver vi fler betesdjur som hjälper till att binda kol! Tama som vilda. De tama håller ängarna öppna, de vilda håller sig i skogen. Tänk på det alla icke-köttätare-för-klimatets-skull. Allt som skrivs om kossan är negativt, det är vinklat. Väldigt få tar upp allt det positiva en idisslare gör. Jag kanske kan köpa att en ko är lika farlig för miljön som en bil, som sonen berättade en dag efter skolan. Men vad bidrar kossan vs bilen med i kretsloppet?!

Ett scenario jag valt – eller seminarium, om ni så önskar –
var den som hette Torka i relationen. Nja, jag vet inte… Men som
samlevnadsexpert/rådgivare tänker jag mig en kvinna kring 55, gärna blonderad
och transparenta, röda glasögonbågar. Vad min första tanke var om den gubbe på
sjuttio plus och sköldpaddsglasögon var, går vi inte in på. (Jag kan meddela
att mina fördomar grusades som snabbitsocker under en ångvält!) Vad vi
skrattade där inne! Har fortfarande sviter i kinderna! Och när det ”mest
allmänna” gåtts igenom, närmade han sig nästa ämne lite viskande: ”Jag
undrar om det är okej att prata lite sex i denna gruppen, jag hörde någon säga
innan att de skulle klämma på en pung…” -”Jajamen, det är bara att
köra på! Jag har beställt nya pungmåttband!” hojtade salsvärden.

Ska tilläggas att ett parallellt seminarium hette
”Bakdelen är huvudsaken – om avelstjurens ädlare delar”. De riktigt
inbitna avelsbönderna mäter även pungen på tjurarna, för att få ett hum om
storlek på testiklar och dess antagna produktion av duglig sperma.

Jämför kärleken med en aktie! Och att inte ha alla ägg i samma korg innebär inte att ha några älskare/älskarinnor på reserv! Det var han tydlig med!Bönder i stan – allt kan hända! Men man vet att man kommit rätt när man parkerat jämte en lagom stor John Deere på gratisparkeringen mitt i stan!

”Är man lite kär i Exel kan man använda det till mycket
och göra många fina diagram av allt man kan få ut” från slakt och
djurjournal. ”Man fattar ingenting av det, men fint blir det!”

Och så det där med Kanskap. Ett ord som föreläsaren stött på
i nåt program om senildemens.(!!?) Men det är ju så. Kunskap har vi alla mer
eller mindre av. I vårt, och då menar jag nu böndernas, fall, kan du besitta en
enorm mängd kunskap, men utan möjlighet att utnyttja den praktiskt. Då får man
istället fokusera på det man faktiskt kan göra – Kanskap. Omstrukturera, låt det ta tid, slå ihjäl skiten ibland, väg för och emot och till sist är du där du vill!
För egen del vet jag
vilket som vore den optimala foderstaten för mina kor. Den kunskapen har jag!
Men då min flådiga foderblandarvagn för en och en halv miljon sträcker sig till
min enkelhjulade skottkärra med en tvåkilosskopa i, två högafflar och en
inputtad halmbal som bärs/föses ut med tidigare nämnda gafflar, plus en höbal
som jag i bästa fall orkar putta förbi alla envetet skrubbande tjurhuvud när
jag ska rulla ut den, så får jag snällt nyttja min Kanskap och lösa saker efter
mina förutsättningar. Men tänk! Den dagen jag står med en toppmodern
anläggning. Tänk vad jag ska nyttja min kunskap då!

Ett gemensamt seminarium, som faktiskt höll på att bli ett scenario,
var när ett av slakterierna i en ”debatt” hävdade att vi nu sett
resultatet av kortsiktig planering och att vi bönder i framtiden behöver lära
oss planera – alltså ligga minst ett och gärna två år före med foderlager, så att
det säkert räcker och inte trissar priserna som det gjort nu efter två tuffa
år. Och skulle priserna trissas så får vi ju se till att ha pengar att köpa foder för! Dessutom vore det ju bra att inte stå sårbar med djur man inte blir av med
vid kris, så vi får se till att ha plats till dem.

