En ung bondes vardag

När jag kom hem efter att ha harvat över torpstället i
skogen, pratade jag med drängen och det bara plingade till i skallen: Jag
glömde en åkerlapp! Gör om, gör rätt, men inte idag. Istället ner till andra
gården för att mylla gödsel. Man hittar visst både det ena och andra som följt med gödseln ut… Paus för drängasamtal. De håriga benen bjuder jag på – fäller inte vinterpälsen förrän till midsommar!

Sen det var gjort åkte jag till föräldragården efter
utsädet. Mötte upp maken senare och han tog traktorn samma väg för att mussla
ut såmaskinen från samma ställe.

Hemåt för lagård, inlastning av de sexhundra kilo värpfoder
som anlänt med lastbil tidigare under dagen, middag och lite tid med barnen
innan det blev kvällning och såmaskinen laddades. Två bitar sådda och maken kom
ner sen han nattat barnen och började ringvältra. Ena biten hann han klar, även
med lite stenplock, samtidigt som jag sådde de sista raderna på andra biten
innan det var kolsvart ute och klockan närmade sig elva.

Vissa mornar glömmer vi inte att borta håret…Mutade Schenkergubben till att lasta av precis utanför dörren!

Igår startade jag upp med att komplettera det maken
missat i mörkret, samt vältra den andra biten. Efter frukosten och läggning av
den lilla som varit med drängens fru, startade jag upp med såmaskinen hemma och
drängen körde skytteltrafik för att få hem vagnen med utsäde, traktor och
redskap. Varför man föder barn i februari?! – Så att man hinner gå ihop tills man ska mellan såmaskinen och traktordäcket!

Korttransport – håll för öronen!

Ett av de finaste vårtecken jag vet – en nysådd och vältrad åker. Innebär slutet på ett, i våra bygder, ofta krävande arbete. Inget mer att göra där på flera månader, dessutom ser det så prydligt ut!

Tog en bra stund att så, som väntat. En liten paus med tidig
middag före lagård och sedan ner till brukssamhället för avslutning på barnens
onsdagsaktivitet. Hört där var att tre stycken lämnat dagis med magsjuka. Även
ett par barn i skolan, boende i samhället. Och ju mer vi pratade ju fler var
just magsjuka. Ungt, gammalt, stort och smått. Slutade med att vatten hämtades
från en närvarande med egen brunn.

Hoppborg var inhyrd för dagen till de få barnens stora
glädje, och även de få föräldrarnas. Den enda som gick att få med på bild utan sudd.

Sen avslutningen var avslutad bar det hemåt med nattning av
barn. Maken lämnade hem tippkärran vi lånade för plastkörning då min står med
plattpunka på två av fyra däck. Där lånades även en större ringvält hem, en som
trycker ner stenen bättre här hemma så man inte behöver lägga flera dagar till
att plocka.

Jag vältrade och maken sprang utanför och hivade de större
stenarna i skopan. När skopan var full, drygt halva biten packad och klockan
alldeles för mycket körde vi hemåt för lite sömn. Och lite sömn var just vad
det blev; Den minsta såg ett spöke strax före ett och tog en stund för att
lugna ner sig. Halv två kom lillhönan och hade spytt – så oväntat! Byta i
sängen och duscha henne innan det blev ett nytt försök att sova och hon kom på
nytt. Och så höll det på. ”Tur” ändå att det var hon som fått sjuka
från dagis – hon har koll på läget så hann med sin bytta alla gånger sen hon
fått den. Efter femte turen bäddades hon ner på soffan med pappa och en film. Ett
antal gånger till följde. Inte nån vidare natt för någon av oss, med andra ord.

Jag vaknade inte av någon klocka sedan, för maken hade
kidnappat den och redan gått till lagården. Sonen satt i soffan jämte sovande
lillasyster och den minsta snarkade på till tio!

Lek ute efter en sen frukost. Poolerna plockades fram efter
önskemål och jag styrde ut igen för att göra klart med stenplock och vältring. Make
och barn åkte på starten för det traditionsenliga mopperallyt i kyrkbyn och kom
hem samtidigt som jag tippade stenen ur skopan.

