Ja. Jag tycker allt som oftast att vi “inte gör nåt” utan mest går hemma och dräller. Därför blir det en liten chock när jag tittar tillbaka på mina bilder från året och ännu en gång motbevisar mig själv.

Vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta åt det hela, men jag vet att vi har en sjö som bjuder på helt magiska bilder!

Hur som helst;

Vi dundrade ur extremåret 2018 i rasande fart rakt in i 2019. Sviterna från den extremtorra sommaren gav sig till känna genom ökad arbetsinsats – Korna bands för första gången in i lagården för att kunna ransonera foder. Tre ton grovfoderersättande pellets kördes ut med skottkärra – varje vecka. Korna fick en dos halm och tjurarna skulle ha hö. (Sällan har betessläppet varit så eftertraktat!)

Direkt efter nyåret kom Mors B och hjälpte oss kicka igång nybyggnationen av sonens rum. Målet att han skulle få flytta in till födelsedagen fallerade med en vecka, men efter det hann vi pusta ut ett par dagar innan det plötsligt hipp som happ låg en “oväntad” kalv på lagårdsgolvet.

Detta var startskottet på en tid, intensivare än någonsin. Med kor ute har jag tittat ett par tre gånger om dagen efter kalvningar, plötsligt stod korna fast, vilket krävde ett betydligt högre passande för att flytta runt korna i tid till box, låta dem kalva och låta boxen överlämnas till nästa kalvning. En komplicerad baklängeskalvning på en kviga – vid halvtretiden på natten, och en totalt idiotisk kviga ute fick en död kalv, men i gengäld fick jag mitt första levande tvillingpar någonsin. Så på femtiofyra kalvningar hade jag i slutänden femtiofyra levande kalvar. Bäst någonsin, även om jag fick ta ut veterinär på två navelinfektioner.

Både väldigt arbetsamt, och väldigt roligt. En kalvkontakt av sällan skådat slag. Lika mycket skratt som svordomar över dem, och tveklöst flest timmar i lagården någonsin för barnen – kalvarna lockade. (Korna står inne även i vinter trots god fodertillgång!)

Mellan långa utfodringspass och kalvvaktande gick renoveringen vidare av barnens rum, och ett efter ett färdigställdes dem.

En kort, intensiv vinter levererade nära trettio centimeter snö ena dagen, och tjugo millimeter regn under natten, vilket gav mig en takraserad ligghall. Tack och lov var skadorna begränsade till materiella ting och lite krux att komma åt de sista två halmbalarna som stod i hallen. Kvigorna undkom med blotta förskräckelsen.

Barnen hann fylla åtta, fem och två inom loppet av några veckor, och rätt vad det var kom en journalist på besök.

In i mars, rent av på “fössta tossdan i mass” dundrade Centerkvinnorna in i köket med tårta och diplom – och ännu en journalist. Någonstans där innan ringde jag i ren irritation till Karlavagnen en natt jag gick i lagården, och en dag när jag skulle koppla omröraren till gödselbrunnen fick jag en knack på axeln av en annan radiopratare.

Ungarna lärde sig handmjölka och vi fick ett gäng kycklingar medan oron började växa då vintern precis som året innan övergick till högsommar över en natt. Inget regn i sikte, massa blåst. Så kom det där samtalet jag innan har fruktat, och fortfarande gör – skogsbrand i trakten.

En väldigt intressant apparat. Intressant att få se dessa fantastiska människor “från insidan”. Gödseltunnan fick rulla med vatten, och samtalen fortsatte under hela eftermiddagen. Kastvindar och torra marker är ingen bra kombo. Tack och lov stannade det hela som markbrand – toppbrand hade varit än mer förödande. Dock jublade jag inte precis när maken ringde om en brand på andra sidan socknen också – i närheten av mitt verksamhetsområde. Även där upptäcktes det i tid och skadan hann inte bli så stor som befarat. Hade det tagit sig kunde det lika gärna vara lagård och gård nästa.

Den kvällen var jag utmattad. Och det där med rökhosta fick sig en hel ny dimension när jag slappnade av i soffan, frossandes under en tjock pläd. Spännande att ha fått vara med – aldrig mer, tack!

Sen lite så där vid sidan av, blev jag plötsligt smått involverad i ett bröllop! Så det blev lite turer till gods och gårdar, och några omgångar till östkusten. Både för planering, möhippa och till sist Dagen.

Men innan det firade vi vår egna femte bröllopsdag på Kolmårdens Djurpark.

Honung slungades, Maken fick sig ett stick på läppen vilket roade oss andra en helkväll sen vi kunnat blåsa faran över på andningen.

En helg i Helsingborg med Hans med god mat, äckligt godis och usel musik (mest för gamla minnens skull) och kortspel var suveränt inför kommande prövningar.

Efter en intensiv vår med ofantliga mängder pollen kom sommaren med rekordmånga jordgubbar, rekordstora fläderblommor, rekordstora svarta vinbär och massa gräs. När förstaskörden var avklarad hade jag säkrat hela årets foder. Och sen hettan bränt ner den lilla återväxt som försökte komma igen, kändes det bra, då krisen inte var ett faktum. Lite regn fick vi i somras. Inte så att det gjorde nåt på djupet, men på gräsrotsdjup funkade det.