Rent krasst är det som att säga till vilken produktionsindustri
som helst: ”Investera i robotar/maskiner för runt tio miljoner, du kanske
kan komma att behöva dem om några år!”
Eller till en grönsaksodlare:
”Odla tredubbelt vad du faktiskt behöver, nästa år kanske du inte får
något. Med en bra förvaring så kan du nog använda/sälja potatis, morötter och
lök om ett par år…”

Jojo, det kanske funkar. Men hur är smaklighet och
näringsinnehåll?

Jag vet inte… Det är inget slakteri jag handlar med, och
behovet av just dem ökade ju inte heller riktigt. En dålig vinkel på bilden, ber om ursäkt för den! ”Svenskt nötkött, ja tack! ’Det handlar om att brinna för det vi gör, vara stolta och aldrig ge upp dialogen för det vi tror på!'”

Avslutningen var riktigt bra. En föreläsare, framtidssiare,
kalla’t va ni vill. Om alla var lagom trötta och lättroade för honom eller om vi alla behövde
honom på slutet… Vet ej. Givande var det.

Under eftermiddagen började den tidiga morgonen att ta ut
sin rätt. Huvudvärken kom som ett skenande tåg och jag hade bestämt mig för att
äta lite snabbt av den avslutande middagen och sedan åka vid sextiden. Närmre
en och en halv timme hem i snömodd och halka.

Blev sittandes vid ett bord med en slakterikontakt, och
tillika bonde, en kille i min ålder och en äldre herre med tomteskägg och
simsalapokus var klockan över halv åtta! Ohps! DÅ var det dags för hemfärd!

Lite roligt var det också, att jag efter tio månader, ”hundra”
telefontimmar och fyratusen meddelanden, faktiskt träffade den jag haft så
mycket kontakt med. Det har varit en lite mysko känsla att verkligen
”klickat” totalt, delat stort som smått. Och aldrig träffat. Ingen
aning om vad det var för en typ som jag plötsligt känner så väl och vet så
mycket om! Bondeliv, privatliv och en jäkla massa annat. Lite sporadiskt under sensommaren,
under hösten och vintern allt mer regelbundet och nu säkerligen närmre två
timmars samtal i veckan. Jag som inte pratar i telefon! En gång i veckan med
Mormor, en gång i veckan med Mor. Nån minut här och där med maken och drängen,
men då om ”nödvändigheter”. Resten får sms och mail. Sms i
synnerhet! (Ja, ni som vet… Ni vet…)

Ett stort plus för dagen, att träffa denne kollega och snart
väldigt nära vän, och dessutom hans fru som jag hört mycket om. Har aldrig hört
någon annan någonsin prata om sin partner på det sätt som han gör. Och dessutom
efter nästan halva livet ihop. Man blir nästan lite sotis! Bara att erkänna.

Idag tog maken sonen till länssjukhuset för tredje sista
gången. Det rullar på bra med sprutorna och vi får alla hoppas att det går
minst lika bra och besvärsfritt i pollensommaren!
En genomgång inför morgondagens
Reko-utlämning innan jag och drängen rullade ut pressen till maskinhallen. Nu
får väl maken själv åka ut och sätta motorsågen i väggen så mitt lilla monster
får plats med arslet. – De kunde väl planerat för det för trettio år sedan?! Att
det NU skulle behövas en större hall för att han råkat gifta sig med en käring
med storhetsvansinne?! Alltså, hade de INGEN framförhållning på det där
stället? Jävla bönner!

Men tänk! Den dagen jag står med en toppmodern anläggning. Tänk
vad jag ska nyttja min kunskap då! Fast den anläggningen kanske jag bara ska
investera i om-i-fall-att slakterierna inte kan hålla ord om hämtning…

Städerskan har fixat köket så börjar väl närma sig nattning nu!

God natt!