En hastig ”lunch” för min del innan jag mötte upp
moster, man och di gamle för en tur på kyrkogården. Hem efter det och nån form
av kvällsmat vaskades fram. Övertröttheten – hoppas jag – efter den taskiga
natten tog ut sin rätt för lillhönan som rensade igen.

Nattning och utgång. Jag rensade upp blomlådan kring
altanen, skickade ner dahilaknölarna och luktärten innan det hamnade tidningar
och täckbark på toppen. Spenaten sattes ut i landet och maken baxade fram den
stora trefotsgrytan från jordkällaren och den största dahlian sattes ner där. Sen
skolades tomatplantorna om innan det blev ingång och hit. Hög tid för sängen,
känner jag. ”Vilodagen” har det inte blivit så mycket med, men det får jag väl
sota för imorgon som först. ”Dagen efter”

Bina har i alla fall fått skattlådor för honungen nu när
både maskrosor och körsbärsblom exploderat och utsädet är instuvat i ladan i
väntan på tid och väder för sådd på torpet.

Ha det gott så får vi se när jag hittar tid och energi för
nästa besök! Det är mycket nu!

God natt

Efter månaders övning har hon äntligen lyckats med trosorna! – halvvägs i alla fall! Och nya grejen nu är trappan! Jättespännande! Men hur kul det än är upp, innebär varenda uppsteg ett nersteg. Ingen räkmacka neråt där, även om föräldrarna är hemskast i världen! Nu kör vi det i några veckor så kanske hon glömt badrumsskåpet sen…?!En besvikelse för barnen på marknaden. För egen del är det
ungefär samma som att stirra på ”myrornas krig” på TV på alldeles för
nära håll – jag blir yr. Folk överallt. Usch!

Direkt efter det fortsatte vi till storstan norröver. Skor
till sonen, där tårna inte trillar ut, införskaffades. Äntligen! Det fina
vädret gjorde väl att alla andra var på annat håll, för det var otroligt lugnt
för att vara en lördag på köpcenter! Inte mig emot!

Önskar jag kunde gjort som den lilla i stan…

Väl hemma igen på sena eftermiddagen blev det en tur ut i
lagården, middag och en stunds lek med barnen innan läggning och jag rullade ut
med harven för att mylla ner gödseln drängen spridit under dagen. Bara att koppla av harven och nanna kudden sedan.

Igår blev det en rallystädning av huset, besök av Mor och B
med skogspromenad och picknick, innan vi senare gick ner till sjön och fikade
även där. Mor lurades mot sin vilja ut till bikuporna så där stod vi tre generationer – en på behörigt avstånd, en plockades i kupan och en som ”fångade bi” i handen. Gick bra enda tills maken kom dit och höll fram en ram mot svärmor för att visa drottningen (från det ilskna samhället) varpå hon fick ett stick i låret. Där sjönk han i graderna;)Rätt som han cyklade small det så kajorna lyfte! Tur det var i trädgården!

Sen lugnet lagt sig blev det till att gå ut och packa ihop
den sista plasten, maken åkte till föräldragården och hämtade fjolårets tomma utsädessäckar.
Medan han var iväg rotade jag lite i en rabatt, skulle stoppa in näsan för nåt
efter ungefär en halvtimme och hörde lillan i andnöd efter för mycket
skrikande. Ohps. Hon fick följa med ut i vagnen med en ny flaska välling och
slocknade senare.

Ett försök att kväva otillräckligheten – lägga fokus på det som gjorts under dagen istället för det som borde gjorts. Man sitter ju inte bara och rullar tummarna även om att-göra-listan påvisar det…
Inte bara negativt. Väldigt fint ute halv sex på morgonen. Något jag vanligtvis är ovetandes om!

