Ja… Rubriken ställer ju frågan…

Chockade Jirka rejält igår verkar det som i alla fall. Han
lånade kreaturskärra och traktor för att hämta hem sina djur. När jag kom hem
efter pressningen senare stod hela ekipaget mitt på lagårdsbacken, för att inte
tala om nästan på vägen. Orsaken verkade vara att han ringt på för att fråga
var han skulle ställa den (på sin plats, hade ju inte varit fel..!), men
upptäckte att vår ytterdörr var LÅST! Så i chocken satte han sig i bilen och
körde hem, enligt egen utsago.

Nog för att jag är mörkrädd, men jag skulle inte få för mig
att låsa dörren när jag är hemma! Det är bara att erkänna. Däremot brukar det låsas när ingen är hemma. Ganska logiskt, tycker
jag. Men enligt Jirka tydligen en världssensation! Skriv det i tidningen,
journalister! ”Ytterdörren på Västergården 2 var låst!”

Vidare är jag en sådan som inte låser bilen! Vill någon ha
något, så ser de till att ta det ändå (vilket funkar likadant på hus och hem,
tyvärr, men det är annorlunda). Möjligen låser jag om jag är i stan, men skulle
inte falla mig in när jag är och handlar på Ica. Vilket, jag gjorde idag, för
upplysning. Gick och funderade på hur jag skulle skriva om låsepisoden, när jag
klev ut med min kundvagn. Och ser någon rota i mitt bagage (vilket för en gångs
skull var tomt)! Där snackar vi om att låsa bilen! MEN! Jag kör en silvergrå
Toyota Avensis till vardags. En inte helt ovanlig modell. En likadan stod
parkerad precis jämte, och när tankarna hunnit ikapp blicken på den där berömda
sekunden, var den andra bilen något mörkare och åt det bruna hållet.

Hans, jag hör vad du tänker, men Nej, jag låser inte bilen
nästa gång heller. Det gör du så det räcker för oss båda!

Satt länge och funderade på vad det var. Plötsligt såg jag, Kattassar på huven!

Strängade igår, drängen kom ner med pressen så bytte vi
traktor och han körde hem efter balvagnen. Lastade på balarna tillsammans, och
med två kvar så körde jag hem (för att då hitta kossesläpen mitt i vägen).

Något jag inte behövde fundera på är denna kalv! Det var honom jag hittade i mitten av maj, en vecka gammal, trött, mager och med en kraftig navelinfektion. Efter ett par veckor inne och en penicillinkur släpptes han ut. Och han har tagit igen sin dåliga start!

Efter evigheter kom drängen med lasset. Kopplingspedalen
hade havererat, och han hade haft ett elände med att koppla kärran med
fram-och-back-spaken och bromsen… Lokaliserade felet till att fjädern som gör
att pedalen studsar upp hade gått sönder.

Var är kroken i andra änden då?

Med två mejslar, en polygrip, en
stunds jobb och lite (ok, rätt mycket) jävlaranamma, vändes fjädern upp och
ner, sattes på baksidan av pedalen och spändes fast. Det håller så länge det
håller!

Inte rätt, men funktionsdugligt! Och jag har faktiskt klarat mig undan blodblåsor, trots att fjädern högg tillbaka mer än en gång…

Drängen var även igår rejält förkyld, och bad mig plasta, så
han fick gå in och vila! Säger han så, så är det inget att snacka om, han tillhör
inte den kategorin som ger efter för minsta lilla.

Således – JAG skulle plasta balar! Hur i hela friden gör man
det?! Jag instruerar ju bara alltid andra om det. Själv plastar jag ju inte tio
balar om året, av de cirka 700 jag pressar! Den kvoten är fylld nu!

Som sagt, JAG plasta balar? Fick en påminnelse om varför jag undviker det. Det är sååååå gudatråkigt!

En tur till föräldragården för att packa ner husgeråd till
second hand efter ett dovt morrande från svägerskan som startade dagen. Ner med
det och sedan handla, hem och luncha och sedan stängseljobb.

Det börjar gå hårt åt plaststolparna nu! Än har jag material
till många kilometer, men det känns ändå när förrådet är halverat och man bara
har börjat på beta-åkrar-säsongen.

En tur till sjöns norra spets blev det. Ringde markägaren
för att fråga om allt verkligen är hans. Ibland går det ju små remsor ner för
att ”alla i byn” skulle ha fiskerätt i sjöar och dylikt. Men allt var
hans och jag sprang ett varv runt. Fick en stolpe över, och kanske fyra meter
tråd, så denna gång hade jag tur!

Nu fortsätter kampen mot vad jag nu har fått för ohyra på
mina älskade Saint Paulior. Skura fönster, skrubba krukor. Såpa, såpa, såpa.
Ett säkert sätt att ha få paulisar att vantrivas så de dör är att blöta ner deras
blad, men antingen får jag slänga ut alla 23(!) för att ohyran fördärvar dem,
eller så försöker jag rädda dem och de dör. Vinna eller försvinna. Eller som
sonen sa: ”De kan ju också överleva för att du försöker rädda dem!” Så klok min
gosse!

Detta är Nasse och Nöffe. De flyttade hit för ett par dagar sedan. Nu får vi hjälpas åt att vakta dem, så inte julskinkan rymmer – jag gillar inte selleri…