Tog in en hängig kalv för en vecka sen. Han var betydligt sämre än jag trodde, då jag sett hans sjukdom som friskhetstecken;

Varenda gång jag tittat på honom har han stått vid mamma, med skummande mjölkmustasch och tungan ute. Precis som vilken kalv som helst som avbryts mitt i maten.

Det tog några dagar innan jag började känna det märkligt att han aaaalltid stod på samma vis när jag tittade… Mjölkmustaschen var snarare rejäl fradga, kroppen helt utmärglad under all den ulliga pälsen. Han har ju trots allt ökat närmre tjugo kilo i vikt sen han föddes en månad tidigare, så något har hänt… Jag har väntat på att liemannen skulle fånga honom i nätet.

Tempen har pendlat på honom, ibland skyhög feber och ibland helt normalt för en månadsgammal kalv. Och totalt ovillig att äta på mamman. Men flaska gick bra! Spann med napp också. Ett par liter i stöten, inga problem.

Sen en kossa som inte mjölkas plötsligt… En juverhalva som började bli både ilsket röd, varm och öm så denna fantastiskt snälla ko slog efter allt som närmade sig. Rep i halsbandet så hon satt fast och inte kunde fara runt så långt, spännband runt bröstet för avtagande kraft och ett lång rep mellan bakbenet och lagårdsinredningen på andra sidan gången, samt ett par ettriga kalvar rådde bot på ovanstående. 1- 0 till mig!

Dagen efter stod kossan lugn som en filbunke och idisslade när kalvarna närmade sig henne.

Men inte hennes kalv. Total matvägran. Utom vid servering. Ringde veterinären för att diskutera situationen med löfte om att de skulle ringa upp. Det gjorde de aldrig.

Får väl försöka sina ner kossan, skicka henne när slaktbilen kommer till midsommar och stå ut med en spannkalv i sommar, blev min nya tanke. Jag kan ju inte släppa ut en ko som inte mjölkas!

Sen började jag ana oråd. Igår kväll var grabben inte villig att äta sin giva från spannen, och hade setts stå vid kossans juver vid ett par tillfällen. Ut med honom så smygätandet minimerades. Imorse kom han inskuttandes, slickade sig runt munnen, brölade några gånger och satte fart mot spenarna där han sög för hjärtats lust! Dessutom har jag för första gången sett honom stå och pilla i sig lite ensilage också – alla andra kalvar är i full gång med idisslingen i den åldern. Vågar man tro att det vänt och blåsa faran över?!

Lite sällskap efter en stund och nedan en fin mjölkfradga!

Däremot gjorde jag en annan upptäckt igår – begynnande navelinfektion på den minsta i gänget. (Det kan man inte avstyra med rep!) Så det blev ett nytt samtal till veterinären som fick komma ut. “Är det ett återkommande problem med navelinfektioner här?” var första frågan. – Eeh, njää, det är min femte eller sjätte på sex år och ungefär trehundra kalvar, så så värst återkommande vet jag inte… *peppapeppa*

Den märkliga kalven fick sig en tillsyn också när de ändå var på plats, men det var lika förbryllande för dem. “Lite slö är han allt…” var kommentaren om kalven som stod lugnt i repet och fick kli på rumpan. Och jag tänkte bara Gosse, är det din diagnos har du många djur att behandla i denna lagården…

Vildsvinen har vunnit över en åker i skogen – det är för sargat för att kunna reparera. Hemma kördes komockor sönder med gräsharven och sten plockades. Det blir en del även på en tredjeårsvall…

Man inser att grejerna är slitna när de går sönder och man ska ha dit de nya på plogen…Ohps:

God natt