Dagen stirrades igång med en slaktko som hoppat genom en
foderhäck och halvt skurit av sig benet – slakt lite hastigt och lustigt. Hon var inte värd varken pengarna eller lidandet för veterinären. Plastinsamling under förmiddagen som drängen körde iväg till. Maken i stan hos
sin revisor och jag och lillhönan ska till BVC om en stund – slutbesked om
hennes syn. Vilken det för övrigt inte är några större fel på, men det ska ner
i journalen också…!

I eftermiddag Bokbuss och fika hos di gamle. För min del
blir det till att hoppa över och harva ner gödsel jag tänkt muta drängen till att köra ut, och fixa såbädd. Har en viss
vision om att det ska vara sått innan torsdagens regn. Wish me luck…!

Äntligen har vi fått förklaringen till varför chokladen tar slut så fort. Alla ska ju ha sitt lördagsgodis eller?!—

OJ! Vad tiden sticker. Och orken med den!

Det har varit pussel med det mesta, och en utmaning i sig
att få i den minsta penicillinet.

Ett lass spannmål hämtades, kördes hem på småvägar och
skruvades in mellan skurarna.

En dag spenderades med att städa i grovfarstun – äntligen.
Har varit behov väldigt länge, men ett väldigt otacksamt arbete. Skönt när det
är gjort i alla fall. Både tid och väder klaffade så alla saker kunde hivas ut.
Det är ju inte stort nog att kunna flyttas runt på i kyffet, och har inte varit
så spännande att skicka ut sakerna i snö eller tiotalet minus. Och det är ju roligare att städa när det verkligen syns!

Av någon anledning la jag mattan i blöt före tvättmaskinen….

Svägerskan som fyllt jämt firades och fick bekräftat att den
lilla är lik sin farmor. Nästan lite läskigt!

En söndag med skoshopping till flickorna – fanns i stort
sett ingenting till pojk. Den lilla provade alla möjliga formationer i
kundvagnen, så vill till att hålla koll på henne! Sonen fick ett nytt metspö som invigdes med en fisk under första halvminuten, sen inget mer. Vattnet delades med kossorna!

Katterna spexade på sitt vis och hönorna visade upp sig!Valborg spenderades med Jirka som medhjälpare till sortering
av kor med kalvar. Gick oförskämt smidigt, måste jag säga. Herefordligan gick
iväg för sig och fick en tjur på första maj. Liksom gruppen ”spara-kor”
med kvigkalvar. Slaktkorna sorterades ut och går för sig bakom lagården och ska
tas in i väntan på slaktbilen så fort jag hunnit få ut några stycken inifrån så
det blir plats. Nu inväntas klartecken från sommarskötarna att de har hagar
redo med gräs att äta så ska resten köras iväg sen.

Ska hon aldrig tröttna?!En middag hos min moster gav även sonen chans att flaskmata
ett litet lamm hos deras granne.

Maken fick en slägga i nacken med bland annat hög feber från
ingenstans och ”kollapsade”. Kroppen sa stopp. Igen. Han sov ett dygn och är tillbaka.

Gödseltunnan kom igång och äntligen har oron för
översvämning i brunnen passerat. Ett lass ensilageplast har maken varit iväg
med idag, ännu ett ska iväg på måndag. Själv har jag harvat – igen – hemma idag
och plockat sten. Drängen har lagt två eftermiddagar med stengrep där, själv
har jag kört iväg fyra fulla grepar och två skopor med handplock idag. Har
minst en grep kvar och en skopa, utan bekymmer. Så lämpligt att det är marknad
imorgon. ”Ungar?! Behöver ni pengar…?!”

Ett kättinghalsband harvades upp. Så fint trätt med öglorna i harvpinnarna… Frågan är hur länge och varför det legat i åkern.Vill man träffa mamma får man ta trehjulingen till vägkanten, hänga hjälmen på styret och ta hörselskydden ur korgen! Sonen har börjat intressera sig för att köra. Finessen med effektivitet och liknande är dock inte med. Det är nu man hoppas att ingen får för sig att ta flygfoto – det är kört på åkern som en stut pissat.Nu ska jag försöka sova bort mitt illamående och tanka för en dag på marknad följt av en ny skojakt för sonen… Sen blir det väl till att harva ner gödseln som drängen eventuellt sprider på det nyharvade imorgon, eller lasta det där sista lasset plast.
Trevlig helg och God natt

Idag har livspusslet gjort sig påmint mer än vanligt. Och
utnyttjandet av den där staben.