”Öppnas här!” Plattformen till vågen gör nytta som krubba för tillfället! Smet ifrån tvättstugan och tog en bild från köksfönstret. Om jag lider av schizofreni – typ… Vilken morgon vi hade!Precis innan jul fick jag erbjudande om en lagårdsfri helg. Att
de stora barnen sedan fick musikal och övernattning gjorde inte saken sämre, så
vi gjorde slag i saken direkt. Den minsta slarvade vi bort till min moster och oss
själva slarvade vi bort till Toftaholms herrgård.

Märkligt att man kan uppskatta en stund vid en sjö i några
gula hus. Precis likadant som hemma! Med den stora skillnaden att maten hemma
både är ätbar, tillräcklig för mättnad och uttalbar. Att det måste vara så hiskeligt krångligt för att
vara ”enkelt och jordnära”… Fattar inte.

Oavsett var det väldigt skönt att komma iväg lite. Tanken
låg i att låta Jirka ta lagården, skicka iväg de stora på musikal och få tid
att greja lite ostört här hemma, men nä. Inte för att vi har det så gott ställt, men
en runda borta kan vi unna oss nån gång ibland. Många timmars mys och vila som
knappast hade blivit av på hemmaplan! Och som jag sa till Jirka – det är inte
ledigheten som betyder det mesta, utan erbjudandet. Är inte det en
kärleksförklaring i sig, så vet jag inte längre! Några hade lite mys att ta igen!

En annan var lite fundersam på hur den lilla skulle klara
bortavaro i ensamhet, men hon verkade mest njutit av avsaknaden på syskon. Och
inte är man rädd för att lämna iväg henne ensam heller när hon sovit i tysthet
över tio timmar och svaret, då jag skickade sms om vilken tid vi var hemma, var
”Vi kommer inte än. Vi har inte lekt färdigt!”

Stora barnen kom hem först med faster och fika, och strax
därefter kom min moster med lillan.

Allt var frid och fröjd. Maken tog en runda till lagården
(”har ju inte varit där på en vecka!”) och jag tog en lång spelrunda
med barnen vid köksbordet. En middag därefter och plötsligt kom drängens fru
med ett besked om en ”troligen död tjur”. Abrupt tillbakakastad i
verkligheten var det ja…

Mycket riktigt så låg det en död tjur i en box. (Fasen, hade
slakten kommit som de sagt så hade jag fått betalt för fanskapet, istället för
att förlora både värdet på tjuren, köttet och betala för att bli av med honom!)
Uppenbart har det tillstött något väldigt hastigt, då inget avvek en timme
tidigare då maken utfodrade dem.

Aja, bekymret var väl att få ut honom, men tack och lov gick
det väldigt smidigt trots hans placering att dra ut honom med traktor och vårt
låååånga, älskade rep. Det är välanvänt alltså – till Allt! (Och börjar ha
många knutar på sig!)

Trots allt en liten ”glädje” att tjuruslingen valt
att rasa ihop inne i boxen och inte med huvudet ut genom fodergrinden. Det är
liksom inte så värst smidigt att häva på över sexhundra kilo dökött, i
bokstavlig bemärkelse, för att tråckla ut ett huvud ur en grind. Precis som att
det alltid är en viss lättnad att få ta itu med sånt här själv. Ingens fel, och
visst hade det löst sig, men det var ju skönt för alla att Jirka och drängen
inte behövde krångla med det in min bortavaro.

Stolt snart-tvååring som satt på sig sin ”byschta” själv! Och klätt sig för dagen, med plånbok, docka, filt, klackskor, ballerinakjol, mössa och tre nappar.

Idag har julen städats ut. Det mesta i alla fall. Gardinerna
kvar, men de får sitta tills lust och anda infaller för byte. Funderar på om jag skulle
sy nya till vardagsrummet. Köpte ett fint tyg för ett tag sedan. Typ under den
resa då jag berättade för vännen som var med att jag var gravid med tvåan…

Nya rummet på andravåning har slipats och spacklats igen. Sonen
har hjälpt till att flytta gipsskivor – igen – och städat av däruppe inför
regling av vägg. Jodå, de lyckades lokalisera oss till andravåning också!

