Dagen till ära tänkte jag presentera lite “fakta” om mig själv, som jag tror att de flesta av er inte har riktig koll på. Dessutom lite bilder på mig själv, det är ni inte bortskämda med. Väl bekomme:

– Min mamma brukar säga att jag är född envis. Efter flertalet missfall höll jag mig kvar, en misstanke finns att en tvilling försvann på vägen (jag var egoist redan då således…) Brått ut. Kejsarsnitt? Äh, jag kan nog ta mig ut själv! Skit i det där med kuvös, det är ju för småungar. Sond?? Nä fy fan för skit i näsan. Väck med den! Trots 43 centimeter och knappa två kilo har jag väl kommit upp mig lite i storlek under trettio år.

Samme filt, samme onge. Något större.

– Jag är uppvuxen på den Skånska slätten. Född i ett landskap med hjärtat i ett annat.

– Jag har aldrig färgat håret (förutom nån slinga här och var av hårmascara i unga år). Däremot har det på egen hand skiftat från mörkbrunt, till vitblont, till morotsrött och gyllene. Vilken färg jag har nu vet jag helt ärligt inte. Mörk koppar kanske?!

Okej. Jag kanske inte är heeelt oskyldig till minstingens lockar…!

– Jag har sedan tidig barndom närt en dröm om att få överta mina morföräldrars gård och ha får där. Drömmen kanske har omformats lite med åren, men nu är jag i alla fall i samma kommun, och det är mina kreatur som håller markerna hos di gamle öppna.

– Min fasta punkt i livet har alltid varit Mormor och Morfar. Så mycket ledig tid jag kunnat har jag spenderat där. Många fina minnen blandat med många tårdrypande tankar för att behöva lämna. “Du var alltid glad när du kom, sen en tre fyra dagar innan du skulle åka hem var det gråt och tandagnissel varenda kväll som bara blev värre och värre” sa Morfar en gång vi pratade om det. Han fortsatte ungefär “Jag har undrat mycket om varför, men OM du berättade något från Skåne handlade det om dagmamman eller grannarna, aldrig ett ord om skolan, aldrig om några vänner och aldrig någon antydan till saknad till familjen.” – Detta har jag aldrig ägnat en tanke, men det stämmer säkert som han säger, om jag börjar tänka efter. Varför tänker jag inte gå in på nu.

– Om jag inte skulle klara att leva på fårnäringen på Morfars torp (tre hektar:)) så kunde jag ha en karriär som bilmekaniker! Detta snurrade kring högstadiet, men när det blev gymnasieval stod det mellan lantbruksskolan jag gick, och skogsbruk i norra Skåne, allt för att komma närmre HEMMA. Tack och lov slapp jag skogsbruket då ett av mina största plågoris från grundskolan hamnade på den skolan.

– Jag var en fenomenal tapetrivare som liten. Detta uppskattades dock oerhört sällan…

– Jag erkänner att jag är svag för gubbar. Men det är nåt visst med mörkhåriga män. Notera mörka, inte svarthåriga. Lägg där till en härligt skägg så faller jag pladask! Detta är tydligen inte en ny företeelse dock;

– När jag var fem år ingick jag äktenskap. Mitt livs största kärlek var ett år yngre och vi var SÅÅ lyckliga. Kanske dock inte kompisen hos dagmamman som blev påtvingad en för stor kavaj, en Billy-bok som Bibel och skulle viga oss. (Och kanske inte jag och brudgummen heller när det tydligen var tvunget med en brudvals också!) Jag undrar vad det blev med min äkta make…

Notera lakanet som fick utgöra slöja.

– Dockan, Lego och bilar. Sen kunde jag klara mig hur länge som helst! När jag fyllde fyra fick jag en radiostyrd polisbil. Med en meter sladd mellan bil och dosa. Den både tutade och blinkade blått. Dessa funktioner har avtagit med åren, men bilen finns kvar i gömmorna.

– När jag var liten var min drömbil en sån där med “intryckt bak”. Detta var i tider innan alla i Sverige körde Combi. Jag är smärtsamt orolig att drömmen var en Volvo 745… Lägg där till att favoritfärgerna skulle inkluderas – lila huv och tak, blåa framskärmar och bakdörrar och gröna framdörrar och bakskärmar. Tack Snälla Gode Gud att jag hann ta mitt förnuft till fånga!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! (Fast jag tycker nog att det är rätt trist att 95% av (combi)bilarna i Sverige är gråa.)