Kvart över sju imorse rullade en lastbil in med årets
utsäde. Äntligen! Inte för att jag behöver det för dagen eller så, men blev
lovad det i mitten av mars, och lite surt är det om sådden blir försenad för försenad leverans!

Grabbträff!

Den lilla fick läkartid. Aningens piggare/mindre gnällig,
men inte en matbit och endast en klunk mjölk gick ner.

Samtidigt stod en tjur upplastad på kärra och väntade på
överlastning i min kärra… Tre timmars resa tur och retur, förhoppningsvis
smidig lastning och tid att passa på vårdcentralen…

Utfodrade i lagården men struntade i uterundan, den tog
drängen och fru. Gick in och försökte få i den lilla lite, packade ihop oss –
krävs rätt mycket mer när en fjortonmånaders ska med mot när man åker själv! Drängen åkte ut till föräldragården
med utsädet, jag hämtade min tjur. Den lilla somnade efter en halvmil och sov sedan över lastningen och vaknade till ett par minuter innan paus. Allt enligt planen och drängen mötte upp med
bil på knappt halva hemvägen.

Malte försvann! Jag är inte van vid att djuren lägger sig under färd!En blick över axeln innan arbetskläderna skuttades ur där
bakom bilen. De vanliga låg i en kasse i bilen, som tur var! Tror bara drängen blev vittne till min striptease. Unge och väska
i bilen som styrde mot samhället och drängen tog traktorn på den nu bekanta
hemvägen till gården.

En snabb lunch på fiket för min del och lyckades få i den
lilla en kvarts banan. Sen doktorn.

I väntan på läkaren och urinprov.”Bara” öroninflammation blev domen – känns som en
lättnad ändå då jag börjat bli skum för lunginflammation med hennes hosta.

Hem och lastade ur tjuren. Hoppas han landar i det nya snart,
för det var inte det temperament jag haft på de andra hämtade tjurarna… Rentav
väldigt stirrig, men det kan ju också vara förlåtligt de första timmarna.

Imorgon blir det nästan samma väg för ett lass spannmål.

Sen är det vår också! Gick ner till sjön för denna bilden: Och fick gensvar från fyrtio kor och säkert tjugofem kalvar som tyckte de kunde få betesflytt…!God natt

Konstiga blommor! Och idag nappades årets första gräs till kycklingarna! Frukost i sällskap med betesplaneringen… Spännande att se hur mycket som ändrats/glömts när det börjar sina med djuren….!

Den bok jag för tillfället lyssnar på, handlar om en
återträff från nionde klass. Hur skulle man själv reagera på en inbjudan till
något sådant? Fick en nu med jubileum från gymnasietiden. Ska man gå?!

När vi gick ut nian sa de att jag nog ”skulle vara den
som drog ihop klassen till en återträff om tio år”. Det har gått med råge,
och ibland undrar jag varför just jag skulle ha ”den lotten”. Jag var inte
intresserad av dem på den tiden, och det är jag ganska säkert på var
ömsesidigt. Varför skulle jag ha behov av dem nu?! Behov av att träffa dem och
visa upp sig? Se vilka som stannat kvar och misslyckats, lyckats eller kommit
längst i livet?!

Jag har passerat en hel del i livet. Hur det mottagits och
upplevts vet väl bara jag. Däremot har det gjort, som jag tidigare nämnt, att
jag undviker vissa situationer. Släpper inte gärna folk inpå och undviker att ta plats. Håller mig lite i utkanten och känner mig
ibland just där. Inte mobbad men lite utanför. I gråzonen typ. För jag vet inte hur jag ska ta mig in. Eller om
jag ens vill och vågar.

