Igår skulle småtjejerna tillbaka in i hjorthägnet. Packade
ihop mig och drängens fru i bil, medan drängen tog traktor och vattenvagn ner
för att byta hos en annan grupp. Solen sken så fint hemma, men tre kilometer
bort på andra gården blev det kolsvart, sen öppnade himlen sig. Några rejäla
åskknallar och sedan en hagelskur som hette duga. Tillräckligt för att det mer
än ett dygn senare ligger kvar hageldrivor i skuggan…
Tjejerna följde med smidigt när jag väl vågade mig ut ur
bilen för att hämta dem. Nu är de på ”idiotsäkert” ställe. Bakom hägn och bom!
Risken finns väl att sonens förargelseväckande beteende skickar oss till soc för föräldralämpighetsbedömning. Men jag måste ändå le lite åt hans teckning…
Idag hade jag planerat frukost, sedan ett idiotrace för att
få ihop ett rejält lass till second hand-butiken och sedan städa av hemma. Hade
precis kommit hem från dagis och djurkoll, på väg att sätta mig vid bordet, så
ringde mannen. En från grannbyn till föräldragården hade gått sin
morgonpromenad som vanligt, med ringde och frågade mannen något i stil med
”Har ni glömt att stängsla vid återväxten eller syntes det inte?!”
Bara att ta en macka i näven och åka ut. Tre av djuren stod
hemma vid husen i lugn och ro. De andra, sex av nio, gick så fint långt nere på
Odlingen i skogen. När jag klev ur bilen och hälsade på dem, var det nästan som
om ”Hej, vad bra att du kom! Ska vi gå hem nu?” Så det blev följa-John
genom skogen och upp till gården. Supersmidigt, faktiskt. Fick ihop hela
flocken och gick sedan för att börja felsöka, vilket inte var så svårt. En lång
sträcka elstängsel var nerrivet. Och ingen ström. Den hade mannen bommat att
koppla i när han släppte dit djuren, och nu var betet slut, hade tänkt flytta
dem under eftermiddagen.
Sprang ytterrundan på nästa bete, för att dubbelkolla
stängslet, och hade precis tagit mig runt när någon skrek Hallå! Har inte med
mig att göra, tänkte jag med en blick på det till synes tomma grannstället. Tills
jag såg en man komma bakom mig! Shit vad nära det var att behöva byta byxor!
Det ska liksom inte komma någon där ute i skogen, och dessutom inte FRÅN
betesvallen! Vid vägkanten, okej, men inte DÄR. En man, hans dotter och en
hundvalp. Arrendatorn för småviltsjakten. Hade sett bilen och ringt mannen för
att fråga var han var. ”På jobbet! Men frugan är någonstans ovanför huset
och kollar stängsel”. Så där kom årets arrende rakt i fickan. Sen gick nog
en halvtimme till prat. Och strömmen går nu vidare i tråden, och inte rakt ner
i backen/runt trästolpen. Blev rejält mycket bättre krut i det hela också sen!
Utedasset har fått en DeLuxe-stämpel! Toapappershållare!
Jo… Jag försökte få med djuren till sitt nya bete, men de flesta var ju mätta. Dessutom stod ju bilen kvar, och den får man ju inte lämna!
Hemma igen så blev det till att slänga i det som var packat,
åka ner till city och proviantera innan fredagsrusningen började i affären. Och
lyssna på Kenny Chesneys Hemmingway Whiskey!
Förslaget om skåpet föll i god jord. Dock fegade jag ur, vet
att det är stort, otympligt och otroligt tungt! Något som inte brukar bli
bättre när det ska uppför trappor. Så ringde in Jirka. Han och mannen tog
Kangoon med skrivbordet till föräldragården och tog med sig skåpet tillbaka. Plockade
ur lådor, skruvade av dörrarna, och redo för projekt: Trappan. Brant trappa. Smal
trappa. Snedtak. Det blev ett projekt!
Först rök trappräckena, sedan spaljen. Hela tiden stod
mannen fastklämd i hörnet, och jag fast på andravåning, skruvandes på spaljen,
Jirka i botten, skruvandes på det han räckte. Och Jirka bara skrattade
”Tur det inte är hemma, då hade man varit fly förbannad, nu är det ju mest
roligt. Men jag är bortrest när ni ska ha ner det!”
Öppen planlösning?!
När det väl var uppe men några ynkans centimeter i marginal i trappan, fick gubbsen varsin kopp välförtjänt
kaffe. Och jag har ett skåp för förvaring på andravåning! Tjoho!
Lådorna isatta…
Och dörrarna tillbaka! Super!!!
Kan hälsa förra inläggets kommentarer att det inte finns
något organiserat kaos på detta ställe, endast Kaos. Sen mår jag rätt bra. Kan
till och med äta skinka på mackan igen. Det som är livsfarligt, hörde jag någon
säga. Fläskkött är det som fördärvar våra kroppar mest. Men att dö är det enda
man säkert kommer uppnå i sitt liv, så varför inte ta en binkeskit till på
mackan, och njuta medan man kan!
Eller, nja, njuta och njuta. Hittade mina skoldagböcker från lågstadiet när jag tömde skrivbordet. De har mannen fastnat med nu. Med konstiga teckningar och felstavningar. Den Nakna Sanningen Om Mig…. Spoooky
Trevlig helg!