– Jag har ett minne där jag studerade taxibilarna med stripade telefonnummer 979797. Jag frågade mamma om de skulle byta nästa år, till 989898. Detta måste alltså varit 1997. Och även om det är några år sedan jag såg en Taxi i Malmö, så var det samma nummer då.

Fanns det en tom kartong, så nog fasen fanns den en Åsa i den.

– Jag har insett att jag nog aldrig skulle klara av att leva med en ohändig partner. Inte för att ett byte är aktuellt, men jag tror nog inte jag skulle klara en tumme mitt i hand.

–   Jag är oerhört fascinerad/imponerad av de som aldrig behöver gå på toa! Om jag själv dricker två deciliter pinkar jag tre inom en timme. Det slår liksom inte fel. Hur folk kan dra liter efter liter under en hel dag utan toapaus är för mig ett mysterium…

– Jag är av uppfattningen att man får välja sin familj likväl som man väljer sina vänner. Blod må vara tjockare än vatten, men det är inte vatten som orsakar blödningar och proppar som skadar.

– Jag väger tre kilo mer än vad jag gjorde i åttonde klass! Detta sedan jag mer än fördubblat min ålder och fått tre barn. Det måste vara all fika som gör’et. 

– För ett tag sedan fick jag en av de finaste komplimanger jag nånsin fått; Jag skojade lite om att jag borde ta arvode från alla som vänder sig till mig för att ventilera. Bra som dåligt. Det hade nog gett ett fint tillskott i kassan med en terapeuts lön. “Det är väldigt enkelt att vara ärligt med dig” fick jag höra.

– Jag förstår verkligen inte folks allmänna aversion gentemot utedass! Och med det menar jag INTE offentliga bajamajor och liknande, utan hederliga gammaldags gårdsdass. Haspen på insidan. Råkallt, fuktigt trä. En gammal trasmatta. Bilden på kungafamiljen. Telefonkatalogen. Känslan av att bokstavligt förfrysa röven av sig för att slippa dra av alla kläder när nöden inte visste nån lag i pulkabacken. Jo… Det är nåt visst. Mer dass åt folket!

Denna dagen för tjugo år sedan.

– De dagar jag äter gröt är den helig. Ingen annan ska lägga sig i. Det ska vara mycket vatten, koka länge, rinna ut på tallriken och sedan få stå och stabilisera sig ett par minuter så lingonsylten preciiiiis stannar på ytan. Min gröt är Min, och ingen ska få för sig att vara snäll och koka gröten åt mig! Bara så ni vet!

– En av mina favoriter är Saint Paula. Det var med stor sorg jag fick ohyra på dem för ett par år sedan, och tvingades slänga varenda en. Varenda färg som jag själv drivit upp från sticklingar då jag knyckt några blad här och var. Ännu en gång räddade Mormor mig genom att donera ett gäng av sina egna. Inte min förtjänst till alla olika färger, men jag har dem!

– Sätta en bröddeg. Stoppa i en maskin tvätt på vägen ut. Gå till lagård och hönor. Greja lite någonstans. Inse att det är dags för mat. Ojdå, har visst bröddeg över hela köksbänken. Baka ut. Hmm, baka nåt snabbt medan det jäser! Hämta ägg i matkällaren. Nämen titta, det ligger ju tvätt i maskinen. Hänga upp den. Återvända till köket utan ägg, middag var det ju. Vad ska vi äta idag?! Borde det inte dammsugas här? Ooh, titta, vad är det där för bok? Varför piper spisen? Just det, mat var det. Oj! Bröden är färdigjästa. Grädda och äta middag. Gå ut och där ligger ju grejer slängda. Just det. Det var ju Deet jag höll på med…

Detta är en ganska vanlig dag i mitt liv. Har mer än en gång känt att jag bör utredas för något, men sen råkade jag höra min moster berätta för nån att hon gör precis likadant. Lättnaden var total. Jag är i alla fall inte vansinnig ensam. Det kan visst inte bara ärvas till Morfar (“Vansinne är ärftligt – man kan få det av sina barnbarn”) utan även till mellangenerationen.

– Jag tror inte på multitasking! Så varför sitter jag ständigt på toa med mobil/bok i näven och borstar tänderna? Till exempel. Eller borstar tänder och vattnar blommor? Eller fyller en tvättmaskin?

“Du måste ju få ha tåget! Du får ett ljus för varje tiotal!” klargjorde den prudentlige sonen.

Säkert jätteluddigt detta, precis som vanligt! Men här är jag. Trettiotalist! Hittade ni några nyheter?