Folk ser mig som den tuffa, orädda galningen – i positiv bemärkelse
– som går sin egen väg och bryr sig inte om vad folk tycker. (O yes, att jag
gör!) Men först som sist är det ju jag själv som räknas i mitt liv. Ingen annan
kan leva det åt mig. Och varför skulle jag leva någon annans?! Eller ett som
”förväntas”.

Mina klasskamrater från nian till exempel (jag generaliserar
grovt, sorry) lever i en storstadsvärld där det är fina bilar, dyra villor och hushållsnära
tjänster som räknas. Ju större kontor och desto krångligare titel desto bättre.
Vad skulle en ”simpel bonde som flytt till Småland” tillföra i en sån
samling?! Grunna på det.

Det har svidit många gånger att inte kunna vara som alla
andra.

Att det var killarna och tjejerna, och jag, gråzonen däremellan.

Att de få gånger man försökte lägga sig i ett samtal bara
fick en blick som sa ”Håll käft, ingen bryr sig ändå!”

Att en besökare klev ur bilen en gång, granskade mig under
en tiondels sekund och vräkte ur sig ”Fy fa-an vad fult!” om min
klädsel, hemma och i full fart med något lagom skitigt.

Att jag pratade mammakläder med en där jag inte tyckte att
jag behövde åtta par byxor, ett par jeans och ett par lite finare räckte för
mig – när jag kommit från lagården är ju ändå understället på! Fy, är du en
”sån”. JA! Jag är en SÅN! Underställ is da shit! (Och om någon bara
trillar in när jag går så – vad gör det?!)

Eller, det som svidit värst i många år nu; När vi var på en
tillställning och ett par hade genomsökt sina egna garderober och hade med
flertalet plagg till mig ”för att du säkert ska ha nåt okej på dig, och inte kommer i jeans…!” Så gör man inte. Inte då och inte nu.

(Vid just denna tillställning hade jag ansträngt mig och
tagit med en vit sommarklänning, så långt ifrån jag som det bara gick. Tänk,
vad jag ångrar att jag inte satsat på ett par lappade jeans och en rödrutig
flanellskjorta! Då hade i alla fall JAG varit på plats.)

Jag tycker mycket, det vet jag! Men om själva personen
betyder så oerhört lite, kan det jävlar i det kvitta! Och först som sist – igen
– är jag den jag är. Och andra som de är. Jag är inte intresserad av att vända kappa eller slicka
stövlar. Då får det hellre vara, även om det kostar. Hellre det än att försöka passa in i mängden och må skit över det. Något som jag för egen del tror är en stor orsak till dagens allmänt psykiska ohälsa. Stressen över att inte passa in. För att ”någon annan” hinner med heltidsjobb, barn med aktivitet sex dagar i veckan, den perfekta bilen, perfekta hyn, perfekta vännerna, perfekta egentiden, perfekta gymkortet och den perfekta Fan och hans mormor!

Här där jag bor får man ofta känslan av att de som är
med i nån kyrka är ”bra folk”. Vi andra är det inte så noga med.
Hopplösa fall. Vad vet jag?! Jag blev ju bonde för att jag var för dum för att kunna bli nåt
annat! (Trots att jag slutat två skolor med klassens högsta betyg! Ajust det,
senaste gången var ju bland en annan drös korkade bönder!;))
Sluta hetsa och sluta tävla! Elitidrottare är ju ”slut” innan de är trettiofem. Av en anledning – man är inte gjord för den pressen! END!
Bra med höga vägbommar! I väntan på bussen…

På tal om annat i nutiden ska den nya tjuren hämtas imorgon, om natten
är lugn och den lilla verkar må bättre än idag (tror vi provat på det där med
kinkigt, sjukt barn för första gången i livet!). I annat fall blir det nog
Farbror Doktorn för hennes del. Och till råga på allt sålde jag en av mina
gamla tjurar idag, han ska bli östgöte!