Lillan skulle ”tänga, tänga” toalettdörren och tog
två händer till hjälp. En i var kant av dörren. Hon skrek efter en stund. Det
gjorde i och för sig jag också, en av få tillfällen jag skrikit rakt ut (följt
av ekande ”ajajajaj”), då jag själv av någon outgrundlig anledning höll
fingrarna i karmen samtidigt som jag skickade igen ytterdörren efter mig. Jag
har igen och igen gått igenom hur och varför utan att kunna fatta. Men får väl
se det positiva med två kokande fingrar som kunde tina de andra tre istapparna
på högerhanden. Tror inte det tog så illa att nageln ryker heller, så bara plus
när det blev som det blev! Vi får la se. Rekommenderas att INTE ha handen vid pilen när dörren stänges.

Mitt under nattningen kom jag på att jag lovat gentjänst
till Jirka. Utfodring hos hans djur! Shit! Men bättre sent än aldrig, heter det
ju. Iväg till honom i mörkret, och lite lagom roligt hade han glömt meddela att
han flyttat sina kor. Hade just varit snyggt att behöva ringa för att fråga. Satans
väluppfostrade, de där två vita. Hade jag sagt Hej till mina hade de svarat
direkt. Inte stått och väntat i tysthet! Som tur var skymtade jag de vita benen
i anslutning till resten så de också fick sin mat, och jag slapp pinsamheten i
att efterlysa!

Maken varit på föräldragården hela eftermiddagen och lastat
om gödning så pressen får plats. Behöver göra en rokad bland utedjuren snart,
och då måste pressen lämna sitt kyffe till tjurarnas fördel. Pepparkaksburken fick lämna plats åt denna gamla ballong – foderautomat till bina, och ljushållaren vi fick i julklapp.

Veckan som kommer blir full av projekt. Imorgon blir det en
sen dräktighetsundersökning av korna inne så jag kan möblera om och justera
foder efter kalvningstid. Tisdag lär bli en oerhört lång dag, då uterundan ska
vara klar, och jag redo, innan barnen väcks för skola och dagis. Dags för
nötköttsseminarium en och en halv timme bort på tidiga förmiddagen och avslutas
med kvällsmat sedan.

På onsdag är det spruta för sonen (har börjat räkna ner nu
tills vi får övergå till ”vårt” sjukhus) och på torsdag är det
rekoutlämning.

Ha’t gott alla!

Visst är det mysigt, men ibland känner jag mig verkligen motarbetad!

Oavsett hur året kommer utvecklas, ska jag nu sätta print på
de senaste två dagarna, ”svart på vitt” för de har lett till mycket lösningar.

Igår var det dags att komma i rullorna igen. Studiedag i
skolan gav sonen fritids och flickorna till dagis.

Hemma blev det lite småpill. Skopan kopplades av, full av
stolpar att ta hand om – senare. Så det har stått ett par veckor nu. Men
plötsligt blev senare Nu och stolpar lastades in. Säsongens inköp av stolpar
fyller upp förrådet rejält, och ändå har jag en del kvar ute.

Två av de tre nyinköpta foderhäckarna monterades – den
tredje får reklameras. Stortjurarna fick en av dem och den häck som stått i bitar
sen i våras tog med på returen. Lite mindre foderspill nu när de inte kan ligga
i maten, få vi hoppas.

Träningen drog igång för terminen och jag tänkte försöka ge
det en chans. Kroppen behöver nån förstärkning som inte omfattar gårdsslit. ”Känner
du inte av detta i handleden?” frågan träningsgrannen gav mig en stund in i passet.
-Joodå, men ”ont skall med ont fördrivas!” Det är just handleden som
blivit kruxet igen. Armbågarna känner jag endast vid vissa specifika
tillfällen, så det är bara att vara glad för.

Sliten som tusan i kroppen på kvällen, och mm…låren känns
idag, vill jag lova! Drängen fyndade i gödselrännan igår kväll. Hoppas det inte är en omen för kommande kalvningar. Denna, numer, slaktko, har troligen kastat (fått missfall) en gång tidigare i sommar och tagit sig sista chansen med tjur, annars hade kalven varit större.

