Förra fredagen kidnappade jag drängen från hans nya förälskelse. Japp, så fräck är jag. Han fick snällt avstå gödseltunnan han kärat ner sig så totalt i, kört ut över 700 kubik hittedags, och köra djurkärra.

112:an tog sig en promenad ute och kollade läget, och sedan tog hon ett studiebesök i lagården för att se om det var sig likt.

Man har en tendens att skita ner sig rätt rejält när man håller på med djuren, så det brukar passa att tvätta kläderna efter en sån pärs. Jag brukar stoppa “bra att ha – grejerna” i stöveln. Det funkar varenda gång! Jag blir alltid lika knasig när jag ränner i fötterna och det tar stopp…

Sex lass djur, från tre olika ställen körde vi hem. Korna släpptes av hemma med övriga kor, tjurarna direkt in på box och slaktdjuren fick gå en och en från kärran, in i lagården och passera buren för svansklippning och lusmedel innan de gick ut på andra hållet.

Jisses, vilket projekt. Och så skönt när alla djuren är hemma!

Lördagen var just en-dagen-efter så det var inte alltför många knop då. Fattar egentligen inte riktigt varför jag ständigt blir så utmattad av nåt som bryter vardagen. – Just djuren hävdar jag bestämt att jag inte oroar mig för, men kanske är det ändå en underliggande tanke – för man VET ju aldrig förrän efteråt.

Det är ju lite synd att köra huvudet i sanden när man gjort sig omaket att tvätta håret, så bättre att kamma fram luggen. Syns man inte finns man inte!

Söndagens Fars dag spenderade vi i ett ganska nytt vindskydd vi fått nys om. Vacker plats, fint gjort och en antydan till sjöutsikt, dessutom på skapligt hemmaplan,

75:an tyckte det var praktiskt med både långa ben och lång hals när balen stod utanför hagen. Grannen ser allt lite bedrövad ut.

Ny vecka, nya möjligheter. Jag gav mig i kast med ännu en stort projekt. Klippa och avlusa/avmaska ungdjur. Det kunde gått fint, djuren är snälla, men saxen… Jag undrar om jag verkligen lämnade iväg skären på slipning, eller om det stannade vid tanken… Efter tio djur gav jag upp!

Kviga 150 krävde sällskapsdam i paniken. Det var inte lättare att komma åt och klippa med dubbla djur i boxen… Var det “Mr. Bean-klippning” innan blev det inte bättre. Hon har även fått en plump i protokollet och därmed en placering på den fruktade listan.

I torsdags tog jag mig en sväng efter en ny sax. En fårsax (eller kamelsax, det är väl en benämningsfråga…) och JISSES vilken skillnad! Ullen vek av i stora sjok och jag klippte resterande 18 djur på mindre tid än de tio dagen före. Började med kvigorna på 250kg och slutade med slakttjurarna på 600. Gick suveränt, både sax och djur. (Jag har snälla djur!)

Det var inte helt lätt att klippa en så stor tjur heller när han stod i buren…

I fredags blev det så dags för dräktighetsundersökning. Fixa och rigga innan, locka med djuren upp på lagårdsbacken för att själv slippa klafsa runt i lera. Dela in i olika fållor för att slippa dra runt på alla hela tiden. In med korna i lagården, en eller två i taget beroende på hur de ville ha det. Stänga dörren bakom och fösa in i buren. Allt väldigt lugnt och stilla. Det ska bygga på frivillighet i möjligaste mån.

“Semintanten” (förlåt, du kille några år yngre än jag!) rullade in på gården tio över tio, bytte om, bytte några ord och drog igång. 12.00 hade han lämnat gården, nytvättad, dokumenterad och 55 kor senare, där han känt på 53, varav 51 dräktiga. Det är nytt tidsrekord här, det är en fet go klapp på axeln för min del och för både “teamet” – bestående av drängen som burgrindsvakt och maken ute, och jag på mitten – och djuren. Det är bra för egot, må jag säga. En rejäl bekräftelse på mitt arbete och alltid en tyngre uppmuntran när “en sån”, som ser precis allt på gårdarna, kommenterar och konstaterar. (Jag betvivlar inte det minsta på att de har gårdar som de bävar för att besöka! – Jag hoppas och tror inte att min är en av dem…) Allt detta under tiden småkvigorna låg i sina boxar precis där korna kom in, låg – ja – och idisslade i godan ro. Bekom dem inte ett dugg att det var action precis intill.

Kanske är jag naiv, och har faktiskt inte ens en tanke på en tanke, gällande personskador där och då. Det kanske man borde ha. Kossan kan ju rimligtvis trycka till honom där framme, men jag är blåögd nog att betvivla det starkt. Han uttryckte inget obehag heller, så få väl leva på hoppet.

Eftersom det gick nästintill äckligt smidigt, djuren stod samlade och slussen stod där, riggad och nerskitad, tog vi beslutet att “börja” stalla in. Börja… Vem försöker man lura va? Börjar man så slutför man.