Ska avslutningsvis bikta mig; Jag är ingen gås. Men en
effektiv svamp som suger mycket och torkar snabbt på ytan. Vid en första
petning känns det stabilt men kramar man för hårt skvalpar det snart ut både det
ena och det andra. Något jag kämpar med att bearbeta och torka upp dagligen! Skitigt städvatten och demoner är mina närmaste sällskap. Därför uppskattar jag den fiktiva världen, antar jag!

God natt.

Tassade ner lite försiktigt idag till ligghallen och kikade
på kalven. Öron rätt upp och spikrak i ryggen! Märkte honom och släppte ut
honom med mamman. Hon var inte sen på att ge sig iväg, men stannade direkt
utanför när kalven blev efter. Kalven själv fick jag putta ut för handkraft –
han har väl inga bra minnen av livet utanför halmbädden…

Direkt utanför förenades mor och son och han satte till att
dia. Kättingen kring min nacke rasslade ner med en duns.

Blåst, regn och ösregn gav en dag för byte av
stängselstolpar. Gick över en del permanentstängsel hemma men inte allt. Närmre femtio nya stolpar trycktes ner med drängen i traktorn, sen var det för mig att gå in och stoppa
underkläderna i tumlaren, typ. Hittade vårt förrymda ”trappsteg” till bryggan vid kornas vattenplats längst bort på gården! Fick snällt försöka asa upp den lite på land.Slamtömmaren gjorde mer åverkan på gräsmattan än traktorn…

Lillhönan hemma med pappa, men ganska pigg.
Utvecklingssamtalet på dagis genomfördes och den minsta fick se livet innanför
kapprummet. Jättekul, verkade hon tycka.

Två små försiktiga steg har hon tagit idag också. I ett par
omgångar. Snart är det slut på friden.

Dags att ta sockerkakorna ur ugnen, kvällsfika och krypa
ner. Läste ut min kriminalare tidigare, lyssnar på en vid jobbet och undrar om
skallen reder ut trasslet med en tredje på kort varsel…

God natt.

När jag vaknade igår morse hade jag en lång lista att-göra. Fördelen
med att bo i bibelbältet är ju att ingen
gör anspråk på något på söndagar. Så! Morgonrutinerna ute och därefter en
ganska lugn frukost. Lillhönan hade tuggat i sig fyra torra corn flakes som kom
tillbaka, yes, feber here we go! Highlife på henne hela dagen, men levde på en
flaska saft och ett kvarts äpple.

Avslutade min egen frukost och höll på med tandborstning när
telefonen ringde. ”Jag
tänkte komma till middag! Väntar du på mig?!”

Ok… Maskinstationen på ingång för fastgödselspridning. Bara
att gå ut och ställa i ordning då. Klockan var kvart över elva. När är
”middag”?! Tolv? Ett? Precis redo rullade han in med ekipaget(!) kvart
över tolv. Ösa skit. Ösa skit. Hundratrettio kubik tror jag vi räknade det
till, ungefär. Tre timmars körning. Och en aha-upplevelse för mig. Tydligen
använder jag pekfingret när jag svänger vänster. Och tummen för att
ratta tillbaka till höger. Aldrig tänkt på det tidigare! Kanske för att det
inte är helt vanligt att jag sitter fram och tillbaka med skopa efter skopa i
en spridare…!

Det är här det händer!

Sen han kört klart blev det en snabblunch för mig, halv fyra
ungefär. Lagård igen innan ett snabbesök dök in, strax efter att Jirka kommit
för att låna traktorn och maskinstationen kommit för att hämta sin trailer och
bil som han lämnat. ”Nu kommer den halte och lytte igen. Dessutom rejält
sur. Kört sönder…” var kommentaren innan han asade runt sitt släp och
kopplade det efter spridaren. Och han rekommenderar ingen annan att provsåga
vinkelslipen några centimeter in i benet, och fotknölen. Men skam den som ger
sig, sa han och skuttade i och ur traktorn på högerbenet – själv grimaserade
jag av den brännande smärta det borde ge i höger knä och höft…

La pasta i vattnet, tittade mig om efter barnet på köksgolvet som blivit tyst. Inte då – i sandlådan!