Idag skulle det vara riktigt slaskväder, sades det. Och har
väl varit så tidvis också. Suttit inne och pillat på burken. Kom igång med
bokföring för sista kvartalet, dock inte så långt som jag trodde, då jag hade
en del annat att stå i. Samtal på många håll och kanter. Jag har ringt och
andra har ringt. Förvisso en stunds ”nöjessamtal” också, och direkt
efter ringde Lantmännen upp; Lite problem där. Skrev foderkontrakt i torkas
augusti. Med noll bete, ”noll” förstaskörd och NOLL regn. Åtgång
räknades ut lite snabbt, men nu med lite regn (ja, fortfarande väldigt lite
regn med tanke på vad som hade behövts) och med facit i hand står jag med en jäkla massa foder utan åtgång. Typ
femtio ton för mycket… Ohps!

Tack och lov var de inte helt hopplösa, tvärt om faktiskt, så fått uppskov och ett hyfsat pris på ett nytt kontrakt. Snacka om många ton som rasade från axlarna! Det var lätta steg till lagården i eftermiddag!Gamla gårdshunden har återupptagit sina rutiner sedan kärran börjat rulla i lagården igen. Stå och passa när kärran står still och sedan springa runt runt runt foderborden i lagården, skälla och nafsa den rullande kärran i hjulet. Kanske inte lika snabbt och smidigt nu vid 12,5 som vid fyra års ålder… Men jag tror att den tjocka grisen mår väl av motionen! Lång hals. Lång tunga. God vilja.

Slog dessutom ihop mina inventeringssiffror och kunde konstatera att som läget är nu ligger jag bra till. Fodermässigt i alla fall. Även om man vet väl hur mycket foderåtgången ökar vid fler grupper, kalvningar och kornas mjölkproduktion, ser det ut som om jag kunde ha ungefär hundra balar att leka med.

Rubriken har jag lånat från Nisse Hellbergs ”Tufft
jobb”. Kom och tänka på den av de lätta stegen. Bulldozern kommer sig från
något jag sa till en vän härom dagen: Vi är nog såna som behöver en knuff av en
bulldozer, efter att ha jagats av en ilsken struts med blåslampa, efter ett
fotogenbad. Då jäklar bör man få upp farten!

Jag tror att någon ville säga något före maten… Kanske inte så stort förfall, men trenden är tydlig;P Konstaterat de senaste dagarna att morgonrutinerna omfattar ca sextusen steg!!
Nu ska jag tända i spisen och göra Selma sällskap. Och kanske sno ihop en kaka till snickarmaken.

Första inlägget för året. Nästan en vecka har gått. Vad har
ni gjort? Vad har vi gjort?! Njo… Vi firade in det nya året hos
gymnasiekamraten i samhället, mest för att konstatera hur lugnt och skönt vi har
på en simpel bonnagår!
Det spelar väl ingen roll att stormen ryter utanför och någon kör såg och dunkar några meter ovanför huvudet?!

Några ”dagen efter” följde och lite pill här och
var. Årets första storm drog in, en gran la sig över ett hus som inte var vårt, ett plus där, och en plåt från stugan gav sig på kas. I övrig ligger det mesta av frötallarna på hygget men det kunde varit värre!
En dag hämtades golv till sonens nya rum, en liten snabbinspirationsrunda på
färghandeln utan vidare klarhet och i fredags förmiddag rullade Mors B in på
gården! En ofantligt märklig känsla att han kom själv! Och att han skulle BO
här! (Säkert lika konstigt för Mormor att inte ha honom där!) Lillhönan vid en tapetgran! ”Det är nog ostar i de runda paketen!” Dockan Alice fyllde år (igen) så det var ju lämpligt att ta en kvällsfika i samband med kalaset i stugan. En storbakardag. Bonnaungen tog ju mjölkaspannen som pall!