Djuren skötte sig hyfsat bra på de flesta ställen – några hade mer problem än andra, men vad kan man vänta med 138 djur på bete?!

Semestern kom då vi (tydligen) roade oss på diverse ställen. Vandringar i skogen hemikring. En nära-döden-upplevelse när vi tog oss upp på Örnnästet i trakten (inget för små barn, men vi hade ju kämpat oss ända fram!) Astrid Lindgrens Värld fick ett besök. Eksjö och Skurugata provvandrades. Ett studiebesök på Wapnö och en visit hos vänner i Halmstad med bad i havet för första gången för barnen.

En runda i Skåne innebar klättring på Stens Huvud, ånglok kring Brösarp och givetvis har det fått bli ett par turer till Westernstaden.

Sen började det dra sig mot höst och en regnig tid infann sig. Uttråkad som jag hann bli råkade jag starta upp vårt tänkta vinterprojekt – hallen uppe. Plötsligt var det september och ett mål sattes att det skulle vara klart uppe tills jag fyllde år. Sagt och gjort. Ännu fler långa kvällar och nätter, men ack så bra det blev. Toaletten rök med av bara farten och sen var det dags att fira.

För egen del slog jag på stort med att köpa mig en ny kreaturskärra och lättviktsgridar. Och råkade bli med traktor till på köpet (Nåja…)

Jag fyllde trettio och firades stort. Förutom en “färdig” andravåning och nytt ekipage fick jag även en toastol (!), ett KÖKSBORD!!!!, middagar, ett gäng fina ord och en tavla, målad av en vän med mina djur som motiv. Den tanken och handlingen kommer sitta kvar länge, både i hjärta och på vägg!

Efter mycket tisslande och tasslande blev det en snabbis till Skåne. Barn och barnbarn samlades för fotografering som julklapp till Mor och B. Tur kanske att maken sköt en tiotaggare på jaktpremiären då han fick avstå första jaktlördagen… Ajajaj, släkten är värst – familjen är värre.

En dieseltvätt inhandlades, jag hade bokstavligen Party i surhålet, djuren hämtades hem och plötsligt var det dags för en prickfri djurskyddskontroll och jag fick juverinflammation på en kossa.

Efter en höst med mer eller mindre regn och gråmulet väder blev det advent med köldgrader, ljus och en liten gnutta snö innan gråvädret återkom. Detta lever vi i än… Pricken över I:et är nog att kommunens julklapp blev en nedlagd förskola – men än har de inte vunnit.

Sista dagen på året kom det som vi väntat på länge (och är orsak till denna galna mängd bilder jag inte känt för att slänga bort!) – FIBER!

För att summera 2019 i stort, så har det varit vandringens år. 2018 gick jag med djur precis överallt. Detta funkade ju, så jag har fortsatt att lita på mitt bristande omdöme, släppa djuren lösa och sedan försöka samla ihop dem, med ett relativt gott resultat. Vi har letat torp i skogarna. Vi har vandrat och klättrat och utmanat både oss själva och barnen. Plockat svamp i mängd och parti. Och har vi har faktiskt gjort väldigt mycket utöver att gå “hemma och drälla”!

Bonusen för året har varit att jag för första gången i hela mitt liv har hållit ett nyårslöfte! 365 dagar har jag delat Dagens Plus med en väldigt nära vän, tillika jävligt irriterande “storebror”. OCH vi träffades till och med för andra gången i livet på en kurs innan jul. Fantastiskt märklig känsla att verkligen dela Allt, känna någon så oerhört väl och…inte känna igen personen när man ses. Att bli så totalt höjd till skyarna, för att sekunden senare malas som köttfärs ur skosnörehålen. Allt med en både hjärtlig och brutal klapp på axeln. Och garanterat ömsesidig!

Även andra relationer har fördjupats, några har avtagit och ett fåtal  har försvunnit.

Nog att 2019 varit ett tufft år även detta, men på ett helt annat plan än året innan. Vad 2020 har i beredskap är ännu bara skrivet i stjärnorna. Mål är satta och planer gjorda. Troligtvis genomförs inte hälften, men en väldigt massa annat.

Om en månad drar kalvningarna igång. Tills dess är det så mycket vila som möjlig som gäller; I närstående har jag inte bara en utan TVÅ spahelger framför mig med goda vänner. Och ännu en tur till Skåne då det är dags att ta ett sista avsked från Farmor som inte följde med in i det nya decenniet. Jag bryter den lyckosamma trenden med två helt begravningsfria år alltså.

Lev så länge ni kan. Försök göra det bästa av situationen och leta bra saker, hur små de än må vara – inte dåliga.

Tack till er som finns här, på Instagram och inte minst till er som finns i verkliga livet. En särskilt stort Tack till min kossekonstnär som dessutom tog jourpass så vi kunde åka på alla turer vi farit runt på i sommar. Tack till Jirka, som verkar haft en hektisk tid i min lagård då vi verkat vara iväg mycket. Tack för samtal och hjälp med djuren. Det är SÅ MYCKET VÄRT så ni anar inte!

Jag ska öva upp färdigheten i att Passa Mig och under tiden önskar jag er alla ett gott och lyckligt 2020.

.