Sen lugnet lagt sig på gårdplanen blev det en snabbinventering i bikuporna –
alla tre produktiva, så det verkar lovande. Slutligen där framåt tiotiden blev det också plöjt och fräst (grannarna lämnat av hästskit där under dagen!) och de vitlökar jag grävt upp under flera dagar sattes tillbaka. Farligt att slarva med skörden – 137 lökar planterade! Vill någon ha till hösten så säg till – jag har mer än jag behöver!

Jag är lite efter min tid, som bekant, så i dagens regn
passade jag på att ”hålla söndag”. Påbörjade en kriminalare för
första gången på evigheter – har inte orkat! – och bäddade även ner mig stor
del av dagen med vederbörande, varvat med välbehövlig tupplur.

Så till dagens instagrambravad till er som väntar på förklaring till filmen på @bondeniskarvhult:

Gick efter avslutat lagård i eftermiddags ner till
ligghallen, något jag fuskat med på sistone i brist på kalvningar. Räknat in korna ute bara. Dumt! Såg en
ensam kalv i hallen. Utan märken, så ringde maken och bad honom komma ner med
märkutrustning så jag kunde bevaka utfarten från hallen.

Kalven hade dock andra planer så när vi tittat på varandra
ett par minuter, vände han heltom och rasslade ut på andra hållet ur hallen. Trodde
inte det, ska jag erkänna, då det inte fanns några djur där och infarten består
av djup lera. Men han plaskade sig ut. Kravlade sig över en stengärdesgård och
fortsatte genom stänget ut i skogen. Helt oprovocerat, tycker jag, men han fick
väl en black-out kan tänkas. Och vilken black-out sedan!;

Lämnade hallen och gick för att hämta ett rep och möta
kalven på vägen, tänkte att han skulle svänga tillbaka till ”trygg”
mark, vilket de brukar göra när de tar sitt förnuft till fånga. Mötte maken och efter en stunds överläggande gick han tillbaka till
hallen för att se om tjuren gått tillbaka. Tomt där, så han klev över tråden
och gick ut i skogen. Själv blev jag ståendes på vägkanten då Gräv-lingen
stannade där. Maken ringde, kalven vänt vid gamla torpet, nu på väg på skogsvägen.
Gick dem till mötes och vek av in i skogen för att försöka förhindra att lillen
drog iväg till grannen.

Kalven trippade så fint vägen fram och vek av tillbaka mot
gården sen han sopat skallen i vägbommen. Ner på ”fel” håll mot
balhögen, bakom bikuporna och rätt genom trädgården, via en hage, över sjövägen
och in till stora gruppen kor och kalvar.

Skönt, tyckte vi. Nu hade han sällskap i alla fall. Han
försvann utom synhåll bland stenarna vid sjön och vi pustade väl ut lite inför
uppgiften att sortera ut mamma Ko och köra till stora gruppen. Tittade neråt
sjön och kalven var väck. Var är han?! Där! svarade maken och pekade; lång ut i
sjön, simmandes. Mycket ska man vara med om som bonde! För bara några dagar
sedan var det ett år sen Gräv-lingen ryckte ut och grävde fram kalven som
brakat ner i ett stenröse…

Fort ner till sjön. Välta i båten i vattnet och leta reda på
åror och nyckel till kedjan. Sen ut. Första gången vi är på sjön, maken och
jag. En romantiskt tur (?!?!) på tu man hand. Med ett mål – fånga in kalv innan den
drunknade i vågorna.

Kan bara säga att den som tycker det är besvärligt att fånga
in en yster kalv på land, kan prova att göra det från en liten eka i en yster
sjö! Ett par gånger hamnade stackaren under båten, men till sist kom repet rätt
bakom öronen och vi kunde bogsera den i land. Antingen drunknade den på väg ut,
eller ströps den på väg in, men dess tid var helt enkelt inte ute.

Snabbt i land och lämnade maken med kalven medan jag själv
rusade upp efter traktor och skopa. Genom trädgården med det, ner till sjön och
lasta i kalv och gubbe innan kalv och potentiell mamma låstes in i ligghallens
goa halm. Yep, potentiell mamma, helt säkra är vi inte.