Kom ut en morgon och möttes av en kossa på promenad. En som roat sig kungligt med den nya halmbalen… Man kan bli less för mindre!Lillskiten kom tidigare idag och var mäkta stolt. Följ med mamma, jag vill visa! Titta Titta! Jag har laddat diskmaskinen med tablett och så stäääänger jag och trycker på knappen! Bra va?! – Dukade sedan fram kvällsmaten, gick mot spisen och hörde ett konstigt ljud. Där på mattan satt hon och skalade ett ägg hon lyckats (??!) ta från köksbordet. Tack och lov ett kokt. Lyfte i henne i stolen och hon fortsatte projektet, men till sist åt hon det med skalet på. Knastrade gött i tännera!Men det har väl gått bra. Lite ovant för min del att sköta
om barn, lagård och markservicen ”helt själv”. Det har liksom inte varit läge att
maken skulle lämna ”svärfar” med snickeriet. För snickrats har det
gjorts! Och vilken skjuts framåt det har blivit! Rummet färdigisolerat,
färdigskivat, gips uppe och taket fullt med panel. Och det känns SÅ GÖTT! Plötsligt
finns det hopp liksom. Ännu kvarstår mycket jobb och mycket pill i anslutningen
mot ”gamla” huset, men i rummet som sådant är mycket klart! Får
försöka hålla både ork och i alla fall lite tempo på det hela de kommande
veckorna. Men vi får väl se… Oavsett så är det bara att rikta ett enormt stort TACK till Mors B för denna insats och varmt välkommen åter. Flickan verkar kunna tänka sig att lämna sängen för stugan även i fortsättningen!

Se, det gjorde jag igår morse. Eller snarare så såg jag
inte…den tjugofemte kvigan. Det är lite som att försöka räkna i en myrstack,
det bara myllrar kring de där odjuren. Skulle de se mig kryllar de i ännu högre
takt. Många gånger krävs det många räkningar och ett snitt därefter, men hur
jag än räknade fick jag bara tjugofyra. Ajajaj. Ner och söka av de hala
stenarna vid sjön. Gick längre än kvigorna brukar, vände och styrde tillbaka
mot bryggan. Tyckte mig höra ett avlägset bröl och fick mer än en gång
fundera… Skulle jag verkligen behöva krypa ner och kika in under upp- och
nervända båten för att räkna klövar?! Parodi på den liksom! Men inte. Inne i
smedjan! Av alla ställen… Med väl stängda utåtgående dubbeldörrar. Aja, känner man för
mer projekt så finns det städbehov där nere nu. Om inte förr, så nu…

I alla byar i westernfilmer finns det en black smith. Men vi
kan ju inte stoltsera med en black när kvigan är brun och sjuttiofem procent
hereford, så vi får väl istället skryta med vår Brown smith. (Inte att förväxla
med Brown Swiss för övrigt!)

När jag kom imorse samlades de alla runt mig. En tuggade på
jackans rygg, två tog varsin ficka på byxorna så jag började bli orolig för
mobilen, och min lilla 0070 kom fram för en stor tungkyss över hela nyllet. Extra
röd å grann i pannan sen hon skrubbat sig mot den rödfärgade dörren. Svårt i vanliga fall att komma ur sängen. Inte lättare när man motarbetas från två håll… La en stund på att möblera om i lagården. Kossan som alltid försöker välta skottkärran hamnade på en annan plats än som nummer ett i kröken! En kossa som inte riktigt klarar endast halmdiet fick en annan plats med mindre konkurrens och gammelkossan fick komma ut från behandlingsboxen till ny plats, men fick gå tillbaka efter ett dygn. (Vilket ledde till att min till synes kroniskt bedrövade 1761 fick flyttas ännu en gång – bär liksom inte foder även till henne med tom plats i den smidigare delen!) Och lillkalven fick komma ur sin ensambox till de stora grabbarna sen den största flyttat ett steg. Det syns nästan hur brett halmlass jag fick med mig!? Det där att leka i lagården funkar bara när pappa är med… Mamma är strängare på att det är en arbetsplats…

Imorgon startar livet igen med allt vad det innebär. Rutiner,
ordning och reda. Och krav!

Ha en go första seriös vecka 2019!

God natt