134:an var rätt nöjd över att få komma in efter större delen av dagen ståendes ute och vänta. Det kvittade väl att det gick både folk och kor bakom och intill!`?

Det är ganska simpel matte, eftersom även jag kan förstå den! – Vill de inte gå, då går de inte. Sen vilken stil de väljer varierar från ko till ko. Men medan hon där inne funderade klart, passade 90 på att inspektera spannmålsfläkten.

Där står de på rad…

Tyvärr stack maken iväg för att stycka älg på mitten, och det fina flytande arbetet sackade när jag blev i stort sett ensam, med en dräng som var både arg och frustrerad över sin “oduglighet” att hjälpa till.

Maken kom tillbaka, vi fortsatte och höll på länge för att mata in korna i buren ännu en gång, släppa ut de icke dräktiga och de som funkar smidigt med kalvning ute och inte får plats inne, klippa svansar och lusa av samtliga och sätta på halsband för att leda in de som skulle in.

Behöver jag säga att klockan stack? De sista fyra korna trökades bokstavligen in i en box, och jag tackar min lyckliga stjärna att jag inte hunnit sortera om ungdjuren och fyllt alla. 18.44 stängde vi lagårdsdörren om de hungriga djuren, 19.03 parkerade vi bilen i kyrkbyn, nyduschade och bara några minuter sena till hembygdsföreningens jippo. Det var farligt med mat och stillasittande! Tro mig.

Hemma vid tio igen drog maken på sig kläderna och gick ut för ett utfodringspass i lagården.

Jag var rätt sliten när jag vaknade i lördags, men det var bara att masa sig ut, ta hand om de sista korna från boxen, inse att en ko hade rymt där ute när det ljusnade, och släppa ihop grupperna (slakt och dräktigt) för vintern. Jag är fortfarande lite i tacksam chock att det bara var en som smet. De hade trots allt ganska kasst stänge, ännu sämre bete och inte någon ström i trådarna.

Ännu en gång var det 90 som utforskade omgivningen, medan hennes halvsyster 95 satt och begrundade sin nya tillvaro.

Och så iväg igen med flickorna för pyssel. Lillasyster var trött när vi åkte, och gick käpprätt utför, så en timme tidigare än avslut lirkade vi oss loss och åkte hem med kokande feber på den minsta.

Pyssel… Det är ju Djävulens påfund efter hopprep, tätt följt av cykel… Men ibland får man offra sig. Barnens (stora flickans mest) verk, och min Värk. Ändå rätt okej första försök.

Nästa bakslag kom igår då. Föga oväntat. Livet går i sken, det finns sällan tid att stanna upp, flera besvikelser avlöste varandra och då är det som att rycka en dammlucka och försöka stoppa forsen med händerna. Det är lika bra att virvla med, försöka hålla näsan någorlunda över ytan och hoppas man orkar kravla sig upp på andra sidan. Funderingar på framtid, ska man packa ihop och dra vidare? Sitta kvar och snurra på hatten och vänta medan någon annan håller ens öde i händerna? Och hur länge ska man orka vänta? Anspänningarna som släpper när stora projekt, som nästan alltid går bra eller fantastiskt, men som KAN gå rent åt helvete, är undan. Tvivlen, på allt, alla, mig själv och de som tvivlar på mig… Jag gick ut i torpskogen, på “Svältorna”, i hopp om att få den där sedvanliga friden när allt rinner av. Det hände inte. Istället blev jag sittandes på en mossig sten, skakandes av gråt och köld, titta på solnedgången och lyssna på hackspetten.

Den där svarta katten mitt i bild höll mig sällskap hela tiden jag satt där. Tack, Stubben.

Jag har snokat runt mycket det senaste året. Och det är lika fascinerande som irriterande som skrattretande att det är fruktansvärt många byggnader som är målade på den sidan som syns, och inte alls sen…

Den är inte vacker-tall-vacker, men den står där. Rak, stark och envis mot den oskyldigt blå himlen.

Hem och tina upp mig med brasa och feberhet unge.

Idag är det ny vecka igen. Nya tag. Sopa av dammet från axlarna, räta på ryggen och gå vidare. Rivit mina sista stängsel. Den säsongen är alltså slut nu, så fort jag tömt den överfulla bilen.

Den svarta 1780 sticker ut, både på höjden och längden. Det är en fruktansvärt stor ko!

Dags att tömma ut vattnet, nu behövs inte det på betena längre.

Gesällprovet…. Hur brett sprider tunnan??? Jag hade rutorna nere i bilen för kondensen… (Det klarade sig!)

Ville inte lämna av barnbacillerna hos drängens fru, även om hon fyller 75 idag, men en tårtbit hittade vi i matkällaren ändå.

Nu ska jag hälla i mig teet från muggen, släcka lampan i köket så disken försvinner, den jag borde tagit hand om istället för att sitta här, passera maskinen i tvättstugan o krypa ner under täcket. Jag kan bara erkänna att jag har ett helsike att ta mig upp på mornarna. God natt.