Titta vad jag hittade inbackat i ett hörn bakom lagården. Mitt semesterprojekt. Tre kubik täckbark…
…Och hur man lastar av det. Självklart tippar man ju av en tippkärra!
Ännu är jag inte klar i jorgubbslandet, men jag tänker inte
skämmas över det längre!
Lilltjejen gick runt i hagen intill, var ”inlåst”
och sedan kom hon mot mig och skrek till. KALLT MAGE!!! Så låg elstängselståltråden
under hennes tröja. ”Ingen fara lilla docka, det är bara så att vi ditt
hår ska locka…” (Strömmen var för tillfället avstängd) Varför är alla så
hysteriskt rädda för elstängsel förresten? Jag fattar inte. Ok, ska erkänna att
jag fick mig en rätt bra kyss när jag skulle skarva en avryckt tråd i veckan, i
sura strumpor och blöta träskor… Då valde jag att gå de fem meterna bort till
aggregatet och stänga av det. Men annars?!
Det är kul att åka gräsklipp..pp..par…e…
I-landsproblem ja. Det finns rätt gott om dem när man börjar
tänka efter:
Jag fick mig en tillsägelse av Mormors lillebror (Nej,
förlåt. Mormors bror. Hon har ju tre
yngre bröder, men bara en lillebror…
Sak samma, men detta märkliga resonemang) Han ”gillar inte när jag skriver
på engelska, för det förstår jag inte”. Vågade inte säga till honom att
det finns bra pensionärskurser i olika språk, förlåt K. Grunden till det hela
är att jag ibland skriver på engelska på Instagram. Något han inte har själv,
men tjuvkikar via fruns konto… Ett typiskt I-landsproblem!
Läs detta med då, och tänk ännu en gång när ni handlar…
Bloggen ja. Jag har fortfarande inte landat i skrivandet.
Och definitivt inte att det finns såna som känner mig som läser det. Flera
gånger har jag blivit påmind om den eskalerande djungeltelegrafen när folk
kommer fram till mig och pratar om något som hände ”ganska nyss” som
jag ännu inte trodde var ute på bygden. Eller åtminstone inte hos personen i
fråga. Tills jag inser att jag själv är orsak till telegrafen…
”Jag vet att hon hällde ut allt, men kanske att det finns ett litet kli kvar på botten…”
Lillkillen som föddes kring nyår. Är inte säker längre på att kossan väger mest…
Sådan mor, sådan son. Sen vem som är vem i förhållande till hornen… Därom tvistar de lärde…
Ett annat ganska (inte för stunden) angenämt problem är
sällskapliga djur. Det är fantastiskt trevligt att man inte kan gå in i sin
hage med snörskor, då de gnager av snörena, tillexempel. Eller kommer i galopp
när man stannar bilen och säger Hej! När man går in i hagen och blir så omringad
att man står som en makrill i burk och funderar på hur man ska ta sig därifrån…
Ännu värre är det när djur ska flyttas,
och de blir kluvna över vart de ska gå när jag står på ett annat ställe än
bilen… Det som inte är lika trevligt är att man sällan kan vistas ute i
trädgården, då de ständigt tror att de ska bli flyttade, även om det skedde för
en timme sedan. Då hänger hela gruppen vid tråden och vrålar. Konstant…
Att få in djur på sitt gamla bete för att få dem vidare till nästa… Ni ser bilen till höger om stolpen. Där fastnade djuren en stund innan de övertygats om att det inte var den som gällde idag…
Nästa: Nu i bockjackten går en skröna i bygden om ett
kylrum. En man hade hängt in sin rådjurskropp i ett kylrum i en annan socken,
och även lämnat huvudet där i väntan på beredning och konservering av hornen. När
denna man kom ett par dagar senare för att ta med sig huvudet till konservatorn,
hade tre andra (?) tyckt att någon föregått med gott exempel och lämnat sina
huvuden i kylrummet också. Omärkta. Och alla fyra skallar var prydda med tre
plus tre taggar på hornen, så plötsligt visste ingen vems huvud som var vem… Snacka
om att ha tappat huvudet!
Arbetsbyxor är ständigt utrustade med enormt många
skräpsamlare (läs fickor). De har även så kallade mobilfickor. MEN, mallen för
dem tror jag fortfarande är Nokia 3310, för det finns inte en chans att få i
dagens halva laptops i dem! Framfickorna går det inte att stoppa telefonen i,
om du har en tanke på att sätta dig, klättra på stegar eller böja dig fram. En
del modeller har dessutom väldigt grunda ”fladderfickor” (spikfickor
tror jag de heter på fackspråk), så att lägga telefonen där sker med dess liv
som insats. Jaja, lämna telefonen hemma då!? Knappast, när den är en bondes
kontor, kalender, agenda och livförsäkring! Resultatet är att telefonen i vissa
byxor hamnar i benfickan, på sidan av låret, vilket leder till många och långa
stunders letande efter en försvunnen telefon när man kommit in, klätt av sig
och svidat om. Vilket leder direkt till nästa problem, som min femårige son
bejakade för ett par dagar sedan:
”Titta mamma, jag har bundit fast (leksaks)telefonen
och hängt upp den här, så behöver man aldrig
leta efter den. För sitter fast här vid väggen i ett snöre! Den är alltid där
den ska vara!”. Är det då man lyfter upp honom i knäet, sätter sig i
gungstolen på verandan och säger: ”Well, my son. Once upon a time there
was a phone…”
Det heter ju att man ska ta tillvara på stunderna. Fredagsmys med mannens ben, mina ben och katten som grädde på moset!