Chockad, skakande och utmattad lämnade vi dem för att titta
till våra egna barn – go’ungarna hade picknick bakom gungstolen med rån och
marmelad! (Tror inte tanken var att jag skulle hitta dem där, men försöka gömma en ettåring och en fyraåring…!)

En snabb middag och iväg för terminens sista träning. Fortfarande
vet jag inte vad jag ska säga om dagen… Risken är väl att tjurkalven drar på
sig en lunginflammation, men han såg rätt harmonisk ut ikväll när han tittades
till. Galenskap på hög nivå, det är vad det är.

Så till alla idyll-romantiserande stadsbor där ute som
längtar efter det lugna livet på landet – Skenet kan bedra!
Nu ska jag försöka samla ihop mina egna känslor för dagen. Vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det som hänt, ska jag erkänna. Känns som att det kan bli spännande att släppa ut pajken imorgon, men han får väl sitta bakom lås och bom i natt å begrunne sine hyss…

God natt

Dags för vägning igår igen. Ettårsvägning. Växa-personal kom
ut och gjorde detta. Kvigorna som höll hyfsade vikter i höstas vid 200 dagar,
låg ännu bättre till nu. Tyvärr gjorde inte tjurarna det… De som jag hade
behövt för att kunna sälja som avelstjurar och få in lite på kontot… De
hade växt bra. Väldigt bra, men de var små i höstas och hade för mycket att ta
igen. De hade växt sitt ”tvång” på tvåhundra kilo, men det saknades
mellan 40 och 60 i höstas. Så även nu. Trist, men på ’et igen och bättre lycka
detta år!

En stunds harvning med sonen som sällskap följde. Eller
snarare grenräfsning. Den mesta tiden gick till att rensa harven på alla
rötter. Och rulla ner ett smärre berg till samlingen vid sjön – ingen chans att
få den i stengrepen.

Idag har ett ryck gjorts. Maken var ute med harven innan jag
vaknat, inte så värst länge tror jag, och sedan alla fått frukost eller
liknande lämnades ungarna över till ”gårdstanterna”. Maken och
drängen försvann ut till föräldragården och spred gödning. Jag satte mig i
traktorn och harvade över mina plöjda hektar och plockade sten där det
behövdes. Det sista plöjde drängen igår, avslutade med att köra punka på plogen
så det var ju för en gång skull ”lämpligt” tillfälle. Nu-u grönskar det i dalen…

Lika lämpligt var det att maken åkte efter sin gamla
Boxer-traktor för att plöja potatisland med, denna följetång. Och inte tror jag
det är meningen att vi ska ha nåt land – han hann bara ett par kilometer innan
han ringde och hade blivit ståendes på vägkanten. Soppatorsk! Bara för mig att lämna barnen i trädgården för fri lek, fylla en dunk, köra ut och hjälpa till att pumpa igång maskineriet igen. Nu står den hemma
på lagårdsbacken. Ingen toppstång hade han fått med, så jag har varit och
nallat Jirkas ikväll när han inte var hemma så får vi testa imorgon.

Avslutade dagen med att samla familjen till en
middagspicknick i trädgården med en snabbt ihopslängd potatissallad och
gårdagens grillrester. Den minsta har vägrat sova idag, så det var kinkigt på
slutet och lättvaggat i sängen. Lillhönan hamnade i soffan med pappa för en
saga och sonen och jag stannade ute med fotbollen – nej, det är inte min unge! Däremot lekte han med mobilen på väg till Jirka och råkade se sig själv (han har gnagt på en kotlett, inte slagit kinden!):

Baby på vift från köket…

Jag tänker sova gott i natt – gödningen ligger ute i väntan på nästa veckas regn, allt plöjt ligger harvat om fastgödselspridaren rullar in i början av veckan som det var tal om. Och det känns gott. Om bara utsädet kunde komma snart med…
Trevlig helg och God natt